Londonvistelsen avslutades med lunch på klassiskt engelskt vis.

Bumpkin är en kedja på tre restauranger i London som satsar på det engelska köket och lokala råvaror. Trevlig och avspänd miljö, lite som en fransk bistro som gjort ett shabby-chic-haveri. De är absolut värda ett besök, snudd på en egen resa, enbart för sin fantastisk fish n’ chips. En perfekt tillagad saftig fisk (lite osäker på sorten) i ett frasigt frityrskal, skarp men drömlik tartarsås, mushy peas med den rätta mintigheten och ljuvliga handskurna pommes frites med skalen kvar. Enbart presentationen renderade rätten full poäng.

Innan maten var vi helt enkelt tvungna att testa några av de engelska vinerna. Det blev två mousserande; Three Coirs Classic Cuvée Brut från Gloucester och 2008 Ridgeway Estate ”Cavendish” från Sussex. Fantsatisk välgjorda, fruktiga och fräscha med mycket fin mousse. Ryktet om de engelska mousserande vinerna är inte överdrivet att döma av dessa två exempel.

Anlände igår till London för två dagar på temat ”Sydafrika” inbjuden till WOSA Megatasting. Först på programmet var dock ett besök på restaurangen Bibendum.

Här kan vi verkligen snacka om en michelinkrog. Restaurangen är inrymd i en 100 år gammal michelinverkstad med fantastiska originalutsmyckningar i form av blyinfattade reklamfönster med mera. I bottenplanet finns en blomsterbutik, ostronbar samt en Terence Conran-butik. På andra våningen i de pampiga gamla direktionslokalerna låg själva restaurangen. Klassiskt fransk såklart. Vad annars i dessa lokaler. Det franska märktes inte bara i menyn som var omfattande och svårläst och den sobra miljön där däcktemat gick igen men kanske ännu mer i den strikta hackordning som rådde bland serveringspersonalen. Var och en med sin uppgift klart inpinkad. Fantastiskt att uppleva när det flyter som det ska. Det gjorde det inte riktigt på Bibendum.

Det var inte lätt att välja från menyn där allt lät lika gott. Jag valde till slut en spenatmousse med pocherat ankägg och parmesankräm till förrätt och kanin fylld med boudin noir (blodpudding), lindad med pancetta och med dijonsås. Båda rätterna mycket väl tillagade, rika i smaken och mäktiga. Mycket mäktiga. Klassisk, fransk, vällagad restaurangmat som kanske saknade den  där extra finessen och elegansen.

Det franska temat bröts av med vinerna som var sydafrikanska. Först ut var 2006 Sprinfield Estate Wild Yeast Chardonnay (årgång 2008 på Systembolaget) från Robertson.Stor, utvecklad doft av toast, rök, mineral och mogen, gul frukt. Bra fyllighet i smaken med fin, silkig munkänsla och ganska hög viskositet samt fortfarande en fin syra. Dock hade frukten börjat svikta något och lämnat en tydlig fatstruktur kvar som gav vinet lite slagsida och ett lite bittert avslut. Trots det ett njutbart vin till maten.

Till huvudrätten serverades 2003 Sequillo från Swartland (årgång 2008 tillgänglig på Systembolaget) , en rhôneblandning av syrah, grenache och mourvedre. Stor, något eldig doft av mörka bär, russin, rostade kaffetoner och det där rökiga, brända inslaget man ofta hittar i sydafrikanska röda viner. Smaken var en stor besvikelse då vinet placerade sig längst fram i munnen med frukten och lämnade en torr ekstruktur i bakre halvan. Ingen längd, ingen balans, ingen fräschör. Ett otillfredsställande vin helt enkelt. Vinet hade uppenbarligen inte klarat åren i flaskan men jag ska prova det i yngre årgångar när tillfälle ges eftersom de enligt uppgift blivit varsammare med ekhanteringen och inte skördar så sent längre.

Då var 2009 Crystallum ”Cuvée Cinéma” Pinot Noir från svala Walker Bay en trevligare bekantskap. Stor, något kryddig doft av mogna skogsbär och en intressant ton av coca-cola(!). Smaken var ganska fyllig och med en hög, frisk syra som lyfte den mogna frukten och gav ett intryck av små bubblor på tungan. Fokuserad, lång och balanserad smak med bra fathantering. Mycket bra och intressant vin som bara producerats i strax över 2000 buteljer.

Trevlig kväll på intressant restaurang i gott sällskap och ett riktigt bra rött sydafrikanskt vin. Bra start!

Kuriosa: Michelingubben kallas Bibendum efter devisen ”Nunc est Bibendum” som betyder ”Nu ska det drickas”. Lite märklig slogan för ett däckföretag kan tyckas. Historien är lite komplicerad men i slutändan handlade det i alla fall om att alla hinder på vägen dricks upp av den korpulente gubben och däcken. Att gubben dessutom är vit beror på att däcken från början var mer eller mindre vita innan man började tillsätta oljeprodukter, kol och tjära i dem.

Efter gårdagens lyckträff med italiensk mat passerade vi en liten fransk krog som såg mysig ut. ”Dit går vi i morgon” sa vi nästan unisont.

Krogen hette Brasserie Belli efter cirkusfamiljen som driver den. Den sköna inredningen lånar lika delar från fransk kvartersbistro och cirkusmiljö. I den lätt kvalmiga värmen valde vi dock att sitta på den lilla uteserveringen trots utsikten som måste vara Danmarks tristaste. De unga tjejerna i servisen var hela tiden påpassliga, familjära och alldeles förtjusande. Vi beställde boeuf bourguignon och coq au riesling samt en flaska 2009 Morgon från Joseph Pellerin. Vinet var vibrerande vackert, bärigt och försvinnande gott. Båda rätterna var mycket väl anrättade, välsmakande och snyggt presenterade. En bit in i måltiden kom en av flickorna och frågade om vi behövde mer sås, potatismos eller något annat. Mitt hjärta smälte och min mun bad om mer av det ljuvliga rotfruktsmoset.

Mycket mätta, lätt beaujolaisyra och mycket nöjda lämnade vi krogen och rekommenderar ett besök till alla som besöker Århus.

Igår var det äntligen dags att besöka Patépaté i Köpenhamn, något jag sett fram emot länge. Denna omtalade restaurang ligger lämpligt i danska huvudstadens meatpacking district Kødbyen och delar filosofi med favoriten Bastard.

Dock blev det ett improviserat stopp på vägen. Uteserveringen på tapasbaren/vinbaren/delikatessbutiken/vinbutiken Lundgren V.I.P. gick helt enkelt inte att motstå. Det sagolika högsommarvädret krävde också en vätskekontroll. Ett stort antal viner fanns att få glasvis och från delikatessdisken komponerades en charktallrik. Vi tog två utmärkta glas vin vardera, bland annat en strålande cava, samt delade på en tallrik med korvar, skinka, paté med mera. Helt perfekt och vinpriser som befrämjar upplevelser och berusning! Besök rekommenderas men tänk på att be att få dela på delikatesstallriken!

Knappt fem minuters promenad bort hittade vi det spännande slakteriområdet som ligger bakom Hovedbangården och  ökända (men nu nästan transformerade) Istedgade. Stora neonskyltar för tändstift (!?) signalerar att man hittat rätt. Eftersom sommaren visade sig från sin allra bästa sida satt vi på uteserveringen och kunde insupa den mättade, kosmopolitiska atmosfären som påminde mig om Pike Place Market i Seattle (inga jämförelser i övrigt). Utan att gå in på detaljer så levererade Patépaté fantastiskt vällagad och raffinerat enkel mat, en ovanligt spännande vinlista med många sorter på glas och en otvungen atmosfär. Nämnas bland det vi åt var ”crispy tongues”, panerade tungor av kalv och lamm, samt en magisk kalv med piemontesiska paprikor och sardell. Smilbandstänjande beaujolais, kryddig pinot noir från The Hitching Post och maffigt vitt från Montsant var några av vinerna som avnjöts.

Kvällen avslutades inne i restaurangen där en jazzduo spelade och i baren insöp vi både atmosfären och en avslutande spansk lager. Ett utropstecken återstod dock då köksmästaren Olle Tagesson kom ut och bjöd på en fläderblomskräm med inkokta krusbär och biscotti. Med den friska, gräddiga smaken lämnade vi mätta, nöjda och vinrusigt snälla restaurangen bakom oss.

Paptépaté är en ny favorit som med storstadsmått är nästan billigt och turligt nog ligger nästgårds. När jag kommer tillbaka nästa gång, vilket blir snart, ska omgivningarna utforskas närmare.

Efter tio timmars resa var vi så äntligen framme i Bordeaux. Först flyg till Paris, väntan i några timar och sedan en behaglig tågresa rakt in i stan. Vi begav oss direkt till vår spartanska men rena och hyfsat centrala hotell. Man ska inte vara kinkig när man betalar 300 kronor per natt i en stad som för tillfället är så överbokad att folk dagligen pendlar 10 mil och mer till mässan. Galet!

Förutseende nog hade jag bokat ett bord på La Tupina, vilket var tur då vi var ganska initiativlösa efter den långa resan. Denna restaurang har jag lyckats missa trots alla rekommendationer och alla mina resor till staden. Nu var det dags. Jag kan kort säga att förväntningarna infriades med råge. Detta är en restaurang med lokalkänsla och stark ambience och med mat som lyckas kombinera det rustika med elegans. En otroligt positiv upplevelse från stunden vi steg in och möttes av den öppna spisen där en del av maten tillagades och de fantastiska råvarorna som låg framlagda som på en marknad. Snabb, påpasslig, personlig och lagom fransk servis och fantastiskt vällagad mat.

Vi beställde deras klassiska meny och en helt adekvat flaska röd bordeaux (ett par några bord från oss festade loss på en butelj 1995 Château Mouton-Rothschild för blygsamma 1400€!!!). Tyvärr var både jag och mitt sällskap för trötta och hungriga för att tillfullo kunna uppskatta maten, men det var en skön känsla att bli välkomnad till Bordeaux i denna undrbart varma miljö. Vi bokade genast för lunch till på onsdag. Då ska det bli côte de bouef, deras syndigt goda pommes frites och rejält med vin för att grunda inför resan hem.