Efter en titt i kylskåp och skafferi blev det en improviserad, snabb och mycket god lunchpasta med lite hetta.

Skiva 2 vitlöksklyftor mycket tunt och fräs dem mjuka på medelhög värme i olivolja tillsammans med 0,5-1 tsk harissa eller annan chilipasta. Under tiden häller du spadet av 1 burk hela konserverade tomater och skär dem i stora bitar. Häll ner i pannan och låt sjuda tills röran blir ganska tjock. Slå på drygt 0,5 dl vitt vin samt det finrivna skalet av 1 citron. Koka ihop och smaka av med salt. Bryt ned 1 burk tonfisk med hela filéer (välj en fin sort) och låt puttra några minuter. Servera med favoritpastan och riven parmesan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur ofta dricker du madeira? Chansen är stor att ditt svar är ”aldrig”. Från att för gemene svensk ha varit synonymt med ”vin” under mellankrigstiden är nu denna gudadryck helt marginaliserad till enstaka inköp när ett recept, någon knäckig dessert eller svartsoppan kräver det.

Det är sorgligt att detta komplexa, spännande och helt egensinniga vin (läs mer här) har dränkts i floder av rosévin, dolts bakom en mur av boxviner och överskuggats av kändisviner. På den lilla atlantön finns idag endast åtta (8) kvarvarande producenter som fortsatt envetet kämpar med att bevara denna pärla i vinvärlden,, Tills sin hjälp har de den passionerade och extremt kunnige Niklas Jörgensen (läs hans blogg Mad About Madeira) som vet allt om vinet, ön och historien. Förutom att oförtrutet skriva och hålla provningar om madeira så var han mannen bakom gårdagens madeiramiddag arrangerad hos Adam & Albin med hjälp av Vinhos Barbeito och importören Vinopia*.

Att madeira funkar till många olika rätter visste jag sedan innan. Den mycket höga syran, den integrerade sötman och eldigheten samt samkrikedomen gör att den fungerar till smakrika, krämiga, feta, salta rätter med mycket umami och sötma. Jag hade aldrig innan gårdagens evenemang provat madira genomgående till en meny. På pappret hade kockarna Adam och Albin hade gjort sin hemläxa och i realiteten fungerade kombinationerna också sagolikt. Maten var fantastiskt fint komponerad och matmässigt var det något av det bästa jag ätit på mycket länge.

Toast med svamp & tjock grädde, bakat ägg, ramslök och kycklingreduktion

Matjesill, färskpotatiskräm, frasig kål och störkaviar

Madeirakokt ibericokind & stekt anklever, brynt lök, rostad mandel, fänkålspollen

Varma fyllda chokladbröd, lönnsirap, mjölksorbet & riven muskot

*

Det var två viner valda till varje rätt. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag var så uppslukad av maten och att njuta av vinerna att jag inte gjorde någon djupare analys av respektive kombination. Kan bara konstatera att de flesta av vinerna faktiskt fungerade med de flesta rätterna, några lite mindre bra och andra helt enastående. Madeira är helt klart ett underskattat vin gastronomiskt.

Importören Vinopia har precis tagit in Barbeito i sin portfölj så i dagsläget finns endast Rainwater att få tag på. Ser fram emot en breddning i urvalet. Riktigt bra viner med stor personlighet. Finalen på provningen var det 133-åriga vinet 1882 Malvasia Ribeiro Real Family! Sensationellt bra, spänstigt och nästan ungdomligt med den pigga syran. Det var nästan så jag blev besviken att det inte smakade äldre. Vinet kommer från den gamla vinmakarfamiljen Ribeiro Real som inte längre producerar vin men hade detta i sin privata källare. Det skördades förrförra seklet när Tsaren styrde i Ryssland, Sverige och Norge var i union, trettio år innan Titanic skulle komma att sjunka och Andra Världskrigets utbrott låg 57 år i framtiden. Året därpå lades det på fat där det lämnades fram till slutet av 1950-talet då det som var kvar efter decennier av avdunstning och koncentration fördes över på glasdamejeanner och glömdes bort. Förra året kontaktade familjen Barbeito för att få hjälp med buteljering. Vinerna häldes samman i ett fat där de fick harmonieras några månader innan de i april buteljerades på 176 helflaskor. Två av dem avnjöts till en helt galet god chokladdessert. Himmelriket! (Provningsanteckning nedan)

Delvino Reserva Medium Dry 5 Years Old. Ljus bärnsten. Stor, bränd, nötig lite knäckig doft av kanderad citrus. Medelfyllig, halvtorr med mycket hög frisk syra, len koncentrerad torkad frukt med citrusmarmelad och apelsin. Lång och elegant eftersmak.

Rainwater Reserva Medium Dry 5 Years Old. Ljus bärnsten. Stor doft med inslag av petroleum, gummi, bivax, läder och torkad aprikos. Halvtorr till halvsöt smak, medelfyllig, mycket frisk med polerad syra, silkig torkad frukt av aprikos. Smakrik och mycket lång eftersmak med liten tanninstruktur och liten syrlighet.

2003 Single Harvest Medium Dry. Medeldjup bärnsten. Stro, eldig doft av Tarragona (mörk choklad och hasselnöt), vax och aprikoskräm. Fyllig, halvtorr, mycket frisk smak, len med liten eldighet, choklad, apelsinmarmelad, liten tanninstruktur. Ganska smakintensiv och mycket lång eftersmak med kraft och elegans. Vinet skördades i två omgångar, en tidig och en sen skörd, för att få både rik frukt och stram syra. Legat 11 år på fat. Endast 4300 btl.

Verdelho Reserva Velha Medium Dry 10 Years Old. Medeldjup bärnsten. Stor, intensiv och komplex doft av kola, knäck, vanilj, rostade nötter, rökig och lite bränd ton och ett drag av rostade hummerskal. Fyllig, mycket hög frisk syra som balanseras av välintegrerad sötma, intensiv lite bränd smak, ”sotig”, engelsk apelsinmarmelad. Bred, stram, mycket lång och intensiv eftersmak.

Boal Reserva Velha 10 Years Old. Medeldjup bärnsten. Medelstor doft av övermogen honungsmelon, vax, honung, russin, apelsinmarmelad, animaliskt inslag och en liten bränd ton.Medelfyllig, halvsöt, frisk och lite bränd smak med knäckighet, russin, pepprig, ekfatsstruktur. Något kort smak med en intensiv syra mot slutet.

2000 Malvasia Colheita Single Cask 225 d+e. Djup bärnstensfärgad. Stor doft av torkad frukt, sirap och lite flyktiga syror samt möbelpolish. Fyllig, halvsöt, intensiv syra men balancerad mot koncentrerad frukt och sötma, knäckig, rökig, rostad och stram. Torkad frukt, fikon, nötter, mörk choklad och rostat kaffe i en mycket lång, smakrik och komplex eftersmak.

Malvasia 20 Years Old Lot 14050. Djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex och bränd doft av russin, krut, kryddighet, ingefärakaramell samt animaliska inslag. Fyllig, söt men intensivt frisk, knäckig, bränd, kryddig koncentrerad apelsin. Lång och komplex eftersmak.

1882 Malvasia Ribeiro Real Family. Ljust coca-cola-färgad. Mycket stor, intensiv och komplex doft med flyktiga syror (etyacetat) som försvann efter en stund. Kryddig, knäckig, animalisk, bränd doft med inslag av läder och massor med torkad frukt. Fyllig, len men med en intensiv syra, bränd och knäckig med karaktär av russin. Mycket koncentrerad och komplex, läder, kalamataoliver, salmiak och kakaopulver. Trot en hög sockernivå så smakade vinet snudd på halvotrrt. Häpnadsväckande vitalt och perfekt balanserat.

Sammantaget en mycket spännande och njutbar vinmiddag både mat- och vinmässigt. Snabb service, inga longörer och trevligt sällskap. Avslutades med att Niklas på 10 minuter drog hela Madeiras historia på ett fängslande och intressant sätt. En av de bästa vinmiddagar jag varit på.

*Det här var för ovanlighetens skull inte någon bjudmiddag. De få platserna var hett eftertraktade och alla fick betala.

Har rest till Stockholm för att ägna två dagar åt portugisiska viner. Har irrat runt några timmar på Portugisiska Vindagen där importörer och producenter ställer ut. Massor av viner att prova men inte många som hittills fått mig att höja på ögonbrynen.

Däremot fick jag erkänna min stora okunnighet när jag upptäckte en för mig okänd vintyp från Douro. Ett vitt starkvin av druvan muscat men som inte är ett portvin – Moscatel do Douro. Hade ingen aaaning om att det fanns.  Kollade runt lite bland kunniga kollegor och tydligen är jag inte ensam om denna kunskapslucka, vinerna är också ganska ovanliga. De två exemplen jag provade kom från producenten Secret Spot och var av den långlagrade typen med 10 respektive 40 års genomsnittlig fatlagring.

Bägge vinerna förvånande med sin stora fräschör trots den långa lagringen samt att de upplevdes som mycket torrare än portvin trots ungefär samma sockerhalt. Endast de äldre vinet finns tillgängligt på beställningssortimentet, men priset avskräcker tyvärr.

Secret Spot Moscatel do Douro 10 Anos. Medeldjupt gyllene briljant färg. Stor, lätt eldig doft med tydliga apelsin- och pomeranstoner, aprikosmarmelad, kryddighet, vanilj, anstrykning av läder och lite kola. Medelfyllig, edldig och mycket frisk smak som nästan döljer sötman. Apelsin, citrus, kryddor, vanilj och frisk fruktighet. Väldigt fräsch eftersmak med pepprighet men något blek.

Secret Spot ”Casco VII” Moscatel do Douro 40 Anos. Medeldjup briljant bärnstensfärg. Stor, komplex, utvecklad doft av rostade hasselnötter, mandelmassa, kanderade apelsinskal, engelsk apelsinmarmelad, kryddpeppar, knäck. Fyllig, mycket frisk och stram med ekstruktur, nästan halvtorr känsla trots 120 g socker, engelsk apelsinmarmelad, kaffe, kola, vanilj, mörk choklad och en förvånansvärt fräsch fruktighet av mogna persikor och grillad citron. Lång eftersmak.

Blev inspirerad av en soppa vi fick på sparrismiddagen häromdagen.  Lättlagad och vansinnigt god!

I min egen lilla sparrisodling har de första sparrisarna som kikat upp blivit lite knotiga och träiga på grund av den kalla våren. Perfekta att göra soppa på med andra ord. Om du inte befinner dig mitt i sparrissäsong eller inte hittar svensk sparris så undvik den importerade färska sparrisen som är dyr, torr, träig och smaklös. Den frysta sparrisen är helt överlägsen.

Bryt knopparna av ett stort knippe grön sparris och skär stjälkarna grovt. Koka upp 6 dl vatten med 1 pod/tärning/fond kyckling- eller grönsaksbuljong  och 1 dl vitt vin. Lägg ner knopparna och koka 2-3 minuter. Ta upp sparrisknopparna med en hålslev och lägg åt sidan. I med stjälkarna och koka i 7-8 minuter. Under tiden mixar du en mogen avocado med 0,5 dl grädde (vill du ha soppan helt vegansk så skippar du grädden och tar mer avokado) och grön tabasco efter smak (har du inte grön ta röd tabasco eller motsvarande). Mixa därefter soppan slät och mixa i avocadoröran. kKoka upp igen. Mixa soppan skummig, häll upp i varma tallrikar och toppa med knopparna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Österlen är verkligen ett paradis och epitetet ”Sveriges Toscana” är inte helt långsökt. Det är en lycka att få bo här i vårt blåa hus.

En nackdel är dock att man kommer långt bort från utbudet av vinprovningar och vinmiddagar. Därför var det särskilt roligt att bjudas in som gäst till en specialprovning hos Munskänkarna i Simrishamn. Initiativet till provningen kom från Percy Månsson på Domän Sånana och Karin von Schenck och Robert Nilsson på Österlensparris. De ville undersöka hur de österlenska vinerna och sparrisen fungerade ihop. Platsen för provningen var exemplarisk – Holmåkra gård med ett par kilometer till både sparris- och vinodlingarna. Snacka om närproducerat!

Exemplariskt placerad provning för mig som bara kunde hoppa upp på cykeln och trampa de knappa fem kilometrarna dit. I den stilla och ljumma vårkvällen susade jag fram genom det magiska landskapet där den gula rapsen stod axelhög. Den som aldrig känt den lätt parfymerade honungsdoften av blommande raps har verkligen missat något.

På plats var närmare 50 personer för att prova fyra viner från Domän Sånana (och ett alsacevin) till en sparrismeny som kocken Peter Häberli trollat fram i det enkla kaféköket.

Marinerad och smördegsinbakad vit sparris

*

Soppa av grön sparris och avokado

*

Grillad vit och grön sparris med lättstuvad ramslök och pesto

*

Purjolökscréme med mousse av grön sparris och pepparrot

*

Kokt vit sparris på bladspenat med hummerhollandaise

*

Tagliatelle med grön sparris, grädde och parmesan serverad med sallad på ruccola, grön och vit sparris, balsamvinäger och olivolja.

*

Sparrisglass med rabarbergelé

Vinerna var alla av årgång 2014, en ovanligt varm och mild växtsäsong under sommaren, särskilt vid Domän Sånana (Sveriges kanske äldsta frilandsodling av vin) som ligger nästan vid stranden. I juli månad var vattnet i havet nästan medelhavsvarmt tack vare det varma vädret och vindar som förde in uppvärmt ytvatten mot land. Detta märktes i vinerna som alla hade en ovanligt väl balanserad syra för svenska viner. Samtliga viner är helt torra med som mest 0,1 g restsocker.

2014 Croix Fleurie Solaris visade direkt att druvan solaris är den mest lämpade gröna druvan för vårt klimat då vinet helt utan chaptalisering (tillsatt socker) klockar in på 13,5%.Ganska stor aromatisk doft av honung, krusbär, citrus och lime. Bentorr, mycket frisk och aningen skarp syra mot bra fruktkoncentration och aromer av gula äpplen, citrus och honung. Bra längd och ett snyggt balanserat vin.

2014 Domän Sånana Souvignier Gris (en grön cabernet sauvignon-korsning) kom från 4 år unga stockar vilket visade sig i en lite enkel och något kort smak. Vinet hade ändå personlighet med toner av Rose’s Lime, päron och en liten intressant rökighet. Helt torr, lätt kropp, hög men balanserad syra trots den lite tunna frukten. Toner av grönt äpple och päron. Enkelt men behagligt vin som passade bra till flera av sparrisrätterna.

2014 Domän Sånana Muscaris är en korsning av solaris och muscat och kommer liksom föregående vin från helt unga stockar. Även här visar det sig i lite tunn frukt och kort smak. Tydlig aromatisk muscatkaraktär med kryddighet, vitpeppar och lite tuttifrutti-toner. Smaken var helt knastertorr, lätt, syrlig och med ett lite kartigt avslut.

2014 Domän Sånana Claré är ett rött vin på en blandning av rondo, regent, siramé, pinot noir och lite av den gröna solaris. Vinifierat med kort skalkontakt för att göra vinet mjukt och lätt påminner det lite om en enkel beaujolais. Lätt kropp, nästan obefintliga tanniner, liten beska och aromer av smmultron, lingon och gelégodis. Enkel frukt och ganska kort smak.

Sammantaget en fin upplevelse att sitta på en gård mitt i rapsfälten och dricka ovanligt balanserad svenska viner odlade nästgårds och äta fina smårätter av primörsparris skördade några stenkast bort. Det är ganska fint på Österlen.

Jag bodde trettio år i Malmö och älskar staden. Trots det har jag inte saknat Malmö sedan vi flyttade ut på Österlen (jag pendlar i och för sig in varje vecka). Fast nu har Skånes huvudstad äntligen fått sin första riktiga vinbar och det är inte utan att jag börjar längta tillbaka.

Besökte mysiga l’Enoteca häromdagen och imponerades av det stora utbudet av vin men kanske framförallt av de goda smårätterna. En ny bekantskap var pasta e fagioli, en soppa eller gryta baserad på bruna bönor och pasta. Förvånansvärt smakrikt och läckert och en rustik fattigansrätt i min smak. Jag var givetvis tvungen att försöka laga den själv. L’Enotecas smakade lite djupare men min variant är väl värd att prova.

Lägg 500 g bruna bönor i blöt över natten eller minst 12 timmar. Skär en morot, en gul lök och tre vitlöksklyftor fint. Finhacka 2-3 stjälkar selleri och kärna ur och finhacka en röd chilifrukt. Fräs grönsakerna i rikligt med olivolja i en gryta. Klicka i 3-4 msk tomatpuré och fräs någon minut. Häll på 1 dl vitt vin och 2 liter vatten. Lägg ner 4 hönsbuljongtärningar  (eller grönsaksbuljong om du vill laga vegetariskt) och koka upp. Skölj bönorna väl och häll ner dem i grytan. Skala en stor mjölig potatis och skär i bitar och lägg ned i grytan. Finhacka stjälkarna av ett knippe persilja och blanda ner. Sjud under lock tills soppan/grytan tjocknar, åtminstone 2 timmar.

Medan soppan sjuder breder du ut ett paket baconskivor (eller ännu hellre fin pancetta) på ett bakplåtspapper på en plåt och steker dem i ugn på 175° tills de är knapriga (hoppa över detta om du lagar vegetariskt). Bryt ned baconet i grytan och smaka av med salt, peppar och eventuellt med vinäger. Tillsätt vatten om soppan är tjock. Häll i 200 g pasta av en liten sort som små makaroner eller liknande.
Låt sjuda tills pastan är klar. Servera soppan med ett gott bröd, strö över persiljekruset och ringla olivolja på toppen.

Idag hade skolan besök av Paul Drogemuller från Paracombe Wines i Adelaide Hills i Australien.

Paul planterade de första druvorna högt på en platå i denna svalare del av Australien 1983. Egendomen drivs av familjen och fokuserar på premiumviner. Det mesta arbetet i vingården görs för hand och tack vare det svalare och fuktigare klimatet slipper man att konstbevattna vilket annars är mer regel än undantag i Australien. Det mesta vinifieringen görs i öppna kar och vinerna filtreras inte.

Efter en inledning med två viner som var besvikelser tog det fart med de fyra sista röda vinerna. De uppvisade personlighet, elegans och viktigast av allt hade de ”drinkability”.

2014 Paracombe Sauvignon Blanc. Ljust gul med grönt inslag. Medelstor doft med tydligt gröna gräsiga toner med karaktär av grön paprika, vitpeppar, nässlor mot en botten av mogen gul stenfrukt som persika och gula plommon. Torr, medelfyllig smak av fet gul frukt och förvånansvärt låg syra gör en sauvignon blanc. Lite kort och något obalanserad eftersmak. Sauvignon blanc är inte Australiens starkaste gren.

2013 Paracombe Pinot Noir. Ljust röd färg med liten blå ton. Stor, rik bärig doft av solvarma jordgubbar, nypon och torkade örter. Lätt till medelfyllig, mycket frisk, bärig men lite klen frukt med karaktär av röda äpplen, lingon, tranbär och en distinkt ton av torra örtkryddor. Lite kort och torr eftersmak med någon bitterhet.

2010 Paracombe Cabernet Franc. Ganska djup blåröd färg. Stor, rik doft av mörka söta bär, svarta vinbär, eukalyptus, körsbär, piptobak. Medelfyllig, frisk med slank fruktighet, eleganta tanniner, kryddighet och massor av friska röda bär som tittar fram mot slutet. Läskande, elegant och med bra längd. Läckert.

2009 Paracombe The Reuben (bordeauxblend med en liten andel shiraz). Stor komplex och mörkfruktig doft av ceder, läder, svarta vinbär, eukalyptus, sot, salmiak. Medelfyllig, stram och mörkfruktig med friska syror, kryddig, pepprig, svarta vinbär, björnbär och mörka körsbär. Mot slutet kommer röda friska bär, sot och lakrits i en lång elegant eftersmak.

2009 Paracombe Cabernet Sauvignon. Djup röd färg som börjar drar mot brunt i kanten. Ännu knuten, lite eldig doft med mörka bär, piptobak och vanilj. Medelfyllig, slankt mörkfruktig smak av svarta vinbär, björnbär och ett grönt inslag av tomatblad. Lång eftersmak med fina tanniner som bildar en fin struktur med de välintegrerade faten.

2009 Paracombe Shiraz. Mycket djupt röd färg med en nyans av blått i kanten. Stor något komplex doft med nyanserad kryddighet, diskret eukalyptus, läder, lakrits och lite fatvanilj. Fyllig, mycket fruktig smak av mörka mogna bär balanserad av mjuka tanniner och friska syror. Lång eftersmak med antydan till fruktsötma.