Igår hade jag den stora äran att få hålla i provningen vid Simrishamns munskänkars 35-årsjubileum. Egentligen var temat ”Sydvästra Frankrike” men tack vare benäget bistånd från Vinunic så blev det en uppgraderad provning med riktiga prestigeviner från Madiran. Rubriken syftar både på druvan tannat och vinproducenten Alain Brumont.

Tannat är en druva man nästan enbart hittar i sydvästra Frankrike och i Uruguay (!) och den är känd för sin mörka färg, smakrikedom, höga nivåer av syra och snudd på extrema tanniner. Druvan kan också ge mycket koncentrerad frukt och man hittar aromer av lakrits, hallon och mörka bär, exempelvis svarta vinbär och björnbär. På grund av de tuffa tanninerna har den varit svår att hantera och i Madiran var man snudd på att vilja förbjuda den. Det var innan Alain Brumont klev in på scenen.

Alain såg potentialen i druvan och i sin hembygd och bestämde sig för att göra vin på 100% tannat istället för att blanda ut och mjuka upp vinerna med cabernet sauvignon (!) och merlot. Genom att välja ut de bästa vingårdslägena och att arbeta minutiöst noggrant i vingården så lyckades han uppnå en jämn hög mognad där tanninerna och frukten kom i balans. Med nya ekfat rundades karaktären också av ovh vinerna fick förutom kraft även ett mått av elegans. På bara drygt 35 år (han startade sitt projekt nästan samtidigt som simrishamnarna fick sin munskänkssektion) har Brumont lyckats lyfta hela området Madiran ur anonymiteten och placerat sig själv bland världens främsta vinproducenter. Flera av vinerna tar också plats bland vinvärldens ikoner.

Ett vin jag inte provade (var tvungen att avvika på grund av en förkylning som överföll mig på eftermiddagen) var vinet som serverades till maten; 2009 Château Bouscassé. En riktig klassiker i Systembolagets sortiment och konsekvent av hög kvalitet för en mycket rimlig peng. Använder den ofta i utbildningssyfte för att åskådliggöra kraft och tanniner. Mycket bra och ett vin som tjänar på att glömmas några år i källaren. Här är samtliga tillgängliga viner i sortimentet från Brumont.

2010 Jardins de Bouscasse (Pacherenc du Vic-Bilh, vitvinsområdet som överlappas av Madiran). Medeldjup gyllengul färg. Stor rik doft med massor av mogen gul frukt, päron, ananas, honung, bivax och en stor rostad/rökig ton som är förvillande lik fattoner. Torr, mycket frisk, smakrik med koncentrerad gul frukt, stramhet, liten skalbitterhet, gul vaxig frukt, apelsinskal, mandel. Lång och kraftfull eftersmak med mineralitet och kvardröjande fetma. Mycket personligt. (139 kr privatimport)

2011 Montus (tannat och cabernet sauvignon). Tät blåröd färg. Stor, mörkfruktig doft av björnbär, svarta vinbär och en förnimmelse av varm blåbärspaj med vaniljsås. Därunder ruvar toner av tobak, läder, rostad ek och sot. Fyllig, frisk, kraftull, fruktpackad smak som nästan döljer de täta, rika tanninerna, mörk och koncentrerad varm frukt, sot och en grön liten bitterhet i avslutet som av gröna kvistar. Lång, eldig eftersmak. Ung! (199 kr privatimport)

2011 Château Bouscasse Vielles Vignes . Tät blåröd färg. Djup, dov och knuten doft av mörka bär, sot, ny ek, nytt läder och tydlig eldighet. Fyllig, mycket frisk smak med stram fokuserad mörk frukt kring tuffa, tätta tanniner. Balanserad trots ungdom och övermått av syra och strävhet, lång eftersmak av blod, sot och svarta vinbär. 

2011 Château Montus Cuvée Prestige. Mycket tät, nästan opak, blåröd färg. Djup, mörkfruktig doft med sötlakrits, ny ek, nyans av vanilj och blod. Mycket fyllig, frisk, stor rik nästan sötaktig karaktär av mogen koncentrerad frukt som bäddar in massor av täta men mycket fina tanniner. En nästan slank och sval munkänsla med blod, järn, röda bär och jord. Mycket lång och balanserad eftersmak trots uppenbar ungdom. (395 kr privatimport)

2002 Château Montus Cuvée Prestige. Tät blåröd färg. Djup, mörk doft av björnbär, svarta vinbär, lakrits, ny ek, vanilj och en nästan parfymerad liten blommighet och liten ton av svamp. Mycket fyllig, frisk, stor rik och koncentrerad frukt av svarta vinbär och björnbär som glesnat något lite och släpper fram de täta och lite tuffa tanninerna. Lång och ännu outvecklad smak som nästan upplevs yngre än 2011:an.

2001 Château Montus ”La Tyre”. Mycket tät, nästan opak, blodröd färg. Djup, dov, tät doft av lakrits, hyacint, cassis, ek, läder och kött. Fyllig, mycket frisk, mjuk men koncentrerad frukt av solmogna jordgubbar, svarta vinbär, lakrits, läder, kryddighet och rika, fina och väldisponerade tanniner. Kraftfull men elegant med lång eftersmak. Bordeauxlik, ännu ung och med stor potential. (875 kr privatimport)

Det var längesedan jag köpte glögg senast. Det är för sött och för ointressant och någon gång i ett glöggdimmigt 80-tal kanske jag drag en mugg för mycket. Jag tar mig dock för att blanda själv ibland om jag inte bara värmer lite Varm & Kall.

När vi på skolan testade drycker till svartsoppa så hade jag tagit med en lite torrare glögg på vinst och förlust. Den visade sig funka bra och var dessutom riktigt trevlig. Biskopens Torra Blandning från Tegnér & Son är kanske lite mer åt glühwein-hållet med ett sockerinnehåll på nästan hälften av vad storsäljaren Blossa väger in på. Dessutom har den en frisk syra, liten stramhet och en lätthet som gör att sötman nästan går obemärkt förbi. Frisk, aromatiskt kryddig doft dominerad av kardemumma. Smakar som om jag hade fått smaksätta den själv! Ekologisk dessutom!

Passar väl bra med en lite mindre söt julsång också?

https://youtu.be/i-zdMkOZTKs

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Idag var temat på skolan Bourgogne och Chablis. Mycket trevliga viner men något stod ut lite extra.

”Petit Chablis” är den lägsta klassificeringen i Chablis och brukar i allmänhet vara lätta, mycket friska och ganska enkla viner utan vare sig djup eller komplexitet. Helt okey och fräscht till lite skaldjur men lättglömt. Men om det är en riktigt bra producent som Jean-Marc Brocard så kan det ibland lyfta.

2014 Petit Chablis Sainte Claire sticker verkligen ut med sin tydligt rökiga mineralkaraktär, doft av mogen citrus och smak med hög, klart klingande syra som balanseras av ren, fokuserad citrusfrukt och mycket långa smak. Elegant, välbalanserad, omisskännligen en chablis och mycket välgjord. Det mest intressanta var att vi kunde jämföra med samma vin från 2001! Vi pratar om en petit chablis med 14 år på nacken. Det är en ålder som kan vara respektingivande även för en chablis grand cru till ett fyra gånger så högt pris. Vinet var moget, smörigt, komplext och dominerat av gula frukter och popcorn i doften. Smaken var fortfarande mycket frisk med en bred och lång smak. Ett moget vin med full vigör men kanske med avsaknad av lite fokus och koncentration. Mycket imponerande.

Stark köprekommendation på årgång 2014! För 119 kronor får du en riktigt bra chablis som kan sparas i många år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Helgen har ägnats åt att prova nya spännande spanska viner. Under en masterclass med temat ”Spain Underground” har Cruz Liljegren guidat oss igenom de ny gryende trenderna bland spanska viner. Mycket spännande och många bra men kanske framför allt många oväntade viner.

Mest oväntat var hur mycket bra viner det är på gång från La Mancha. Detta pinade område på den spanska högplatån har mest varit källan till många billiga, enkla viner i lite kokt stil eller lite oxiderade viner i vaniljdoftande ekkostym av gammaldags dammigt snitt. Största överraskningen var nog 2014 Hello World! Prieto Picudo från bodegan Finca la Estacada.

Här har vi ett vin som är modernt på så många plan. Namnet och etiketten skiljer sig från den vanliga normen i området och Spanien och själva förpackningen är helt ny i landet. Flaskan och korken (konceptet kallas Helix) kommer från korktillverkaren Amorim och är en kombination av pressad naturkork ock skruvkork. Flaskan öppnas och återförsluts med en enkel vridning. Sedan har man valt en lokal druva, prieto picudo, med lågt anseende och lyft fram den istället för att blanda in internationella sorter. Druvorna har sedan jästs på ett sätt där både alkoholjäsning och malolaktisk jäsning (där äppelsyra omvandlas till mjukare mjölksyra) sker samtidigt. Det innebär att vinet är konsumtionsfärdigt i princip direkt. Detta innebär att man bevara fruktigheten i vinet. Dessutom använder man sig av ekchips vid jäsningen, inte för att ge ekaromer utan för att fixera färgen i vinet.

Det där blev ganska tekniskt, men hur smakar vinet? Fruktigt, bärigt, lätt kryddigt och med en läskande, saftig, slank och svalt rödfruktig känsla. Okomplicerat, personligt, rent, ärligt och med en mjuk och lite tuggig struktur. Riktigt bra och härligt tilltalande. Ett perfekt bistrovin för okomplicerad njutning. Vad kostar det då? På plats i Spanien säljs det i butik för 2.70€!!! Det betyder att om det skulle hamna på Systembolaget så skulle prislappen kunna bli obegripligt låga 65 kronor, kanske lägre beroende på volym. Producenten har ingen svensk importör så här finns möjligheter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag använder jag bloggen till helt oförblommerad reklam.

Kära Hustrun driver, som trogna följare känner till, tre stycken nätbutiker där hon säljer leksaker, retrodesign samt vintillbehör. Det kommer knappast som någon chock om jag avslöjar att det är jag som står för urvalet av produkter till den sistnämnda. Det är en liten utmaning att hitta bra och vettiga grejer. Särskilt kul är det när jag hittar något med en pedagogisk vinkling, utbildare som jag är. Vinkartorna som är både pedagogiska och snygga är vi särskilt glada över. Ett bra tag har vi letat efter ett komplement till dem.

På skolan hänger två inramade och lätt blekta affischer som många elever frågat efter. Det är vinets färger och aromer presenterade i vinglas. Upprepade gånger har jag försökt få kontakt med utgivaren utan resultat. Jag har också snokat upp snyggt designade varianter från Sydamerika men utan att få någon respons. Därför blev jag jätteglad när jag hittade två affischer från ett tjeckiskt förlag som svarade snabbt och levererade prompt.

Affischen med aromer är den bästa av sitt slag jag har stött på. Dofterna är grupperade efter typ och snyggt illustrerade. Dessutom finns de vanligaste defekterna representerade, något jag inte sett på tidigare. Färgpostern är enklare i sitt upplägg med fotografiskt återgivna nyanser av vin och liksom aromerna är samtliga beskrivningar återgivna på flera språk.

Årets julklapp till den vinintresserade?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var jag helt opepp på att prova vin. Det kändes oviktigt när döda barn flyter i land längs Medelhavets kuster, taggtrådsstängsel läggs ut vid Europas gränser och ”oönskade” människor stuvas ihop i överfulla tågvagnar och forslas mot sin vilja till uppsamlingsläger.

Men nu var flygbiljetten till Stockholm redan bokad och betald. Dagen var vikt till ”Sveriges största Bordeauxprovning” som nätvinhandeln Winefinder bjudit in till. Närmare femtio bordeauxslott* närvarande som presenterade årgången 2014 samt någon utvald äldre årgång. Svårt att motstå.

Jag hyser en stark hatkärlek till Bordeaux. Det är lite som ett äktenskap. Vinerna i alla färger och nyanser älskar jag. När jag smakar en riktigt bra röd bordeaux med lite mognad eller ett kaffe- och limedoftande vitt så är jag hemma. Lyckan är total. Jag älskar också historien, landskapet, staden och den där lite stroppiga och no-nonsense inställningen hos människorna. Men som med alla äktenskap så finns det alltid något som irriterar och som man bara får acceptera för vad det är. När det gäller Bordeaux så är det alla likgiltiga och riktigt dåliga viner som produceras (helt naturligt med tanke på den enorma volym som pumpas ut) men framförallt hur man behandlar vinet som en handelsvara och investeringsobjekt.

Av historiska skäl har regionen alltid exporterat det mesta av sina viner och de har därmed blivit en handelsvara som byggt och drivit stadens och regionens ekonomi. Handeln är inte olik råvaruhandeln med prisindex, optioner och värdesäkringar samt ett komplicerat system med förhandlare, producenter, vinhandlare och så vidare. Ett exempel är primörhandeln. På våren efter skörd presenteras viner som endast legat några månader på fat för vinhandlare och vinskribenter. Omdömen görs och sprids och kort därefter börjar viner allokeras i mindre volymer för att känna av marknaden och vilka priser som kan begäras.  Mer och mer viner släpps och vinerna ska förhoppningsvis gå upp. Dessa viner vilar fortfarande på fat och kommer att göra så i upp till ett år till. Kanske längre. Redan nu är det mesta av vinet sålt och betalt i flera led utan att en flaska är buteljerad. Årgången 2014 jag provade idag presenterades i våras. Idag kan Winefinders kunder beställa vinerna och betala dem (exkl alkoholskatt och moms) men de levereras inte förrän våren 2017!

Kan man verkligen bedöma vinerna så tidigt? Visst. Är man duktigt erfaren och specialiserad på bordeauxviner som exempelvis handlare och vinmakare är så går det förstås bra. Helt säker på ett vins utveckling kan man dock aldrig vara. Det finns många exempel på att årgångar skrivits upp respektive ner för att sedan revideras när vinerna fått utvecklas på flaska. När man provar vinerna på vårkanten är de ofta imponerande i sin fruktighet och de känns nästan färdiga att dricka. Några månader senare, som på provningen igår, så är de plötsligt, hårda, bittra och tyngda av ek och svåra att uppskatta. Den här hanteringen är egentligen bara värdefull för vinhandeln. För vanliga vinälskare kan den vara intressant och kännas exklusiv men i verkligheten är det bara ett sätt att flytta kapitalkostnaden och risken så långt bort från producent- och leverantörsled som möjligt.

Föreställ er att de stora skivbolagen skulle samla musikhandlare och musikrecencenter för att lyssna på omixad musik och halvfärdiga album från sina stora artister. Musiken presenteras i sitt råa format där man möjligen kan uppskatta basgångarna, höra melodislingorna men inte till fullo uppskatta stämmor, klarhet och ljudbild. På denna information vill skivbolagen att man ska beställa musik som är färdigmixad och komplett för släpp två år senare och att kritikerna ska skriva förhandsrecensioner som musikälskarna ska ha som underlag för att göra sina beställningar och betalningar 24 månader i förväg. Lite konstigt är det. Men det är så som bordeauxhandeln ser ut.

Men jag älskar trots allt Bordeaux och gårdagen erbjöd ett veritabelt gottebord med viner. Hur 2014 är som årgång kan jag inte bedöma men jag fick prova massor av bra viner från andra årgångar.  En trio favoriter med en och samma vinmakare var 1998 Château Durfort Vivens, 1996 Château Ferriere och 2011 Château Haut Bages Liberal. Kvällen avslutades med en buffémiddag i sällskap med slottens representanter och 45 äldre årgångar på magnumbuteljer. Men vid det laget hade jag slutat notera namn och årgångar och bara njöt.

*Château Cantemerle, Château Camensac, Château Chasse-Spleen, Château Poujeaux, Château Brane Cantenac, Château Cantenac Brown, Château Durfort Vivens, Château Ferrière, Château Giscours, Château d’Issan, Château Lascombes, Château du Tertre, Château Beychevelle, Château Branaire Ducru, Château Lagrange, Château Langoa Barton, Château Léoville Barton, Château Léoville Poyferré, Château Talbot, Château d’Armailhac, Château Clerc-Milon, Château Haut Bages Libéral, Château Pichon-Longueville Baron, Château Lafon-Rochet, Château Phélan-Ségur, Château Carmes Haut Brion, Château Haut-Bailly, Château Latour-Martillac, Château Larrivet Haut Brion, Château Malartic, Château Smith Haut Lafitte, Domaine de Chevalier, Château Beausejour-Bécot, Château Destieux, Château Canon la Gaffeliere, Clos de L Oratoire, Clos Fourtet, Château Beauregard, Château Clinet, Château Gazin, Château La Clémence, Château Petit-Village, Château Coutet, Château Guiraud och Château Suduiraut.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det här är en uppdatering av en äldre bloggpost som blivit aktuell igen då det kommer mycket frågor om överblivet vin och hållbarhet.

Hur gör man om man får en halvflaska vin över? Hur bevarar man vinslatten bäst och hur länge kan jag spara den? Hur vet jag om vinet blivit odrickbart?

När du öppnat en flaska vin accelererar omedelbart oxidationen av vinet genom den ökade kontakten med syre. Det finns tre sätt att sakta ner oxidationen; stoppa syretillförseln, avlägsna syret eller kyla ner vinet. Det tvåförstnämnda är en självklarhet då syret är den direkta orsaken till oxidationen som försämrar vinets smak. Kyla har den direkta effekten att den bromsar upp de olika omvandlings- och nedbrytningsprocesserna. Bäst är en kombination av kyla och begränsad syretillförsel.

Några metoder att skjuta upp oxidationen

• Sätt tillbaka korken i flaskan och sätt in den i kylen (enkelt och effektivt). För detta syfte brukar jag spara på korkar med plasthatt, sådana som brukar sitta i whisky och starkvin.
• Häll över vinet på en mindre flaska (detta sätt är jag själv skeptisk till då man utsätter vinet för ytterligare luftning)
• Livsmedelsgas, kväve eller argon, som sprayas in i flaskan, tränger undan syret (dyrt men effektivt)
• Vakumpump som avlägsnar syre (kraftigt ifrågasatt i vinkretsar och av undertecknad)

Olika viner klarar sig också olika bra efter öppnandet. Nedan några mycket generella regler

• Enkla, billiga viner är ofta ganska sköra och försämras snabbt
• ”Moderna”, fruktiga viner tappar snabbt sin karaktär då fruktigheten är känslig för syrets inverkan
• ”Traditionella” och strama viner är mer motståndskraftiga och kan snarare vinna något i smak efter några dagar
• Medvetet oxiderade starkviner som exempelvis madeira, tawny port och sherry (ej fino/manzanilla. Mer om sherry och hållbarhet här.) har lång hållbarhet då de redan är oxiderade
• Viner med mycket hög syra har också en ganska hög motståndskraft mot syrets inverkan

Skillnaden mellan ”moderna” och ”traditionella” viner ovan kan åskådliggöras med ett äpple; ett modernt, mjukt och fruktigt vin är som ett äpple du delar. Det angrips snabbt, förändras, blir brunt och tappar sin fruktighet och fräschör. Det traditionella vinet har ofta haft mer kontakt med syre under tillverkningen och lever inte på ung fruktighet utan på komplexitet. Kontakten med syret fungerar lite som en vaccination mot oxidation. Tanniner och hög syra fungerar också som antioxidanter, så sträva och mycket friska viner klara sig längre. Prova att stryka lite citron på snittytan på ett äpple så fördröjs oxidationen precis som i det mycket friska vinet. Ett medvetet oxiderat vin är å andra sidan som en torkad äppelskiva som kan ligga framme oförändrat i veckor.

Mousserande vin då? Är det champagne eller mousserande av hög kvalitet så kan du helt enkelt sätt in vinet i kylen. Kylan och dessa viners små bubblor gör att moussen håller sig väl åtminstone till nästa dag eller ännu längre. Vinet klarar sig ganska länge eftersom koloxiden som avges av vinet tränger undan syret, lägger sig som ett lock över vinet och skyddar mot oxidation.  Att sätta en tesked i flaskhalsen hjälper inte. Vill du bevara vinet flera dagar så kan du investera i en champagne stopper som spänns fast vid flaskhalsen. Använd den inte för att försluta vinet mellan serveringarna under en kväll. Trycket som byggs upp i flaska frigörs och drar med sig mer bubblor varje gång korken öppnas.

Hur länge kan jag då spara vinet och hur vet jag att vinet går att dricka? Förvarat med korken i och i kylen så håller sig det flesta viner fräscha runt fem dagar, plus eller minus, och så länge de doftar bra går de att dricka. Du blir inte dålig av ett vin som stått för länge. Om mängden etylacetat (luktar salubrin) blir för hög så vill du inte dricka vinet.

Men om jag inte vill dricka upp vinet eller det blivit lite trist? Använd vinet i matlagningen. Det mesta smakar bättre med en slatt vin. Du kan också frysa in det som blivit över som isbitar som kan portioneras i såsen eller grytan. Bästa sättet är att använda ”isbitspåsar” (se bild) eftersom vinet inte blir helt fruset på grund av alkoholen. Plasten förhindrar dessutom ytterligare oxidation.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur ofta dricker du madeira? Chansen är stor att ditt svar är ”aldrig”. Från att för gemene svensk ha varit synonymt med ”vin” under mellankrigstiden är nu denna gudadryck helt marginaliserad till enstaka inköp när ett recept, någon knäckig dessert eller svartsoppan kräver det.

Det är sorgligt att detta komplexa, spännande och helt egensinniga vin (läs mer här) har dränkts i floder av rosévin, dolts bakom en mur av boxviner och överskuggats av kändisviner. På den lilla atlantön finns idag endast åtta (8) kvarvarande producenter som fortsatt envetet kämpar med att bevara denna pärla i vinvärlden,, Tills sin hjälp har de den passionerade och extremt kunnige Niklas Jörgensen (läs hans blogg Mad About Madeira) som vet allt om vinet, ön och historien. Förutom att oförtrutet skriva och hålla provningar om madeira så var han mannen bakom gårdagens madeiramiddag arrangerad hos Adam & Albin med hjälp av Vinhos Barbeito och importören Vinopia*.

Att madeira funkar till många olika rätter visste jag sedan innan. Den mycket höga syran, den integrerade sötman och eldigheten samt samkrikedomen gör att den fungerar till smakrika, krämiga, feta, salta rätter med mycket umami och sötma. Jag hade aldrig innan gårdagens evenemang provat madira genomgående till en meny. På pappret hade kockarna Adam och Albin hade gjort sin hemläxa och i realiteten fungerade kombinationerna också sagolikt. Maten var fantastiskt fint komponerad och matmässigt var det något av det bästa jag ätit på mycket länge.

Toast med svamp & tjock grädde, bakat ägg, ramslök och kycklingreduktion

Matjesill, färskpotatiskräm, frasig kål och störkaviar

Madeirakokt ibericokind & stekt anklever, brynt lök, rostad mandel, fänkålspollen

Varma fyllda chokladbröd, lönnsirap, mjölksorbet & riven muskot

*

Det var två viner valda till varje rätt. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag var så uppslukad av maten och att njuta av vinerna att jag inte gjorde någon djupare analys av respektive kombination. Kan bara konstatera att de flesta av vinerna faktiskt fungerade med de flesta rätterna, några lite mindre bra och andra helt enastående. Madeira är helt klart ett underskattat vin gastronomiskt.

Importören Vinopia har precis tagit in Barbeito i sin portfölj så i dagsläget finns endast Rainwater att få tag på. Ser fram emot en breddning i urvalet. Riktigt bra viner med stor personlighet. Finalen på provningen var det 133-åriga vinet 1882 Malvasia Ribeiro Real Family! Sensationellt bra, spänstigt och nästan ungdomligt med den pigga syran. Det var nästan så jag blev besviken att det inte smakade äldre. Vinet kommer från den gamla vinmakarfamiljen Ribeiro Real som inte längre producerar vin men hade detta i sin privata källare. Det skördades förrförra seklet när Tsaren styrde i Ryssland, Sverige och Norge var i union, trettio år innan Titanic skulle komma att sjunka och Andra Världskrigets utbrott låg 57 år i framtiden. Året därpå lades det på fat där det lämnades fram till slutet av 1950-talet då det som var kvar efter decennier av avdunstning och koncentration fördes över på glasdamejeanner och glömdes bort. Förra året kontaktade familjen Barbeito för att få hjälp med buteljering. Vinerna häldes samman i ett fat där de fick harmonieras några månader innan de i april buteljerades på 176 helflaskor. Två av dem avnjöts till en helt galet god chokladdessert. Himmelriket! (Provningsanteckning nedan)

Delvino Reserva Medium Dry 5 Years Old. Ljus bärnsten. Stor, bränd, nötig lite knäckig doft av kanderad citrus. Medelfyllig, halvtorr med mycket hög frisk syra, len koncentrerad torkad frukt med citrusmarmelad och apelsin. Lång och elegant eftersmak.

Rainwater Reserva Medium Dry 5 Years Old. Ljus bärnsten. Stor doft med inslag av petroleum, gummi, bivax, läder och torkad aprikos. Halvtorr till halvsöt smak, medelfyllig, mycket frisk med polerad syra, silkig torkad frukt av aprikos. Smakrik och mycket lång eftersmak med liten tanninstruktur och liten syrlighet.

2003 Single Harvest Medium Dry. Medeldjup bärnsten. Stro, eldig doft av Tarragona (mörk choklad och hasselnöt), vax och aprikoskräm. Fyllig, halvtorr, mycket frisk smak, len med liten eldighet, choklad, apelsinmarmelad, liten tanninstruktur. Ganska smakintensiv och mycket lång eftersmak med kraft och elegans. Vinet skördades i två omgångar, en tidig och en sen skörd, för att få både rik frukt och stram syra. Legat 11 år på fat. Endast 4300 btl.

Verdelho Reserva Velha Medium Dry 10 Years Old. Medeldjup bärnsten. Stor, intensiv och komplex doft av kola, knäck, vanilj, rostade nötter, rökig och lite bränd ton och ett drag av rostade hummerskal. Fyllig, mycket hög frisk syra som balanseras av välintegrerad sötma, intensiv lite bränd smak, ”sotig”, engelsk apelsinmarmelad. Bred, stram, mycket lång och intensiv eftersmak.

Boal Reserva Velha 10 Years Old. Medeldjup bärnsten. Medelstor doft av övermogen honungsmelon, vax, honung, russin, apelsinmarmelad, animaliskt inslag och en liten bränd ton.Medelfyllig, halvsöt, frisk och lite bränd smak med knäckighet, russin, pepprig, ekfatsstruktur. Något kort smak med en intensiv syra mot slutet.

2000 Malvasia Colheita Single Cask 225 d+e. Djup bärnstensfärgad. Stor doft av torkad frukt, sirap och lite flyktiga syror samt möbelpolish. Fyllig, halvsöt, intensiv syra men balancerad mot koncentrerad frukt och sötma, knäckig, rökig, rostad och stram. Torkad frukt, fikon, nötter, mörk choklad och rostat kaffe i en mycket lång, smakrik och komplex eftersmak.

Malvasia 20 Years Old Lot 14050. Djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex och bränd doft av russin, krut, kryddighet, ingefärakaramell samt animaliska inslag. Fyllig, söt men intensivt frisk, knäckig, bränd, kryddig koncentrerad apelsin. Lång och komplex eftersmak.

1882 Malvasia Ribeiro Real Family. Ljust coca-cola-färgad. Mycket stor, intensiv och komplex doft med flyktiga syror (etyacetat) som försvann efter en stund. Kryddig, knäckig, animalisk, bränd doft med inslag av läder och massor med torkad frukt. Fyllig, len men med en intensiv syra, bränd och knäckig med karaktär av russin. Mycket koncentrerad och komplex, läder, kalamataoliver, salmiak och kakaopulver. Trot en hög sockernivå så smakade vinet snudd på halvotrrt. Häpnadsväckande vitalt och perfekt balanserat.

Sammantaget en mycket spännande och njutbar vinmiddag både mat- och vinmässigt. Snabb service, inga longörer och trevligt sällskap. Avslutades med att Niklas på 10 minuter drog hela Madeiras historia på ett fängslande och intressant sätt. En av de bästa vinmiddagar jag varit på.

*Det här var för ovanlighetens skull inte någon bjudmiddag. De få platserna var hett eftertraktade och alla fick betala.

Har rest till Stockholm för att ägna två dagar åt portugisiska viner. Har irrat runt några timmar på Portugisiska Vindagen där importörer och producenter ställer ut. Massor av viner att prova men inte många som hittills fått mig att höja på ögonbrynen.

Däremot fick jag erkänna min stora okunnighet när jag upptäckte en för mig okänd vintyp från Douro. Ett vitt starkvin av druvan muscat men som inte är ett portvin – Moscatel do Douro. Hade ingen aaaning om att det fanns.  Kollade runt lite bland kunniga kollegor och tydligen är jag inte ensam om denna kunskapslucka, vinerna är också ganska ovanliga. De två exemplen jag provade kom från producenten Secret Spot och var av den långlagrade typen med 10 respektive 40 års genomsnittlig fatlagring.

Bägge vinerna förvånande med sin stora fräschör trots den långa lagringen samt att de upplevdes som mycket torrare än portvin trots ungefär samma sockerhalt. Endast de äldre vinet finns tillgängligt på beställningssortimentet, men priset avskräcker tyvärr.

Secret Spot Moscatel do Douro 10 Anos. Medeldjupt gyllene briljant färg. Stor, lätt eldig doft med tydliga apelsin- och pomeranstoner, aprikosmarmelad, kryddighet, vanilj, anstrykning av läder och lite kola. Medelfyllig, edldig och mycket frisk smak som nästan döljer sötman. Apelsin, citrus, kryddor, vanilj och frisk fruktighet. Väldigt fräsch eftersmak med pepprighet men något blek.

Secret Spot ”Casco VII” Moscatel do Douro 40 Anos. Medeldjup briljant bärnstensfärg. Stor, komplex, utvecklad doft av rostade hasselnötter, mandelmassa, kanderade apelsinskal, engelsk apelsinmarmelad, kryddpeppar, knäck. Fyllig, mycket frisk och stram med ekstruktur, nästan halvtorr känsla trots 120 g socker, engelsk apelsinmarmelad, kaffe, kola, vanilj, mörk choklad och en förvånansvärt fräsch fruktighet av mogna persikor och grillad citron. Lång eftersmak.