Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var det en helkväll på min gamla arbetsplats Grand Hotel i Lund med gästspel av Årets Kock Klas Lindberg.

Grands bar och matsal har genomgått en fantastiskt fin renovering, köket är helt nytt och på både mat- och vinsidan är det en nysatsning. Grand är verkligen en mötesplats och igår var det ett härligt sorl och helt fullsatt men i matsalen var det ändå stillsamt, lugnt och luftigt.

Vi hade den stora lyckan att i vårt sällskap ha Sanna Blomquist som är Klas’ sambo och som kan hans vinnarmeny baserad på biff och hummer utan och innan. Hon kunde berätta om varje detalj vilket gjorde upplevelsen ännu större (hela menyn längst ned). Vi valde bort vinpaketet och plockade istället udda och äldre buteljer ur källaren som fanns kvar sedan min tid som sommelier. Riktigt spännande skulle det visa sig.

Vi inledde med halvtorra 1997 Renaissance Riesling från North Yuba i Kalifornien som jag var med och importerade till Grand. Mycket skum doft som pendlade mella diesel, läder, tobak och gammal kork och som vi inte kunde bestämma oss för om den var defekt eller ej. Dock smakade den bra och fungerade till amuse bouchens rika hummerbuljong och smakrikt fräscha tartar. Vinet åkte efter diskussioner slutligen ut.

Eftersom hummer kräva champagne tog vi in 2006 ”En Barmont” Rosé de Riecy från Olivier Horiot som ingick i vinpaketet. Underbart bärig doft av mogna hallon och jordgubbar och en liten intressant rökighet. Tyvärr var smaken inte lika inbjudande. Lite grovt ”bondsk” i stilen med lite bitterhet och avsaknad av elegans. Den smakade dock bra till grönsakerna och den konfiterade hummern. Detta var menyns svagaste rätt där hummern helt spelade andrafiol. Har dessutom svårt för mat serverad på skifferplatta. Kniv mot sten är ingen skön upplevelse. Den råstekta hummern däremot med sina härlig brynta, rostade, nötiga och smöriga smaker var en uppenbarelse! Ljuvlig rätt! Tyvärr totalkraschade champagnen. Här hade behövts en mogen champagne eller smörigt, rik chardonnay.

Så var det dags för rött och de verkliga källarfynden. En 1981 Barca Velha från Douro i Portugal fanns på listan. För de allra flest är det okänt vin men det är i själva verket Portugals första ikonvin. Första årgången var 1952 och man släpper bara vin från de allra främsta årgångarna. Till dags dato har det tydligen bara släppts tolv (12) årgångar varav 2000 är den senaste. Det är verkligen ett speciellt vin vi pratar om. Min erfarenhet av gamla årgångar av detta vin är bristfällig så lite tveksam var jag att välja det. Listpriset på 530 kronor (kvällens dyraste vin bortsett från champagnen för 900 kr) för den allra sista buteljen avgjorde dock saken. När vinet hälldes upp förvånades vi av den djupa röda färgen och att där bara fanns en antydan till brunorange mognadsskiftning i kanten. Doften var fantastiskt stor, ren och mörkfruktig med massor av kryddighet som kryddpeppar, lagerblad och rökighet. Smaken var medelfyllig, mycket frisk och elegant med mjuka tanniner och silkig röd fruktighet och lång nyanserad och balanserad eftersmak. Fantastiskt imponerande och läckert vin. Under kvällen utvecklades vinet allt mer och avslöjade kaffe, eucalyptus, tobak och läder. Hade vi inte rört flaska hade vinet säkert kunnat utvecklas positivt i decennier. När jag senare kollade upp marknadspriset på vinet så ligger det internationellt på mellan 2500 och 3500 kr. Snacka om ett källarfynd!

Det andra röda vinet blev 1998 CANA från den lilla producenten Domaine Ferrer Ribière i Côtes du Roussillon. Även detta en rest från vinmporten till Grand och en vild chansning då jag inte har något trackrecord på detta vin, men för lite drygt fyra hundra kronor kändes risken överkomlig. Djup blåröd färg utan tecken på ålder. Stor, köttigt, kryddig animalisk och mycket fruktig doft av mörka, syltiga bär, lagerblad och kryddpeppar. Mycket fyllig, fruktig smak av kött, mörka, mogna bär, blod och massor av fina och tätt knutna tanniner. Lång, elegant rik eftersmak med ton av kaffe. Mycket njutbart, fruktigt och imponerande vin. Bara vansinnigt…gott!

Bägge vinerna satt som hand i handske till den hällstekta och galet möra biffen med sin bearnaisevariant smaksatt med krasse, pepparrot och senapskorn. Inga problem heller att få dem att gå ihop med skomakarbiten som var en elegant variation på långkok.

Komna till desserten och upplivade av rödvinsfynden botaniserade vi även bland de söta vinerna på listan. Det blev en 1992 Vin Santo från Lungarotti, ett vin som inte verkar produceras längre, samt 1975 Fondillon Gran Reserva från Salvador de Poveda. Vin santon verkade nästan vara konserverad och levererade de förväntade mandel-, nöt- och knäcktonerna samt bra friskhet och balanserad sötma som perfekt gick ihop med mandelkakan i desserten. Det andra vinet valde vi för att det är en typ man sällan stöter på. Fondillon är ett vin från spanska Alicante som idag endast görs av tre producenter. Det framställs av sent skördade monastrelldruvor som får jäsa naturligt upp till 18% och därefter lagras i decennier i stora träfat där de med tiden koncentreras. Tyvärr hade dettta vin inte klarat sig så bra utan tappat fyllighet och frukt. Ändå intressant att prova.

En fantastiskt trevlig middag. Inget tvivel om att Klas Lindberg var en värdig vinnare med denna meny! Fin behandling av råvarorna, härliga, rika smaker och fullt av välbalanserade kontraster. Ren njutning! Välförtjänt måste man också säga att utmärkelsen ”Årets Vinupplevelse” till Grand Hotel är med en så fin lista, bra priser och toppservice!

Kvällen avslutades på Mat & Destillat med en liten provning av svensk kvalitetsvodka och en riktigt bra och maltig pilsner från Lundabryggeriet.

Meny

Hummerbuljong med citronkryddad hummer och brynt smör

Tartar Rydberg med vaktelägg och pepparrot

♣

Sallad på confiterad hummer med pressade vårgrönsaker, torkad tomat och saffranskrutong

♣

Råstekt hummer penslad med ingefära, blomkålspuré, äpple och brynt smör med soya och rostade hasselnötter

♣

Hällstekt biff med ”nordisk hetta”, rökt märgsmör, fylld och friterad pärllök

♣

Mör skomakarbit med pepparrot, glaserad majrova och friterade lökrötter

♣

Rostad mandelkaka med karamelliserad vaniljcrème, syrlig choklad, yoghurtsorbet och rabarber

♣

Var i Köpenhamn igår och bevistade en så kallad ”masterclass” om Madeira. En dryg timme med föredrag och provning av åtta viner är bara provning och föredrag. Det spelar ingen roll hur intressant det är. Jag tycker tet krävs mer än 60 minuter om ett ämne för att det ska kvala in i kategorin masterclass.

Hur som helst. Jag behövde verkligen en uppfräschning av mina kunskaper i ämnet. Mitt starkaste minne hittills knutet till madeira är från Systembolagets 40-årsjubileum 1995. Där serverades lämpligt nog en madeira (tror det var en malvasia) av årgång 1955 till en charlotte russe. Olämpligt nog var vi ett gäng som smög oss undan i ett hörn med ett par flaskor och drack alldeles för mycket. Vinglade därefter iväg till nattåget till Malmö och vaknade i ett gruvligt snöoväder som bara överträffades av min monumentala baksmälla. Så denna tillställning med Rui Falcão och Mads Jordansen kom som ett brev på posten.

Rui Falcão gick ut starkt och deklarerade ”Madeira är galna viner! Helt annorlunda från andra viner. De bygger på SYRA precis om champagne”. Visst stämmer det att vinerna alltid har en hög eller väldigt hög syra närvarande oavsett om vinerna är snustorra eller intensivt söta. Att vinerna får en så hög syra trots det subtropiska klimatet på den lilla ön i Atlanten förklaras med odlingar på hög höjd och järnrika jordar. Madeiravinerna är också starkviner vilket innebär en tillsatts av druvsprit och en alkoholhalt på runt 20%.

Dessa viner är ”galna” också på de sätt de framställs. Vanligtvis säger man att ett vins främsta fiender är syre och värme. För madeira är dessa två element istället en förutsättning för vinstilen. Vinet utsätts under lagring både för oxidation och höga temeprraturer vilket ger den speciella karaktären men också gör vinerna nästan odödliga. Det finns många exempel på madeiraviner med flera århundraden på nacken som fortfarande är livfulla och vitalaoch en öppnad butelj kan sparas i princip hur länge som helst.

De fyra viktigaste och ”ädla” druvsorterna är alla gröna och de representerar också var och en tydliga stilar: sercial (torr), verdelho (halvtorr), bual/boal (halvsöt) och malvasia (mycket söt). Ser man dessa druvnamn på buteljen så ska det också förstås vilken stil vinet har. Det finns också en femte druva som är viktig: den blå tinta negra. Druvan kan sägas vara något av en kameleont då den kan användas till samtliga stilar söthetsgrader. Om endast smaktypen (dry, sweet och så vidare) anges så är det vinet av tinta negra. hela Madeira 600 ha.

Det finns många olika typer av klassificeringar och stilar av madeira. Bland annat åldersdeklareras vinerna från 5 YO (year old) och därefter hittar vi 10, 15, 20, 30 upp till 40 YO. Åldersangivelsen anger hur gammalt det yngsta vinet i blandningen är. Vinerna kan också ha angiven årgång med beteckningarna frasqueira, colheita eller vintage.

På det hela taget är madeira ett fantastiskt komplext, intressant och användbart vin som fler borde ge sig tid att upptäcka. Det förtjänar verkligen att räddas från gottebordet och matlagningen. Provningen i Köpenhamn var faktiskt en av de mest intressanta jag deltagit i på länge och madeira har nu en mer framskjuten plats i mitt vinmedvetande.

Här är vinerna som provades.

Blandys Sercial 10 YO. Ljust bärnstensfärgad.Medelstor, frisk och eldig doft av apelsin, citron, honung och karaktär av irländsk whiskey. Torr, medelfyllig och mycket frisk smak av honung, torkad frukt, bokna äpplen och valnötter. Mycket lång, elegant, eldig, intensiv och stramt avslut med litet animaliskt inslag.

Justino’s Boal 10 YO. Medeldjupt kopparfärgad. Stor, eldig doft med flyktiga syror (etylacetat), fikon och dadlar. Fyllig, halvsöt med intensiv syra, eldig, mörk choklad, torkad frukt, mogen banan och knäck. Silkig struktur och lång, elegant eftersmak.

Henriques & Henriques Verdelho 10 YO. Kopparfärgad med lite grön ton i kanten. Medelstor doft av läder, knäck, lite rökigt inslag, torkad frukt, oxiderat äppelmos, lite animalisk och någon flyktighet. Halvtorr med mycket intensiv syra, bränt socker, påtaglig eldighet, knäck, peppar och en liten bitterhet. Bra längd men ett lite ”dammigt” avslut.

Henriques & Henriques Bual 15 YO. Medeldjupt bärnstensfärgad. Stor, intensiv och tydligt flyktig (Karlssons klister), mandelmassa, dadlar, russin, läder, piptobak och anchoachili. Medelfyllig, halvsöt, mycket hög syra, lite stram med torkad frukt, fikon och mörk choklad. Lång, intensiv, balanserad eftersmak med tydlig eldighet.

Blandys Harvest Malmsey 2004. Djupt bärnstensfärgad. Stor komplex och rik doft av muscovadosocker, toffee, vanilj läder och tydlig karaktär av armagnac. Fyllig, söt, frisk med smak av fudge, tobak, lakrits, choklad, kaffe och armagnac. Sammetslen struktur och lång, intensiv och balanserad eftersmak.

Barbeito VB Reserva Lote 3, Cask 7 136 & 272. Mässingsfärgad. Medelstor, jästig och lite underlig rökig doft med inslag av honung, citrus och…hönsbuljong(!). Halvtorr, ganska frisk smak av torkade äpplen, lite obalanserad med kvardröjande eldighet och torrt avslut. Märkligt vin.

Justino’s Colheita 1996 (tinta negra). Djupt bärnstensfärgad. Stor doft av torkad  ananas och aprikos, vita russin, knäck samt tydlig karaktär av friska röda äpplen och calvados.Halvsöt, fyllig, mycket frisk smak med viss bränd ton och choklad. Lång, komplex och elegant smak med tydliga drag av röda äpplen.

Barbeito Bual 1982. Djupt kopparfärgad. Stor, utvecklad och något flyktig doft, läder och oxidation. Halvtorr och mycket frisk, elegant och harmonisk med torkad frukt och russin. Ren smak, silkig frukt och mycket lång eftersmak.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inför dagens köpenhamnsbesök efterlyste jag tips på ett bra lunchställe. Från välunderrättat och trovärdigt håll kom rekommendationen att besöka en fransk bistro med det lite underliga namnet  L’education Nationale.

Sagt och gjort. Vi styrde stegen mot de lite mer bohemiska kvarteren bara ett par stenkast vid sidan om Strøget och hittade en liten äktfransk pärla. Här fanns alla de klassiska rätterna på menyn, kul viner på glas från lite udda appellationer, kvalitetspastis i baren, rutiga dukar och alla andra dekorelementen på plats. Kyparen var så där lagom korrekt och nonchalant charmig som man förväntar sig. Solen sken, luften var ljum så vi satte oss vid de vingliga bodren på den mycket smala trottoaren och njöt av de färgstarka personligheterna som passerade förbi. Vi beställde in entrecôte och pommes frites (såklart) och två glas rött. En personlig 2009 Morgon Côte de Py samt en lite udda Chinon. Vinerna slank snabbt ner så det fick bli en Corbières som var veckans vin för 55 kronor glaset. Riktigt bra med skön bärig fruktighet och tillräckligt med struktur för att möta köttbiten.

Entrecôten med kryddsmör var fantastiskt saftig och mör så att den vassa laguiolekniven (ingen laguiole, ingen riktig bistro!) nästan föll igenom köttbiten. Fina pommes frites som dock var märkligt ojämna i friteringen men mycket goda. Efter att jag frågat efter och fått dijonsenap så var jag hemma i Frankrike. Det enda som bryskt fick mig att inse att jag inte var där var att den avslutande espresson var helt perfekt. Det händer sällan eller aldrig i Frankrike. En fulländad lunch!

Nästa gång du är i Köpenhamn så lämna stressiga och överkommersialiserade Strøget och upplev en bit Frankrike. Själv ska jag tillbaka och besöka ställets vinbar.

Så var det dags för den årligt återkommande Champagnedagen på Savoy i Malmö. Ett tillfälle att heja, kramas, pussa kind och förstås prova en massa olka champagner. Även om vi är där för att informera om skolan så har jag passat på att prova både nya och gamla bekantskaper.

Kul att testa igenom hela sortimentet från Taittinger då det var några år sedan sist. Generellt rena och snygga viner och bättre än senast. Intressant att prova deras ”nattklubbschampagne” Nocturne. Här var 17 gram socker oväntat snyggt dolt bakom friska syror och gjorde att vinet bara kändes fruktigt och förförsikt lättdrucket. Dagens besvikelse var Diebolt-Valois. Hyllat av många men gravt överskattade levererades viner med mycket skalbeska och generell obalans. Beska och bitterhet var något som också gick igen i förvånansvärt många av champagnerna jag provade.

Bäst rakt över var gamla favoriten Ayala. Deras Brut Nature är helt knastertorr utan någon tillsatt dosage (sötma tillsatt efter andra jäsningen) och är snyggt balanserad med bra frukt, höga fina syror och en tydlig karaktär av gröna sommaräpplen och lime. Inte många champagner som klarar sig så snyggt utan den förlåtande sötman. 2004 Blanc de Blancs har en stor generös och härlig doft av nougat, rostade nöter och frisk citrus. Den rika doften gör att den intensivt friska, torra och eleganta smaken nästa kommer som en chock…men en trevlig sådan. Ur glaset med 2002 Perle d’Ayala stod en arom av massor av solmogna hallon och jordgubbar serverade ur musselskal och smaken var samtidigt, bred, fruktig, fyllig och elegant frisk.

Våren är här och det är dags för lite torra, friska och fräscha vita viner. Vad är då bättre än viner från Loire och av druvan sauvignon blanc?

De mest klassiska är vinerna från tvillingområdena Sancerre och Pouilly-Fumé längs österut av loireflodens sträckning. De är väldigt snarlika  men av de två är Sancerre den mest aromatiska och lättare medan Pouilly-Fumé har lite mer av mogen frukt och lite dämpad aromatik. Båda exemplen nedan är bra och typiska i respektive stil. Vill man ha ett budgetalternativ så letar man sig till Menetou-Salon som ligger nästgårds. Detta område är mindre känt och därför är priserna lägre. Vinet nedan är faktiskt ett riktigt fynd för 99 kr. Bra att ha ett helt batteri av hemma nu till våren och sommaren.

2010 Menetou-Salon Les Thureaux har en stor och distinkt aromatisk doft av svartavinbärsblad, lime, citrus och nässlor. Smaken är lätt, torr, mycket frisk och krispigt fräsh med en ganska kort eftersmak med fin mineralitet. 

2010 Sancerre Les Baronnes är distinkt aromatisk med nässlor, limezest, citrusolja, gröna äpplen och fläderblom. Torr, lätt till medelfyllig, mycket frisk, citrusfruktig och lång mineralstinn eftersmak.

 2009 Pouilly-Fumé de Ladoucette har en fin aromatiskt örtig ton inbäddad i friska citrustoner, vit persika och aprikosfrukt. Smaken är torr, mycket frisk men med en fint koncentrerad frukt som nästa upplevs lite fet men med örtigheten som fina övertoner och en stram mineralitet i avslutet.

Improviserade ihop en löjligt enkel och ruskigt god fiskrätt som lyste upp måndagen. Hetta, mustigt kryddig av spiskummin och frisk syra från smetana och citron. Passade perfekt till en riktigt torr och frisk riesling som som Georg Breuer Riesling Sauvage.

Skär upp 400 g fryst torsk/sej/kolja (eller färsk för alla del) i bitar och lägg i en ugnsform och strö över 1,5 tsk salt samt pressa över saften av en halv citron. Strimla 3 st inlagda grillade paprikor och sprid ut över fisken. Vispa samman 3 dl smetana (eller creme fraiche) med 1 msk spiskummin, 1 tsk harissa och det finrivna skalet från en citron. Klicka ut över fisken och skjuts in i ugnen på 175° i 20 minuter eller tills fisken är klar. Servera med couscous.

En alldeles utmärkt liten film där John Cleese på 43 minuter reder ut det allra mest grundläggande kring vin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var det dags för vårfest och 25-årsjubileum i malmöavdelningen av Commanderie de Bordeaux. Extra kul var det också att kollegan och en god vän skulle sväras in i sällskapet. Smoking (som märkligt nog krymt en storlek trots att den bara hängt i garderoben) och ordnar hängdes på och därpå en skön promenad genom ett vårligt Malmö till restaurang Årstiderna.

Det viktiga vid dessa sammankomster är maten och framförallt bordeauxvinerna som plockas ur sällskapets källare. Enda avsteget från temat var välkomstvinet, en härligt mogen, nötig men ännu spänstig och frisk 1997 Launois Blanc de Blancs Grand Cru. Till den första rätten med gös, pilgrimsmussla, gurka, lime, sjögräs och rom serverades två vita viner från Pessac-Léognan av årgång 2007. Château Carbonnieux hade en fantastiskt fin doft av lime- och citronzest, rostade toner och var härligt mogen med generös frukt och fina syror. Château Malartic-Lagravière var lite mer tillbakahållen i både arom och frukt och skulle säkert vunnit på ytterligare några år i flaskan för att visa upp mer komplexitet. Båda vinerna övertrumfade maten som var lite för blyg i smakerna.

Den smörstekta kalvbrässen med gräddkokt svamp var en perfekt ledsagare till de väl mogna vinerna som sedan följde. 1981 Château Saint-Ahon från Médoc hade som väntat sett sina bästa dagar och var inte särskilt njutbar med en märkligt parfymerad doft av hyacint och kort, gles frukt.  Då hade 1985 Château Ripeau, en grand cru classé från Saint-Émilion, klarat sig betydligt bättre. Stor, utvecklad, mogen, fruktig doft med typiska toner av stallbacke och en mjuk, elegant smak med bra fruktighet.

Till den fina fasanen med äpple, calvados och vårgrönt serverades två viner från vänstra stranden av årgång 1985. Château Cos d’Estournel från Saint-Estèphe förvånade genom att ha lite av den stjälkiga och parfymerade doften som 1981:an ovan. Smaken var också något kort och lite i obalans med torra tanniner och lite spretig syra. En besvikelse. Chateau Palmer presenterade däremot den mjukhet och elegans som både egendomen och appellationen Margaux brukar leverera. Nyanserad, komplex och läckert parfymerad doft och fint komponerad smak med fina tanniner, silkig fruktighet och lång elegant eftersmak. Kvällens bästa vin.

Kvällens höjdpunkt var nog 1987 Ducru-Beaucaillou från Saint Julien tänkt att vara då det skördades samma år som sällskapet bildades för ett kvartssekel sedan. Visst var vinet utvecklat, skönt moget och mycket njutbart på klassiskt bordeauxvis men saknade den komplexitet som Palmer ägde. Tyvärr fördärvades upplevelse av wästerbottensosten som försökte samsas med kummin i ett oljigt filodegstäcke. Synd på både osten och vinet.

Som avslutning serverades en härlig kokosglass på karameliserad ananas och pistagecreme till en 1997 Château de Myrat från Sauternes. Detta slott var en ny bekantskap för mig och vinet hade en fin, utvecklad och ganska komplex doft med typiska inslag som saffran, honung och aprikos. Smaken var frisk, elegant och med en ganska behärskad sötma som tyvärr var för låg för att kunna samsas med desserten. Vinet fick en ganska markant bränd och lite bitter karaktär.

Sammanfattningsvis en trevlig vårmiddag med spännande viner. Eftersläckning runt hörnet på stimmiga Bastard med några Nils-Oscar God Lager där våra insignier och smokingar väckte viss uppmärksamhet.

Edit: Samtliga smaknoteringar är gjorda idag ur minnet då jag försökte njuta av upplevelsen och därför inte antecknade.

Har ägnat dagen åt viner från Piemonte då detta varit temat på vår Diplomkurs.

Än en gång måste jag konstatera att Barolo inte är min grej. Doften kan vara så förföriskt lockande och komplex men så fort vinet når gommen träffas jag av en åsnespark i form av tanniner. De tuffa garvsyrorna i vinerna kan jag inte förlika mig med och i de flesta fall tämjs de heller inte med åren. Frukten torkar ihop, drar sig tillbaka och strävheten framstår som ännu tuffare än innan.  Jag kan dock bättre fördra systervinet Barbaresco. Här finns oftast lite mer av den balans som jag behöver för att charmas. Nu fick vi i och för sig mot slutet av dagen besök av Silvia Altare från producenten Elio Altare. Här fanns den charm, elegans och balans jag letade efter, framförallt i deras Langhe-viner. Men så kostade de också en rundlig summa. Typiskt!

Vi provade även lite mer udda viner under dagen. Bland annat ett kryddat och sött starkvin baserat på barolo. Barolo Chinato Cocchi doftade och smakade intesivt av julkryddor, peppar, läder, bränt socker och var inte helt olikt Jägermeister i karaktären. Verkligen udda men fungerade ganska bra till mörk choklad.

Mest intressant tyckte jag var att prova dolcetto och barbera av olika kvaliteter och ursprung. Testade bland annat dolcetton från ”naturvinssläppet” på Systembolaget igen. Tyvärr imponerande vinet inte alls lika mycket denna gång utan var tillknäppt och anonym. Kanske beroende på den flaskvariation som man kan vänta sig från denna typ av viner.

Bäst sett till kvalitet och pris var 2009 Barbera del Monferrato från producenten Cappelletta. Härligt mörkfruktig doft av sötlakrits, fin kryddighet, liten sotig rökighet och ett animaliskt drag. Smaken var fyllig, mycket frisk med tuggig, livlig fruktighet av björnbär och svartvinbär, fina tanniner och snygg fatstruktur, livlig fruktighet. Lång, balanserad eftersmak. Ett fynd för 139 kronor.

Absolut bäst var 2006 Bricco della Bigotta Barbera d’Asti. Den utvecklad, komplexa, kryddiga doften av mogna bär, tjära, mörk choklad och dadlar lovade verkligen gott. Den medelfylliga smaken och friska smaken levererade också med mogen, syltig och generös och nästan fet frukt, många men mycket fina och mogna tanniner och toner av läder, tjära, rök. Välstrukturerat med lång, komplex smak. Visar verkligen vad man kan åstadkomma med barberadruvan. Men så kostar det över 400 kronor också.

Det ska mycket till innan jag går igång på röda sydafrikanska viner. Men igår fick jag prova ett som var så läckert och rent ut sagt smaskigt att jag bara ville dricka det i stora djupa klunkar!

2008 Cederberg Cabernet Sauvignon kommer från några av Sydafrikas högst belägna vingårdar som dessutom ligger mitt inne i ett naturskyddsområde. Tack vare den höga höjden har man ett svalt klimat som tydligt återspeglar sig i elegansen och den rena och intensiva. fruktkaraktären. Att vinet legat 14 månader på franska ekfat märks nästan inte alls. Ett otroligt läckert vin som går att beställa via Jacobsson & Söderström för cirka 230 kr.

Djupt klarröd färg. Ganska liten, mineralpräglad doft med toner av ceder, blåbär och grädde. Medelfyllig, intensivt bärig och saftig som ren, nypressad  svartvinbärsjuice, mjuka tanniner och mycket friska och läskande syror. Elegant, saftigt, livfullt och med en liten rökighet i det mineralstrama avslutet. Ett glas till? Ja Tack!!!