Vi är inte bortskämda med ungerska viner i Sverige. Tiden då röda Egri Bikaver var en folkhemsfavorit är långt borta, söt tokajer dricker vi kanske till desserten på bröllop och Systembolaget verkar favorisera de allra billigaste vita vinerna och bedrövligt bubbel. Ungern har så mycket mer att erbjuda och går man till beställningssortimentet så finns det en del att botanisera bland. Från GT Vinimport /Selezione Barbro Guaccero fick jag ett knippe trevliga prover.

Olaszrizling (eller welschriesling/italian riesling) är en udda, grön druva som förekommer i Centraleuropa samt har en särskild plats i mitt hjärta sedan många år. De ger inga stora viner men har ofta en fin ton av äpplen och gråpäron, frisk syra och en nästan tuggig, krispig munkänsla och bra fyllighet när de är som bäst. Det är viner man vill dricka i stora klunkar till smakrik mat. 2012 Pannonhalmi Olaszrizling är inget undantag. Smakrikt, torrt och riktigt trevligt med fina citrussyror, lime, gråpäron, bra koncentration och längd med en tydlig mineralitet. Me like!

Ungern och pinot noir är kanske inte något man brukar koppla ihop, men det finns många bra exempel på lyckade viner av druvan. Däremot ska man inte försöka göra billig pinot noir, det visar sig exempelvis i 2011 IKON Pinot Noir. Vinet är snyggt ljust hallonrött färg men doften är syltig, bränt kryddig med tydlig vaniljton och lite knäckiga toner. Smaken reflekterar doften med en bränd, knäckig, syltig karaktär och här finns också en stälkig ton, en liten bitterhet och tydlig eldighet i den ganska korta smaken. Okej till priset men endimensionellt och mer som en lätt grenache än en pinot noir.

Lite dyrare men ett betydligt bättre exempel är Pannonhalmi Pinot Noir med sin stora, ganska varma och rödbäriga doft med viss komplexitet av örter, kryddighet, ett uns kanel och ett drag av kaffe. Mjukt, friskt, bärigt och nyanserat med smak av jordgubb, hallon, röda äpplen och med tydlig kryddighet från fat och i den långa smaken där det mot slutet kommer ett bränt inslag och en liten udda ton av kaffelikör. Personlig och riktigt bra pinot noir.

Druvan cabernet franc anses av många ge viner av hög kvalitet i Ungern och 2009 IKON Cabernet Franc är ett riktigt bra vin till en spottstyver. Den ännu outvecklade doften som domineras av mörka, lite syltiga bär, kryddighet och sot. Fyllig mycket fruktig smak med silkiga, mogna tanniner, fokuserad mogen bärighet av svarta vinbär, skogshallon, plommon och en liten antydan till tjära och lakrits. Ännu ungt vin med potential. För tankarna både till Loire och högra stranden i Bordeaux där det hade kostat det dubbla.

Söker man vin med mycket karaktär och kvalitet för en liten peng så ska man söka sig till Spanien i allmänhet och Rioja i synnerhet. Detta tål att påpekas igen, särskilt när vi har med en så avskräckande butelj som 2001 Faustino I Gran  Reserva att göra.

Aldrig har väl talesätten ”döm inte hunden efter håren” eller ”döma boken efter omslaget” passat bättre än här. Tar man sig bara bakom den frostade, fejkdammiga buteljen, den pissgula etiketten i frakturstil med rembrandtporträtt och det pråliga guldnätet så döljer sig här ett riktigt fynd.

Många ovana vindrickare grinar kanske lika illa åt den inledande doften som åt förpackningen, den har nämligen en distinkt men flyktig ton av hästtäcke eller stallbacke som inte tilltalar alla. Ser man förbi denna så hittar vi en utvecklad, mogen och komplex doft av läder, vanilj, kryddor, choklad, torkad frukt, friska röda bär och syltiga jordgubbar och körsbär. Det tolv år gamla vinet överraskar med en rik, fyllig smak som är fantastiskt vital med koncentrerad frukt, fina läskande syror, snyggt integrerad ekstruktur. Imponerande balansakt mellan mognad och fräschör och en mycket lång, bred och nyanserad eftersmak. Obegripligt mycket vin för 156 kronor! Häll upp på karaff och göm flaskan.

Finns på nästan alla systembolag. Spring och köp! Om du inte litar på mitt omdöme så kanske ansedda vintidningen Decanter kan övertyga. De utsåg 2001 Faustino I Gran Reserva till ”Wine of the Year 2013”!

I samband med Vinets Dag på Ästad Gård passade jag på att prova lite amerikanska viner ur Terrific Wines sortiment.

Jag är verkligen inget stort fan av druvan zinfandel. Jag tycker oftast vinerna saknar längd, balans och komplexitet och en dominerande eldighet, slapp och syltig frukt samt någon slags ihålighet får mig att hålla mig ifrån dem. Givetvis finns det lysande undantag och 2011 Girard Old Vine Zinfandel är ett av dem. Doften är vad man kan förvänta sig med mogna hallon och björnbär och lite dammig cigarrlåda men smaken är förvånansvärt slank, rödfruktig, frisk och elegant och med en mycket bra längd och ett trevligt, stram avslut. En riktigt trevlig bekantskap!

Liksom zinfandeln kommer 2010 Montelena Cabernet Sauvignon från Napa Valley. Jag har tidigare skrivit om egendomens mer kända vita vin och dess spännande historia men det är faktiskt cabernet sauvignon som är deras specialitet. Jag älskar kalifornisk cabernet men det här är kanske inte vad man förväntar sig. Charmen med dessa viner är i min bok att de kombinerar stor mörk frukt och kraft med en balanserande struktur. I fallet med Montelena så handlar det mer om elegans, lätthet, friska syror och sval frukt och till och med lite gröna, stjälkiga toner och en avslutande mineralitet. Hade jag fått vinet blint hade jag nog hamnat i Graves i Bordeaux. Njutbart och snyggt vin, lite för ungt idag men 300 kronor är kanske lite i överkant.

Långt längre norrut på den amerikanska västkusten ligger Washington State. Härifrån kommer 2010 HFE Red Mountain Red från Hedges Family Estate (här är Lars Torstenson liksom på Ästad Gård)  som snudd på är en bordeauxblend om man bortser från 10% syrah (för hundra år sedan var man i och för sig inte så nogräknade i Bordeaux och blandade då och då in syrah från södra Frankrike i sina viner för lite fyllighet och kraft). Vinet har en stor mörkfruktig näsa med kryddighet, choklad, ceder,  gräddtoner och vanilj. Fyllig, mycket frisk smak med rik frukt av röda bär, fint polerade tanniner och diskret fatstruktur. Lång, elegant, nyanserad och komplex eftersmak med tydlig mineralitet. Ett riktigt fynd! 2011DLD Cuvee Marcel Dupont Syrah från samma producent har en dov, mörkfruktig och kryddig näsa med toner av blodapelsin och pepparkaka. Fyllig, fokuserat mörkfruktig med fina friska syror, mjuka tanniner och en ganska intensiv kryddighet som med ett nödrop håller sig från att gå över i beska. Lång, stram eftersmak där toner av lakrits poppar upp. En snygg balansakt mellan stram syrah och fruktdriven shiraz.

Idag damp det ner varuprov på två italienska viner. En perfekt uppvärmning på fredagkvällen.

Barolo och Barbaresco är två grannbyar i Piemonte i nordvästra Italien som båda levererar röda viner av druvan nebbiolo. De brukar vara förledande lätta och ljusa men med en hämndlysten tanninstruktur som ibland helt tar över och endast skänker vinmasochister någon njutning. Jag har av och till haft lite svårt med relationen till dessa viner, men belöningen när man hittar bra exempel är så stor att jag ofta återvänder.

Nu är väl inte exemplen från producenten Ricossa några stora viner och importören lyfter också fram hur billiga vinerna är i jämförelse med alla andra från regionerna. Varningsklockorna börjar genast ringa. När jag häller upp dem i glasen slås jag först av hur läckra färgerna är; lätta, ljusa, briljanta och med en dragning åt det brunröda. De är förvånansvärt raka och ärliga bägge två och strävheten är ovanligt tillbakahållen. Särskilt den billigare barbarescon är mycket charmig i sin rustika bärighet och ett  vin jag absolut kan tänka mig att köpa igen då den bara kostar hundralappen. Barolon för en femtilapp till är dock inte så bra att jag gör mig besväret att köpa den via beställningssortimentet där båda ligger.

2010 Barbaresco. Doft av röda, friska bär, mörk choklad, en doft av avlägsen tryffel, skog och en aning rök. Torr, frisk och härligt rödbärssaftig med men en fin ryggrad av sandiga tanniner, diskret ek, bra längd med liten mineralitet och kanske lite stjälkigt avslut. Bra kombination av charm och klassisk stramhet.

2009 Barolo. Djupare och lite sluten doft av mörka bär och nysågat trä. Fylligare men med samma saftighet som dock döljs av en kantig och robust syra- och tanninstruktur. Något stum och inte lika direkt men med ryggrad som kan stå emot lite kraftigare maträtter. Lägg undan och glöm bort ett par år.

Sedan jag i januari besökte vingården Cono Sur i Chile har de varit lite av favoriter. Kombinationen av medveten och hållbar produktion, karaktärsfulla viner och snälla priser är ganska svårslaget.

2013 Cono Sur Single Vineyard Chardonnay reflekterar snyggt det svala klimatet i Casablanca Valley med frisk syra och en fokuserad frukt som kompletteras av en diskret fatstruktur. Just det här vinet är inte ekologiskt certifierat men däremot koldioxidkompenserat.

Ganska stor doft med gröna toner som lime, grönt äpple och gräs men också en liten smörighet samt ett uns rökig fatton. Vinet är torrt men med en rik, konncentrerad och fokuserad fruktighet av lime, passionsfrukt, mogen citrus och en mycket frisk citrussyra och en lätt åtstramande fatstruktur och en liten mineralitet. Mycket bra balans och riktigt lång smak.

Här kommer ett riktigt bra vin som är svårt att inte dricka i långa djupa klunkar och som är så billigt att det låter sig göras.

2011 Amalthea de Loxarel är ett ekologiskt odlat och handskördat vin från Penedès. Druvorna är cabernet sauvignon, merlot och tempranillo och vinet har legat 10 månader på ungersk ek. Resultatet är ett ungt, rent, friskt och fräscht vin som flödar av mogna svarta och röda vinbär, körsbär och ett litet drag av örtighet , ek och anis. Det är så där underbart bärsaftigt att det krävs en rejäl dos självbehärskning för att inte svepa glaset. Men det finns också en fin ekstruktur samt en aptitretande stramhet och en dos mineralitet.

Att den är obegripligt prissatt till bara 79 kronor gör att man lätt förlåter den biodynamiska rappakaljan på baksidesetiketten. Spring å köp!

Ett annat lika bra och klunkvänligt vin i samma pris är italienska Villa Marina som nu kommer i en ny årgång (2010) som är ännu bärsaftigare än den tidigare.

Igår hittade jag 2012 David Nieuwoudt Ghost Corner Sauvignon Blanc bland nyheterna på Systembolaget. När jag provade årgång 2011 på plats i Sydafrika så blev det en av favoriterna. Återseendet blev ingen besvikelse. Snygg balans mellan stramhet i syrorna, mineralitet och fokuserad frukt. Den örtiga och rika doften låg precis i den nyanserade zonen mellan en blyg sancerre och en bullrig nyazeeländare.

Blev lite nostalgisk och läste igenom bloggposterna från sydafrikaresan och blev riktigt sugen på en kryddig bobotie. Men eftersom jag hade massor av potatismos över sedan gårdagen så improviserade jag ihop en variant som i formen liknade en sheperds pie. Kryddigare och mustigare än mitt tidigare försök och riktigt gott!

Blöt upp 0,5 dl russin i 2 msk äppelcidervinäger. Blöt upp 3 msk ströbröd i 1 dl mjölk och 1 ägg. Blanda ut cirka 800 g potatismos med 2 ägg, en skvätt mjölk och 0,5 dl hyvlad mandel. Hacka 2 gula lökar och 2 vitlöksklyftor i lite smör tills löken mjuknat något och strö då över 2 msk curry (gärna ”Durban Curry”) och fräs ytterligare någon minut. Vänd ner och fräs 500 g lammfärs (eller nötfärs. Undvik ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald)  i tills den är torr och genomstekt. Sänk värmen och blanda ner de uppblötta russinen,  0,5 dl hyvlad mandel, 1 dl mangochutney, 8 grovhackade torkade aprikoser, 1 msk spiskummin, 0,5 tsk mald nejlika, 12 stötta kryddpepparkor, 1 tsk kanel, 1 msk torkade korianderblad och 1 tsk salt och låt fräsa några minuter. Ta av stekpannan från värmen, riv en bit färsk ingefära och pressa ned saften i röran. Rör ned ströbrödgeggan. Har du stekt i en ugnssäker panna sätter du in den i ugnen på 180° i en kvart, annars lägger du över allt i en ugnsform. Ta ut pannan och bred ut potatismoset, strö över mer hyvlad mandel och dekorera med lagerblad och och pensla med smält smör. Grädda ytterligare 30 minuter.

Det är mycket prat om om svavel i vin. Här kommer lite fakta i ämnet (från en lätt redigerad och repriserad bloggpost).  Är du intresserad av allergier och vin så finns det lite matnyttigt längre ned i texten. Vill du veta mer om tillsatser i vin kan du läsa mer om det här.

Jag får många frågor om svavel med anledning av den märkning man ser på viner numera; ”Innehåller sulfiter”. Frågan är också aktuell med tanke på att trenden med ”naturliga viner” sprider sig och fler och fler kommer i kontakt med dessa. Okunskapen om svavel i vin är stor och missuppfattningarna många. Jag försöker här reda ut ett och annat.

I texten kommer jag genomgående att använda den vardagliga benämningen svavel för istället för de ibland mer korrekta sulfiter/bisulfiter.

Svavel är ett omistligt ämne som vi inte kan leva utan. Upp till 0,5% av jordskorpans vikt utgörs av svavel och själva den mänskliga kroppen utsöndrar närmare 1000 mg svavel per dygn via proteinerna vi konsumerar.

Inom vinmakning har svavel använts sedan antiken och varit en oundgänglig del av vinkulturen sedan dess. Svavlets antioxidativa effekt, konserverande och bateriehämmande egenskaper har gjort det möjligt att dricka ofördärvat vin året om, lagra det i decennier och sekler samt transportera det långa sträckor till glädje för människor utanför de vinodlande områdena.
Vinkulturen som vi känner den idag, världens klassiska viner och den utbredda vinkonsumsumtionen hade inte kunnat existera utan användandet av svavel.

Låt oss först slå fast att det finns inget svavelfritt vin. Vin innehåller naturligt en viss mängd svavel som produceras vid alkoholjäsning, runt 5-15 mg/l.

Svavel används i hela produktionsledet; bekämpning av svampangrepp i vingården, berikning av jorden, förhindrande av oxidering av must/druvor vid skörd, för att döda oönskade jäststammar, desinficering av utrustning och ekfat, tillsatts vid buteljering för att förhindra oxidering och förlänga lagringstiden. Bland annat.

Från att ursprungligen ha varit ett trubbigt redskap inom vinifikation är idag kunskapen om svavelanvändningen och dess effekter stor och används numera sparsamt, kontrollerat och riktat. För bara några decennier sedan var översvavlade och osande viner ett stort problem. Tack vare den stadigt minskande användningen av svavel hittar man idag sällan svavelstick i doften på viner och i dessa enstaka fall är det lättflyktiga ämnet snabbt bortluftat. Det är alltid en bra idé att hälla upp unga viner (särskilt vita) på en karaff en stund. Överflödigt svavel binder aromämnen och luftningen gör att vinet öppnar sig och doftar och smakar mer.

Det finns några, väldigt få och små, vinproducenter som gör viner helt utan svavel. Det finns fler som, ofta i kombination med ekologisk eller biodynamisk odling, håller svavelanvändningen på mycket låga nivåer. Nämnda producenter gör ofta sina viner i flera tappningar; minst svavel i viner för den lokala marknaden och högre nivåer i viner som ska transporteras längre sträckor. Viner av denna typ är ofta mycket känsliga och kräver i många fall en obruten transportkedja och lagring på max 14°. Dessa viner utgör bara delar av en promille av världens vinproduktion men är viktiga då en del av dem driver utveckling av metoder att kunna minska svavelanvändningen.

Rött vin innehåller naturligt antioxidanter i form av polyfenoler och kräver mindre mängd svavel med max tillåtna mängd på 160 mg/l. I stigande ordning följer sedan torra vita viner och rosévin (210 mg/l), halvtorra viner, söta viner (300-350 mg/l) och botrytiserade söta viner, typ sauternes (400 mg/l).
Generellt håller viner idag ett snitt på ungefär 80 mg/l (något mindre för röda och något högre för vita), det vill säga långt under gränsvärdena och nivåerna har en starkt nedåtgående trend. Undantaget är viner på bag-in-box som på grund av sin inneslutning i plastpåse kräver mer svavel, dock aldrig högre än ovanstående gränsvärden.

Anledningen till att man idag kräver att svavel deklareras på viner är att det finns en liten del av mänskligheten som är överkänsliga mot svavel samt att astmatiker kan påverkas av högre koncentrationer. Vid kliniska studier har det dock visat sig vara mycket ovanligt med direkta symtom vid nivåer över de tillåtna och även i dessa fall har reaktionen helt och endast kunnat kopplas till svavlet.

Många konsumenter kopplar rodnader, huvudvärk och andra reaktioner relaterade till vindrickande till svavlet. Antagandet är ganska naturligt då den enda tillsats som anges på viner är sulfiter. Det finns INGA rapporter som kan koppla huvudvärk till svavel. Däremot kan en mängd andra av de tusentals ämnen som finns naturligt i vin ge allergiska reaktioner. De mest potenta i detta sammanhang är naturligt förekommande histaminliknande ämnen (biogena aminer). Faktum är att högre nivåer av svavel ger lägre nivåer av dessa allergena ämnen, därav att vi ser färre reaktioner på vita viner. När vi ändå är inne på detta sidospår så innehåller fatlagrade viner och champagne höga nivåer av dessa biogena ämen. Det bästa sättet att tackla detta är helt enkelt att ta en receptfri antihistamintablett (mot hösnuva) innan man dricker vin.
Få du inte allergiska reaktioner av att äta ett par torkade aprikoser eller dricka ett glas färdigpressad apelsinjuice så har du med största sannolikhet inga problem med svavel. Dessa innehåller nämligen högre nivåer av svavel än vin.

Svavel är med andra ord något vi inte kan leva utan. Men som ordspråket mycket riktigt säger; ”För mycket och för lite skämmer allt”.

Lär dig mer om vin i boken VIN – Vinets grunder som jag översatt.

För knappt ett halvår sedan fick jag prova Mira la Mar Oloroso och blev lite kär. Nu har jag fått prova övriga viner i serien av sherry från kooperativet Aecovi. Riktigt bra grejer med karaktär till nästan inga pengar alls. Tyvärr finns de ännu bara på restaurangsortimentet hos vin- och delikatessleverantören Gastro-Import.

Fino. Mycket ljust gul färg. Stor doft med de vanliga markörerna av mandelmjöl, jäst, gröna oliver samt en mycket tydlig fruktighet av gröna päron och äpple som snuddar vid att dofta Piggelin men med ett nyanserande drag av hästtagel som räddar det hela från banalitet. Torr och ovanligt fruktig och fyllig torr smak med en sälta och en umamistinn känsla som nästan liknar tomatsås. Mycket speciell och personlig fino.

Amontillado. Ljus bärnstensfärg. Medelstor doft med tydliga jästtoner, hästtagel, valnötter och en lite skarp ton av möbelpolityr, läder och salmiak. Medelfyllig, torr smak med koncentrerad karaktär av vita russin, nötter och salmiak. Mycket lång eftersmak med bra intensitet.

Pedro Ximenez. Cocoa-colafärgad. Stor och lite eldig doft av fikon, dadlar och russin och en tydlig kryddighet av kanel, kryddnejlika, eukalyptus, vaniljkola, apelsinmarmelad och bränt socker samt en liten animalisk ton. Fyllig och simmigt söt med frisk syra, eldighet, eukalyptus, knäck, russin och en komplext nyanserad eftersmak med brända toner och pepprig kryddighet. Ovanligt nyanserad PX.

Ofta får jag frågan om hur man bäst bevara en öppnad flaska champagne och hur länge den klarar sig med smak och bubblor intakta. Jag betraktar en sådan frågeställning som helt hypotetisk men brukar ändå börja med att avliva myten om teskeden i flaskhalsen.

Därefter brukar jag säga att en flaska champagne (eller andra mousserande viner av hög kvalitet) med halva innehållet kvar klarar sig ett par dagar i kylen om man bara försluter flaska med en tuss hushållspapper eller liknande. I kylan frigörs bubblorna mycket sakta och koldioxiden lägger sig som ett skyddande lock över vinet och förhindrar oxidering.

Eftersom en flaska champagne i runda tal innehåller 50 miljoner bubblor (5-6 atmosfärer, motsvarande trycket i ett bussdäck) så finns det en del att ta av och vinet vinner ofta smakmässigt på att bli av med en del av gasen.

Igår fick jag dock revidera min uppfattning om hur länge vinet och bubblorna håller sig i öppnat tillstånd. Jag hittade nämligen en drygt halvfull flaska cava av bättre sort i kylen på jobbet, hällde upp ett glas och provade. Bra med mousse och ren, fruktig smak. Absolut inget fel på vinet trots att den stått helt öppen. Jag frågade kollegan som uppenbarligen glömt den där när den hade öppnats. Han svarade ”det var förra måndagen…så det är nio dagar sedan”! Så var inte bekymrade om ni inte hinner tömma flaska med skumpa, ni har drygt en vecka på er.

Läs mer om mina champagne- och serveringstips.