Idag hade sommelierutbildningen sitt årliga besök av vinmakaren Lars Torstenson. Som vanligt en intressant resa genom vinvärldens kvaitetsparametrar, vindesign, sanningar och lögner samt provning av högt och lågt.

Bland annat fick eleverna prova två av Sveriges bäst säljande viner blint. Zumbali och Umbala är två sydafrikanska bag-in-box-viner som etablerat sig på markanden med ett riktigt lågt pris. Hjälp på traven att nå topplaceringarna har de haft av sveriges vinskribenter som hyllat både det vita och fyndstämplat det röda. Hur man om och om igen kan sätta ”fynd” och ”bästa köp” på dessa viner är fullständigt obegripligt för mig. Logiken i att hissa viner som är så här obalanserade, stumma, livlösa och med en konstlad syra, kletig sötma och skitig beska kan bara förklaras med inkompetens eller dumhet om man inte ska misstänka rena oegentligheter.

Att vinerna knappt kostar 35 respektive 50 kr litern skvallrar ju om att det är mycket enkla viner som krävt en hel del ”justering” för att kunna bli drickbara. Räknar man baklänges på priset och drar av alkoholskatt, moms, förpackning, marginaler, transport och andra kostnader blir det inte många slantar över till odlaren. Vad man betalar vingårdsarbetarna vill jag inte tänka på.

Edit 1: Enligt uppgift står Zumbali för 8% av den totala försäljningen av vita viner och Umbala säljer 5 miljoner liter årligen. Man blir onekligen mörkrädd.

Edit 2: Nu har även Lars Torstenson skrivit (lite mångordigt) om vinerna som ”är monstruösa i sin orena tvivelaktighet”.