Surströmming! Denna älskade och orättvist skydda delikatess! Den genuint matintresserade som inte åtminstone en gång provat denna specialitet saknar allmänbildning.

Jag har tidigare tipsat om hur man kan äta surströmming och provat olika öl till. Nu ville jag testa en dryck som jag misstänkt skulle passa fantastiskt till den jästa fisken: finosherry! Rent teoretiskt borde det knastertorra, uppfriskande vinet med sina jäsningsaromer, högre alkohol och väl kända affinitet till umamistinn mat sitta som en smäck. Men teorier kan falla platt som med veteölet i det förra testet. Oron var dock obefogad för detta var verkligen en kombination som fick det att sjunga i gommen! Jag avstod till och med de öl jag hade som reserv uti fall att.

Ett litet tema hittade jag i dessa viner. De kommer från områden eller druvor som är mest kända för sina röda viner.

Rhône är just ett område som främst uppmärksammas för sin röda viner. Det varma medelhavsklimatet är inte idealiskt för att producera friska, eleganta, istället blir de ofta alkolrika, slappa, tunga och ofta lite parfymerade.  Men när de vita vinerna är lyckade blir de ofta intressanta, smakrika, fylliga och i en stil man inte hittar på många andra ställen. Har en  svaghet för dessa viner, särskilt när de är så välgjorda som detta från Château Mont-Redon.

2012 Mont-Redon Reserve. Ganska ljust gul med grönt inslag. Medelstor och något eldig doft av tropisk frukt, aprikos, gråpäron, galiamelon och kryddighet. Torr, fyllig, fet smak med stor fruktighet och en liten pigg syra bakom den mogna frukten, aprikos, örter och en liten åtstramande beska. Lång, balanserad och rik eftersmak.

Det är nog en och annan som lyfter på ögonbrynen över att det finns vita viner från Priorat. Detta karga distrikt med sitt extrema klimat levererar kraftfulla, fylliga, koncentrerade och alkoholrika röda viner som imponerat mycket de senaste åren. När jag besökte området för några år sedan provade jag en hel del vita viner och personligen tyckte jag att de var mer intressanta och personliga än de röda som alla verkade plöja i samma stilfåra. Kul att det letat sig hit ett vitt prioratvin med karaktär som lyckas balansera en alkoholhalt på 15%. Blunda och smaka och det är inte helt olikt ett friskt rött vin.

2009 Grand Clos Blanco. Medeldjup gul färg med drag åt halm. Stor, uttrycksfull doft av ek, nötter, läder, mogen citrus och ett tydligt drag av oxidation. Torrt, fylligt, smakrikt, tydligt ekpräglat,välstrukturerat, mogen citrus, honung, kryddor, läder och nötter. Mycket lång, komplex och välbalanserad eftersmak.

Det sista vinet är lite udda. Det kommer från en producent i Veneto som bland annat gör amarone. En av de blå druvorna i amarone är rondinella och detta vin består till 60% av en grön naturlig mutation som producenten kultiverat. Att en vinstock som bär blå druvor plötsligt kan utveckla gröna druvor är inget ovanligt, det är faktiskt så alla gröna sorter en gång uppkommit. Lite ovanligare är att idag ta tillvara denna mutation. Resultatet i detta fall mer intressant än bra. För halva prislappen hade det varit helt ok.

2012 From Black to White. Ljust gröngul färg. Ganska liten, enkel, ung doft av tuttifrutti, päron, citrus. Medelfyllig, frisk, nästan spritsig, enkel fruktighet av citrus, tuttifrutti, något klen frukt. Kort, enkel eftermak.

För en tid sedan fick jag en flaska 1997 Silver Oak Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Jag blev mycket glad över gåvan även om den åtföljdes av en varning att vinet kunde passerat sin topp. Jag blev glad för Silver Oak var nämligen en av de stora vinförälskelserna när jag i mitten på 90-talet började undervisa på Systembolagets centrala kurser. Vi hade förmånen att mer eller mindre kunna fritt plocka bland vinvärldens verkliga godbitar till en 3-dagarskurs med det knastertorra namnet ”Karaktärsviner”.

Trots Gaja, Mouton-Rothschild, Guigal och andra storheter minns jag mest den rika, komplexa, sammetslena fruktigheten och det fantastiska uttrycket av cabernet sauvignon i Silver Oaks tidiga 90-talsårgångar. Vinmakaren Justin Meyer som helt specialiserat sig på cabernet sauvignon blev också lite av en idol och jag försökte ordna ett möte när jag besökte Kalifornien 2001. Tyvärr gick det inte då han av hälsoskäl precis dragit sig tillbaka. Han dog tragiskt nog året därpå.

Med detta i bagaget var det med förväntan jag öppnade flaskan.  Korken var i absolut toppskick och färgen fin. Tyvärr doftade vinet vissnande blommor, hyacinter och sur kork; typiska tecken på att något inte står rätt till. Smaken bekräftade bara misstankarna; kort, snipig och lite stum smak. Ingen besvikelse utan snarare en liten sorg över ett vin som aldrig fick chansen att förföra.

Jag fick trösta mig med en 2002 Baron de Chirel Rioja Reserva, en annan gammal favorit från samma tid i min karriär. En fullt kompetent terapeut.

Mitt facebookflöde fylls av bilder och kommentarer där vänner och kollegor på semester njuter av den ena vinet mer storartat än de andra. Själv är jag vinledig. Det innebär inte att jag inte dricker vin. Tvärtom. Jag bälgar i mig vin och njuter utan eftertanke.

När man dagligen arbetar med vin, skriver om dem, läser, analyserar och lär ut så är det underbart att bara släppa allt några veckor om året. När jag nyligen spenderade tre veckor i södra Frankrike drack jag bara enkla men goda viner från de lokala kooperativen och odlarna. Mest rosé, lite vitt och knappt något rött. Svalt, till mat och rakt ner i halsen från hyrhusets enkla glas. Det var ljuvligt. Det måste vara som för en litteraturkritiker att slänga sig i hängmattan och åter  plöja samtliga tummade pockets av Agatha Christies deckare. 

Hemkommen har jag fortsatt denna opretentiösa vinkonsumtion och vinledighet. Dock fick jag på posten en butelj av en enkel röd bourgogne jag provade för ganska precis ett år sedan. Det var importören som tyckte att jag skulle smaka den senaste årgången. Det passade mig precis för 2011 Mâcon Rouge Rochebin är just så där sommarlätt, bärfriskt, rödlätt och enkelt som ett sommarvin ska vara. Det finns bara där i sin raka, rena ärlighet och leker obemärkt bredvid den okomplicerade sommarmaten och smyger in som mjukt smörjmedel i konversationen på altanen med grannarna. Inte stort, inte komplext men bekymmerslöst och njutbart som de där ljumma sensommarkvällarna. 

Jag tror jag fortsätter min vinsemster.

Precis innan jag åkte på semester damp det ner en provflaska av Graham Beck Brut Rosé på posten. Hann inte prova den då och sedan har den legat välkyld och uppfordrande i kylskåpet och väntat på rätt tillfälle som infann sig idag.

Jag är generellt sett imponerad av den höga och jämna kvaliteten på sydafrikanskt mousserande vin (eller cap classique). För en hundralapp har du mycket att välja på och det är svårt att bli besviken oavsett vad man väljer. Den vita, bubblande Graham Beck provade jag i höstas och den levererade väl. Eftersom vi pratar semestertider, vackert väder, sommar, rosé och bekymmerslösa bubblor så kommer jagdenna gång inte att tråka ut mina läsare med någon utförlig smakbeskrivning som ändå ingen läser. Jag konstaterar bara att vinet följer mallen och levererar ett riktigt njutbart bubbel som förgyller vilken sommarkväll som helst.

Vinet ligger på beställningssortimentet vilket kräver några dagars framförhållning. Men det kan det vara värt.

Hemkommen efter tre veckor på semester i södra Frankrike möts jag av det färdiga resultatet av översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE).

Fantastiskt roligt att till slut få se boken på svenska i verkligheten. Precis lika snygg i utförandet som originalet. Finns att beställa via nätbokhandlarna, din lokala boklåda eller hos Vinet & Glaset. Jag kan verkligen rekommendera den…jag har en själv.

Här har jag bjudit på några kapitel ur boken som smakprov:

Vad är vin?

Vinstocken

Ungt eller moget vin?

Vin och mat

Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Runt om byn Saint-Maurice-de-Cazevieille, där vi spenderat de senast tre veckorna, ligger vingårdarna utspridda mellan skogspartier, landsvägar, sädesfält och fruktodlingar. Ett ovanligt varierat och vackert vinområde vid foten av Cevennerna, men ganska anonymt och dominerat av kooperativ och små vinodlare. På ena sidan av byn ligger följdaktligen det stora och innovativa kooperativet och på motsatta sidan den lilla egendomen Domaine Les Peyrières som sedan fem generationer drivs av familjen Jaussaud.

Skyltar visade att de höll till knappt ett stenkast från vårt hus och efter att ha skickat ett mejl var jag välkommen på ett besök. Annie Jaussaud och hennes dotter Anaïs välkomnade mig och tog mig genast ut i de ekologiska vinodlingarna. Familjen har odlat de 24 hektaren ekologiskt i över tjugo år men har inte varit certifierade förrän 2004. Det lilla cavén på gården var det mest kompakta jag sett. I tre våningar fanns stora betongtankar från 1950-talet tätade med harts samt glasfibertankar från Italien. Den minimala arbetsytan mellan tankarna var maximalt utnyttjad med slangar, pumpar, filter och en gammal vinpress som hängde hotfullt gapande över våra huvuden där vi stod och provade vinerna. Jag vågar nästan inte föreställa mig kaoset och logistikproblemen när alla druvor ska in, must jäsas och vin flyttas under skördesäsongen.

När vi provade vinerna förvånades jag över att alla viner utom det vita och rosén var från 2009. På frågan om inget annat var buteljerat så fick jag veta att man inte tappat något på butelj de senaste åren av de röda vinerna. Anledningen var att man fått löften från en vinhandlare att han skulle ”sälja stora volymer i norra Europa” och att man på hans inrådan buteljerat mer än vanligt. Det blev inget av affären och man står fortfarande med lager kvar. Som tur är visade sig vinerna, särskilt de av merlot, ha en mycket bra lagringspotential även i de enklare kvaliteterna. Förutom detta affärsmässiga svek var familjen hårt prövad av en familjetragedi och nyutbildade sonen Nicolas hade plötsligt och oförberett ta över ansvaret för vinttilverkningen. Man har därför förlorat ett par år och har delvis fått gå tillbaka till att sälja en del av produktionen till kooperativet.

Som av en händelse visade det sig att man lite drygt två veckor efter mitt besök skulle ta upp buteljeringen igen. Ny energi, nya etiketter och lite av en omstart. Jag blev inbjuden att delta när man på den mobila buteljeringsanläggningen idag på morgonen skulle tappa upp vitt, rosé och rött. Vid vingårdsbesök är vanligtvis buteljeringsavdelningen något man i görligaste mån försöker undvika, men en mobil anläggning hade jag aldrig sett i aktion så det kunde jag inte tacka nej till. En buteljeringslinje är dyr och tekniskt avancerad och om man inte är liten nog att kunna buteljera manuellt eller så stor att man kan investera i en egen så är en kontrakterad buteljerare enda alternativet. Det stora flertalet oberoende vinodlare anlitar därför en firma som kommer med en lastbil, ställer upp linjen, kopplar in slangar från vingårdens tankar och buteljerar enligt anvisningar.

Klockan åtta i morse backade lastbilen in och tog upp större delen av gårdsplanen. Lite av ett evenemang var det när familj, anställda, vänner och grannar samlades för att på olika sätt vara behjälpliga. Mycket justeringar, anpassningar krävdes samt oväntade tekniska problem dök upp. Mycket tid för småprat (på knagglig engelska och min obefintliga franska), lek med hunden och grand-père fick tillfälle att berätta om hur det gick till förr. Men när väl maskineriet gick igång flöt det på snabbt. Imponerande att se hur buteljererna snodde fram och tillbaka i de minimala utrymmena (titta på filmen nedan för en översikt av processen). Efter två timmar gick jag hem en stund men kunde fortfarande från solterassen höra klirrandet från bandet. Jag återvände för att köpa mig en låda av den nybutljerade rosén med den nya etiketten som Annie var mäkta stolt över.

Väldigt spännande att på nära håll få möta en sällan uppmärksammad vinverklighet och en familjefirma i ordets sanna bemärkelse.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästan i samma stund som jag insåg att vi skulle spendera tre veckor i Saint-Maurice-de-Cazevieille i Languedoc så började jag kolla om det fanns några vinproducenter i byn eller runt om kring. Jag hittade i princip ingenting. Väl på plats insåg jag att fransmännen är urusla på att sökmotoroptimera för det finns hur många som helst. Precis i utkanten av byn ligger bland annat det stora kooperativet Cave Saint-Maurice.

Efter en snabb okulärbesiktning utifrån insåg jag att det här var ett stort och expansivt ställe och Kära Hustrun hade dessutom hunnit bli förtjust i det, enkla torra muscatvinet som serverades på bykrogen.  Jag skickade iväg ett mejl och frågade om det gick bra att besöka dem. Det gjorde det.

För många klingar ”kooperativ” trist och tråkigt. Jag har alltid varit lite fascinerad av dem. Det är oftast, men inte alltid, väldigt stora och samlar ofta hundratals medlemmar och delägare. Många kooperativ är förstås ointressanta medan andra tar till vara potentialen i det stora urvalet av druvmaterial i olika kvaliteter och från olika terroir. De allra bästa engagerar också medlemmarna i alla delar av arbetet.

Jag hade trots detta inte några större förväntningar när jag promenerade iväg till mötet. Att stället var välputsat och att de många nyinstallerade jästankarna i rostfritt blänkte och fick stället att se ut som ett litet raffinaderi gav heller inga indikationer på vad som dolde sig där. Jag hälsades välkommen av unge, entusiastiske Benjamin Bonnafoux som visade mig runt på den, som det skulle visa sig, imponerande anläggningen.

Kooperativet samlar 140 medlemmar som förfogar över hela 1500 hektar vinodlingar varav 10% är ekologiska. På den nästan helt automatiserade anläggningen där man endast har 10 helårsanställda producerar man motsvarande 17 miljoner buteljer vin! Kooperativet har växt de senaste åren genom att ha gått samman med flera mindre. Tack vare att man har många yngre och framåtsträvande medlemmar har man gjort omfattande investeringar för att höja kvaliteten. Den största förändringen är att man nu buteljerar och säljer några av sina bättre viner själva. Fram till för två år sedan såldes allt, utom det som gick till odlarnas husbehov, på bulk och blandades och buteljerades av andra. Nu vill man profilera sig och säljer nu hela fjorton olika viner under egen etikett. Redan första året fick man hela sex medaljer varav tre guld i Concours Général Agricole. Ganska imponerande.

Anläggningens kapacitet var också imponerande liksom mycket av den toppmoderna utrustningen man förfogade över. Bland annat fick jag för första gången se en termovinifikator för första gången. Det är en enorm apparat där druvorna i en kontinuerlig process  under 20 minuter snabbt hettas upp för att man ska utvinna arom, färg och fruktighet men få ett mjukt och enkelt vin som ska konsumeras ungt. Vi stötte också på ställets leende vinmakare som gick omkring i gummistövlar och sydväst och såg ut som han hade däcktjänst på ett större fartyg.

Man deltar också i ett intressant program tillsammans med många andra franska vinproducenter där man satsar på hållbarhet miljömässigt, socialt och ekonomiskt.

Hur var då vinerna? Ja som Benjamin själv uttryckte det: ”Här i Gard gör vi enkla viner”. Jag kan skriva under på att man har ett avspänt förhållande till  vinerna här. Men kooperativets viner var, liksom det mesta jag hittills provat och druckit, mycket välgjorda, rena, okomplicerade och ärliga. Med tanke på att konsumentpriset ligger mellan 3,50 och 5 € så var de också riktigt välbalanserade och med bra längd. Nämnde jag att de inte exporterar en droppe vin? Här finns chansen för en svensk importör som vill ha en framåt partner.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter att ha besökt Châteuneuf-du-Pape och La Nerthe körde jag den korta biten till Tavel för att besöka kooperativet Les Vignerons de Tavel. Både producent och vinerna kände jag till sedan tidigare sedan de besökt sommelierutbildningen och hållit en intressant provning där.

Kooperativen ligger tätt i södra Frankrike och de flesta startade på 1930-talet och Les Vignerons de Tavel likaså när appellationen (ursprungsområdet) Tavel blev officiell 1936. Närheten till Châteaunef-du-Pape märks bland annat på att man här hittar de stora, släta flodstenarna (galetes) i vingårdararna men Tavel med sina 900 ha är bara en tredjedel så stort som sin mer kända granne. Tavel är unikt på så sätt att det är den enda appellationen som är helt dedicerad åt roséviner. De blekröda vinerna härifrån skiljer sig från de flesta andra roséviner genom att de är lite mörkare, har en lite fet fyllighet, mer struktur och ibland tjänar på ett par års flasklagring. Tavel är också en av de få områdena i Frankrike där odlingen enligt lag måste ske enligt hållbara och miljövänliga principer.

Kooperativet står för hälften av Tavels totala produktion och man lägger stor vikt vid att lyfta fram de tre specifika terroir man har; sand, kalksten och galetes. De nio olika druvsorterna från de olika jordmånerna vinifieras och buteljeras därför separat. Provade även både rött och vitt  från Côtes du Rhône samt några trevliga viner från grannbyn Lirac. Välgjord och snygga viner allihop.

2012 Different Tavel Bio (Ekologiskt. Blandning av alla tre terroir). Ljust hallonröd. Ganska liten doft av röda moogna bär, vispgrädde, örter, gräs och apelsinskal. Torr, medelfyllig, frisk, röda bär, citrus, örter, lite stram med frisk syra och viss mineralitet. Bra längd.

2012 Tavel Cuvée Tableau (Sandjord). Ljust hallonröd. Medelstor doft av mogna röda bär,mineral, vitpeppar, färska vita champinjoner, körsbär och mandel. Medelfyllig, torr, frisk, mogna röda bär, lite fet munkänsla, någon bitterhet och stramt avslut. Bra längd.

2012 Tavel Les Lauzeraies (Kalkjordar). Medeldjupt hallonröd. Stor, fruktig doft av hallon, körsbär, jordgubbar, blodapelsin, vispgrädde och örter. Medelfyllig, torr, mycket frisk, fet munkänsla, röda bär, blodapelsin, välstrukturerad och med tydlig mineralitet. Bra längd.

2010 Tavel Cuvée Royal (Släta, stora flodstenar). Den varmare jordmånen och en högre andel av druvan syrah slog igenom i en ton av björnbärsmarmelad, mynta och charkuterier samt i en betydligt mörkare färg. Slutligen provades tre årgångar av

Detta bildspel kräver JavaScript.

Är man i södra Frankrike så är förstås vingårdsbesök oundvikliga. Några är inplanerade och säkert blir det spontanbesök också. Tisdagen ägnades åt en dagsutflykt till Châteuneuf-du-Pape och Tavel.

Först ut var Château la Nerthe som är en egendom med anor tillbaka till 1500-talet och dokumenterad vinproduktion sedan århundradet efteråt. Nuvarande ägarna tog över 1985 och har vinnlagt sig om en traditionell och terroirdriven stil långt borta från de obegripligt populära frukttunga vinerna. Den 90 hektar stora egendomen har varit ekologiskt certifierad sedan 1998 men det är först nu som man börjar kommunicera detta.

Man odlar samtliga tretton tillåtna druvsorter* och efter två manuella sorteringar jäses i allmänhet de olika sorterna tillsammans med undantag för carignan. Lagringen av Château la Nerthe sker på ståltankar, stora ekfoder och barriquer (en tredjedel nya) och blandas slutligen. Toppvinet Cuvée des Cadettes lagras enbart på barriquer men även här är bara en tredjedel nya. Man vill inte dölja vinets egen karaktär med för mycket ek.

Gemensamt för vinerna var att de hade hög smakintensitet men samtidigt nyanserade och eleganta. Särskilt spännande var den vita 2007 Cos de Beauvenir samt egendomens fine. Tyvärr finns endast 2007 Château la Nerthe samt utmärkta côtes-du-rhônen Domaine de la Renjarde tillgängligt via Systembolaget.

2011 Château la Nerthe Blanc (31€). Ljust citrongul med dragning åt halm. Stor, gulfruktig doft med inslag av apelsin, kryddighet och vanilj. Torr, fyllig, lite fet och med fin ekstruktur, citrus, apelsinblom, apelsin, kryddig och med snyggt polerad och läskande syra. Lång, balanserad eftersmak med stramhet och kryddighet.

2007 Clos de Beauvenir (63€). Ljust gyllengul. Mycket stor, komplex, kryddig och intensiv doft med nytt läder, valnötter, mogen honungsmelon, citronpastiller och tydlig ekkrydda. Fyllig, smakintensiv och aromatisk med tydlig men silkig ekstruktur, nötter, mogen gul frukt. Mycket lång, komplex och intensiv eftersmak med ”sandig” mineralitet. Mmm…

2007 Domaine de la Renjarde – Côtes du Rhône Villages. Medeldjup röd färg, fortfarande med blå nyans. Stor, nyanserat örtig och kryddig doft av lakrits, charkuterier, kryddpeppar, kryddnejlika, ”garrigue”, lavendel, mörka syltiga bär och en liten rökighet. Medelfyllig, mycket frisk och fruktig, aromatisk, mogna bär, nyanserad med bra intensitet, lakrits och lite läder. Lång och elegant eftersmak med åtstramande ek.

2009  Domaine de Renjarde ”Reserve de Cassagne” – Côtes du Rhône Villages. GAnska djupt röd färg med blå nyans. Stor doft av mogna röda och mörka bär, örtig, kryddig, ”garrigue”, vispgrädde, peppar och aromatisk ny ek. Fyllig, fruktig och välstrukturerad, eldig och intensivt aromatisk med kryddighet och lakrits. Lång, nyanserad och rik eftersmak med tydlig ekkaraktär.

2010 Château la Nerthe (31€). Medeldjupt blåröd. Medelstor, nyanserad, aromatisk och kryddig doft med röda och syltiga bär, vitpeppar, blodapelsin och lite pepparkaka (grenache). Fyllig, smakrik och intensiv med karaktär av blod, sot, mogna mörka bär, massor med mjuka och mogna tanniner med bra stadga. Nyanserad eftersmak med bra längd.

2009 Château la Nerthe (31€). Medeldjupt blåröd. MEdelstor, nyanserad fruktig och bärig doft med fin ekkrydda, läder, örter, lufttorkad skinka och tomat (!). Medelfyllig, mycket frisk, mjuka tanniner, röda bär och lakrits. Ett vin med lätt och elegant anslag, nyanserat med bra längd och stramt avslut.

2006 Château la Nerthe (33€). Medeldjupt rubinröd. Stor kryddigt nyanserad doft med mognad, syltiga röda bär, pepparkaka och aska. Fyllig, intensiv och smakrik, mycket kryddig med toner av peppar, tobak och läder. Lång, intensiv och balanserad eftersmak.

2009 Cuvée des Cadettes (67€). Djupt blåröd. Stor, ung, rik doft av mogna jordgubbar, mörka bär, peppar, örter läder, lavendel och diskret ekkrydda. Fyllig, fruktig, smakrik, kraftfull men elegant med rikliga och välstrukturerade tanniner fint balanserad av saftig bärighet. Lång och balanserad eftersmak. Stor potential.

1995 Fine de Châteuneuf-du-Pape (52€ – 50 cl). Ljust bärnstensfärgad. Stor, eldig men nyanserad, komplex och fatkryddig doft med russin, apelsinmarmelad, läder, tobak och lite flyktiga toner. Smakrik, fyllig, fruktig och rund smak, torkad frukt, russin, kanel, kryddor och kola. Mycket intensiv men balanserad och lång eftersmak med kryddigt avslut där eken tittar fram.

*Olika siffror surrar runt och beroende på hur man räknar så har siffror på upp till sjutton hörts.