Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter det intressanta besöket hos Otañon genomlevde jag ett slätstruket besök med opersonliga viner på en stor välkänd bodega. No names.

Stor men i Sverige okänd är bodegan Dinastia Vivanco. Med en blygsam familjehistoria inom vin på hundra år men med en betydligt kortare tid som vinproducerande bodega har de snabbt byggt upp ett mycket gott rykte. Uppenbarligen även en enorm förmögenhet. Den visar man stolt upp i form av en extravagant bodega med klara steampunk-influenser, samt framförallt genom muséet om vinkultur som vunnit världsrykte. Över fem vidsträckta temaavdelningar i den påkostade byggnaden visas delar av familjens privata samlingar av vinrelaterade prylar och vininspirerad konst upp. Gillar man att titta på ändlösa rader av gamla verktyg och dryckeskärl i olika varianter och läsa på informationsskyltar så har man kommit rätt. Tyvärr döljs den bakomliggande pedagogiska idén och de tafatta försöken till interaktivitet av samlingens överflöd. Det blir snarare en exposé över samlariver.  Men det är en imponerande satsning med ett äkta engagemang och bara delen med konstsamlingen (Picasso, Warhol, Braque etc) får hakan att ramla ner.

Vår omåttligt entusiastiske och stolte guide var Rafael Vivanco Sàenz som också är bodegans innovative vinmakare. I anslutning till bodegan har han sin egen lilla lekstuga i form av ett experimentvineri för mikrovinifieringar och alternativa jäsningsmetoder. Här arbetar man också intensivt med de olika druvsorterna och deras respektive potential. Samtliga druvor kommer från egna odlingar vilket är långt ifrån någon självklarhet i Rioja.

Med allt imponerande utanverk var farhågan att vinerna skulle stå sig slätt. Det fanns ingen anledning till oro. Vinerna var både välgjorda och visade upp tydlig personlighet och karaktär. Hela vägen från en snygg crianza över en utrycksfull maturana tinto till ett sött (!) vin som i ärlighetens namn kanske var mer intressant än bra.

Men det där med nattvardsvinet i rubriken? Ja det handlar om den helt bisarra tavlan nedan som finns i Vivancos samlingar. Jesus ligger blödande i en vinpress och två änglar övervakar extraktionen medan Frälsarens blod rinner ned i en vinbägare. Ja det är tydligen så man gör.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var jag då i Rioja igen. Den här gången för att, tillsammans med 23 andra deltagare från hela världen, bli officiell utbildare för regionen.

Efter en sen ankomst på lördagkvällen hanns det med en snabb men obligatorisk tapasrunda på Calle de Laurel. Söndagen startade sedan tidigt för att utforska den första underregionen; Rioja Baja.

Denna ofta missaktade del av Rioja har länge reducerats till leverantör av mjuka, fruktiga alkoholrikare viner som blandats med vin från de mer ansedda regionerna Alta och Alavesa. Nu börjar fler och fler få upp ögonen för kvaliteten i vinerna härifrån, dess egen karaktär och de spännande producenterna. Rioja Baja är där det händer för tillfället.

Vi besökte först byn Quel? som i princip är sprungen och uthuggen ur den enorma klippa som hänger över invånarna. Tvärs över floden Cidacos i en annan sandstensklippa finns tvåhundra (200!) små primitiva bodegor inhuggna. Dessa användes och används som små alternativboenden  när temperaturen under sommaren blir outhärdlig. Under 1600- och 1700-talen började man utveckla metoder för vinproduktion i grottorna. Man högg ut en typ av ”skorstenar” så att man från toppen av klippan kunde hälla ner de nyskördade druvorna rakt ner i i stora jäskar av sten där de sedan trampades och fick jäsa. Förutom att man skyfflade upp skalmassan till den handdrivna pressen så var detta en tidig form av vinmakning med gravitation. 

Våra värdar vid besöket, Bodegas Otañon, tog 2014 upp metoden igen för att göra ett vin till familjen  och för speciella tillfällen. Den första årgången ligger fortfarande på fat och ska tydligen vara magisk. Vi fick även prova vita viner av druvan viura. Precis som regionen Baja har den haft ett dåligt rykte som ointressant och bäst lämpad för enklare viner. Jag har tidigare provat exempel med ett kvartssekel på nacken och Ontañon visade återigen att viura är en druva att titta närmare på.

Familjen Otañon är också en av pionjärerna att leta upp vingårdslägen på högre höjd och med svalare klimat. Vingården Yerga är en av dem och levererar druvor av mycket hög kvalitet. I vingården fick vi tillsammans med tapas prova en rianza som var häånadsväckande komplex, väldoftande, lite animalisk och med en härligt saftig struktur. Mycket charmigt. Även ett rosévin av typen clarete överraskade med stor karaktär och fräsch attityd. Clarete är en traditionell stil där man jäser gröna druvor med en liten andel blå för att få ett blekt rosa vin.

Spanien är en guldgruva när det gäller att hitta spännande viner. Det gäller både de traditionella stilarna och vinerna från nya producenter och tidigare förbisedda områden. Att man dessutom får massor av karaktär och kvalitet för pengarna är dessutom ett stort plus. Spanien är ett Eldorado för budgetfynd.

Hittade två nya viner vid senaste besöket på Systembolaget. Båda från södra Spanien, ekologiska och till en billig peng. 2014 Finca Antigua Organic Selection kommer från La Mancha och produceras av Martinez Bujanda som är mest kända för sina viner från Rioja. La Mancha dras med ett skamfilat rykte men det händer mycket spännande här så det är ett område att hålla ögonen på. Vinet är 100% tempranillo och har lagrats på amerikanska ekfat. Både doft och smak domineras av syltig mörk frukt men den döljer inte de lite omogna och gröna tonerna. Ganska fylligt och med snälla tanniner. Lite obalanserat med de stjälkiga tonerna. Helt ok med tanke på priset. För den som gillar italienska viner med toner av torkade druvor så är detta ett ärligare och mindre sött alternativ.

2014 Francisco Gomez kommer från Valencia och är en blandning av den lokala druvsorten bobal och cabernet sauvignon. Vinet har sitt namn efter vinmakaren som också pryder etiketten. Det är både biodynamiskt och veganskt. Här hittar vi lite mer balans, fräschör och röda bär. Lättare, charmigare och utan tyngande ek. Enkelt, lättdrucket och riktigt trevligt.

Den snygga spanienkartan på bilden hittar du hos Vinet & Glaset.

Igår hade jag den stora äran att få hålla i provningen vid Simrishamns munskänkars 35-årsjubileum. Egentligen var temat ”Sydvästra Frankrike” men tack vare benäget bistånd från Vinunic så blev det en uppgraderad provning med riktiga prestigeviner från Madiran. Rubriken syftar både på druvan tannat och vinproducenten Alain Brumont.

Tannat är en druva man nästan enbart hittar i sydvästra Frankrike och i Uruguay (!) och den är känd för sin mörka färg, smakrikedom, höga nivåer av syra och snudd på extrema tanniner. Druvan kan också ge mycket koncentrerad frukt och man hittar aromer av lakrits, hallon och mörka bär, exempelvis svarta vinbär och björnbär. På grund av de tuffa tanninerna har den varit svår att hantera och i Madiran var man snudd på att vilja förbjuda den. Det var innan Alain Brumont klev in på scenen.

Alain såg potentialen i druvan och i sin hembygd och bestämde sig för att göra vin på 100% tannat istället för att blanda ut och mjuka upp vinerna med cabernet sauvignon (!) och merlot. Genom att välja ut de bästa vingårdslägena och att arbeta minutiöst noggrant i vingården så lyckades han uppnå en jämn hög mognad där tanninerna och frukten kom i balans. Med nya ekfat rundades karaktären också av ovh vinerna fick förutom kraft även ett mått av elegans. På bara drygt 35 år (han startade sitt projekt nästan samtidigt som simrishamnarna fick sin munskänkssektion) har Brumont lyckats lyfta hela området Madiran ur anonymiteten och placerat sig själv bland världens främsta vinproducenter. Flera av vinerna tar också plats bland vinvärldens ikoner.

Ett vin jag inte provade (var tvungen att avvika på grund av en förkylning som överföll mig på eftermiddagen) var vinet som serverades till maten; 2009 Château Bouscassé. En riktig klassiker i Systembolagets sortiment och konsekvent av hög kvalitet för en mycket rimlig peng. Använder den ofta i utbildningssyfte för att åskådliggöra kraft och tanniner. Mycket bra och ett vin som tjänar på att glömmas några år i källaren. Här är samtliga tillgängliga viner i sortimentet från Brumont.

2010 Jardins de Bouscasse (Pacherenc du Vic-Bilh, vitvinsområdet som överlappas av Madiran). Medeldjup gyllengul färg. Stor rik doft med massor av mogen gul frukt, päron, ananas, honung, bivax och en stor rostad/rökig ton som är förvillande lik fattoner. Torr, mycket frisk, smakrik med koncentrerad gul frukt, stramhet, liten skalbitterhet, gul vaxig frukt, apelsinskal, mandel. Lång och kraftfull eftersmak med mineralitet och kvardröjande fetma. Mycket personligt. (139 kr privatimport)

2011 Montus (tannat och cabernet sauvignon). Tät blåröd färg. Stor, mörkfruktig doft av björnbär, svarta vinbär och en förnimmelse av varm blåbärspaj med vaniljsås. Därunder ruvar toner av tobak, läder, rostad ek och sot. Fyllig, frisk, kraftull, fruktpackad smak som nästan döljer de täta, rika tanninerna, mörk och koncentrerad varm frukt, sot och en grön liten bitterhet i avslutet som av gröna kvistar. Lång, eldig eftersmak. Ung! (199 kr privatimport)

2011 Château Bouscasse Vielles Vignes . Tät blåröd färg. Djup, dov och knuten doft av mörka bär, sot, ny ek, nytt läder och tydlig eldighet. Fyllig, mycket frisk smak med stram fokuserad mörk frukt kring tuffa, tätta tanniner. Balanserad trots ungdom och övermått av syra och strävhet, lång eftersmak av blod, sot och svarta vinbär. 

2011 Château Montus Cuvée Prestige. Mycket tät, nästan opak, blåröd färg. Djup, mörkfruktig doft med sötlakrits, ny ek, nyans av vanilj och blod. Mycket fyllig, frisk, stor rik nästan sötaktig karaktär av mogen koncentrerad frukt som bäddar in massor av täta men mycket fina tanniner. En nästan slank och sval munkänsla med blod, järn, röda bär och jord. Mycket lång och balanserad eftersmak trots uppenbar ungdom. (395 kr privatimport)

2002 Château Montus Cuvée Prestige. Tät blåröd färg. Djup, mörk doft av björnbär, svarta vinbär, lakrits, ny ek, vanilj och en nästan parfymerad liten blommighet och liten ton av svamp. Mycket fyllig, frisk, stor rik och koncentrerad frukt av svarta vinbär och björnbär som glesnat något lite och släpper fram de täta och lite tuffa tanninerna. Lång och ännu outvecklad smak som nästan upplevs yngre än 2011:an.

2001 Château Montus ”La Tyre”. Mycket tät, nästan opak, blodröd färg. Djup, dov, tät doft av lakrits, hyacint, cassis, ek, läder och kött. Fyllig, mycket frisk, mjuk men koncentrerad frukt av solmogna jordgubbar, svarta vinbär, lakrits, läder, kryddighet och rika, fina och väldisponerade tanniner. Kraftfull men elegant med lång eftersmak. Bordeauxlik, ännu ung och med stor potential. (875 kr privatimport)

Det var längesedan jag köpte glögg senast. Det är för sött och för ointressant och någon gång i ett glöggdimmigt 80-tal kanske jag drag en mugg för mycket. Jag tar mig dock för att blanda själv ibland om jag inte bara värmer lite Varm & Kall.

När vi på skolan testade drycker till svartsoppa så hade jag tagit med en lite torrare glögg på vinst och förlust. Den visade sig funka bra och var dessutom riktigt trevlig. Biskopens Torra Blandning från Tegnér & Son är kanske lite mer åt glühwein-hållet med ett sockerinnehåll på nästan hälften av vad storsäljaren Blossa väger in på. Dessutom har den en frisk syra, liten stramhet och en lätthet som gör att sötman nästan går obemärkt förbi. Frisk, aromatiskt kryddig doft dominerad av kardemumma. Smakar som om jag hade fått smaksätta den själv! Ekologisk dessutom!

Passar väl bra med en lite mindre söt julsång också?

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Idag var temat på skolan Bourgogne och Chablis. Mycket trevliga viner men något stod ut lite extra.

”Petit Chablis” är den lägsta klassificeringen i Chablis och brukar i allmänhet vara lätta, mycket friska och ganska enkla viner utan vare sig djup eller komplexitet. Helt okey och fräscht till lite skaldjur men lättglömt. Men om det är en riktigt bra producent som Jean-Marc Brocard så kan det ibland lyfta.

2014 Petit Chablis Sainte Claire sticker verkligen ut med sin tydligt rökiga mineralkaraktär, doft av mogen citrus och smak med hög, klart klingande syra som balanseras av ren, fokuserad citrusfrukt och mycket långa smak. Elegant, välbalanserad, omisskännligen en chablis och mycket välgjord. Det mest intressanta var att vi kunde jämföra med samma vin från 2001! Vi pratar om en petit chablis med 14 år på nacken. Det är en ålder som kan vara respektingivande även för en chablis grand cru till ett fyra gånger så högt pris. Vinet var moget, smörigt, komplext och dominerat av gula frukter och popcorn i doften. Smaken var fortfarande mycket frisk med en bred och lång smak. Ett moget vin med full vigör men kanske med avsaknad av lite fokus och koncentration. Mycket imponerande.

Stark köprekommendation på årgång 2014! För 119 kronor får du en riktigt bra chablis som kan sparas i många år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Helgen har ägnats åt att prova nya spännande spanska viner. Under en masterclass med temat ”Spain Underground” har Cruz Liljegren guidat oss igenom de ny gryende trenderna bland spanska viner. Mycket spännande och många bra men kanske framför allt många oväntade viner.

Mest oväntat var hur mycket bra viner det är på gång från La Mancha. Detta pinade område på den spanska högplatån har mest varit källan till många billiga, enkla viner i lite kokt stil eller lite oxiderade viner i vaniljdoftande ekkostym av gammaldags dammigt snitt. Största överraskningen var nog 2014 Hello World! Prieto Picudo från bodegan Finca la Estacada.

Här har vi ett vin som är modernt på så många plan. Namnet och etiketten skiljer sig från den vanliga normen i området och Spanien och själva förpackningen är helt ny i landet. Flaskan och korken (konceptet kallas Helix) kommer från korktillverkaren Amorim och är en kombination av pressad naturkork ock skruvkork. Flaskan öppnas och återförsluts med en enkel vridning. Sedan har man valt en lokal druva, prieto picudo, med lågt anseende och lyft fram den istället för att blanda in internationella sorter. Druvorna har sedan jästs på ett sätt där både alkoholjäsning och malolaktisk jäsning (där äppelsyra omvandlas till mjukare mjölksyra) sker samtidigt. Det innebär att vinet är konsumtionsfärdigt i princip direkt. Detta innebär att man bevara fruktigheten i vinet. Dessutom använder man sig av ekchips vid jäsningen, inte för att ge ekaromer utan för att fixera färgen i vinet.

Det där blev ganska tekniskt, men hur smakar vinet? Fruktigt, bärigt, lätt kryddigt och med en läskande, saftig, slank och svalt rödfruktig känsla. Okomplicerat, personligt, rent, ärligt och med en mjuk och lite tuggig struktur. Riktigt bra och härligt tilltalande. Ett perfekt bistrovin för okomplicerad njutning. Vad kostar det då? På plats i Spanien säljs det i butik för 2.70€!!! Det betyder att om det skulle hamna på Systembolaget så skulle prislappen kunna bli obegripligt låga 65 kronor, kanske lägre beroende på volym. Producenten har ingen svensk importör så här finns möjligheter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag använder jag bloggen till helt oförblommerad reklam.

Kära Hustrun driver, som trogna följare känner till, tre stycken nätbutiker där hon säljer leksaker, retrodesign samt vintillbehör. Det kommer knappast som någon chock om jag avslöjar att det är jag som står för urvalet av produkter till den sistnämnda. Det är en liten utmaning att hitta bra och vettiga grejer. Särskilt kul är det när jag hittar något med en pedagogisk vinkling, utbildare som jag är. Vinkartorna som är både pedagogiska och snygga är vi särskilt glada över. Ett bra tag har vi letat efter ett komplement till dem.

På skolan hänger två inramade och lätt blekta affischer som många elever frågat efter. Det är vinets färger och aromer presenterade i vinglas. Upprepade gånger har jag försökt få kontakt med utgivaren utan resultat. Jag har också snokat upp snyggt designade varianter från Sydamerika men utan att få någon respons. Därför blev jag jätteglad när jag hittade två affischer från ett tjeckiskt förlag som svarade snabbt och levererade prompt.

Affischen med aromer är den bästa av sitt slag jag har stött på. Dofterna är grupperade efter typ och snyggt illustrerade. Dessutom finns de vanligaste defekterna representerade, något jag inte sett på tidigare. Färgpostern är enklare i sitt upplägg med fotografiskt återgivna nyanser av vin och liksom aromerna är samtliga beskrivningar återgivna på flera språk.

Årets julklapp till den vinintresserade?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var jag helt opepp på att prova vin. Det kändes oviktigt när döda barn flyter i land längs Medelhavets kuster, taggtrådsstängsel läggs ut vid Europas gränser och ”oönskade” människor stuvas ihop i överfulla tågvagnar och forslas mot sin vilja till uppsamlingsläger.

Men nu var flygbiljetten till Stockholm redan bokad och betald. Dagen var vikt till ”Sveriges största Bordeauxprovning” som nätvinhandeln Winefinder bjudit in till. Närmare femtio bordeauxslott* närvarande som presenterade årgången 2014 samt någon utvald äldre årgång. Svårt att motstå.

Jag hyser en stark hatkärlek till Bordeaux. Det är lite som ett äktenskap. Vinerna i alla färger och nyanser älskar jag. När jag smakar en riktigt bra röd bordeaux med lite mognad eller ett kaffe- och limedoftande vitt så är jag hemma. Lyckan är total. Jag älskar också historien, landskapet, staden och den där lite stroppiga och no-nonsense inställningen hos människorna. Men som med alla äktenskap så finns det alltid något som irriterar och som man bara får acceptera för vad det är. När det gäller Bordeaux så är det alla likgiltiga och riktigt dåliga viner som produceras (helt naturligt med tanke på den enorma volym som pumpas ut) men framförallt hur man behandlar vinet som en handelsvara och investeringsobjekt.

Av historiska skäl har regionen alltid exporterat det mesta av sina viner och de har därmed blivit en handelsvara som byggt och drivit stadens och regionens ekonomi. Handeln är inte olik råvaruhandeln med prisindex, optioner och värdesäkringar samt ett komplicerat system med förhandlare, producenter, vinhandlare och så vidare. Ett exempel är primörhandeln. På våren efter skörd presenteras viner som endast legat några månader på fat för vinhandlare och vinskribenter. Omdömen görs och sprids och kort därefter börjar viner allokeras i mindre volymer för att känna av marknaden och vilka priser som kan begäras.  Mer och mer viner släpps och vinerna ska förhoppningsvis gå upp. Dessa viner vilar fortfarande på fat och kommer att göra så i upp till ett år till. Kanske längre. Redan nu är det mesta av vinet sålt och betalt i flera led utan att en flaska är buteljerad. Årgången 2014 jag provade idag presenterades i våras. Idag kan Winefinders kunder beställa vinerna och betala dem (exkl alkoholskatt och moms) men de levereras inte förrän våren 2017!

Kan man verkligen bedöma vinerna så tidigt? Visst. Är man duktigt erfaren och specialiserad på bordeauxviner som exempelvis handlare och vinmakare är så går det förstås bra. Helt säker på ett vins utveckling kan man dock aldrig vara. Det finns många exempel på att årgångar skrivits upp respektive ner för att sedan revideras när vinerna fått utvecklas på flaska. När man provar vinerna på vårkanten är de ofta imponerande i sin fruktighet och de känns nästan färdiga att dricka. Några månader senare, som på provningen igår, så är de plötsligt, hårda, bittra och tyngda av ek och svåra att uppskatta. Den här hanteringen är egentligen bara värdefull för vinhandeln. För vanliga vinälskare kan den vara intressant och kännas exklusiv men i verkligheten är det bara ett sätt att flytta kapitalkostnaden och risken så långt bort från producent- och leverantörsled som möjligt.

Föreställ er att de stora skivbolagen skulle samla musikhandlare och musikrecencenter för att lyssna på omixad musik och halvfärdiga album från sina stora artister. Musiken presenteras i sitt råa format där man möjligen kan uppskatta basgångarna, höra melodislingorna men inte till fullo uppskatta stämmor, klarhet och ljudbild. På denna information vill skivbolagen att man ska beställa musik som är färdigmixad och komplett för släpp två år senare och att kritikerna ska skriva förhandsrecensioner som musikälskarna ska ha som underlag för att göra sina beställningar och betalningar 24 månader i förväg. Lite konstigt är det. Men det är så som bordeauxhandeln ser ut.

Men jag älskar trots allt Bordeaux och gårdagen erbjöd ett veritabelt gottebord med viner. Hur 2014 är som årgång kan jag inte bedöma men jag fick prova massor av bra viner från andra årgångar.  En trio favoriter med en och samma vinmakare var 1998 Château Durfort Vivens, 1996 Château Ferriere och 2011 Château Haut Bages Liberal. Kvällen avslutades med en buffémiddag i sällskap med slottens representanter och 45 äldre årgångar på magnumbuteljer. Men vid det laget hade jag slutat notera namn och årgångar och bara njöt.

*Château Cantemerle, Château Camensac, Château Chasse-Spleen, Château Poujeaux, Château Brane Cantenac, Château Cantenac Brown, Château Durfort Vivens, Château Ferrière, Château Giscours, Château d’Issan, Château Lascombes, Château du Tertre, Château Beychevelle, Château Branaire Ducru, Château Lagrange, Château Langoa Barton, Château Léoville Barton, Château Léoville Poyferré, Château Talbot, Château d’Armailhac, Château Clerc-Milon, Château Haut Bages Libéral, Château Pichon-Longueville Baron, Château Lafon-Rochet, Château Phélan-Ségur, Château Carmes Haut Brion, Château Haut-Bailly, Château Latour-Martillac, Château Larrivet Haut Brion, Château Malartic, Château Smith Haut Lafitte, Domaine de Chevalier, Château Beausejour-Bécot, Château Destieux, Château Canon la Gaffeliere, Clos de L Oratoire, Clos Fourtet, Château Beauregard, Château Clinet, Château Gazin, Château La Clémence, Château Petit-Village, Château Coutet, Château Guiraud och Château Suduiraut.