Detta bildspel kräver JavaScript.

Så här de sista dagarna innan jul blev jag inbjuden på en vinresa till Veneto i nordöstra Italien. Syftet är att visa på att här finns annat än amarone och ripasso.

Veneto är en vidsträckt region med en stor bördig slätt som sprider sig som en solfjäder ut från Venedig. Närmare Verona hittar vi bergsområden med kalk, vulkaniska jordar och högre odlingsplatser. Den feta, rika jorden är bra för spannmål och grönsaker men en utmaning för den som vill producera vin med fokus på kvalitet snarare än kvantitet. Veneto producerar enorma volymer av enkelt vin och på sina ställen sträcker sig vingårdarna nästan mot horisonten.

Den första nya upptäckten för mig på resan blev den gröna druva manzoni bianco, en korsning mellan riesling och pinot bianco. Riesling ger vinerna en hög, frisk syra och pinot bianco en rik, nästan fet frukt. Strukturen och aromerna av persika, päron, citrus och vita blommor gör att den påminner inte så lite om spaniens albariño.

2014 Casa Roma Manzoni Bianco DOC Piave (pinot bianco x riesling). Medeldjupt citrongul. Medelstor fruktig och lite blommig doft av gula päron, honungsmelon, gula äpplen, mogen citrus och en liten mandelton. Medelfyllig, mycket frisk och koncentrerad, lite fet fruktighet av gul frukt, ananas och apelsin, lång och balanserad eftersmak med struktur och liten mineralitet.

2014 Corvezzo Manzoni Bianco DOC Piave (kan beställas via Italienska Magasinet). Ljust gul. Medelstor fruktig doft av vita och gula frukter, anis, viol. Torr, fruktig och fet med höga syror, rik mogen frukt som balanseras av citruskaraktär. Smakrik och lång eftersmak.

Än mer spännande är den blå druvan raboso eller ”den arga druvan” som den kallas. Namnet har den fått efter sin bångstyriga karaktär. Den har mycket hög syra, tuffa tanniner och dras gärna med gräsiga, gröna och omogna aromer. Inget drömläge för en vinmakare.

Druvan dyker upp i två olika röda varianter. DOCG Piave Malanotte får innehålla upp till 30% torkade druvor, måste lagras minst två år på botti (stora ekfat) och ett år på flaska. Från DOC Piave kommer den lite fruktigare, mjukare och i bästa fall saftigt tilltalande stilen som endast framställs av färska druvor.

Producenten Corvezzo har tagit en annan väg och helt slutat göra rött vin av druvan. Istället gör de ett mousserande rosévin enligt traditionell metod med enastående resultat (se nedan).

2010 Le Rive DOCG Piave Malanotte (raboso). Medeldjupt blodröd med liten tegelkant. Medelstor doft av röda torkade bär, blod, järna, björnbär, skog. Fyllig, mycket fruktig, koncentrerad, välstrukturerad med fint distribuerade tanniner, balanserad syra och diskret fatstruktur. Komplex smak med blod, mörka bär, läder, tobak, torkad frukt. Mycket lång och nyanserad eftersmak. Som en nyanserad och elegant amarone av hög kvalitet!

2007 Casanova Brut Metodo Classico (raboso). Mycket blekt laxrosa. Stor frisk citrusdominerad doft men finstämda bärtoner av omogna jordgubbar, röda och vita vinbär, jästig, brödig och lite gräddig. Medelfyllig, torr, mycket frisk och smakrik, elegant, omogna jordgubbar, krämig men samtidigt stram smak. Lång smak med liten mineralitet. Mycket bra.

Spanien är en guldgruva när det gäller att hitta spännande viner. Det gäller både de traditionella stilarna och vinerna från nya producenter och tidigare förbisedda områden. Att man dessutom får massor av karaktär och kvalitet för pengarna är dessutom ett stort plus. Spanien är ett Eldorado för budgetfynd.

Hittade två nya viner vid senaste besöket på Systembolaget. Båda från södra Spanien, ekologiska och till en billig peng. 2014 Finca Antigua Organic Selection kommer från La Mancha och produceras av Martinez Bujanda som är mest kända för sina viner från Rioja. La Mancha dras med ett skamfilat rykte men det händer mycket spännande här så det är ett område att hålla ögonen på. Vinet är 100% tempranillo och har lagrats på amerikanska ekfat. Både doft och smak domineras av syltig mörk frukt men den döljer inte de lite omogna och gröna tonerna. Ganska fylligt och med snälla tanniner. Lite obalanserat med de stjälkiga tonerna. Helt ok med tanke på priset. För den som gillar italienska viner med toner av torkade druvor så är detta ett ärligare och mindre sött alternativ.

2014 Francisco Gomez kommer från Valencia och är en blandning av den lokala druvsorten bobal och cabernet sauvignon. Vinet har sitt namn efter vinmakaren som också pryder etiketten. Det är både biodynamiskt och veganskt. Här hittar vi lite mer balans, fräschör och röda bär. Lättare, charmigare och utan tyngande ek. Enkelt, lättdrucket och riktigt trevligt.

Den snygga spanienkartan på bilden hittar du hos Vinet & Glaset.

Igår hade jag den stora äran att få hålla i provningen vid Simrishamns munskänkars 35-årsjubileum. Egentligen var temat ”Sydvästra Frankrike” men tack vare benäget bistånd från Vinunic så blev det en uppgraderad provning med riktiga prestigeviner från Madiran. Rubriken syftar både på druvan tannat och vinproducenten Alain Brumont.

Tannat är en druva man nästan enbart hittar i sydvästra Frankrike och i Uruguay (!) och den är känd för sin mörka färg, smakrikedom, höga nivåer av syra och snudd på extrema tanniner. Druvan kan också ge mycket koncentrerad frukt och man hittar aromer av lakrits, hallon och mörka bär, exempelvis svarta vinbär och björnbär. På grund av de tuffa tanninerna har den varit svår att hantera och i Madiran var man snudd på att vilja förbjuda den. Det var innan Alain Brumont klev in på scenen.

Alain såg potentialen i druvan och i sin hembygd och bestämde sig för att göra vin på 100% tannat istället för att blanda ut och mjuka upp vinerna med cabernet sauvignon (!) och merlot. Genom att välja ut de bästa vingårdslägena och att arbeta minutiöst noggrant i vingården så lyckades han uppnå en jämn hög mognad där tanninerna och frukten kom i balans. Med nya ekfat rundades karaktären också av ovh vinerna fick förutom kraft även ett mått av elegans. På bara drygt 35 år (han startade sitt projekt nästan samtidigt som simrishamnarna fick sin munskänkssektion) har Brumont lyckats lyfta hela området Madiran ur anonymiteten och placerat sig själv bland världens främsta vinproducenter. Flera av vinerna tar också plats bland vinvärldens ikoner.

Ett vin jag inte provade (var tvungen att avvika på grund av en förkylning som överföll mig på eftermiddagen) var vinet som serverades till maten; 2009 Château Bouscassé. En riktig klassiker i Systembolagets sortiment och konsekvent av hög kvalitet för en mycket rimlig peng. Använder den ofta i utbildningssyfte för att åskådliggöra kraft och tanniner. Mycket bra och ett vin som tjänar på att glömmas några år i källaren. Här är samtliga tillgängliga viner i sortimentet från Brumont.

2010 Jardins de Bouscasse (Pacherenc du Vic-Bilh, vitvinsområdet som överlappas av Madiran). Medeldjup gyllengul färg. Stor rik doft med massor av mogen gul frukt, päron, ananas, honung, bivax och en stor rostad/rökig ton som är förvillande lik fattoner. Torr, mycket frisk, smakrik med koncentrerad gul frukt, stramhet, liten skalbitterhet, gul vaxig frukt, apelsinskal, mandel. Lång och kraftfull eftersmak med mineralitet och kvardröjande fetma. Mycket personligt. (139 kr privatimport)

2011 Montus (tannat och cabernet sauvignon). Tät blåröd färg. Stor, mörkfruktig doft av björnbär, svarta vinbär och en förnimmelse av varm blåbärspaj med vaniljsås. Därunder ruvar toner av tobak, läder, rostad ek och sot. Fyllig, frisk, kraftull, fruktpackad smak som nästan döljer de täta, rika tanninerna, mörk och koncentrerad varm frukt, sot och en grön liten bitterhet i avslutet som av gröna kvistar. Lång, eldig eftersmak. Ung! (199 kr privatimport)

2011 Château Bouscasse Vielles Vignes . Tät blåröd färg. Djup, dov och knuten doft av mörka bär, sot, ny ek, nytt läder och tydlig eldighet. Fyllig, mycket frisk smak med stram fokuserad mörk frukt kring tuffa, tätta tanniner. Balanserad trots ungdom och övermått av syra och strävhet, lång eftersmak av blod, sot och svarta vinbär. 

2011 Château Montus Cuvée Prestige. Mycket tät, nästan opak, blåröd färg. Djup, mörkfruktig doft med sötlakrits, ny ek, nyans av vanilj och blod. Mycket fyllig, frisk, stor rik nästan sötaktig karaktär av mogen koncentrerad frukt som bäddar in massor av täta men mycket fina tanniner. En nästan slank och sval munkänsla med blod, järn, röda bär och jord. Mycket lång och balanserad eftersmak trots uppenbar ungdom. (395 kr privatimport)

2002 Château Montus Cuvée Prestige. Tät blåröd färg. Djup, mörk doft av björnbär, svarta vinbär, lakrits, ny ek, vanilj och en nästan parfymerad liten blommighet och liten ton av svamp. Mycket fyllig, frisk, stor rik och koncentrerad frukt av svarta vinbär och björnbär som glesnat något lite och släpper fram de täta och lite tuffa tanninerna. Lång och ännu outvecklad smak som nästan upplevs yngre än 2011:an.

2001 Château Montus ”La Tyre”. Mycket tät, nästan opak, blodröd färg. Djup, dov, tät doft av lakrits, hyacint, cassis, ek, läder och kött. Fyllig, mycket frisk, mjuk men koncentrerad frukt av solmogna jordgubbar, svarta vinbär, lakrits, läder, kryddighet och rika, fina och väldisponerade tanniner. Kraftfull men elegant med lång eftersmak. Bordeauxlik, ännu ung och med stor potential. (875 kr privatimport)

Som ett komplement till Systembolagets storpacksdominerade monopolsortiment har man idag möjligheten att hitta spännande viner på andra håll. Vinklubbarna på nätet är en laglig väg att beställa vin som i många fall levereras direkt till dörren.

Förutom att det är bekvämt så kan man hitta spännande viner och det är stor bredd på leverantörerna. Winefinder har ett jättelikt sortiment med bredd och djup och många kultförklarade viner och lilla Caviste släpper lådor med sex flaskor vin från små kvalitetsproducenter i starkt begränsad volym.

Den vinklubb jag hört mest om är The Wine Company som är drivs av den stora tyska vinhandeln The Hawesko Group. Grannar, avlägset bekanta och folk som kommit fram efter provningar jag hållit har pratat om dem. De berättar att de ofta handlar av dem och att deras sortimentslådor är trevliga. Sen vill de höra om jag känner till dem och om jag tycker vinerna är bra. Förutom att jag för flera år sedan beställde något nu glömt vin från dem och därefter blivit bombarderad av direktreklam från dem så kände jag inte till vinerna. När det dök upp ett erbjudande på en provlåda om sex olika röda viner fraktfritt för en dryg femhundring så tog min nyfikenhet överhanden.

Det tog drygt två veckor att få vinerna levererade så man får ha lite framförhållning. Urvalet var chianti riserva, ung rioja, valpolicella, chilensk carménere, generisk bordeaux från ett litet okänt slott och en merlot från södra Frankrike från en producent med respektingivande namn. Lite gott och blandat och väldigt förutsägbart.

Jag kastade mig in i provningen med öppet sinne. Den enkla valpolicellan i sin knubbiga flaska hoppades jag mycket på. I Systembolagets sortiment är det snudd på omöjligt att hitta den lätta, bäriga, mjuka charmiga ursprungliga stilen i russinträsket. Vinet Baroncello uppvisade precis de typiska körsbärstonerna och läskande karaktärerna man förväntar sig. Lättsamt, sorglöst, trevligt och enkelt. Hade jag drivit en enkel italiensk kvarterskrog så hade jag valt detta till husvin och gladeligen betalat en dryg femtiolapp för det. Nu kostar vinet nästan det dubbla.

Därefter gick det än mer utför. Rejält. Samtliga viner kan sammanfattas som tunna, korta, snipiga, fruktfattiga, stumma och riktigt, riktigt trista. Visst fanns det variation bland dem. Något vin var lite bittrare och ett annat lite stjälkigare men det var radanmärkningar. Dessutom var vinerna dyra för typ och ursprung även om de hade varit bra. Överlag ligger priserna i linje med Sytstembolaget.

Så nu vet du vart du ska vända dig om du vill ha deprimerande och överprisade viner levererade hela vägen till din dörr.

Når vårt B&B vann utmärkelsen ”Årets övernattning” fick vi också ett presentkort för en övernattning någonstans i Skåne för lite inspiration. I grevens tid innan presentkortet löpte ut bestämd vi oss för en minisemester till Lund och en övernattning på anrika Grand Hotel.

Semestrar man på ett dygn så får man vara effektiv. Efter incheckning på hotellet blev det champagnelunch på trevliga Les Halles i ombyggda saluhallen med ett efterföljande kulturellt nedslag på konsthallen. Lite shopping avrundades med en fika i baren på hotellet och djupstudering av den digra vinlistan.

Runt millenieskiftet var jag sommelier på Grand Hotel och basade över den klassiska vinkällaren. Jag hade carte blanche att fylla upp den med vad jag ville och hann bunkra upp en hel del innan jag slutade för nästan exakt 14 år sedan. Under åren har jag återvänt då och då för att fynda bland gamla godsaker i källaren. För några år sedan grävde jag upp en riktig pärla och superfynd från Portugal; 1981 Barca Velha! Därför väcktes mitt intresse av portugisiska 1966 Vinho Tinto från Carvalho, Ribeiro & Ferreira LDA. Jag bad att flaskan skulle tas upp ur källaren så att jag kunde kolla upp vinet och bestämma mig senare.

Efter ett ganska fruktlöst sökande efter vettig information om vinet på nätet efter vinet blev det en liten tupplur innan middagen. Vi hade inget bokat utan chansade på bord på M.E.A.T. med magert resultat. Lund har verkligen utvecklats som krogstad och det var mycket folk överallt.  Det blev ett säkert val med stilsäkra Mat & Destillat. Efter hjärtligt bemötande från många kända ansikten bland personal och gäster var det dags för mat.  Vi beställde grissida
med stekt morot, savojkål, kungskrabba, pumpa och havtorn och var sitt glas vit côtes-du-rhône från Guigal. Kan bara säga att maten var makalöst bra och helt i paritet med den perfekta och avspända servicen.

Tillbaka till den fullsatta hotellbaren på Grand Hotel var det dags för lite vinäventyr. Jag beställde sista flaskan 1998 Tyrrell’s Vat 1 Hunter Valley Semillon eftersom Kära Hustrun ville ha vitt. Har provat vinet flera gånger, bland annat för fyra år sedan och vid besöket hos producenten förra året. Strålande bra och vinet verkar oförstörbart! Sen var det dags för det röda vinet. Jag hade blivit lite tveksam till portugisen eftersom jag inte hittat någon information. Jag bad att få se flaskan i alla fall. Med flaskan i handen inser jag att det inte handlar om ett vin från 1966. Årtalet anger att vinet buteljerats då men det andra årtalet på etiketten berättar att det handlar om ett vin från 1949! Vi pratar om ett obskyrt vin från Portugal med 66 år på nacken och 17 års fatlagring till ett pris på vinlistan av 800 kr. Bring it on!

Med lite besvär kom korken ur flaskan och vinet i glaset hade en briljant granatröd färg med en tegelröd kant som hos en gran reserva från Rioja. Doften var initialt tydligt muggig och korkpräglad som långlagrade viner ibland får av korken. Det  är en instängd doft som luftas bort och handlar inte om korkdefekt som inte försvinner och som helt fördärvar vinet. Smaken var mjukt avrundad med frisk syra och massor med röd bärighet, lite mörka bär och kryddighet. Hyfsat lång smak med en bitterhet som dock klingade av när vinet fick tid i glaset. Tvärtemot vad jag trodde så hade vinet tjänat på att luftas i en karaff då det höll hela kvällen. Inget stort eller komplext vin men vitalt och njutbart och förvånansvärt robust för sin ålder. Ett imponerande vin för vad det var. Bara tanken på att vinet legat på fat i tretton år när jag föddes och inte buteljerades förrän jag fyllde fyra inbjuder ju till en viss ödmjukhet.

Minisemestern avslutades med en fantastiskt lyxig frukost (omelettkock och nästan genomgående lokala produkter) och några snabba julklappsinköp i ett förmiddagsstilla Lund. Kortsemestrar och gamla portugisiska viner är klart underskattade.

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Det är en deprimerande syn som möter en i det italienska utbudet på Systembolaget. Det mesta är russinbemängd ripasso, governo, appassimneto och amarone eller varianter och karikatyrer med mer eller mindre renommésnyltande namn. Alternativt är det vildavästernpastischer där druvan primitivo får mannekänga som zinfandel.

Därför är det befriande när man provar en klassisk matvänlig italienare. 2013 Borgogno Langhe Rosso kommer från en pålitlig gammal producent i Piemonte och är en blandning av druvorna barbera, merlot, freisa och dolcetto som på traditionellt sätt lagras på stora ekfat av slavonsk ek. Resultatet är ett friskt, saftigt, bärigt, mjukt och inbjudande vin med bra längd, massor med sura körsbär, blå plommon och ett balanserat inslag av ek som skänker rätt mängd struktur och kryddig komplexitet. Ett sorglöst, lättdrucket, njutbart vin som gjort för den där arketypiska italienska familjemiddagen under olivträden där alla generationer möts över massor med mat och rödvinsfläckiga dukar.

Idag var temat på skolan Bourgogne och Chablis. Mycket trevliga viner men något stod ut lite extra.

”Petit Chablis” är den lägsta klassificeringen i Chablis och brukar i allmänhet vara lätta, mycket friska och ganska enkla viner utan vare sig djup eller komplexitet. Helt okey och fräscht till lite skaldjur men lättglömt. Men om det är en riktigt bra producent som Jean-Marc Brocard så kan det ibland lyfta.

2014 Petit Chablis Sainte Claire sticker verkligen ut med sin tydligt rökiga mineralkaraktär, doft av mogen citrus och smak med hög, klart klingande syra som balanseras av ren, fokuserad citrusfrukt och mycket långa smak. Elegant, välbalanserad, omisskännligen en chablis och mycket välgjord. Det mest intressanta var att vi kunde jämföra med samma vin från 2001! Vi pratar om en petit chablis med 14 år på nacken. Det är en ålder som kan vara respektingivande även för en chablis grand cru till ett fyra gånger så högt pris. Vinet var moget, smörigt, komplext och dominerat av gula frukter och popcorn i doften. Smaken var fortfarande mycket frisk med en bred och lång smak. Ett moget vin med full vigör men kanske med avsaknad av lite fokus och koncentration. Mycket imponerande.

Stark köprekommendation på årgång 2014! För 119 kronor får du en riktigt bra chablis som kan sparas i många år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Helgen har ägnats åt att prova nya spännande spanska viner. Under en masterclass med temat ”Spain Underground” har Cruz Liljegren guidat oss igenom de ny gryende trenderna bland spanska viner. Mycket spännande och många bra men kanske framför allt många oväntade viner.

Mest oväntat var hur mycket bra viner det är på gång från La Mancha. Detta pinade område på den spanska högplatån har mest varit källan till många billiga, enkla viner i lite kokt stil eller lite oxiderade viner i vaniljdoftande ekkostym av gammaldags dammigt snitt. Största överraskningen var nog 2014 Hello World! Prieto Picudo från bodegan Finca la Estacada.

Här har vi ett vin som är modernt på så många plan. Namnet och etiketten skiljer sig från den vanliga normen i området och Spanien och själva förpackningen är helt ny i landet. Flaskan och korken (konceptet kallas Helix) kommer från korktillverkaren Amorim och är en kombination av pressad naturkork ock skruvkork. Flaskan öppnas och återförsluts med en enkel vridning. Sedan har man valt en lokal druva, prieto picudo, med lågt anseende och lyft fram den istället för att blanda in internationella sorter. Druvorna har sedan jästs på ett sätt där både alkoholjäsning och malolaktisk jäsning (där äppelsyra omvandlas till mjukare mjölksyra) sker samtidigt. Det innebär att vinet är konsumtionsfärdigt i princip direkt. Detta innebär att man bevara fruktigheten i vinet. Dessutom använder man sig av ekchips vid jäsningen, inte för att ge ekaromer utan för att fixera färgen i vinet.

Det där blev ganska tekniskt, men hur smakar vinet? Fruktigt, bärigt, lätt kryddigt och med en läskande, saftig, slank och svalt rödfruktig känsla. Okomplicerat, personligt, rent, ärligt och med en mjuk och lite tuggig struktur. Riktigt bra och härligt tilltalande. Ett perfekt bistrovin för okomplicerad njutning. Vad kostar det då? På plats i Spanien säljs det i butik för 2.70€!!! Det betyder att om det skulle hamna på Systembolaget så skulle prislappen kunna bli obegripligt låga 65 kronor, kanske lägre beroende på volym. Producenten har ingen svensk importör så här finns möjligheter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag använder jag bloggen till helt oförblommerad reklam.

Kära Hustrun driver, som trogna följare känner till, tre stycken nätbutiker där hon säljer leksaker, retrodesign samt vintillbehör. Det kommer knappast som någon chock om jag avslöjar att det är jag som står för urvalet av produkter till den sistnämnda. Det är en liten utmaning att hitta bra och vettiga grejer. Särskilt kul är det när jag hittar något med en pedagogisk vinkling, utbildare som jag är. Vinkartorna som är både pedagogiska och snygga är vi särskilt glada över. Ett bra tag har vi letat efter ett komplement till dem.

På skolan hänger två inramade och lätt blekta affischer som många elever frågat efter. Det är vinets färger och aromer presenterade i vinglas. Upprepade gånger har jag försökt få kontakt med utgivaren utan resultat. Jag har också snokat upp snyggt designade varianter från Sydamerika men utan att få någon respons. Därför blev jag jätteglad när jag hittade två affischer från ett tjeckiskt förlag som svarade snabbt och levererade prompt.

Affischen med aromer är den bästa av sitt slag jag har stött på. Dofterna är grupperade efter typ och snyggt illustrerade. Dessutom finns de vanligaste defekterna representerade, något jag inte sett på tidigare. Färgpostern är enklare i sitt upplägg med fotografiskt återgivna nyanser av vin och liksom aromerna är samtliga beskrivningar återgivna på flera språk.

Årets julklapp till den vinintresserade?