Det känns onödigt att påpeka men: Jag har inget emot viner som odlas utan gifter och konstgödsel (vem har det?) och älskar små traditionella och/eller egensinniga vinproducenter och tycker att idealet är att viner görs av förstklassig druvråvara så att man inte behöver justera musten. Däremot anser jag att den till intet förpliktigande termen ”naturvin” (vin naturel/vin nature/natural wine/artisinal wine/real wine etc) är vilseledande och skapar onödiga motsättningar i vinvärlden. Den tar fokus från den verkliga frågan som handlar om hållbar produktion av viner av god kvalitet och framför allt spridandet av bra vinkultur till fler människor.
Men debatten och vinerna är här så det är bara att delta i diskussionen och provningarna.
Släppet av ”naturviner” på Systembolaget den 2:e april är ju mer eller mindre redan sågat av de flesta vinskribenter (Kronstam, Grehn, Larsson,) så jag känner mig inte så sugen att testa. Förmodligen kommer jag ändå att köpa på mig en och annan flaska för att kolla läget. Däremot blev jag väldigt intresserad när Winefinder, kända för att leverera viner av hög kvalitet, häromveckan erbjöd ”Naturvinsskola Noma” – en blandad låda om sex viner utvalda och presenterade av Nomas sommelier Pontus Elofsson.
Med paketet följer en ”Introduktion till naturviner” (PDF) som innehåller en del intressanta tankegångar men också förväntad rappakalja. Till att börja med får man kastat i ansiktet att
”Vin nature är om inte annat kompromisslös vinlycka ämnad för omedelbar njutning snarare än knastertorra analyser. Så var det sagt!”
Jaha. Så om man analyserar vinerna så är det fel och om man inte upplever ”vinlyckan” så förstår man inte dessa viner? Det är ju faktiskt en ganska smart brasklapp. Värre är dock nedanstående citat:
”…har vin nature den stora fördelen med sig att kroppens metabolism har lättare att omsätta dessa viner med anledning av att de är fria från nästan alla de tillsatsämnen som normalt finns i de flesta andra viner som inte tillhör vin nature – EU-reglerna tillåter talande nog 340 olika tillsatsämnen i vin. Kroppen behöver därför inte brottas med allt möjligt annat utan kan direkt koncentrera sig på att ta hand om vinets innehåll av alkohol. Inte minst upplevs detta positivt dagen efter genom att kroppen inte är lika tung och huvudet inte bankar lika mycket – eller inte alls.”
Jag trodde faktiskt att man släppt det uppenbart felaktiga och lögnaktiga påståendet att man inte blir bakfull av ”naturvin”. Om tillsatserna, som nästan alla är beredningsmedel och inte återfinns i vinet, har jag skrivit tidigare.
Hur var då vinerna i lådan? Som utlovades i presentationen av vinerna så var de inte oxiderade och saknade ättiksstick som så många ”naturviner” brukar ha. Med något undantag så saknade vinerna grumlighet. Att viner inte är defekta är ju annars ett outtalat grundkrav. Ett vin var bra (Macôn-Village) och två var charmigt enkla och skrek efter mat. De övriga var inte njutbara och något riktigt obehagligt. Viner utan längd med smaken längst fram i munnen, ofokuserade och nästan alla med tydliga orenheter och bitterhet. Med tanke på att snittpriset per butelj blev 260 kronor så är det inte bra, minst sagt.
Här är provningsanteckningarna. Tilläggas ska att efter att jag testat vinerna så kollade jag upp den biodynamiska kalendern. Vinerna provades under bästa tänkbara förhållanden under frukt- och blomdagar. 😉
NV Cuvee Rouge aux Levres / Vin de France (Toby Bainbridge). Ett vin från Loire av den lite ovanligare druvan grolleau noir. Vinet är kolsyrejäst, en metod som är vanlig i Beaujolais. Ganska ljus röd färg med blå ton. Ren, medelstor, enkel, saftig doft av röda bär. Lätt, bärigt saftig, mjuk smak, ganska låg syra och mycket röda skogsbär. Ligger långt fram i munnen, lite ofokuserad och saknar längd. Lite fadd eftersmak med en umamikänsla som ofta följer med kolsyrejäsning. Känslan av osötad sommarsaft. Serverad sval på en picknick förargar det ingen men på det hela taget ointressant.
2007 ”Les Paradetes” / Conca de Barbera, Spanien (Escoda-Sanahuja) . Ett vin av garnacha 70%, cariñena 20% och xumoll tinto 10%. I presentationen beskrivs vinet inte mindre än två gånger som ”rent” torts sina uppenbara renheter. Det ska uppenbarligen nå sin fulla potential om 20-25 år, bra gissning eftersom detta uppenbarligen bara är den fjärde årgången. Medeldjup blåröd ton. Doften är inledningsvis intressant med nästan ”funky” ton som påminner om den gamla skolan av spanska röda viner. Därefter karaktär av örtte och en tydligt rökig, nästan dammig mineralkaraktär. Medelfyllig smak med lite kärva tanniner som sätter sig bakom tänderna, liten bärig fruktighet av svarta vinbär och vildhallon samt lite vassa ofokuserade syror. Eftersmaken är kort, ofokuserad och med en tydlig besk orenhet. Ett vin som gjort för sura uppstötningar.
2009 Monferrato Dolcetto ”Bricco della Serra” / Piemonte, Italien (Bera Vittorio e Figli). Vinet kommer från en pytteliten egendom om 0,8 hektar. Jäst och lagrat på cementtankar. Lagringspotential på 20 år? Tillåt mig tvivla. Medeldjup röd färg. Stor, härlig, inbjudande doft av kryddpeppar, timjan, oregano, långkok, kött, rejäla nävar med mogna mörka bär och ett ”sotigt” inslag. WOW! Tyvärr är smaken en sorglig besvikelse där den förskräckt ligger och kurar längst fram i munnen och bara släpper iväg lite kärva tanniner, ogina syror och en oren beska längre bak i gommen. Åh vad jag önskade att smaken hade levt upp till doften.
2009 Macon-Village ”Quintaine” 2009 / Bourgogne, Frankrike (Guillemot-Michel). En vit bourgogne av druvan chardonnay och enbart lagrad på rostfria tankar. men på sin jästfällning. Medeldjup gul färg. Medelstor, ren, gulfruktig och aningens smörig doft med tydlig mineralitet. Medelfyllig och torr smak med fina, friska syror, bra frukt med karaktär av omogen ananas, gula äpplen och nästan en liten gräddighet och fetma. Bra struktur (som känns som fat) och ursprungstypiskt men lite kort och med en viss orenhet i slutet.
NV Pétillant Naturel ”Phil’en Bulle” / Cheverny, Loire (Philippe Téssier ). Detta är ett mousserande vin som framställts genom att det ännu inte färdigjästa vinet buteljerats och jäsningen avslutats på flaskan. Druvorna är romorantin 95% och menu pineau 5%. Medeldjup, halmgul färg och stora slöa bubblor. Medelstor något rökig/rostad ton och karaktär av lätt bokna, gula äpplen. Torr, friska men oborstade syror, fyllig och nästan fet munkänsla med jästiga, rökiga toner och smak av torkade äpplen och citrus. Charmig, rustik smak som känns lite som en torr Pommac. Hade varit kanon att servera ur duralexglas till surdegsbröd, ostar och charkuterier.
NV DueMillaNove ”Filagnotti” / Vino da Tavola, Italien (Cascina degli Ulivi). Detta vita vin är framställt i Piemonte av druvan cortese. Det uppfyller kraven på Gavi di Gavi DOCG men man har valt att deklassificera vinet för att inte ”sammanblandas med den industriella och oftast likgiltiga produkt Gavi di Gavi DOCG är idag”. Det är vi tacksamma för. Medeldjup, gul färg och lite disig. Medelstor doft som jag direkt associerar med retsina; kåda, rosmarin, tallbar, såpa och övermogna gula äpplen. Smaken är torr, medelfyllig med friska syror. Smaken sitter fokuserad i främre delen av munnen och är ganska harmlös. Som en åsnespark kommer en tjärig rökighet med massor av beska. En riktigt obehaglig eftersmak som klänger sig fast som en skitig Laphroaig.
Öhmans Mat & Vin 
Det var en härlig recension!!! Bra med ifrågasättande av trender och visa att man får tycka ILLA om vin, trots pris, hype, namn osv. Mer sånt! Hur ska man annars hitta sin egen smak?!?
Tack! 🙂
Fantastiskt välskrivet och bra analyserat. Modigt också! Få om en någon kritiserar något som har med Noma att göra. Även maten borde få sig en liknande avhyvling av en initierad person. Det är den värd att få med tanke på vad som serveras. Kejsarens nya kläder!
Tack, modigt vet jag inte om det är. Tänkte inte att det var någon kritik mot Noma direkt. Har aldrig ätit där så jag kan inte uttala mig om vare sig maten, vinerna, servicen eller något annat. Vore kul att vid tillfälle få höra dina intryck.
Jag utgår ifrån att du provat dessa viner så villkorslöst som bara är möjligt, och försökt bedöma dem utifrån deras respektive kvalitet och inget annat. Om så är fallet (vilket min kommentar utgår från) så blir jag både arg och förvirrad på samma gång.
En kompetent provare och vinälskare ska kunna bedöma vad som är ett ”reko” vin. Om dessa flaskor du nu provat är representativa för stilen så är ju onekligen oren beska, bitterhet, ogina syror, för att inte tala om skitig Laphroaig något som man förväntar sig att andra kompetenta vinprovare/initierade ska kunna identifiera. Kanske inte just skitig Islay-whisky men i alla fall att det inte stod helt rätt till. Alltså även en chefssommelier på en restaurang med världsomspännande renommé?
För även om vi har olika preferenser när det kommer till vin, precis som allt annat vi konsumerar i livet, kan och ska en kompetent provare inse att en stil kan vara kontroversiell, som en brettanomyces-påverkad Beaucastel eller Pegau, men ändå se vinets kvaliteter (och då förstå detta går hem hos många). Men uppstötningsliknande syror och orenhet i största allmänhet är svårt att förstå en chefssommelier inte identifierar. Jag ser fram emot att höra fler åsikter om dessa viner. Framförallt skulle jag finna det väldigt spännande att delta i en provning där exempelvis chefssommelieren höll i provningen av vinerna, så att man kunde få en bättre förståelse för varandras olika preferenser, om en flaska är kosher eller ej och huruvida man väljer en ”profil ” eller inte.
Intressant genomgång hursom!
MVH
Niklas Jörgensen
Hej Niklas!
Eftersom jag har en negativ inställning till begreppet ”naturvin” (inte vinerna som sådana) så försöker jag vara extra noggrann när jag testar dessa för att inte mina åsikter ska komma i vägen.
Eftersom jag hittade de där orena tonerna och tyckte det var konstigt, på samma grunder som du, så provade jag dem igen en stund senare och några av dem även dagen efter. Orenheterna avslöjar sig inte i doften utan kommer i eftersmaken.
Det är faktiskt så att det är många provare som inte noterar denna ”skitighet”. Jag chattade med en vinskribent som ungefär samtidigt provade vinerna på sitt håll och han hittade samma sak.
Jag tror faktiskt att om man som Pontus och andra arbetar med och gillar dessa viner så accepterar man detta (och ibland också oxidation och etylacetat) som en karaktär.
Det gör inte jag.
Den där sotiga, beska orenheten sitter kvar länge.
Och bara för att förstå dig rätt; den skitighet du finner, den har absolut inget med brettanomyces-skitighet att göra?
Jag är väl medveten om att du är efter begreppet som visst är förvirrande, men vill bara förstå hur du ställer dig till en Pegau till exempel? Stilen vill säga.
Många röda osvavlade har jag ofta funnit inälvskaraktär i, i eftersmaken. Finner du den och i såfall, är det en oren känsla, umamikänsla eller bara äckligt?
MVH
Niklas
Hittade ingen antydan till brett i vinerna. Har inga problem med brettanomyces vanligtvis. I Château Musar och många andra viner funkar det.
Har ingen erfarenhet av Pegau dessvärre.
Inälvskaraktär vet jag inte om jag hittar eller förstår vad du menar med. Det är bara en oren känsla kopplad med beska. Umamikaraktär hittar jag i beaujolais, champagne, sherry och sake.
Ok, Pegau, Beaucastel eller Musar; alla uppvisar brettanomyces. Ville mest bara veta hur du förhöll dig till den stilen för att förstå hur du resonerar.
Nu har jag läst igenom säljtugget från Winefinder och chefssommelieren och blir väl inte direkt imponerad. Kvasivetenskapligt säljsnack där man bygger på en hälsoprincip är inte min grej. Vi snackar vin, alkohol och det enda som funkar då är: drick med måtta.
Ingen kan inbilla mig att även om man får tillsätta över 300 olika ämnen i vin enligt EU-direktiv/förordning (?) så kan väl knappast ngn tro att vinbönder tillsätter alla?
Nej, gör om gör rätt och fokusera mer på de olika falangerna av ingrepp i framställningen för att låta kunden förstå vad som väntar.
Jag har på inga sätt ”valt” sida men önskar blott att man verkar för en tydligare indelning av graden av intervention.
MVH
Niklas
Tack för en välskriven recension, jag uppskattar verkligen att du är så noga med att deklarera dina ståndpunkter.
Jag undrar om det inte är som med många andra aromämnen att de ämnen som ger ”skitig” smak uppfattas väldigt olika av olika personer. Samma sak gäller ju skatolförekomst hos vitpeppar och för all del tryffelns skatol och androstenon. Är man känslig för de här ämnena upplever man vinerna som skitiga, har man högre tröskel ger de rent av en angenäm effekt.