Riscal och morkulla rakt in i väggen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Taggar:, , , ,

Kategorier: Övrigt, Resan till Rioja, Vin

Kontakt & prenumeration

Det finns flera sätt att hålla sig uppdaterad om bloggen, se nedan. Vill du ha kontakt med mig direkt kan du mejla till anders@gustibus.se.

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: