Fick prova ett par nya härtappade viner på beställningssortimentet när jag besökte Nordic Sea Winery idag. Passade på att prova dem i den värmande sena septembersolen på uteserveringen efter en utsökt lunch i restaurangen.

Bakom ekologiska 2014 Cycliste Côtes-du-Rhône-Villages står som av en händelse vinmakaren Frédéric Quermel som jag jobbade lite med på importsidan för en herrans massa år sedan. Bakom den för ursprunget atypiska flaskformen  och etiketten som är en skamlös rip-off på Niepoort så döljer sig mörkfruktig doft med inslag av örter och en liten pepprighet. Smaken är frisk och förvånansvärt slank och mjuk och domineras av röda friska bär, någon kryddighet och har en lång och läskande eftersmak med en lite stram avslutning. Lite elegantare än viner från Rhône-dalen i den prisklassen brukar vara men lika publik och användbar. Riktigt trevlig och bra.

2014 Castel Rosso Governo däremot är ytterligare ett onödigt tillflöde till den aldrig sinande floden av billiga italienska viner med inslag av torkade druvor. Syltig, eldig och ganska enkel doft med lite torkad frukt, körsbär och bittermandel/körsbärskärnor. Smaken speglar doften och har en lite kladdig sötma, spretig syra och en befriande kort eftersmak. Med prislappen 79 kronor kommer den säkert att kvala in i sortimentet och bli ytterligare en folkhemsfavorit. I sinom tid även på BIB antar jag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var jag helt opepp på att prova vin. Det kändes oviktigt när döda barn flyter i land längs Medelhavets kuster, taggtrådsstängsel läggs ut vid Europas gränser och ”oönskade” människor stuvas ihop i överfulla tågvagnar och forslas mot sin vilja till uppsamlingsläger.

Men nu var flygbiljetten till Stockholm redan bokad och betald. Dagen var vikt till ”Sveriges största Bordeauxprovning” som nätvinhandeln Winefinder bjudit in till. Närmare femtio bordeauxslott* närvarande som presenterade årgången 2014 samt någon utvald äldre årgång. Svårt att motstå.

Jag hyser en stark hatkärlek till Bordeaux. Det är lite som ett äktenskap. Vinerna i alla färger och nyanser älskar jag. När jag smakar en riktigt bra röd bordeaux med lite mognad eller ett kaffe- och limedoftande vitt så är jag hemma. Lyckan är total. Jag älskar också historien, landskapet, staden och den där lite stroppiga och no-nonsense inställningen hos människorna. Men som med alla äktenskap så finns det alltid något som irriterar och som man bara får acceptera för vad det är. När det gäller Bordeaux så är det alla likgiltiga och riktigt dåliga viner som produceras (helt naturligt med tanke på den enorma volym som pumpas ut) men framförallt hur man behandlar vinet som en handelsvara och investeringsobjekt.

Av historiska skäl har regionen alltid exporterat det mesta av sina viner och de har därmed blivit en handelsvara som byggt och drivit stadens och regionens ekonomi. Handeln är inte olik råvaruhandeln med prisindex, optioner och värdesäkringar samt ett komplicerat system med förhandlare, producenter, vinhandlare och så vidare. Ett exempel är primörhandeln. På våren efter skörd presenteras viner som endast legat några månader på fat för vinhandlare och vinskribenter. Omdömen görs och sprids och kort därefter börjar viner allokeras i mindre volymer för att känna av marknaden och vilka priser som kan begäras.  Mer och mer viner släpps och vinerna ska förhoppningsvis gå upp. Dessa viner vilar fortfarande på fat och kommer att göra så i upp till ett år till. Kanske längre. Redan nu är det mesta av vinet sålt och betalt i flera led utan att en flaska är buteljerad. Årgången 2014 jag provade idag presenterades i våras. Idag kan Winefinders kunder beställa vinerna och betala dem (exkl alkoholskatt och moms) men de levereras inte förrän våren 2017!

Kan man verkligen bedöma vinerna så tidigt? Visst. Är man duktigt erfaren och specialiserad på bordeauxviner som exempelvis handlare och vinmakare är så går det förstås bra. Helt säker på ett vins utveckling kan man dock aldrig vara. Det finns många exempel på att årgångar skrivits upp respektive ner för att sedan revideras när vinerna fått utvecklas på flaska. När man provar vinerna på vårkanten är de ofta imponerande i sin fruktighet och de känns nästan färdiga att dricka. Några månader senare, som på provningen igår, så är de plötsligt, hårda, bittra och tyngda av ek och svåra att uppskatta. Den här hanteringen är egentligen bara värdefull för vinhandeln. För vanliga vinälskare kan den vara intressant och kännas exklusiv men i verkligheten är det bara ett sätt att flytta kapitalkostnaden och risken så långt bort från producent- och leverantörsled som möjligt.

Föreställ er att de stora skivbolagen skulle samla musikhandlare och musikrecencenter för att lyssna på omixad musik och halvfärdiga album från sina stora artister. Musiken presenteras i sitt råa format där man möjligen kan uppskatta basgångarna, höra melodislingorna men inte till fullo uppskatta stämmor, klarhet och ljudbild. På denna information vill skivbolagen att man ska beställa musik som är färdigmixad och komplett för släpp två år senare och att kritikerna ska skriva förhandsrecensioner som musikälskarna ska ha som underlag för att göra sina beställningar och betalningar 24 månader i förväg. Lite konstigt är det. Men det är så som bordeauxhandeln ser ut.

Men jag älskar trots allt Bordeaux och gårdagen erbjöd ett veritabelt gottebord med viner. Hur 2014 är som årgång kan jag inte bedöma men jag fick prova massor av bra viner från andra årgångar.  En trio favoriter med en och samma vinmakare var 1998 Château Durfort Vivens, 1996 Château Ferriere och 2011 Château Haut Bages Liberal. Kvällen avslutades med en buffémiddag i sällskap med slottens representanter och 45 äldre årgångar på magnumbuteljer. Men vid det laget hade jag slutat notera namn och årgångar och bara njöt.

*Château Cantemerle, Château Camensac, Château Chasse-Spleen, Château Poujeaux, Château Brane Cantenac, Château Cantenac Brown, Château Durfort Vivens, Château Ferrière, Château Giscours, Château d’Issan, Château Lascombes, Château du Tertre, Château Beychevelle, Château Branaire Ducru, Château Lagrange, Château Langoa Barton, Château Léoville Barton, Château Léoville Poyferré, Château Talbot, Château d’Armailhac, Château Clerc-Milon, Château Haut Bages Libéral, Château Pichon-Longueville Baron, Château Lafon-Rochet, Château Phélan-Ségur, Château Carmes Haut Brion, Château Haut-Bailly, Château Latour-Martillac, Château Larrivet Haut Brion, Château Malartic, Château Smith Haut Lafitte, Domaine de Chevalier, Château Beausejour-Bécot, Château Destieux, Château Canon la Gaffeliere, Clos de L Oratoire, Clos Fourtet, Château Beauregard, Château Clinet, Château Gazin, Château La Clémence, Château Petit-Village, Château Coutet, Château Guiraud och Château Suduiraut.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur ofta dricker du madeira? Chansen är stor att ditt svar är ”aldrig”. Från att för gemene svensk ha varit synonymt med ”vin” under mellankrigstiden är nu denna gudadryck helt marginaliserad till enstaka inköp när ett recept, någon knäckig dessert eller svartsoppan kräver det.

Det är sorgligt att detta komplexa, spännande och helt egensinniga vin (läs mer här) har dränkts i floder av rosévin, dolts bakom en mur av boxviner och överskuggats av kändisviner. På den lilla atlantön finns idag endast åtta (8) kvarvarande producenter som fortsatt envetet kämpar med att bevara denna pärla i vinvärlden,, Tills sin hjälp har de den passionerade och extremt kunnige Niklas Jörgensen (läs hans blogg Mad About Madeira) som vet allt om vinet, ön och historien. Förutom att oförtrutet skriva och hålla provningar om madeira så var han mannen bakom gårdagens madeiramiddag arrangerad hos Adam & Albin med hjälp av Vinhos Barbeito och importören Vinopia*.

Att madeira funkar till många olika rätter visste jag sedan innan. Den mycket höga syran, den integrerade sötman och eldigheten samt samkrikedomen gör att den fungerar till smakrika, krämiga, feta, salta rätter med mycket umami och sötma. Jag hade aldrig innan gårdagens evenemang provat madira genomgående till en meny. På pappret hade kockarna Adam och Albin hade gjort sin hemläxa och i realiteten fungerade kombinationerna också sagolikt. Maten var fantastiskt fint komponerad och matmässigt var det något av det bästa jag ätit på mycket länge.

Toast med svamp & tjock grädde, bakat ägg, ramslök och kycklingreduktion

Matjesill, färskpotatiskräm, frasig kål och störkaviar

Madeirakokt ibericokind & stekt anklever, brynt lök, rostad mandel, fänkålspollen

Varma fyllda chokladbröd, lönnsirap, mjölksorbet & riven muskot

*

Det var två viner valda till varje rätt. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag var så uppslukad av maten och att njuta av vinerna att jag inte gjorde någon djupare analys av respektive kombination. Kan bara konstatera att de flesta av vinerna faktiskt fungerade med de flesta rätterna, några lite mindre bra och andra helt enastående. Madeira är helt klart ett underskattat vin gastronomiskt.

Importören Vinopia har precis tagit in Barbeito i sin portfölj så i dagsläget finns endast Rainwater att få tag på. Ser fram emot en breddning i urvalet. Riktigt bra viner med stor personlighet. Finalen på provningen var det 133-åriga vinet 1882 Malvasia Ribeiro Real Family! Sensationellt bra, spänstigt och nästan ungdomligt med den pigga syran. Det var nästan så jag blev besviken att det inte smakade äldre. Vinet kommer från den gamla vinmakarfamiljen Ribeiro Real som inte längre producerar vin men hade detta i sin privata källare. Det skördades förrförra seklet när Tsaren styrde i Ryssland, Sverige och Norge var i union, trettio år innan Titanic skulle komma att sjunka och Andra Världskrigets utbrott låg 57 år i framtiden. Året därpå lades det på fat där det lämnades fram till slutet av 1950-talet då det som var kvar efter decennier av avdunstning och koncentration fördes över på glasdamejeanner och glömdes bort. Förra året kontaktade familjen Barbeito för att få hjälp med buteljering. Vinerna häldes samman i ett fat där de fick harmonieras några månader innan de i april buteljerades på 176 helflaskor. Två av dem avnjöts till en helt galet god chokladdessert. Himmelriket! (Provningsanteckning nedan)

Delvino Reserva Medium Dry 5 Years Old. Ljus bärnsten. Stor, bränd, nötig lite knäckig doft av kanderad citrus. Medelfyllig, halvtorr med mycket hög frisk syra, len koncentrerad torkad frukt med citrusmarmelad och apelsin. Lång och elegant eftersmak.

Rainwater Reserva Medium Dry 5 Years Old. Ljus bärnsten. Stor doft med inslag av petroleum, gummi, bivax, läder och torkad aprikos. Halvtorr till halvsöt smak, medelfyllig, mycket frisk med polerad syra, silkig torkad frukt av aprikos. Smakrik och mycket lång eftersmak med liten tanninstruktur och liten syrlighet.

2003 Single Harvest Medium Dry. Medeldjup bärnsten. Stro, eldig doft av Tarragona (mörk choklad och hasselnöt), vax och aprikoskräm. Fyllig, halvtorr, mycket frisk smak, len med liten eldighet, choklad, apelsinmarmelad, liten tanninstruktur. Ganska smakintensiv och mycket lång eftersmak med kraft och elegans. Vinet skördades i två omgångar, en tidig och en sen skörd, för att få både rik frukt och stram syra. Legat 11 år på fat. Endast 4300 btl.

Verdelho Reserva Velha Medium Dry 10 Years Old. Medeldjup bärnsten. Stor, intensiv och komplex doft av kola, knäck, vanilj, rostade nötter, rökig och lite bränd ton och ett drag av rostade hummerskal. Fyllig, mycket hög frisk syra som balanseras av välintegrerad sötma, intensiv lite bränd smak, ”sotig”, engelsk apelsinmarmelad. Bred, stram, mycket lång och intensiv eftersmak.

Boal Reserva Velha 10 Years Old. Medeldjup bärnsten. Medelstor doft av övermogen honungsmelon, vax, honung, russin, apelsinmarmelad, animaliskt inslag och en liten bränd ton.Medelfyllig, halvsöt, frisk och lite bränd smak med knäckighet, russin, pepprig, ekfatsstruktur. Något kort smak med en intensiv syra mot slutet.

2000 Malvasia Colheita Single Cask 225 d+e. Djup bärnstensfärgad. Stor doft av torkad frukt, sirap och lite flyktiga syror samt möbelpolish. Fyllig, halvsöt, intensiv syra men balancerad mot koncentrerad frukt och sötma, knäckig, rökig, rostad och stram. Torkad frukt, fikon, nötter, mörk choklad och rostat kaffe i en mycket lång, smakrik och komplex eftersmak.

Malvasia 20 Years Old Lot 14050. Djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex och bränd doft av russin, krut, kryddighet, ingefärakaramell samt animaliska inslag. Fyllig, söt men intensivt frisk, knäckig, bränd, kryddig koncentrerad apelsin. Lång och komplex eftersmak.

1882 Malvasia Ribeiro Real Family. Ljust coca-cola-färgad. Mycket stor, intensiv och komplex doft med flyktiga syror (etyacetat) som försvann efter en stund. Kryddig, knäckig, animalisk, bränd doft med inslag av läder och massor med torkad frukt. Fyllig, len men med en intensiv syra, bränd och knäckig med karaktär av russin. Mycket koncentrerad och komplex, läder, kalamataoliver, salmiak och kakaopulver. Trot en hög sockernivå så smakade vinet snudd på halvotrrt. Häpnadsväckande vitalt och perfekt balanserat.

Sammantaget en mycket spännande och njutbar vinmiddag både mat- och vinmässigt. Snabb service, inga longörer och trevligt sällskap. Avslutades med att Niklas på 10 minuter drog hela Madeiras historia på ett fängslande och intressant sätt. En av de bästa vinmiddagar jag varit på.

*Det här var för ovanlighetens skull inte någon bjudmiddag. De få platserna var hett eftertraktade och alla fick betala.

Har rest till Stockholm för att ägna två dagar åt portugisiska viner. Har irrat runt några timmar på Portugisiska Vindagen där importörer och producenter ställer ut. Massor av viner att prova men inte många som hittills fått mig att höja på ögonbrynen.

Däremot fick jag erkänna min stora okunnighet när jag upptäckte en för mig okänd vintyp från Douro. Ett vitt starkvin av druvan muscat men som inte är ett portvin – Moscatel do Douro. Hade ingen aaaning om att det fanns.  Kollade runt lite bland kunniga kollegor och tydligen är jag inte ensam om denna kunskapslucka, vinerna är också ganska ovanliga. De två exemplen jag provade kom från producenten Secret Spot och var av den långlagrade typen med 10 respektive 40 års genomsnittlig fatlagring.

Bägge vinerna förvånande med sin stora fräschör trots den långa lagringen samt att de upplevdes som mycket torrare än portvin trots ungefär samma sockerhalt. Endast de äldre vinet finns tillgängligt på beställningssortimentet, men priset avskräcker tyvärr.

Secret Spot Moscatel do Douro 10 Anos. Medeldjupt gyllene briljant färg. Stor, lätt eldig doft med tydliga apelsin- och pomeranstoner, aprikosmarmelad, kryddighet, vanilj, anstrykning av läder och lite kola. Medelfyllig, edldig och mycket frisk smak som nästan döljer sötman. Apelsin, citrus, kryddor, vanilj och frisk fruktighet. Väldigt fräsch eftersmak med pepprighet men något blek.

Secret Spot ”Casco VII” Moscatel do Douro 40 Anos. Medeldjup briljant bärnstensfärg. Stor, komplex, utvecklad doft av rostade hasselnötter, mandelmassa, kanderade apelsinskal, engelsk apelsinmarmelad, kryddpeppar, knäck. Fyllig, mycket frisk och stram med ekstruktur, nästan halvtorr känsla trots 120 g socker, engelsk apelsinmarmelad, kaffe, kola, vanilj, mörk choklad och en förvånansvärt fräsch fruktighet av mogna persikor och grillad citron. Lång eftersmak.

Idag hade skolan besök av Paul Drogemuller från Paracombe Wines i Adelaide Hills i Australien.

Paul planterade de första druvorna högt på en platå i denna svalare del av Australien 1983. Egendomen drivs av familjen och fokuserar på premiumviner. Det mesta arbetet i vingården görs för hand och tack vare det svalare och fuktigare klimatet slipper man att konstbevattna vilket annars är mer regel än undantag i Australien. Det mesta vinifieringen görs i öppna kar och vinerna filtreras inte.

Efter en inledning med två viner som var besvikelser tog det fart med de fyra sista röda vinerna. De uppvisade personlighet, elegans och viktigast av allt hade de ”drinkability”.

2014 Paracombe Sauvignon Blanc. Ljust gul med grönt inslag. Medelstor doft med tydligt gröna gräsiga toner med karaktär av grön paprika, vitpeppar, nässlor mot en botten av mogen gul stenfrukt som persika och gula plommon. Torr, medelfyllig smak av fet gul frukt och förvånansvärt låg syra gör en sauvignon blanc. Lite kort och något obalanserad eftersmak. Sauvignon blanc är inte Australiens starkaste gren.

2013 Paracombe Pinot Noir. Ljust röd färg med liten blå ton. Stor, rik bärig doft av solvarma jordgubbar, nypon och torkade örter. Lätt till medelfyllig, mycket frisk, bärig men lite klen frukt med karaktär av röda äpplen, lingon, tranbär och en distinkt ton av torra örtkryddor. Lite kort och torr eftersmak med någon bitterhet.

2010 Paracombe Cabernet Franc. Ganska djup blåröd färg. Stor, rik doft av mörka söta bär, svarta vinbär, eukalyptus, körsbär, piptobak. Medelfyllig, frisk med slank fruktighet, eleganta tanniner, kryddighet och massor av friska röda bär som tittar fram mot slutet. Läskande, elegant och med bra längd. Läckert.

2009 Paracombe The Reuben (bordeauxblend med en liten andel shiraz). Stor komplex och mörkfruktig doft av ceder, läder, svarta vinbär, eukalyptus, sot, salmiak. Medelfyllig, stram och mörkfruktig med friska syror, kryddig, pepprig, svarta vinbär, björnbär och mörka körsbär. Mot slutet kommer röda friska bär, sot och lakrits i en lång elegant eftersmak.

2009 Paracombe Cabernet Sauvignon. Djup röd färg som börjar drar mot brunt i kanten. Ännu knuten, lite eldig doft med mörka bär, piptobak och vanilj. Medelfyllig, slankt mörkfruktig smak av svarta vinbär, björnbär och ett grönt inslag av tomatblad. Lång eftersmak med fina tanniner som bildar en fin struktur med de välintegrerade faten.

2009 Paracombe Shiraz. Mycket djupt röd färg med en nyans av blått i kanten. Stor något komplex doft med nyanserad kryddighet, diskret eukalyptus, läder, lakrits och lite fatvanilj. Fyllig, mycket fruktig smak av mörka mogna bär balanserad av mjuka tanniner och friska syror. Lång eftersmak med antydan till fruktsötma.

Det blir tyvärr inte mycket skrivet på bloggen nuförtiden. Jag skulle kunna ha dåligt samvete men det har jag faktiskt inte.

Tittar jag tillbaka på de senaste glesa bloggposterna så har det blivit flera vinfynd till osannolika priser. Det är faktiskt en tillfällighet. Nu kommer ytterligare en tillfällighet.

Jag skrev om Château Prat-Majou-Gay för flera år sedan. Ett riktigt trevligt och personligt sydfranskt vin som kostade ungefär 75 kronor då. Inför sommelierutbildningens examinationer letade jag i Systembolagets sortiment efter de billigaste röda vinerna med naturkork att användas vid dekantering. De två som dök upp var portugisiska Dão Casal Mor (som jag fyndflaggat tidigare) och just Château Prat-Majou-Gay som nu säljs för märkligt låga 51 kr!

Två lådor köptes in in och idag sniffade jag mig idag igenom 18 flaskor som omsorgsfullt dekanterades av nervösa elever. Kvaliteten förvånade mig. Ett så här trevligt, ärligt, fruktigt, kryddigt lavendeldoftande vin med tuggig struktur och i total avsaknad av kladdig restsötma ska inte vara så här billigt. Särskilt inte när det kommer från en mindre familjeegendom och dessutom är ekologiskt. Det är ett pris som är så lågt att man inte kan få ett vettigt vin som produceras anständigt för den pengen. Var tvungen att kolla med importören.

Enligt uppgift tog de över agenturen för vinet och strax därefter blev vinet avlistat av Systembolaget (småproducenter och personliga viner i mindre volymer göre sig icke besvär) och det flyttades till beställningssortimentet. Sittandes på ett stort lager sänktes priset till 49 kronor och plötsligt såldes vinet så bra att det kvalificerade sig för en ny listning i ordinarie sortimentet. Med skattehöjningen blev priset 51 kronor. Vinet säljs idag med förlust, även om producenten får betalt, men man planerar en nödvändig prisjustering.

För oss konsumenter är det bara att passa på och bunkra upp inför vårens och sommarens fester!

Här kommer ett riktigt spännande vin som är resultatet av Miguel Torres Chiles projekt att göra kvalitetsvin av druvan país*. Druvan, som också är ”känd” under namnen criolla och mission, kom till Sydamerika med spanjorerna på 1500-talet och har länge varit den mest odlade i Chile. Den har låg färgintensitet, besvärliga och kärva tanniner och man har ansett att den endast lämpar sig för mycket enkla viner. Syftet med projektet är att lyfta anseendet och priset på druvan och därmed inkomsterna för de kämpande småodlare som fortfarande vårdar de oftast mycket gamla vinstockarna. Man prövade alla upptänkliga metoder och vintyper och kom slutligen fram till det mousserande Estelado Rosé. Druvorna kommer från de otillgängliga områdena som inte konstbevattnas (Secano interior) vilket ger dem en högre koncentration. Det ekologiska vinet görs enligt den traditionella metoden med andra jäsning på flaska men med mycket kort tid på jästfällningen för att bevara druvans karaktär och fräschör. Vinet fick ett fantastiskt mottagande i Chile när det först lanserades.

Mycket blekt rosa. Medelstor, frisk, bärig doft av omogna smultron, hallon, lime, apelsin och vispgrädde. Lätt, torr, mycket frisk, krämig mousse, fräsch fruktighet, hallon, omogna smultron, apelsin, blodapelsin, antydan till brödighet. Frisk avslutning med en liten fetma i munkänslan. Inget stort vin men härligt uppfriskande, läckert och med ett inbyggt löfte om sommar.

Estelado Rosé har funnits en kortare tid förut i Systembolagets sortiment och är nu tillbaka med bra distribution i landet. Rekommenderas varmt!

*Stora delar av texten är tagen från bloggposten jag skrev vid mitt besök hos producenten för två år sedan.

Plötsligt i mitt facebook-flöde dyker denna annons upp.

Brukar ignorera denna typ av vinreklam för det mesta men något fångade mitt intresse. En indian på en flaska rosévin kändes lite udda minst sagt. Ett nytt kaliforniskt vin? Nej minsann. Här handlar det om ett sydafrikanskt vin. Min första reaktion var ”vad tusan har en indian med Sydafrika att göra?”

Jag kunde inte släppa detta. Det var så mycket som kändes fel. En stereotypt framställd indianhövding i krigsmålning år 2015!? Tänker man ett steg till så framstår kopplingen till vinet riktigt smaklöst. Att använda en bildframställning av en indianhövding för marknadsföring av vin är fruktansvärt anings- och historielöst. Kan man vara omedveten om de enorma problem som alkoholen orsakat den amerikanska ursprungsbefolkningen och hur spriten aktivt använts emot dem?

Förmodligen har man inte tänkt särskilt mycket alls. Jag kan föreställa mig hur det gick till på reklambyrån under brainstormingen med devisen ”Share the Native Spirit”.

– Hej grabbar! Varför inte koppla vinet till ursprunget.

– Nä. Giraffer och kängurur är gjort.

– Jag tänkte mer att lyfta fram ursprungsbefolkningen.

– Briljant!

– Vänta lite…är det inte ett sydafrikanskt vin vi snackar om? Är inte ursprungsbefolkningen där…ja…ni vet. Kan inte det vara lite känsligt?

– Fan också.

– Kan vi inte ta en indian? De är ju sköna, naturälskande, stolta och naivt filosofiskt andliga sådär. Snygga också med de där fräcka fjäderskrudarna. Det är väl i alla fall inte rasistiskt? Alla älskar väl indianer?

– Vinet är ju dessutom ”fair trade”. Hur PK som helst!

– Synd att vinet inte är rött. Då hade ju namnet varit givet.

– ”Dreamcatcher Rosé” då?

– Inte dumt men passerar nog inte granskningen.

– Jag vet! ”Little Big Rosé”! Ni vet filmen ”Little Big Man”! Dustin Hoffman var skitbra i den!

– Kör på det!

Jag värmde upp lite grand i fredags med bourgogneprovning med Borrby Seriösa Vinprovningssällskap. Trevligt och stimmigt. Idag var det nämligen verkligen seriöst då skolan fick besök av Michel Jamais som gjorde en rejäl genomgång av området dit han i princip har klippkort. Vi provade viner som skickats upp från BIVB och därför saknas på svenska marknaden Många riktigt bra.

Eftersom eleverna ”offrade” en hel söndag på att sitta i skolbänken så hade vi kryddat listan med några äldre viner med fin stamtavla från Louis Jadot. Med snart arton år på nacken var vinet från Pommard läckert moget. Betecknat som premier cru men utan vingård angivet då flera olika klassade lägen blandats. Två år yngre var Corton Pouget Grand Cru fortfarande kraftfullt och ännu inte helt utvecklat och visade kraft och struktur bakom den fina pinot noir-frukten. Man kan ha det värre en söndag.

1997 Pommard Premier Cru. Medeldjup, briljant smaragdröd med rödorange kant. Stor, läcker, utvecklad och parfymerad doft med massor av varma röda bär, mosiga jordgubbar, körsbär, svamp, höstlöv, lätt fatkryddig och med animalisk kroppslighet. Fyllig, fruktig, smakrik med massor av rik,silkig rödbärighet, sandelträ, friska syror, stor intensitet, mycket fint polerade men stadiga tanniner med bra struktur. Mycket lång, elegant eftersmak med kraft, vitalitet och kryddigt avslut.

1999 Corton Pouget Grand Cru. Medeldjup smaragdröd. Stor, ganska intensiv doft men ännu inte helt utvecklad doft med nyanserade toner av röda bär, hallon, blodapelsin, kanel och lätt parfymerad kryddighet och en fin mognadston med svampighet och skog. Medelfylligt, mycket friskt med blodapelsinsyra, massor med mycket fina tanniner, liten bitterhet, syrliga röda bär parade med mjuk varm frukt. Eftersmaken är överraskande stram och tuff, lång med en efterklang av söt tobak, svarta vinbär och en nyans av lakrits. Kan sparas ännu många år. Här skrev Michel för två år sedan om samma vin.

 

Viner från Bergerac är inte ofta sedda på det svenska monopolet. Det är synd för vinerna härifrån är charmiga, klassiskt franska och levererar mycket vin för liten peng. Bergerac ligger och trycker precis öster om Bordeaux och vinerna är snarlika i stil och har i princip samma druvsammansättning. Det är väl förmodligen bara en historiens nyck att området inte räknas in med sin betydligt mer namnkunniga granne.

2011 Château Moulin Caresse som nu finns tillgänglig är precis vad man kan förvänta sig av en röd bergerac. Massor av mörka mogna bär, sura körsbär, röda vinbär, kakao och ett drag av tobak och lakrits. Förvånansvärt silkig, slank rödfruktighet som balanseras av friska syror och tanniner som är ovanligt fina och polerade för ett vin i denna prisklass. Klassiskt franskt bistrovin som faktiskt är ett fynd för 91 kronor! Bara att svänga ihop en bouef bourguignonne eller vända en ryggbiff i stekpannan och njuta!