Eftersom jag nu tydligen räknas som en framstående vin och dryckesbloggare (pöser av stolthet) så kände jag att jag måste balansera recepten med lite vintexter. Denna bloggpost om kvalitet i vin är jag själv väldigt nöjd med och tycker att den är värd en repris.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin ålders höst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen och är fokuserade utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

La Rioja Alta är en av de äldsta bodegorna i Rioja och deras Gran Reserva 904 är en klassiker på Systembolagets hyllor. Bodegan producerar också vin under namnet Viña Ardanza och 2001 Viña Ardanza Reserva Especial är speciellt då det har tillägget ”especial” till namnet. Detta gör man endast exceptionella årgångar. 2001 är endast tredje gången det händer, de andra årgångarna var 1964 och 1973. Det är en mycket typisk rioja i traditionell stil med ett decennium på nacken och samtidigt ett vin med potential att utvecklas i många år till.

Ganska djup röd färg med roströd kant. Stor doft med mognad och komplexitet, varma jordgubbar, russin, farinsocker, vanilj, dill, tobak, eukalyptus och läder. Fyllig med bra koncentration i frukten, läskande syror, mjuka frukttaniner och bra stadga i eken, smak av mörka körsbär, röda äpplen, russin, muscovadosocker, lakrits, tobak och vanilj. Lång, nyanserad smak med kryddig efterklang.

Det ska mycket till för att ett vin av riesling ska bli trist och ointressant. Oavsett om de kommer från Tyskland, Alsace, Australien, Nya Zeeland eller Chile så kan de mest oinspirerade vinerna räddas av citrusaromerna och den livfulla syra. Fast kommer vinet från Rheingau och producenten Leitz som 2011 Eins-Zwei-Dry Riesling så är inte kvaliteten något problem.  Bra karaktär, farligt lättdrucket, syror som kvittrar och för 99 spänn så förlåter jag det vitsiga namnet.

Mycket ljust gul färg med liten grön ton. Medelstor doft med liten rökig mineralitet, en pust av petroleum men framför allt massor av frukt som clementin, gula päron, lime, citrus och en tydlig ton av nätmelon. Medelfyllig, torr men mycket fruktig med hög, frisk syra som ger intryck av spritsighet, mogen citrus, Rose’s Lime, gröna äpplen och nätmelon. Lång, ren, balanserad eftersmak.

Jag vet att jag tjatar om att Bordeaux levererar bra viner till vettiga priser. Men så är det trots att den allmänna uppfattningen är den motsatta.

2008 Christian Moueix Saint-Emilion ger mig återigen anledning att att återkomma till ämnet. Producenten Christian Moueix äger flera av de mer framstående egendomarna* på vad man i vinkretsar kallar den ”högra stranden”. Här hittar vi kända områden som Pomerol och Saint-Emilion som detta vin kommer ifrån. Vinerna härifrån är röda och oftast dominerade av druvorna merlot och cabernet franc. Vinet är härligt fruktig, fylligt och med mjuka tanniner som gör att det trots sin ungdom är mycket njutbart.

Djupt röd färg. Ganska stor, dov doft av mörk, mogen frukt, mossa, kanel, sötlakrits och en skymt av grön paprika. Fyllig, ung, fruktig smak av mörka bär, svarta vinbär, sötlakrits, sotrussin, mjuka tanniner, frisk syra, ganska tydlig fatstruktur balanserad av den mogna frukten. Lång, rik eftersmak med söt fruktighet med liten avslutande beska.

*Detta är vad som kallas ”quality by association”

Det är svårt att hitta bra pinot noir till hyfsade priser. Att en bra, prisbillig pinot noir dessutom skulle kunna komma från Sydafrika är inget jag med mina erfarenheter direkt väntar mig. Men som uppvärmning inför min stundande resa till Sydafrika (Jodå, om drygt en månad. Kan knappt bärga mig) tänkte jag att jag ändå måste testa.

I 2009 Paul Cluver Pinot Noir har man lyckats kombinera en intressant och komplex doft med en lättsam, charmig och saftig smak med friskhet och snygg struktur. Ett glas till? Ja tack!

Ljust röd färg med lite blå anstrykning. Stor, tydlig doft med rostade toner, kaffe, sot, mogna röda bär och den där typiska karaktären av nyupptagna rödbetor man kan hitta i röda bourgogner. Medelfyllig, mycket frisk, saftig, röda friska bär, hallon, sötlakrits, rostat inslag och en ganska tydlig och uppstramande ekstruktur. Lite tunn ”i mitten” men med bra längd.

Potentialen och kvaliteten i vinerna från Argentina är odiskutabel. Efter att bland annat provat chardonnay som vuxit på hög höjd under en masterclass med Madeleine Stenwreth MW så förändrades i alla fall min syn radikalt. Framför allt så sporrades mitt intresse att prova mer, fler och bättre viner från Argentina.

När jag hittade 2010 Terrazas de los Andes Reserva Chardonnay på hyllan väcktes min nyfikenhet. Enligt etiketten har vinet lagrats 8 månader på 100% nya, franska ekfat. Ovanligt i en tid när ”alla” pratar om begagnade ekfat, att lagra  på stora ekliggare, delvis jäst och lagrat på ekfat, allt för att ge en så diskret och nyanserad ekkryddning som möjligt. Pendeln har svängt så långt från den smörkolestinna och ekrostade stilen att det är svårt att idag hitta vita viner med tydlig fatkaraktär.

Ljust gul färg. Stor doft av mogen gul frukt, rostade fat, vanilj och diskret smörighet. Medelfyllig, torr, mycket frisk syra som balanserar rik, mogen gul frukt och smörighet. Tydliga rostade fat, lite stram ekstruktur, rostade toner och liten vaniljton. Den påtagliga fatkaraktären är dock snyggt inbäddad i frukt och lyfts av friska syror. Välgjort, snyggt och balanserat med bra längd.

Blev verkligen nyfiken på att testa producentens röda vin Cheval des Andes som är ett projekt tillsammans med  Château Cheval Blanc.

Om min klockarkärlek till lambrusco har jag tidigare skrivit om här och här. Nu äntligen finns det en lambrusco på Systembolaget som faktiskt lever upp till den standard som visar hur bra det mousserande röda vinet gör sig på matbordet. Tyvärr bara en tillfällig lansering så passa på. För 69 kronor vågar du att prova.

Vecchia Modena har en djup purpurfärg och en ganska tät mousse. Stor och bärig doft av solvarma och nykrossade blåbär, svarta vinbär och mörka körsbär smat en liten ton av vingummi och sötlakrits. Smaken är medelfyllig, snudd på halvtorr med en balanserande bärsyrlighet och skalkärvhet. Massor med med mörka bär, nästan som att äta blåbär och svartvinbär direkt ur handen. Enkelt, charmigt och bara 9,5% alkohol. Som gjort för en helglunch i solen med massor av småplock, pasta och sallader.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Det är inte lätt att hitta snällt prisad röd bourgogne på marknaden. Annat är det med vit bourgogne. Från de södra delarna av området kommer det en strid ström av trevliga, välgjorda chardonnayviner av klassiskt snitt som samtidigt är flirtigt publika. Precis sådana viner man behöver för att förgylla en vardagsmiddag.

2010 Saint-Véran Réserve från den gamla familjefirman Joseph Deshaires kostar precis under hundralappen och är ett skolexempel på dessa viner. Inbjudande doft av gula äpplen, honungsmelon, citrus, apelsinblomma och ett drag av grädde och smörighet. Smaken är torr, mycket frisk med bra fylllighet och frukt som drar åt melon, äpple, omogen ananas och med en hel del citronzest och silkig munkänsla. Ganska lång smak med lite mineralstramt avslut och bara en smekning av ek. 

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Det här lite udda, bubblande, österrikiska vinet hittade jag bland de  mousserande vinerna häromdagen. 2010 Rosé Secco Biokult anges av Systembolaget komma från en ekologisk producentgrupp med namnet Biokult men vid närmare efterforskning ser det ut som om det är Meinklang som ligger bakom. Hittar ingen uppgift om vare sig druvsorter eller tillverkningsmetos.

Både etikett och vinets färg signalerar sommarfräsch lätthet och korken är på traditionellt sätt säkrad med snörning. Det doftar enkelt av citrus, smultron och hallonsoda. Smaken är lätt med någon sötma, avrundad syra, lätt mousserande, milda citrustoner och återigen förs tankarna till barndomens hallonsoda. En enkel, munter, okomplicerad och lättglömd bagatell.

Jag bara älskade Kung Fu Girl Riesling från Charles Smith Wines i Washington. Så mycket så att jag inte kan ha vinet hemma. Det dricks ofelbart omedelbart upp. Därför gick det inte att motstå 2010 Boom Boom! Syrah från samma producent och område när jag hittade den på hyllan på Systembolaget. Jag ville också ge syrah från Washington en andra chans efter det katastrofala bottennappet som fick bli bas i en choklad- och rödvinsglass.

Kanske hade jag för höga förväntningar för det här var inte något särskilt roligt vin. Klumpig och övermogen frukt och på tok för mycket vanilj. Syrah och shiraz är ju samma druva men de olika benämningarna används idag ofta som ett sätt att signalera stil. ”Syrah” brukar ange en mer aromatisk, kryddig och lättare stil medan ”shiraz” sätts på viner med rikare frukt och mjukare struktur. Det här är definitivt ingen syrah. Stilen har säkert sina anhängare, men det här är ett vin som inte tilltalar mig.

Djup, blåröd färg. Stor, syltig doft, kokta blå bär, mörk kakao, vitpeppar och tydlig vaniljton och ett drag av fet jord och tomatblast. Medelfyllig, ganska mjuk smak av syltiga, mogna, söta mörka bär, liten rökighet och en lätt kladdig och påträngande vanillinton. En ganska tröttsam och stum karaktär men med frisk och livlig syra som avstyr en total dikeskörning.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också?Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?