Det finns en generation (misstänker att jag hör till den) som är visuellt präglade av en viss Philip von Schantz. Vi kan nämligen inte se en skål lingon eller blåbär utan att för vårt inre se grafiska blad med kronmått eller emaljfat rågade med skogens bär. Det är faktiskt så illa att de flesta av oss inte brottas med inre bilder av originalen utan istället har efterhängsna, undermåliga kopior på näthinnan.

Hur som helst har denne konstnär hängt efter mig sedan jag skopade upp lingon på Möllevångstorget idag.

Under sommaren har jag varit på slankkur. Har undvikit kolhydrater och istället mumsat proteiner och fett enligt någon hemsnickrad LCHF/GI-variant. Från att kring midsommar haft barbapappatendenser (oformlig och blekrosa) är jag idag nästan slank. Och visst har jag ätit gott. Väldigt gott.

Men nu är det slut! Min kropp kräver potatis, bröd och öl! KOLHYDRATER! Hur kan man njuta sill eller surströmming utan dessa produkter? Förneka sig smör som smälter på ett nybakat surdegsbröd? Inte få fluffigt potatismos eller en krämig potatisgratäng? Inte kunna sleva upp gnistrande vitt ris till den heta indiska curryn? Sippa på ett glas vitt när man sitter framför en rad spännande öltappar på puben? NEJ TACK!

Nu blir det istället varierad kost med hela kostcirkeln enligt matpyramiden och måttliga portioner. Dessutom tycker jag att tonläget i debatten kring LCHF och andra dieter börjar bli otrevlig. När det nästan blir sekteristiska tendenser kring mat och kosthållning då tycker jag att det är dags att kliva av.

Någon har sagt att allt man behöver veta här i livet lärde man sig redan på dagis. Gamla hederliga regler tror jag är bäst:

• Mat ska var lustfyllt
• Kasta inte i dig maten
• Ät tre ordentliga mål mat om dagen och slarva inte med frukosten
• Ät tills du är mätt men inte proppmätt
• Undvik att småäta mellan måltiderna
• Håll nere på raffinerat socker och processade produkter
• Ät varierat
• Kött, fisk och fågel ska utgöra den mindre delen på tallriken.
• ”För mycket och för lite skämmer allt”

Sen ska man visst röra på sig. Ibland. Har jag hört. Men det kan vara en myt. Hoppas jag.

PUSHA gärna detta inlägg.

http://intressant.se/intressant

Att hitta en juste röd bordeaux runt 100-lappen inte omöjligt, Hourtin-Ducasse är ett bra exempel. Däremot var det längesedan jag hittade en anständig bordeaux från Saint-Emilion som inte kostade skjortan. Tills idag.

2005 Les Hauts de Granget är en Saint-Emilion Grand Cru som som sig bör domineras av merlot och cabernet franc. Doften är ganska stor, lite eldig och med stor fruktighet av mörka, mogna bär, skogshallon, russin, en liten rökig fatton och en nyans av läder. Smaken är medelfyllig med fin, röd, silkig fruktighet av hallon, jordgubb och lite mörka plommon. Fin, mjuk tanninstruktur och nyanserad fatkaraktär. Lång, elegant eftersmak med en lätt rostad ton. Välbalanserat och njutbart vin från en bra årgång. Kan säkert utvecklas positivt ett antal år framöver.

Kul att se att ett kooperativ, Union de Producteurs de Saint-Emilion, visar framfötterna.

När jag flyttade hemifrån i slutet på sjutiotalet (1970-talet alltså) skaffade jag två kokböcker. Den första var ”Matboken” gavs ut av KF i samband med lanseringen av deras blåvita sortiment. Den använder jag fortfarande ibland. Den andra, som jag använde mest, har jag nyligen lyckats slarva bort. ”Mat för två omkring 10:-” gavs ut av Semic. En riktigt bra liten bok som jag faktiskt saknar.

Till högre kulinariska höjder tog mig det tredje förvärvet; ”Pernillas Bästa”. Som de flesta andra på den tiden var jag med i bokklubben Bra Böcker. I varje bokpaket fick man under en tid en bunt med receptkort av legendariska Pernilla Tunberger som man sedan samlade i en pärm. Samlade inte så många, men tillräckligt för att få några favoriter. De bästa, en handfull, har jag kvar. Absoluta favoriten var mandelbiffarna med persilja. De snodde jag ihop så fort det skulle vara något extra. Oftast serverade jag dem med klyftpotatis och sedan gick jag och smååt biffar ur kylen tills de var slut. Idag gjorde jag dem igen för säkert första gången på femton år.

600 g nötfärs blandas ordentligt med 2 dl vatten, 2 msk kinesisk soja, 4 msk potatismjöl, 2 tsk salt, rejäla tag med pepparkvarnen och minst 1 dl finhackad persilja. Sist vänder du ned 4-5 msk hyvlad mandel försiktigt så den inte smulas sönder. Forma färsen till små knubbiga biffar, det blir minst 12 stycken. Stek i smör på hög värme så de får ordentlig stekyta. Det gör ingenting om de är rosa i mitten.

De var minst lika goda som jag mindes dem. Mandeln gör dem till något extra med sin knapriga nötighet. Serverade dem med bönor och potatis som jag råstekte i ankfett liksom biffarna. Gjorde också en kall sås som passade bra till. Lika delar fetaost, turkisk yoghurt och färskost (typ philadelphia) blandades med hackad kapris och harissa.

Eftersom jag tipsat om tre bra, pålitliga vita viner kan jag ju lika gärna fortsätta med några röda på samma tema.

2007 Château Prat-Majou-Gay ”Vieilles Vignes” från Minervois i Frankrike.
Utvecklad doft av röda bär och kryddor. Ganska lätt smak med mycket frisk syra och avrundade tanniner. Smakbilden domineras av röda bär, örter och peppar. Detta är ett vin som jag gärna har som ”slabbevin”, det vill säga ett vin jag dricker till nästan vad som helst utan någon större eftertanke. Ett vin jag gillar för att det har en identitet, en känsla av ursprung och domineras av syra snarare än tanniner.

2008 Casillero del Diablo Cabernet Sauvignon från Valle Central i Chile.
Välbalanserat, mycket fruktigt och smakrikt vin med bra struktur, ekton och tydlig karaktär av mogen, mörk frukt och svarta vinbär. Ett vin helt utan kanter som inte kan förarga någon. Kanonbra om man ska bjuda många gäster. Lättdrucket och bra mycket mer välgjort än andra viner i prisklassen. Lika bra till pizzan som grillat.

2006 Château Hourtin-Ducasse från Haut-Médoc i Bordeaux.
Utvecklad doft av mörka bär, höstlöv och en rökig fatton. Fylligt och stramt men med fin balanserande frukt och nyanserad bordeauxkaraktär av svarta vinbär, grön paprika, ceder och lång eftersmak. Vinner mycket på flera timmars luftning i karaff. Väldigt mycket Bordeaux och kvalitet för en liten peng. Bra nu men kan också glömmas bort några år för ännu större komplexitet. En rejäl köttbit, potatisgratäng, rödvinsås och lyckan är total.

http://intressant.se/intressant

När man, som jag, provar massor med nya viner hela tiden är det lätt att glömma bort gamla trotjänare. Igår började höstterminen för våra dryckesutbildningar och gamla vinbekanta prövades igen. Nya årgångar och riktigt trevliga återseenden.

De viner jag valt ut att lyfta fram representerar tre olika smaktyper, kostar under hundralappen och håller en bra kvalitet över årgångarna. De kanske inte är de ”sexigaste” vinerna men pålitliga, välgjorda, användbara och bra att ha på lut där hemma. Med spannet i smaktyper har man med dessa tre i princip vad man kan behöva. Med undantag för det halvtorra vinet så finns de också på nästan alla butiker.

2008 Château Bonnet från Entre-Deux-Mers i Bordeaux.
Torrt, ganska lätt, mycket friskt vin med bra fruktighet och toner av gröna äpplen, lime, krusbär och en botten av lite tropisk frukt. Vinet är dominerat av druvan sauvignon blanc men har inte den lilla bitterhet och överdrivna gröna, aromatiska ton som billigare viner av druvan kan ha. Mycket trevlig som aperitif och till lättare fiskrätter bland annat.

2008 Laroche Chardonnay Barrique Réserve från Bourgogne.
Torrt, medelfylligt, mycket fruktigt vin med bra syra och en tydlig fatkaraktär. Toner av gult äpple, mogna gula frukter och rostade inslag. Välbalanserat och smakrikt vin som fungerar till exempel med kyckling och pasta med smakrika och gärna krämiga såser.

2008 Wwe Dr H Thanisch Riesling Kabinett från Mosel.
Halvtorrt vin med frisk syra, toner av honung och exotisk frukt. Fantastiskt bra balans mellan sötman och syran. Ett vin som är mycket bra nu men som kan utvecklas under många år. Perfekt till färska skaldjur, de flesta fiskrätter, het mat och ostar.

Kolla här för att få tips om tre bra röda viner.

Pusha gärna detta inlägg.

http://intressant.se/intressant

Idag blev jag inspirerad av matbloggen ”Tre tjejer i köket”. Enklare bönröra än pesto och vita bönor som mixas samman är väl svårt att åstadkomma. Gott blev det också. Perfekt till min improviserade faluburgare.

Utgångspunkten blev en luftig men grov variant av ciabatta som blev över på jobbet. Tjockt med bönröra ströks på. Därpå tunna, tunna skivor av falukorv (inköpt på Bondens egen Marknad) som knaperstekts. Toppades med tjocka skivor av perfekt mogen, köttig tomat, krispig sallad och sist rikligt med dijonsenap på översta brödhalvan.

Kombinationen av alla olika konsistenser och rika smaker blev mer än lyckad. Mycket enkelt. Mycket gott.

Vid mitt besök i Ribera del Duero i juli blev jag bjuden på en fantastiskt god ost. Den såg ut som en manchegoost men var krämigare och mjukare i konsistensen (manchego kan bli lite torr) och med en lite skarpare, fylligare smak.

Jag kunde inte glömma osten så jag tipsade Peter Mårtensson på Möllans Ost. Han lovade att kolla upp den. Till min stora glädje fanns osten där vid mitt senaste besök. Peter hade beställt 50 kilo direkt eftersom han tyckte den var så bra! Det känns härligt med lite positiv konsumentmakt.

Spring och köp fårosten pico melero. Missa inte denna godbit!

(Den mörkorangea osten på bilden är en red leicester. Varför är engelska ostar alltid så märkliga?)