Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett av mina mest lästa inlägg är det om hur man renoverar gjutjärnspannor. Metoden jag beskrev är lite omständlig så här kommer därför en reviderad version med ett lite enklare sätt.

Bra gjutjärnspannor är dyra. Om du inte hittar dem för en femma på loppis och fixar till dem så de blir bättre än nya. Det krävs lite pyssel men det är det värt. Kolla resultatet i bildserien!

På nästan alla loppisar kan du hitta stekjärn och gjutjärnsgrytor undanstoppade i ett mörkt hörn där ingen rotar. Ingrodda, rostiga och ofta i vidrigt ofräscht tillstånd. Men under alla inbrända fettavlagringar och smuts döljer sig ofta fantastiska fynd av en kvalitet du inte hittar idag. Ställ pannan på ett platt underlag och kolla så att bottnen är plan. Är den det så är det bara att att betala struntsumman (5-10-20 kronor brukar vara det gängse priset) till den förvånade säljaren. Jag betalade en femma för mitt semiantika stekjärn från Skeppshult och säljaren tittade på mig som om jag inte var klok när jag bar iväg den.

Gamla gjutjärnspannor skiljer sig från nytillverkade. Godset är tunnare vilket gör att värmen fördelar sig snabbare vilket gör att de är lätta att hantera och jättebra att använda på induktionshällar där de reagerar snabbt. De gamla modellerna är också maskinpolerade vilket ger dem en fantastisk fin yta. Nya gjutjärnspannor är just bara gjutna och därför ofta lite gropiga i ytan.

Renoveringen är en enkel procedur. Beroende på hur ingrott fettet är kan arbetsinsats och tid variera. Det tog lite längre tid med mitt stekjärn eftersom det fastbrända fettet i princip var fossilerat. Är det bara allmänt fettigt och snuskigt så går det enklare. När du ändå håller på så stoppa ner flera stekpannor och grytor i baljan och vips är julklapps- och presentbekymren lösta.

Du behöver

• Kaustiksoda
• Plast-/gummihandskar
• Rymlig balja eller kärl av plast eller rostfritt (ej aluminium)
• Stålullskudde (den där sorten för grytrengöring)
• Ättikssprit
• fin stålull/svinto
• Ister eller neutral matolja

Gör så här: Sätt baljan/kärlet under köksfläkten eller utomhus (du vill inte andas in ångorna från kaustiksodan). Ta på plasthandskarna (använd dem varje gång du hanterar kaustiksoda och var försiktig) och ha gärna långärmat. Lös upp rejält med kaustiksoda i varmt vatten och lägg ner stekjärnet. Låt ligga många timmar och häll sedan försiktigt av lösningen i vasken (rensar avloppet fint). Upprepa om det behövs. Diska sedan i varmt vatten och diskmedel och bearbeta det med stålullskudden så de tuffa partierna lossnar. Sänk ner hela järnet i varmt vatten och rejält med 12% ättikssprit (använd ogräsättika som är mycket billigare än de små flaskorna avsedda för livsmedel, perfekt även för avkalkning och rengöring). Ättikan neutraliserar den basiska kaustiksodan och löser upp rost och andra avlagringar. Låt ligga i blöt 45-60 minuter och putsa sedan med den fina stålullen. Diska av ordentligt, och torka noggrant med hushållspapper och direkt in i ugn på 150° i 30 minuter. Höj temperaturen till 250° och låt stå ytterligare 30 minuter. Stäng av ugnen, ta ut det mycket heta järnet och gnid in med ister eller olja. Lägg in i ugnen upp och ner så att det inte bildas ansamlingar av fett. Ta då och då ut järnet ur den svalnande ugnen och torka av överflödigt fett och polera.

Nu har du den bästa stekpanna man få. Sköter du den väl och rengör den enbart med hett vatten, hushållspapper och stålullskudde så håller den en livstid och lite till.

Kolla gärna in min nätbutik med utvalda vin- och kökstillbehör.

Varm sommar och mycket jobb har inneburit välkylda roséviner, friska vita viner och ett och annat enklare rött till grillkvällarna. Ingen tid att fördjupa sig i analyser när vinernas syfte varit av rekreationstyp. Därför kom det som en befrielse och snudd på en uppenbarelse att öppna en flaska bättre röd bordeaux i går kväll när temperaturen sjönk när nästan höstliga vindar drev fram mörka moln över himlen.

Jag blev av kollegan rekommenderad att dricka 2011 Château Talbot från kommunen Saint Julien fast den fortfarande är mycket ung. Även om jag är mer än lovligt svag för (över-) mogna bordeauxer så finns det definitivt en charm i kraften och den strama frukten i de unga vinerna. Årgången 2011 räknas som en ganska svag årgång i skuggan av de riktigt starka år som föregick den. Med för bordeaux behöver det inte vara en nackdel. Vinmakarna har gjort en konst av att blanda viner från olika druvor och lägen för att kompensera brister i årgången. ”Dåliga” år är ”vinmakarår” och innebär i bästa fall att vinerna blir tillgängliga att njuta mycket tidigare. ”Bra” år är framförallt till för dem med tålamod…och en tjock plånbok.

Årgångarna 2009 och 2010 av Château Talbot kostade runt 600 kronor på Systembolaget men 2011 såldes för 396 kronor. Nu har jag inte provat dessa årgångar och kan därför inte jämföra och jag gjorde inte heller några anteckningar då jag njöt vinet i stor Riedel-kupa till fjärde säsongen av ”The Killing”. Efter sommarens anspråkslösa vinflod var det som att komma hem igen att dricka Talbot. Vinet var slankt snarare än kraftfullt med ung, pigg och saftig fruktighet. Vinet struktur bredde ut sig i alla dimensioner men tanninerna var mjuka och syrorna balanserade. Lång smakSmaken var lång med lager på lager av relativ komplexitet som hann uppenbara sig trots att vinet njöts i stora klunkar och flaska snabbt blev tömd. Vinet kunde definitivt ha utvecklats i flaskan under många år men levererade oförställd njutning en söndagkväll när sommaren försiktigt börjar sträcka sig efter hösten.