Detta bildspel kräver JavaScript.

På måndagmorgonen lämnade vi svala och dimmiga Elgin och våra värdar på frukt- och vingården Shannon. Dagens tema gick i helt i grönt något man i Sydafrika arbetar mycket med. Gruppen jag blev indelad i skulle åka på en tur mellan ett antal olika vingårdar med miljöprofil. Helt i mitt intressefält och mycket intressant.

Först ut var ett besök i Stellenbosch hos Reyneke som odlar biodynamiskt. Vi togs emot av en mycket sympatisk Johan Reyneke bland myskänder och galna tuppar på den ganska anspråkslösa gården. Omgående blev hela truppen utkommenderad i vingårdarna där vi fick en genomgång om täckgröda, biodiversitet, kretsloppstanken och förevisades daggmaskfarmar. Mycket fint, tydligt och intressant presenterat med stor charm. Så småningom gled han försiktig över i vad biodynamiken verkligen handlar om utan att egentligen gå in på detaljer. Som alla biodynamiker jag träffat så var det mycket luddigt prat om helhetstänk och ”moder natur som andas ut och in” och annat harmlöst. De märkliga preparaten behandlades med den vanliga överslätande attityden att ”det verkar märkligt men vi ser att det fungerar”. Jag stod helt tyst och undvek artigt att ställa besvärande frågor. En annan i gruppen frågade om dessa metoder kunde spåras tillbaka till traditionella jordbruksmetoder. Johan Reyneke svarade att ”Steiner säkert studerat gamla sedvänjor, experimenterat med dem, analyserat resultatet och kommit fram till en vetenskaplig förklaring”. Detta svar visade med all önskvärd tydlighet att han, liksom de flesta biodynamiker, inte läst eller satt sig in i Rudolf Steiners tankevärld. Metoderna är nämligen helt tagna ur  Steiners klärvoajanta upplevelser och syner.

Besöket avrundades med en provning av gårdens viner i ett provningsrum behängd med den mest deprimerande ”vinkonst” jag upplevt. Vinerna var det dock inget fel på, rakt över snygga och välgjorda även om en del var av det mer rustikare slaget och saknades lite elegans här och där. Sammantaget inga större nyheter eller överraskningar vid detta besök. Däremot överträffades förväntningarna när vi åkte vidare till Paarl och producenten Backsberg.

Backsberg är en ganska stor och familjeägd egendom med anor från 1916. Man bestämde sig 2006 för att försöka ge tillbaka till naturen vad man skördat under nästan ett sekel. Man tittade på sin totala verksamhet inklusive transporter, förpackningar och produktion och började mäta ALLT i fråga om koldioxisutsläpp, vatten- och energiförbrukning och blev excel-experter på kuppen. Man satte ett mål att bli självförsörjande på energi och vatten samt att satsa på att återskapa naturliga miljöer för växt och naturliv på egendomen. Man har experimenterat och sökt nya vägar och räknar med att inom ett par år vara ett slutet och självförsörjande system.

Hela vår grupp kördes runt på egendomen och upp i de högre och vildare delarna av gården på två traktorsläp och förevisades projekterade anläggningar för biodiesel och de slutna dammsystemen för vattenförsörjning och bevattning av Mikael Back. Mest intressant var projektet att vid nyplanteringar gå från den traditionell cordon-metoden för uppbindning av vinet till ett nytt och anpassat system av den nästan bortglömda lyr-uppbindningen. Genom denna metod ökar man bladmassan och fotosyntesen men minska planteringsdeniteten (mycket tekniskt). Resultatet blir att man minskar energiåtgången i vingårdsarbetet och har kunnat reducera dieselåtgågnen med 75% och man har också halverat vattenåtgången.

Med återplantering av träd och växter samt skapandet av växtskyddsområden har man fått en stor mångfald på egendomen. Man odlar till och med sina egna stolpar för uppbindning av vintockarna. Man arbetar också mycket med täckgröda men har valt att inte odla ekologiskt även om man dragit ner dramatiskt på bekämpningsmedel genom sitt arbete. Anledningen till detta beslut är flera. Bland annat kräver ekologisk odling mer intensivt arbete i vingården vilket kräver mer energi och vatten. Men Mikael Back sa också att han de försökte se helheten och undvika att vara dogmatiska eller som han sa ”om du är en purist så missar du så många möjligheter och val och stänger dörrar”. Familjen har ofta fått frågan vad de åstadkommit med sitt arbete. På det brukar de svara att de inte vet, bara att det är på väg i rätt riktning.

Provningen av Backsbergs viner var vi tyvärr tvungna att hasta oss igenom, men de lyckades bäst med de enklaste vinerna som var raka, ärliga och lättsamma samt de i toppen som visade bra balans och komplexitet. Besöket avslutades med en härlig lunch på grillat karoo-lamm ute i solen innan vi hastade till nästa vingård.

Besöket på Avondale hade jag sett fram emot då de presenterats som en ekologisk producent som kontrast till Reyneke. Nu visade sig det inte stämma. Här hade man kokat ihop sin egen modell som man sa var baserad på ekologi, biodynamik och vetenskap. Den biodynamiska delen sas vara där för att ”få ihop i jordens kemi och skapa balans i energierna”. Jag var på väg att ställa en fråga om vad det var för energier men fick en bister blick från vår annars väna reseledare. Hela gruppen blev dock charmade av flocken av snigelätande ankor som skjutsades runt bland vingårna i en ”duck mobile”. Hela vingården var otroligt vacker, välskött och mycket påkostad, vinerna namngivna efter mytiska jordväsen och försedda med mystiska symboler och provningsrummet elegant med de bästa riedelglasen och underlägg i präglat skinn. Mycket satsades uppenbarligen på yta. Hur var då vinerna? Förutom deras mousserande vin som var otroligt elegant och läckert så var de obalanserade, klumpiga och vissa fall rent ut märkliga och till och med rent ut hemska. Dessutom var de med sydafrikanska mått ruskigt dyra.

Den mycket givande och intressanta dagen avslutades med ett fantastiskt event som inledning på vinmässan Cape Vine 2012. Hela mässan är totalt präglad av miljötänk och alla gäster var därför uppmanade att gå ut till Kapstadens hamn där invigningsfesten hölls. Mat, vin, musik, kultur och skönt mingel i en perfekt organiserad inramning, fantastisk miljö och avslappnad, vänlig attityd. Jag är totalcharmad av Sydafrika.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söndagen ägnades helt åt viner från Cape South Coast som är samlingsregionen för Elgin, Elim, Napier, Bot River och Hermanus. Det handlar om områden med ett svalar klimat som ger friskare och elegantare viner.

Runt trettio producenter var samlade  på Gabrielskloof och presenterade var sitt utvalt vin. Generellt kan sägas att det var en mycket hög kvalitet på vinerna. Många producenter var helt nya och deras vinstockar mycket unga, trots det presenterades en hel del remarkabla viner som lovar mycket gott inom de närmaste åre. De vita vinerna var överlägsna. Särskilt sauvignon blanc med inblandning av semillon fungerade mycket bra. Absolut bäst var dock en chardonnay från Almenkerk.

Bland de röda imponerade vinerna av pinot noir. Tyvärr finns det dock fortfarande en allt för stor fascination för ny ek även om ambitionerna går åt det mer nyanserade. Ändå skyls mycket av den fina och eleganta frukten av en del rostade toner och fatbeska. Catherine Marshalls ”Nine Barrels Reserve” var dock enastående.

Här nedan föjer ett urval av de bästa vinerna.

2009 Highland Road Sauvignon Blanc / Elgin. Stor doft av citrus, mineral och petroleum. Den aromatiska och örtiga tonen av sauvignon blanc klart dämpad av flasklagringen och lämnar en koncentrerad fruktig ton av chenin blanc. Mycket frisk, torr, medelfyllig med polerade syror,, mineral, bra koncentration i frukten, mogen citrus, krämighet, lång och elegant eftersmak med finess, mineral och en liten antydan till beska.

2011 The Berrio ”The Weather Girl” Sauvignon Blanc Semillon. Medelstor fuktig doft  med tydlig mineralitet, liten örtighet, mogen citrus och aprikos. Torr, frisk, bra fyllighet, koncentrerad frukt av gråpäron, stram mineralitet och bra längd.

2011 David Nieuwudt Sauvignon Blanc ”Ghost Corner” / Elim. Medelstor doft och nyanserad med gröna örtiga inslag, gröna äpplen, krusbär och tydlig ton av nässlor. Medlfyllig, frisk och krispig smak med slank, sval, koncentrerad och fokuserad frukt med örtighet och stram, balanserad eftersmak med tydlig mineralitet.

2011 Elgin Wintners ”The Century” Sauignon Blanc Semillon / Elgin. Stor doft av mogen, koncentrerad gul frukt och citrus, petroleum och någon rökighet. Torr, frisk, fyllig smak av mogen, koncentrerad och nästan söt gul frukt av aprikos och persika och ett lite stramt avslut med mineral.

2010 Stranveld ”Adamastor” Sauvignon Blanc Semillon / Elim. Ganska stor doft med tydligt rostad ton, citrus, mogen frukt och persika. Fyllig, mycket frisk, koncentrerad och fokuserad frukt, snyggt integrerad ek och lång, elegant eftersmak.

2011 Jeen Daneel ”Signature” Chenin Blanc / Napier. Stor, generös doft av mogen frukt och nästan sötaktig honungston och tydlig eukalyptus. Torr, frisk och fint strukturerad smak med fokuserad, slank frukt, diskret fatstruktur och lång, stram eftersmak.

2011 Vintners Drift Chardonnay /Elgin. En nästan sötaktig dogt av typiska markörer från cahrdonnay som ananas och honungsmelon. Smaken dock stram, mycket frisk, mineraldriven med mycket behärskad och snudd på elegant fathantering. Mycket burgundisk i stilen.

2011 Almenkerk Chardonnay / Elgin. Medelstor, återhållen doft med mycket ren och distinkt fruktighet med gula inslag och mineralitet. Torr, slank, sval och totalt fokuserad fruktighet med ren mineralitet, total balans och mycket lång, fruktig eftersmak. Som en polerad smakmissil!

2011 Catherine Marshall ”Nine Barrels Reserve” Pinot Noir. Stor, ren, koncentrerat rödfruktig doft som av bärkoncntrat och diskret kryddighet. Doft som en fruktlaser! Medelfyllig, balanserad, koncentrerad och extremt fokuserad och vibrerande frukt. Lång, ren och fruktig eftersmak med liten kryddig ekton.

Igår kväll besöktes skolan av Miguel Merino Jr  från Bodegas Miguel Merino i Rioja.  Han höll ett intressant föredrag om vad som händer i området och lät oss prova viner från den egna bodegan, från projektet Leon Dormido som är ett samarbete med andra vinmakare samt viner från klassiska Bodegas Muga. Tyvärr hade jag fullt upp och med provningen och tog inga anteckningar från föredraget. Hur som helst visades mångfalden i Rioja upp. Men den är ju ingen hemlighet precis.

Den billigare reserva-varianten av uppskrivna 2007 Leon Dormido var en positiv överraskning och bör provas. Missa inte heller 2011 El Rey Old Vine Garnacha från Campo de Borja (inte Rioja). Intensivt purpurfärgad. Stor, bärig, inbjudande, hallon- och lakritsbåtar. Frisk, fräsch, bärfruktig, mjuka tanniner, friska syror. Sorglös, enkel men riktigt bra med bra längd och ett stramt slut som ger lite seriositet. Löjligt bra för 65 kronor! Släpps i oktober med artikelnummer 2260)  

2009 Muga Blanco. Ljust gyllengul. Stor doft av mogen citrus, clementin, lätt rostat inslag, liten smörighet, vanilj, ekton och liten gumiirökighet. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak av citrus, apelsinskal, snyggt infogad ekstruktur, rostad ton, nötighet. Ganska lång och balanserad eftersmak.

2011 Leon Dormido Tempranillo-Garnacha. Ganska tät blåröd färg. Stor doft av mörka bär, syltig, vanillin, lite gröna inslag. Medelfyllig, bärig smak, omogna björnbär, syltig och samtidigt lite omogen och stjälkig. Lite spretiga tanniner, vanillin. Kort smak som ligger långt framme i munnen. Obalanserat, ungt och enkelt.

2007 Leon Dormido Reserva  Medeldjup, rubinröd färg. Ganska stor, generös doft av mogna körsbär,  blåbär, gräddig vaniljton och kanel. Medelfyllig, mycket frisk, friska röda bär, blåbär, krämig fruktighet, fin och diskret vaniljton, fint fokuserad frukt, lång eftersmak med en liten grön ton och mineralitet. Mycket snygg och elegant för endast 89 kronor.

2007 Leon Dormido Ganska djup granatröd färg. Stor, generös och kryddig doft med komplexitet som rymmer vanilj, maskrosblom, mörka körsbär, sandelträ, dill och läder. Fyllig, mjuk smak med rik frukt av mogna röda och mörka bär, syrliga mörka körsbär och röda vinbär, friska syror, kryddighet, liten vaniljton och fint avvägda ekfat. Mycket lång, elegant och balanserad eftersmak med antydan till mynta och en liten sotighet i avslutet.

2009 Mazuelo de la Quinta Cruz. Ganska djup, blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, kryddighet, ”sotig”, mogna mörka bär, blåbär, liten rostad ton och inslag av mynta. Efter en stund i glaset kommer lite blåskimmelost. Medelfyllig, saftigt bärig, frisk och fräsch, mjuka och eleganta tanniner. Ganska lång, balanserad smak med fina mjuka fattanniner.

2007 Muga Reserva. Djup granatröd färg. Stor, utvecklad och aromatisk doft av läder, ceder, kanel, röda bär och björnbär. Medelfyllig, friska och fräscha syror, röda bär, kryddaromatisk, apelsinskal, fina, polerade tanniner, tydlig men balanserad ekstruktur som dock i eftersmaken kikar fram lite väl mycket bakom en frukt som inte riktigt räcker till.

1994 Muga Reserva. Medledjup tegelfärgad med orange kant. Stor, mogen helt utvecklad doft av läder, vanilj, jordgubbsmarmelad, mandelmassa, ingefära och kanel. Fyllig, smakrik, avrundade syror, mycket mjuka tanniner, slank frukt, russin, röda bär, tranbär och kryddighet. Bra längd men lite uttorkad. Klassisk, mogen rioja.                                                                                                                                   

2004 Prado Enea Gran Reserva. Mycket djupt granatröd färg. Dov, ännu sluten doft med mogen, mörk frukt, sötlakrits, kryddnejlika, lagerblad. FYllig, koncentrerad frukt, fokuserade och friska syror, täta, mjuka tanniner, röda mogna bär, jordgubbar, eucalyptus. Koncentrerad, intensiv, kryddig, balanserad och lång eftersmak med viss eldighet. Massor med potential men mycket njutbar nu.  Hoppla!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Då var det dags för oss sherryentusiaster att hjula och jubla igen. Vårt monopol har i all sin storsinthet återigen under en begränsad tid valt att berika sherrysortimentet med en fino. Det innebär att under några euforiska månader finns det nu en handfull olika fino och manzanilla ojämnt fördelade över rikets systembutiker. Har man riktig tur kan det finnas det hela två sorter i samma butik att välja mellan. Störst är dock chansen att det inte finns någon alls men då slipper man ju välja samtidigt som man sparar en slant och förhoppningsvis inte bidrar till det alkoholrelaterade våldet.

Den fino som funnit nåd hos inköparna och fått en begränsad distribution är La Janda  och kommer från Álvaro Domecq.  Det är en fino i klassisk stil. Torr, ren, snygg och helt enligt regelboken. Kanske något skarpare och fylligare än de andra i sortimentet. Tummen upp (men så är ju jag inte så svårflörtad när det gäller fino)!

Blekt halmgul. Medelstor doft  med tydlig skarp ton av acetaldehyd. Toner av jäsande deg, grönt äpple, citrusskal, mandel och lite hästtagel. Mycket torr, medelfyllig och stram karaktär med toner av jäst, grönt äpple, citrus och gröna oliver. Stramt, kritig och torrt avslut med bra längd

Vill du veta mer om sherry kan du läsa här.

Jag har tidigare skrivit om mitt positiva möte med vinerna från House of Wine of Georgia och igår var det dags igen med mer fokus på qvevrivinerna. Det handlar om viner som jäses i enorma keramikamforor nedgrävda i marken. De vita vinerna jäses med skalen vilket gör att de får en mörkare färg och en struktur som påminner om röda viner.

Det största problemet för dessa viner är druvornas ofta hopplösa namn och att priserna på beställningssortimentet är alldeles för högt. Om man istället satte ihop blandlådor skulle det bli fyndstämplar både här och där. Av de sex första vinerna som alla gjorts enligt den uråldriga metoden att jäsa i keramikurnor var nämligen de fyra första nämligen alldeles storartade. Med några undantag var samtliga viner mycket välgjorda med massor av personlighet, komplexitet och balans. Georgiska viner är definitivt värda att hålla ögonen på.

2009 Satrapezo 10 kvevri Rkatsiteli. Medeldjupt halmfärgad. Stor, utvecklad doft av honung, grapefrukt, aprikos, torkade rosor och något eldig. Torrt, fylligt, mycket friskt och fokuserat fruktig med massor av apelsin och citrustoner, torkad aprikos, angenämt skalkärv och torrt, nästan grusigt avslut som är långt, balanserat och smakrikt.

2011 Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Stor muscatlik och aromatisk doft av kryddor, rökighet,  blommor, pomerans, honung och starkvinston. Fyllig, mycket stram smak med massor av fina tanniner, balanserad men lite torr frukt och något metalliskt, nästan mjölig smak som påminner om hassel- och valnötter.

2007 Alaverdi Tradition. Ganska djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex eldig, torkad tropisk frukt, honung, rökig gummiton, pomerans, kryddnejlika och knäck. Fyllig, mycket torr, avrundad, läskande syra, stram med muntäckande strävhet, värme, torkade frukter, bokna äpplen, nötter, lång, stram och komplex eftersmak med balans. Imponerande.

2008 Mtsvane Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Medelstor, aromatisk, pepprigt, kryddig, apelsinblom, pomerans, stor karaktär av ingefärakarameller, honung och torkade aprikoser. Medelfyllig, mycket fruktig, eleganta, läskande och ”långa” syror, mineralitet, lite eldig, kryddig, nötig och lång eftersmak med lite metallisk efterklang. Läckert.

2009 Vinoterra Saperavi. Djupt, tät blåröd. Medelstor, mörka bär, gummi, salvia, lagerblad och kryddpeppar. Medelfyllig, fruktig med slanka fruktsyror och ganska tuffa tanniner som kommer med viss frödröjning. Mycket ung, lite korthuggen och stum men med förlåtande läskande syror.

2009 Satrapezo Saperavi. Mycket djup och tät med liten purpurkant. Stor doft av körsbärs- och svartvinbärslikör, vanilj, smörkola, pepprig, yoghurt, grädde och något flyktig och efter ett tag kommer lite mognadstoner som läder. Fyllig, mycket fruktig, marmeladig frukt, mycket friska syror, tuffa, sotiga tanniner, rödbetor, bred och lång smak med lakrits, rökighet.

2008 Tsinandali Special Reserve. Ganska ljust gul. Stor, lätt aromatisk, pomerans, apelsinblom, vit persika. Medelfyllig, läskande syra, lite tunn frukt och något kort men med tydlig, stram mineralitet och kvardröjande syra. Snyggt och välgjort.

2011 Kondoli Mtsvane-Kisi. Mycket ljust gul med litet grönt inslag. Stor, frisk aromatisk och lätt parfymerad doft av apelsinblom, piggelin, gröna äpplen, grädde. Lätt, avrundad syra, torr, grön fruktighet, bra längd men ganska oansenligt.

2008 Trioni Mtsvane. Medeldjup gyllengul. Stor, gulfruktig, honungsmelon, lite smöriga honungstoner, frisk citrus, mynta och citronmeliss. Medelfyllig, eleganta och välpolerade syror, fokuserad och slank frukt, nätmelon och vit persika med mycket bra längd och snyggt integrerade fat.

2008 Saperavi Special Reserve. Djupt rubinröd. Stor, mörkfruktig, skånsk lakrits, mynta, yoghurt och lite köttig ton. Medelfyllig mycket fruktig smak med rödfruktig och slank karaktär, frisk och läskande syra, många men mjuka tanniner och eftersmak med bra längd och liten kryddighet.

2008 Mukuzani Special Reserve. Ganska djupt rubinröd färg. Medelstor och lite animalisk doft med mognad, läder, svamp och lite kryddor. Medelfyllig, lite tunn i frukten och något metallisk smak med något kort smak med kvardröjande bitterhet.

2009 Kinzmarauli Saperavi. Djupt blårött. Ganska liten och syltig doft med lite rökig gummiton. Medelfyllig, frisk halvtorr till halvsöt, röda bär, lingon, hallon, sötlakrits. Enkel, charmig men ganska kort smak med läskande syror.

2010 Khvanchkara. Ganska ljust hallonröd. Ung, stor bärig doft av karamell, hallon, jordgubb, hallonbåtar, örter, myck lik en enklare beaujolais. Frisk, halvtorr till halvsöt, kärv röd bärighet. Lite kort, stram och kärv. Kräver sitt sammanhang.

”Trotjänare” är något fint. En trotjänare är någon man alltid kan lita på. Sådan är 2008 Tahbilk Marsanne från Victoria i Australien.

Under alla år vinet funnits på Systembolaget har det aldrig gjort mig besviken. Det är inte bara en jämn kvalitet som levereras utan även massor med karaktär och till ett mycket lågt pris. Det som kan förvåna är att vinet inte är fatlagrat trots den rostade och rökiga tonen och strama strukturen. Årgång 2008 påminner inte så lite om en fatlagrad vit bordeaux.

Ganska ljust citrusgul. Stor, ganska komplex doft med rökig och rostad karaktär,, citrus, gula äpplen, nätmelon, honung, kokt ris, smultron och nötter. Torr, ganska fyllig smak med koncentrerad fruktighet av mogen citrus, gula äpplen, nätmelon och honung. Avrundad syra och stram mineralitet i den långa fokuserade eftermaken.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra söndagen provades vinerna och igår presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng. Tidigare år har antalet inskickade viner legat mellan 30 och 40, men på grund av att både 2010 och 2011 var svaga och svåra år så var det bara 22 stycken som kom upp till granskning.

Trots det var snittnivån högre i år än någonsin tidigare, vilket i och för sig kan bero på att man varit mer selektiv i urvalet av viner som skickats in. För första gången någonsin hamnade snittpoängen totalt över nivån för godkänt (8,32), vilket innebär att om man spredut poängen jämnt så skulle samtliga viner bli godkända och få diplom.

Nu är ju inte världen beskaffad på det viset utan några viner lyfte sig på egna meriter. Fyra stycken bronsdiplom delades ut i år vilket är ett bättre resultat än förra året då två bron och ett silver spreds över 30% fler viner. Här är medaljvin(n)arna med ett kort sammandrag av juryns noteringar.

2011 Wannborga Solaris / Wannborga Bränneri & Vingård. (12 poäng) Honung, gula äpplen, mandelblom, ananas, fatkryddighet. Hög syra, balanserat med bra kropp, medelfylligt och bra fattoner.

2011 Interkardinal Solaris / Vingården i Åhus – Vingården i Klagshamn (11,2 poäng) Frisk doft med gröna äpplen och päron och liten nötighet. Balanserat, bra och ren smak, bra eftersmak med tydlig ek.

2011 Wannborga Cecilia / Wannborga Bränneri & Vingård. (11 poäng)  Parfymerat, läskande, karamelligt och ton av vita blommor. Friskt, syrliga persikor, skaltoner. Charmigt och korrekt, balanserat och behagigt.”

2011 Per Ols Råsa / Österlenvin – Ekesåkra vingård (11 poäng) Fint laxrosa. Honungsmelon, gula äpplen, örter. Pigg, frisk och lite stram, gula äpplen, örter. Härlig rosé.”

Övriga godkända: 2010 Åhus Solaris (vitt), 2010 Interkardinal Solaris (vitt), 2011 Soix (vitt), 2011 Åhus Rosé, 2011 Interkardinal Rosé, 2011 Carl (sött vitt), 2009 Wannborga Cuvé (rött fatlagrat)

Wannborga Bränneri & Vingård blev därmed ”Best in Show” och tilldelades ett stipendium på 4000 kr att användas på en utbildning hos Gustibus Wine & Spirit Academy.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Eftersom jag nu tydligen räknas som en framstående vin och dryckesbloggare (pöser av stolthet) så kände jag att jag måste balansera recepten med lite vintexter. Denna bloggpost om kvalitet i vin är jag själv väldigt nöjd med och tycker att den är värd en repris.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin ålders höst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen och är fokuserade utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

La Rioja Alta är en av de äldsta bodegorna i Rioja och deras Gran Reserva 904 är en klassiker på Systembolagets hyllor. Bodegan producerar också vin under namnet Viña Ardanza och 2001 Viña Ardanza Reserva Especial är speciellt då det har tillägget ”especial” till namnet. Detta gör man endast exceptionella årgångar. 2001 är endast tredje gången det händer, de andra årgångarna var 1964 och 1973. Det är en mycket typisk rioja i traditionell stil med ett decennium på nacken och samtidigt ett vin med potential att utvecklas i många år till.

Ganska djup röd färg med roströd kant. Stor doft med mognad och komplexitet, varma jordgubbar, russin, farinsocker, vanilj, dill, tobak, eukalyptus och läder. Fyllig med bra koncentration i frukten, läskande syror, mjuka frukttaniner och bra stadga i eken, smak av mörka körsbär, röda äpplen, russin, muscovadosocker, lakrits, tobak och vanilj. Lång, nyanserad smak med kryddig efterklang.

Det ska mycket till för att ett vin av riesling ska bli trist och ointressant. Oavsett om de kommer från Tyskland, Alsace, Australien, Nya Zeeland eller Chile så kan de mest oinspirerade vinerna räddas av citrusaromerna och den livfulla syra. Fast kommer vinet från Rheingau och producenten Leitz som 2011 Eins-Zwei-Dry Riesling så är inte kvaliteten något problem.  Bra karaktär, farligt lättdrucket, syror som kvittrar och för 99 spänn så förlåter jag det vitsiga namnet.

Mycket ljust gul färg med liten grön ton. Medelstor doft med liten rökig mineralitet, en pust av petroleum men framför allt massor av frukt som clementin, gula päron, lime, citrus och en tydlig ton av nätmelon. Medelfyllig, torr men mycket fruktig med hög, frisk syra som ger intryck av spritsighet, mogen citrus, Rose’s Lime, gröna äpplen och nätmelon. Lång, ren, balanserad eftersmak.