I dagarna tre blir det nu mat- och dryckmässa i Malmö.

Om du besöker Älska Mat kan du hitta mig i montern ”Gustibus” eller vid någon av de tre provningar vi arrangerar:

• Idag den 16/10 kl 14.00 ”Spaniens Viner” med Javier Arauz. Spanien på 3 timmar och 15 viner.
• Lördag den 17/10 kl 14.00 håller undertecknad en bordeauxskola på 2,5 timme i samarbete med l’Ecole du Vin de Bordeaux.
• 18/10 slutligen så ska min kollega genomföra en provning på temat ”Mat & dryck i kombination” där det leks med grundsmakerna.

Vi kanske ses?

Det har varit och är mycket denna vecka. Inte mycket tid att blogga. Tyvärr.

Då flera dagar ägnas åt spanska viner tänkte jag ändå få iväg några tips på bra viner som provats.

Först ett riktigt ekonomitips; 2002 Viña Albali Gran Reserva från Valdepeñas. En traditionell spanjor med mjuk, mogen karaktär med toner av vanilj, ek och kryddor parad med körsbär och solvarma jordgubbar. Minst två år på ekfat och därefter lång fatmognad. Inget stort vin förstås men obegripligt billigt för 79 kronor.

2006 Raimat Cabernet Sauvignon från Costers del Segre är helt annorlunda. Ett modernare vin med tydlig karaktär av svarta vinbär, diskret fatkaraktär och bra fruktighet. Överraskande välgjort och rent med en bra struktur inlindad i den mogna frukten.

Betydligt mer karaktär och komplexitet hittar man i 2005 La Garriga Samsó från Empordà-Costa Brava. Kryddighet och mineralitet, stor frukt, stramt och med en härlig syra. Mycket balanserat och elegant men ändå kraftfullt. Mycket vin för 200 kronor.

De mousserande viner (cava) vi hittar i Sverige kostar ofta under hundralappen och är i de flesta fall välgjorda, enkla och lättdruckna viner. Tyvärr får vi sällan eller aldrig möjlighet att prova cavas av högre kvalitet. 2004 Gran Juvé y Camps från Penedés är en gran reserva och har lagrats på sin jästfällning i flaskan minst tre år. Därmed har den utvecklat en stor fyllighet och smakrikedom med toner av bageri och spansk brandy. Mycket fin mousse. Inte elegant som en champagne men mycket karaktärsfull och välstrukturerad. Tyvärr finns inte denna i Sverige.

Spanska viner i en helt annan liga skriver jag om här.

…kan man ha djupa diskussioner om vin.

Klimatförändringar eller nya metoder i vitikulturen? Tidigare skörd men samma blomningsperiod? Delvis tidig skörd med utökad malolaktisk jäsning? Är brettanomyces en defekt eller karaktär? Vad är då flor på sherryn? Finns ”reduktion” eller är det bara ”wine bullshit”? Varför chaptaliserar man i Chablis men inte i Klagshamn? Varför är ”grön paprika” mer sällsynt i Bordeaux idag? Hade Jancis rätt om ”sack”?

Gud vad skönt att öl finns.

Efter gårdagens filmupplevelse var det nästan givet att kvällsmaten skulle bli ”Stekta Gröna Tomater”. Finns det någon annan filmtitel som också är en maträtt?

På bondens marknad köpte jag på mig en hel del fina gröna tomater för bara 15 spänn. Skar tjocka skivor av tomaterna, vände dem i vetemjöl därefter i en blandning av ägg och vispgrädde. Slutligen vändes skivorna i en 50/50blandning av ströbröd och parmesan. Två lätt krossade vitlöksklyftor friteras gyllenbruna i olja i en stekpanna och lyfts därefter upp. Tomatskivorna friteras ett par minuter på var sida. Servera med risonipasta som smaksätts med lite riven parmesan, svartpeppar och ett par matskedar av vitlöksoljan.

Tomaterna är syrliga och fasta och kontrasterar fint mot det frasiga och smakrika frityrskalet. Den krämiga och milda pastan kompletterar rätten perfekt.

Prova också att lägga in de gröna tomaterna.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte riktigt visste vem Julia Child var. Min bild av var att hon var en amerikansk motsvarighet till Ria Wägner. Jag visste också att hon var en av författarna bakom ”Det goda franska köket” (”Mastering the Art of French Cooking”) som hittills stått obläddrad i hyllan.  Men temat i filmen ”Julie & Julia” som sammanflätade historien om Julia med den om den matbloggande Julie Powell lockade naturligtvis.

Filmen var faktiskt lite magisk. Jag satt som nitad. Historien om två kvinnor vars liv, separerade av nästan ett halvsekel, och passion för mat var fängslande. Meryl Streep var, inte oväntat, magnifik i sin roll och Stanley Tucci är en favorit sedan ”The Big Night” (jag SKA laga timpani en dag. Edit: Nu är det gjort.).

FIlmen skildrar verklig passion för mat och matlagning, varför man bloggar och vad som driver en i vad som verkar vara hopplösa projekt. Tanken kommer genast att ge sig i kast med att laga alla recept i ”Svensk Husmanskost” under ett år. Endast risken att få se Jonas Karlsson som Tore Wretman i en eventuell filmatisering håller mig tillbaka.

I biosalongen fylldes jag av en varm känsla, blev lite fuktig i ögat, skrattade gott många gånger, blev ordentligt hungrig och kände en övertygelse om att ingenting är omöjligt. Efteråt ville jag bara springa hem, slå upp Julias kokbok, laga en formidabel bouef bourgignon och med ett leende bjuda in hela världen med ett ”Bon Appétit” i falsett.

EDIT: Nu har jag lagat Julias boeuf bourgignon och lagt ut hela originalreceptet.

En våtkall, betonggrå och disdassig höstsöndag. Som gjord för en mustig, värmande köttsoppa med ostmacka.Soppa blev det och en oväntad smakupplevelse.

Basen till soppan kom från frysen. En liter ihopkokt buljong som jag tror härör från när jag gjorde dillkött. Men säker är jag inte. Buljongroulette kallar Gitto det. Mycket fyllig, salt och umamistinn var den i alla fall. I de bakre delarna av frysen hittade jag också en påse av tärnad, helstekt spädgris. Hackade och skivade palsternacka, morötter, potatis, kålrot, purjolök, mangold och gröna tomater. De sistnämnda för att addera syra.

Den viktiga ingrediensen för den stora smakupplevelsen var en flaska finosherry jag köpt i Danmark men som jag igår upptäckte var lätt oxiderad.  Istället för att späda ut den rika buljongen med vatten använde jag nästan en hel flaska sherry. När jag hällt i de första decilitrarna av sherryn och smakade av så baxnade jag nästan när buljongen var ännu rikare med en nästan explosiv umamismak. Detta bevisade för mig två saker. För det första att olika typer av umami förstärker varandra. För det andra att finosherry verkligen innehåller den typ av fria umami som förstärker umami (benämns DKP men jag är fortfarande lite osäker på om det är en form av fri umami). Jag fortsatte att späda med sherryn tills saltnivån var lagom. Smakrikedomen och fylligheten var fortfarande mycket hög.

Soppan värmde och var den smakrikaste och mustigaste soppa jag någonsin lagat.

Detta har vi väntat på utan att veta om det. Lars Torstenson bloggar: http://www.vinifierat.se/

Journalist. Författare. Vinmakare. Gudabenådad föreläsare. Gamäng. Västgöte. Bloggare. En sann renässansman. 🙂

Det sägs att det ges ut en kokbok om dagen i Sverige. Alldeles för många om ni frågar mig. Men ska man nu ändå prångla ut ännu en så kan man väl åtminstone försöka att ha olika omslag på dem? Jag menar, hur svårt kan det vara?

Inte nog med att Kalf-Hansen i stort sett kopierat Glenn Strömbergs omslag, nog borde någon på Prisma ha noterat den uppenbara likheten? Nu är ju inte Glenn helt oskyldig heller. Med sitt intresse för italiensk matlagning är det inte helt omöjligt att han kollat in denna bok.

Precis så här trist ser det ut när man svänger ihop slarvpasta en tråktorsdag. Ingen tid att handla. Ingen inspiration till matlagning. Ingen ork till stordåd. Men efter den senaste tidens extravaganser var detta precis vad jag ville ha.

Fiberrika spiralmakaroner rördes ihop med knaperstekt riktigt bacon, hackade piementooliver, en näve parmesanost, några matskedar av min egen apelsinketchup och en skvätt grädde. That’s it! Vardagen är här och den smakar jättebra!

Jaha. Så var man ”Certified Sake Sommelier”. Vad nu det är värt och betyder. Utbildningen var mycket intressant på många plan. Och då menar jag ”intressant”. Jag lärde mig kanske inte så mycket mer än jag redan kunde. Däremot fick jag uppleva en föreläsning om sensorik och umami som var absolut omvälvande. Ställde alla begrepp på huvudet. Lite som att få höra att jorden är platt…igen…fast nu enligt en hemmasnickrad teori och praktiska experiment som ”bevisning”. Håhåjaja.

Nåväl. Vad gäller sake kan man förenklat säga att det är framförallt två parametrar som avgör sakens karaktär. Den första är risets poleringsgrad (seimaibuai) det vill säga hur stor del av riskornet som återstår efter polering. Denna anges i procent och ju lägre siffra desto mer aromatisk sake i teorin. Den andra parametern är huruvida alkohol tillsatts i den färdiga saken. Tillsatsen sker inte för att höja alkoholhalten utan för att göra saken lättare hur konstigt det än kan låta. En sake utan tillsatt alkohol betecknas som junmai.

Vi provade fyra mycket bra sorter vars urvalskriterier var de ovantående.

Hiokizakura Junmai / Junmai 65%.
Mycket ljust gul.
Medelstor doft av ringblomma och prästkrage, gul banan, gult äpple och marsipan.
Lätt, torr, mjuk smak med fin fruktighet av bland annat banan. Mycket lätt, fin struktur och en fin, ren och delikat eftersmak. Mycket lik en fino sherry i stil.

Kinkankuromatsu / Junmai Daiginjo, 45%
Nästan vattenklar.
Medelstor doft av litchi, gula frukter, mogen banan och honungsmelon. Doften påminnande om en chardonnay.
Medelfyllig, återigen gula fruklter och med en liten syrlighet, något oljig och viss bitterhet. Mycket lång eftersmak med en åtstramande torrhet/kärvhet som nästan påminde om fatkaraktär. Mycket angenäm.

Shinriki / Ginjo, 55%
Nästan vattenklar.
Ganska liten doft, något blommig och vagt aromatisk med ton av grapefrukt.
Mycket lätt, någon bitterhet, svag karaktär av umami och en liten metallisk ton. Elegant, lång och förvånansvärt kraftfull och eldig eftersmak.

Ichiyashizuku / Daiginjo, 35%
Helt vattenklar.
Stor, ren doft av mandel, litchi, persika, apelsin (Loranga!) och en blommig ton.
Medelfyllig, ren och mintig smak med drag av salmiak. Mjuk, len, mycket elegant med en nästan ”eterisk” karaktär. En av de bästa sake jag provat! Prislapp: 150 pund för 720 ml!!!

Ska man då dricka sin sake varm eller kall? Som med allt annat så är det en smaksak. Men en grundregel är; enkel sake serveras varm, bättre sake serveras sval eller kall. Värmer man enkel sake kommer den att framstå som mjukare medan mer elegant sake kommer att förlora sin fina aromer.

Kanpai!

Mer om sake här.