Länge var julöl i Sverige en ganska trist historia. De stora bryggerierna levererade mörk och ganska söt mörk lager i en uniform och midvinterdepressiv stil. Idag är bilden en helt annan. Alla de små nya svenska mikrobryggerierna och floden av hantverksbryggerier från hela världen presenterar årligen nya säsongsöl. Via Systembolaget kan vi idag få tag på en bra bit över hundra julöl i de mest varierande stilar. Det enda de har gemensamt är väl egentligen de jul- och vinterinspirerade namnen och etiketterna. Men kul är det.

Ur den lokala butikens sortiment plockade jag två sorter på måfå. Samuel Adams Winter Lager är en ljus öl smaksatt med apelsin, ingefära och kanel (vilket varken framgår av etiketten eller på Systembolagets hemsida). Ganska djupt bärnstensfärgad för en lager, fint och ganska tät skumkrona som stannar kvar länge. Doften är lite märklig med vörtbröd, kola, multna löv och en parfymerad och lite unken ton som kanske kommer från ingefäran. Smaken är medelfyllig, rostad och lite syrlig på gränsen till sur med en liten karamellbeska och en något för blek beska. Lite kort smak och lite kladdigt avslut. Jag brukar gilla Sam Adams men detta var en besvikelse. Varken uppfriskande eller tillräckligt smakrik för julmaten. Lite som den gamla sortens julöl faktiskt.

Sigtuna Winter IPA är ekologisk och kommer från Sigtuna Brygghus. Färgen är lite för mörk för att passa in i IPA-mallen, skummet finst, tätt och ljusbeige. Ganska stor doft av kola, vörtlimpa och tydligt humlearomatisk karaktär med kryddighet och blyertspenna. Fyllig, rostad och brödig smak med liten maltsötma, knäck och en markerad men snyggt balanserad humlebeska som bör funka som hand i lovikavante till den salta julmaten.

De snygga ölglasen från Spiegelau hittar du i Kära Hustruns nätbutik Vinet & Glaset.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mycket fester inför jul och nyår är snart här. Viktigt att ha bra alkoholfria alternativ till gäster som inte kan eller vill dricka alkohol. Det finns ett stort utbud idag men frågan är om något är bra.

Jag valde ut tre olika sorters mousserande baserade på vin men med som högst 0,5% alkohol.

Först ut är ekologiska God Dryck No 1 som produceras av stiftelsen Good Cause Ideas och där överskott går till välgörenhet. Miljövänligt, för en god sak, framställt av ”druvor från Frankrike” och endast 0,2% alkohol. Låter fint. Förpackningen lämnar en del övrigt att önska. Det miljövänliga tänket får sig en törn av den kraftiga papperspåsen flaskan är invirad i och som lätt motsvara tio normala etiketter. Inte särskilt festligt heller med en flaska i påse. När man plockar upp flaskan är den helt utan etikett och ser trist och billig ut i den ofärgade flaskan. Den rödvita plastproppen gör inte saken bättre. I glaset är det en liten doft av gula äpplen, liten blommighet och billig cider. Moussen är låg med vassa, glesa bubblor, smaken är kort, halvtorr (30 g socker/l) med en illa balanserad vass syra och karaktär av blek, vattnig snabbköpscider. Smaken är förlösande kort.

Nummer två på banan är australiensiska Rawson’s Retreat Sparkling med 0,5% alkohol. Här har man de för mousserande viner klassiska druvorna chardonnay och pinot noir som fått sällskap av muscat, den sistnämnda förmodligen för att tillföra lite välbehövlig druvighet. Flaskan skiljer sig inte i designen från det övriga sortimentet av viner med alkohol från Rawson’s Retreat, vilket kan vara ett plus om man inte vill skilja sig från mängden på festen. Flaskan är dessutom försluten med en riktig kork så man slipper den där pommac-på-magnumbutelj-känslan. Doften är medelstor och doftar vin med inslag av gula äpplen, honungsmelon, citrus och en liten parfymerad ton. Smaken är helt torr (endast 8 g socker/l) med frisk syra, ganska tät fin mousse, mycket citrus , lime och gröna äpplen. Fyller upp bra i munnen, har bra längd men känns lite tunn i mitten. Vinöst, fräscht och trevligt.

Sist ut det kanske mest lovande och dyraste av vinerna – Richard Juhlin Blanc de Blanc! Här har vi den internationellt erkände champagneexperten Richard Juhlin som satt sitt namn på ett alkoholfritt mousserande. Det är framställ av 100% chardonnay och är helt utan alkohol. Richard har uttryckt sig så här om produkten:

”Vi har med en unik teknik och med fokus på aromer och smaker lyckats producera en Blanc de Blancs där vi bevarar all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan vi tog bort alkoholen. Jag anser att det här är det första alkoholfria mousserande alternativet utan kompromisser.”

”Champagne-Richards” namn på flaska och ”utan kompromisser. Det förpliktigar. Jag vet inte om det är en kompromiss men druvorna kommer från södra Frankrike och inte från Champagne. Sedan är förpackningen riktigt trist. Påminner om de där mousserande alkoholfria alternativen man hittade på ICA förr, lite Pomotess-varning. Jag vet inte om världen drabbats av naturkorksbrist men en plastpropp (låt vara guldfärgad) känns inte kompromisslöst för mig.

Det viktigaste är ju smaken och där skulle ”all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan” alkoholen togs bort vara kvar. Doften är liten med inslag av citrus, gula frukter och lite mimosa. Moussen är liten, spretig och kort, smaken är ganska söt (53 g socker!) och kämpar mot ganska spretiga, vassa syror. Blek, gul fruktighet, tunn cideraktig karaktär, kort smak men med samarinlika syror som hänger kvar.

Säljer man med namnet ”Richard Juhlin” och ”blanc de blanc” så finns det vissa förväntningar. Ett så pass sött och karaktärslöst vin är inte en av dem. Det här är lite som om Zlatan skulle börja marknadsföra en ny typ av fotboll men utan spänning och mål. Gult Kort!

Spanien är en guldgruva när det gäller att hitta spännande viner. Det gäller både de traditionella stilarna och vinerna från nya producenter och tidigare förbisedda områden. Att man dessutom får massor av karaktär och kvalitet för pengarna är dessutom ett stort plus. Spanien är ett Eldorado för budgetfynd.

Hittade två nya viner vid senaste besöket på Systembolaget. Båda från södra Spanien, ekologiska och till en billig peng. 2014 Finca Antigua Organic Selection kommer från La Mancha och produceras av Martinez Bujanda som är mest kända för sina viner från Rioja. La Mancha dras med ett skamfilat rykte men det händer mycket spännande här så det är ett område att hålla ögonen på. Vinet är 100% tempranillo och har lagrats på amerikanska ekfat. Både doft och smak domineras av syltig mörk frukt men den döljer inte de lite omogna och gröna tonerna. Ganska fylligt och med snälla tanniner. Lite obalanserat med de stjälkiga tonerna. Helt ok med tanke på priset. För den som gillar italienska viner med toner av torkade druvor så är detta ett ärligare och mindre sött alternativ.

2014 Francisco Gomez kommer från Valencia och är en blandning av den lokala druvsorten bobal och cabernet sauvignon. Vinet har sitt namn efter vinmakaren som också pryder etiketten. Det är både biodynamiskt och veganskt. Här hittar vi lite mer balans, fräschör och röda bär. Lättare, charmigare och utan tyngande ek. Enkelt, lättdrucket och riktigt trevligt.

Den snygga spanienkartan på bilden hittar du hos Vinet & Glaset.

Idag är det första december. Julkalendern startar. Det första ljuset tändes redan i söndags. Julfesterna nalkas och snart är det jul på riktigt. Traditionerna , nya som gamla, hänger som midvintermörkret över oss.

Bland det allra svenskaste kring julen kan man nog räkna julmusten. I omkring ett sekel har denna alkoholfria dryck varit en viktig del av julfirandet. Trots massor av olika märken och fabrikat så är smaksättningen alltid densamma då det extraktet med det hemliga receptet leveras till alla tillverkare från AB Roberts. Sötma, smakrikedom och lagring kan variera men grunden är densamma. Det smakar jul!

Nu när intresset för ekologiska produkter ökar så har det saknats ett miljövänligt mustalternativ. Tills nu. Trodde jag.

Danska Naturfrisk som är specialiserade på ekologisk juice och läsk har lanserat en julmust. Små trevliga glasflaskor med nostalgidoftande etiketter. Där slutar också det roliga.

Eftersom AB Roberts inte har ett ekologiskt smakextrakt så har Naturfrisk fått hitta på en egen kryddblandning. Dessutom har man baserat ”musten” på bärjuicer. Resultatet är minst sagt en dikeskörning. Redan färgen är fel – ljus och brunröd. Doften är snudd på frånstötande med karaktär av diskmedel och surt vin och avslagen öl. Smaken var…hur ska jag uttrycka mig diplomatiskt…fullständigt vidrig! Sällan har en dödskallevarning varit mer påkallad än här.

Att kalla detta för julmust är inget annat än bedrägeri. När ska EU göra någon verklig nytta och reglera vad som få kallas julmust?