Det kan inte ha undgått någon att jag är väldigt förtjust i viner från Bordeaux. Tyvärr är det många som ser dessa viner som mossiga och, framförallt, dyra. Jag har därför satt mig före att hitta de där bra vinerna som inte kostar så mycket.

2004 Château La Tour de By är från Médoc norr om staden Bordeaux. Ganska djup röd färg med en ljus kant som slår i brunt. Doften är stor, utvecklad med inslag av lite torkad frukt, mörka bär, sötlakrits, läder, svamp, lite kompost och…ursäkta…fekalier. Det kan tyckas att bajs inte är en positiv doft, men märkligt nog kan ett litet inslag av gödsel/stallbacke bidra till komplexitet – som här. Smaken är medelfyllig, mogen, frisk och med avrundade, mjuka tanniner och tydlig fatkaraktär. Läder, torkad/kokt frukt och en lite metallisk ton (blod?) i eftersmaken som är ganska lång. En gammaldags, traditionell bordeaux med mogen karaktär trots sina ynka fem år.

För den som aldrig provat en klassisk, mogen bordeaux kan detta ge en liten pust av vad de kan visa upp. Framförallt erbjuder vinet ett välkommet avbrott från de publika, sötfruktiga, slätstrukna och anonyma vinerna som dominerar marknaden idag. En anledning så god som någon att testa detta vin. Prova till mildare ostar, lammstek med örter, ryggbiff med persiljesmör och stekt potatis. Däremot inga mustiga grytor. Inte bra. Jag har provat.

Letar du efter en fruktigare, fylligare och stramare bordeaux så hittar du en här. En bra saint-emilion har jag också hittat.

För dig som vill prova ett ovanligt vin från ett obskyrt område har jag ett tips; Macvin du Jura.

Detta är ett sött starkvin från regionen Jura som ligger mellan norra delen av Bourgogne och schweiziska gränsen. Här hittar vi flera mycket karaktäristiska och säregna viner. Macvin är kanske det mest udda. Vinet har mycket lång tradition men erkändes som egen appellation först 1991. Vinet framställs av sent skördade druvor vars must inte jäses men förstärks upp till 16-18% med fatlagrad marc (fransk grappavariant) och lagras på ekfat minst 12 månader.

Färgen är briljant och ljust gyllene. Doften är minst sagt speciell. Mycket distinkt ton av grappa från blå druvor, det vill säga en karaktär av ”Den lille kemisten”. Ger man sig tid hittar man också en tydlig karaktär av vita russin, pomerans och lite julkryddor som kanel. Smaken är ren, mycket söt, tydligt eldig, ganska låg syra men med en lite metallisk karaktär som inte är oangenäm. Torkad frukt, russin, aprikos och kryddor kommer igen i smaken.

Om man inte låter sig avskräckas av den speciella doften så är det ett mycket tilltalande vin som passade fantastiskt bra till osten pico melero och valnötter. Vinet rekommenderas traditionellt till den lokala osten comté. Kan tänka mig att det fungerar till créme brulé, italiensk julkaka, ankleverpaté och till smakrika charkuterier.

Försök komma över en butelj på Systembolaget. För 169 spänn får du en stor och speciell upplevelse.

Kombinationen av mat och vin diskuteras ofta och gärna. Hur påverkas upplevelsen av vinet av maten vi äter? Blir vinet strävare eller framhävs fruktigheten? Men något vi glömmer bort är hur vattnet vi dricker till maten också har en påverkan, och en ganska stor sådan, på vinet.

För det första har vin ett lågt ph-värde på grund av sitt syrainnehåll. Vattnet å sin sida har ett högt värde. Genom att växla mellan vatten och vin så slår ph-nivån fram och tillbaka i munhålan vilket påverkar upplevelsen. Detta är anledningen till att jag aldrig rekommenderar att skölja munnen eller dricka vatten mellan vinerna vid vinprovning. Det kan vara mycket svårt att få en uppfattning om skillnader i syra mellan två viner när man tar vatten emellan. Vitt bröd är ett annat tillbehör som inte hör hemma på provning. Hur neutralt brödet än är så består det av kolhydrater som påverkar smakupplevelsen. Vatten och brödpaus kan man ta i en lång provning, men inte slaska och snaska mellan vinerna. Tycker jag.

När man noggrant väljer och provar ut vin i balans med maten bör man tänka in vattnets karaktär. Är det lätt eller kraftigt kolsyrat? Neutralt eller mineralrikt? Vi upplever och uppskattar smaker på olika sätt, men det finns framförallt några saker att tänka på:

• Ett neutralt stilla vatten (typ filtrerat kranvatten eller Imsdal) förändrar upplevelsen av vinet minst.
• Kolsyrat men i övrigt neutralt vatten (typ Fresh som är vanligt på restauranger) påverkar upplevelsen av syran i framförallt friska vita viner så att den framstår mindre uppfriskande.
• Kolsyrat och mineralrikt/salt vatten (typ Perrier) får många sträva viner att kännas mjukare och fruktigare
• Undvik isvatten om du vill njuta ett bättre vin. Det iskalla vattnet bedövar förmågan att uppleva smak och doft. Max kylskåpskallt vatten rekommenderar jag.
• Citron i vattnet förändrar upplevelsen av vinets syra och citronens aromer konkurrerar om uppmärksamheten.

http://intressant.se/intressant

Att hitta en juste röd bordeaux runt 100-lappen inte omöjligt, Hourtin-Ducasse är ett bra exempel. Däremot var det längesedan jag hittade en anständig bordeaux från Saint-Emilion som inte kostade skjortan. Tills idag.

2005 Les Hauts de Granget är en Saint-Emilion Grand Cru som som sig bör domineras av merlot och cabernet franc. Doften är ganska stor, lite eldig och med stor fruktighet av mörka, mogna bär, skogshallon, russin, en liten rökig fatton och en nyans av läder. Smaken är medelfyllig med fin, röd, silkig fruktighet av hallon, jordgubb och lite mörka plommon. Fin, mjuk tanninstruktur och nyanserad fatkaraktär. Lång, elegant eftersmak med en lätt rostad ton. Välbalanserat och njutbart vin från en bra årgång. Kan säkert utvecklas positivt ett antal år framöver.

Kul att se att ett kooperativ, Union de Producteurs de Saint-Emilion, visar framfötterna.

Eftersom jag tipsat om tre bra, pålitliga vita viner kan jag ju lika gärna fortsätta med några röda på samma tema.

2007 Château Prat-Majou-Gay ”Vieilles Vignes” från Minervois i Frankrike.
Utvecklad doft av röda bär och kryddor. Ganska lätt smak med mycket frisk syra och avrundade tanniner. Smakbilden domineras av röda bär, örter och peppar. Detta är ett vin som jag gärna har som ”slabbevin”, det vill säga ett vin jag dricker till nästan vad som helst utan någon större eftertanke. Ett vin jag gillar för att det har en identitet, en känsla av ursprung och domineras av syra snarare än tanniner.

2008 Casillero del Diablo Cabernet Sauvignon från Valle Central i Chile.
Välbalanserat, mycket fruktigt och smakrikt vin med bra struktur, ekton och tydlig karaktär av mogen, mörk frukt och svarta vinbär. Ett vin helt utan kanter som inte kan förarga någon. Kanonbra om man ska bjuda många gäster. Lättdrucket och bra mycket mer välgjort än andra viner i prisklassen. Lika bra till pizzan som grillat.

2006 Château Hourtin-Ducasse från Haut-Médoc i Bordeaux.
Utvecklad doft av mörka bär, höstlöv och en rökig fatton. Fylligt och stramt men med fin balanserande frukt och nyanserad bordeauxkaraktär av svarta vinbär, grön paprika, ceder och lång eftersmak. Vinner mycket på flera timmars luftning i karaff. Väldigt mycket Bordeaux och kvalitet för en liten peng. Bra nu men kan också glömmas bort några år för ännu större komplexitet. En rejäl köttbit, potatisgratäng, rödvinsås och lyckan är total.

http://intressant.se/intressant

När man, som jag, provar massor med nya viner hela tiden är det lätt att glömma bort gamla trotjänare. Igår började höstterminen för våra dryckesutbildningar och gamla vinbekanta prövades igen. Nya årgångar och riktigt trevliga återseenden.

De viner jag valt ut att lyfta fram representerar tre olika smaktyper, kostar under hundralappen och håller en bra kvalitet över årgångarna. De kanske inte är de ”sexigaste” vinerna men pålitliga, välgjorda, användbara och bra att ha på lut där hemma. Med spannet i smaktyper har man med dessa tre i princip vad man kan behöva. Med undantag för det halvtorra vinet så finns de också på nästan alla butiker.

2008 Château Bonnet från Entre-Deux-Mers i Bordeaux.
Torrt, ganska lätt, mycket friskt vin med bra fruktighet och toner av gröna äpplen, lime, krusbär och en botten av lite tropisk frukt. Vinet är dominerat av druvan sauvignon blanc men har inte den lilla bitterhet och överdrivna gröna, aromatiska ton som billigare viner av druvan kan ha. Mycket trevlig som aperitif och till lättare fiskrätter bland annat.

2008 Laroche Chardonnay Barrique Réserve från Bourgogne.
Torrt, medelfylligt, mycket fruktigt vin med bra syra och en tydlig fatkaraktär. Toner av gult äpple, mogna gula frukter och rostade inslag. Välbalanserat och smakrikt vin som fungerar till exempel med kyckling och pasta med smakrika och gärna krämiga såser.

2008 Wwe Dr H Thanisch Riesling Kabinett från Mosel.
Halvtorrt vin med frisk syra, toner av honung och exotisk frukt. Fantastiskt bra balans mellan sötman och syran. Ett vin som är mycket bra nu men som kan utvecklas under många år. Perfekt till färska skaldjur, de flesta fiskrätter, het mat och ostar.

Kolla här för att få tips om tre bra röda viner.

Pusha gärna detta inlägg.

http://intressant.se/intressant

Idag är det lite segt. Vinprovning med kompisar igår och 14 buteljer (varav en magnum) tömdes av sex personer. Denna bloggpost tog därför låååååång tid att skriva.

Provningen avklarades under lättsamma former till en trevlig middag. Mer vin än mat blev det. Alla hade med sig hemliga viner efter eget val och blindprovningen skedde under diskussion där ursprung och druva försökte identifieras. En fantastiskt trevlig provningsform. Man lär sig så mycket av att stöta och blöta teorier och lyssna till hur andra resonerar. Det blev också riktigt bra viner.

Bründlmayer Rosé Brut / Österrike.
Blekt rosa färg. Liten doft med toner av jordgubbe och svamp. Torr, frisk, ganska neutral smak med liten bärighet och avslut med markerad bitterhet.
Tråkigt och alldeles för dyrt vin. Ett rimligt pris hade varit runt 90 kronor istället för de 209 det kostar. Bründlmayer skulle kanske hålla sig till att göra vita, stilla viner som de är duktiga på. Skomakare bliv vid din läst.

Aperitif de Truffé / Frankrike.
Blekt gul färg. Stor, eldig dogt av svamp, tryffel och citron- och grapefruktskal. Smaken var söt, lite oljig med en liten frisk syra, aromatisk och svampig med eldig eftersmak med toner av citrus.
Ett märkligt aromatiserat vin som jag köpte i Bergerac på en marknad av en liten producent. Smaksatt med ”jus de truffé” som översatt blir tryffelsaft. Förbryllade provarna.

1996 Perrier Jouët Belle Epoque MAGNUM / Champagne.
Mycket blekt gul färg och mycket små fina bubblor. Stor doft av vanilj, grädde, gula mogna frukter, citrus och en liten brödighet samt toner av mandel. Mycket torr, ganska lätt, mycket hög, fin syra med stramhet och elegans. Mycket fina bubblor. Tydliga inslag av lime och solmogen citron, liten brödighet, nötter och mandel, lång mycket elegant eftersmak.
En fantastiskt fin champagne som framstod som betydligt yngre än sina snart tretton år. Mycket njutbar men hade kunnat ligga lika länge till och utvecklat än en större smakrikedom. EN pärla till vin som vi återkom till under hela kvällen.

2000 Château Simone Blanc / Frankrike, Palette.
Mycket djupt guldgul (urinprov var den gemensamma åsikten). Stor, utvecklad doft med tydlig oxidation. Rostade hasselnötter, apelsin, mocka/läder, gamla äpplen. Smaken var fyllig, oljig och med en mycket låg och avrundad syra, torkad frukt, lite träig, uttorkad och eldig med en viss bitterhet i slutet.
Obalanserat och för gammalt. Intressant dock.  Om detta speciella vin från Provence gick åsikterna isär, särskilt min. De övriga hittade syra och balans medan jag satt som ett frågetecken. Det enda som höll vinet från att totalt falla ihop var den lilla bitterheten och alkoholen som stödde upp den försvinnande syran. Årgång 2005 av detta vin kostar 500 kr!

2006 Château Damase Carmenére / Frankrike, Bordeaux Supérieur.
Medeldjup blåröd färg. Medelstor, bärig doft med tydligt grönt inslag av paprika, mörka bär, lakrits och en liten fatton. Medelfyllig, lite kärv smak, tydlig ton av blå bär, lakrits och grön paprika, viss längd. Mycket ung.
Detta vin som jag hittade på en obskyr vinbar i Bordeaux är något så unikt som en ren carmenére. Druvan carmenére är i princip försvunnen från området och har aldrig använts uteslutande för något vin. Ett vin som verkligen satte griller i huvudena. Kvällens billigaste vin (8 €) men mycket uppskattat.

1998 St Francis Old Vines Zinfandel / USA, Sonoma.
Djupt rubinröd färg med markant brun kant. Stor, utvecklad, nyanserad doft av rotsaker, kakao, nyrostat kaffe, plommonmarmelad och syltade jordgubbar. Medelfyllig till fyllig, utvecklad smak med massor av mjuka ”polerade” tanniner, kryddig och med tydlig karaktär av jordgubbsmarmelad och tomat(!). Mycket lång, elegant eftersmak. Senare under kvällen framträdde en stor doft av eucalyptus.
Ett fantastiskt bra vin som var kvällens absolut största överraskning. I gissningarna var vi i Bordeaux och rörde oss bland de bättre slotten. Att en zinfandel kunde bli så här elegant och välstrukturerad med tiden knäckte oss nästan.

2004 Arnaldo Caprai ”Venticinque Anni” / Italien, Sagrantino di Montefalco.
Hög intensitet, blåröd. Något sluten doft, dammig, litet rostat inslag, tydlig mineralton örtig och med karaktär av solvarma björnbär. Medelfyllig, bra koncentration i frukten, stram och fin struktur som byggdes upp av en frisk syra och mycket fina tanniner som satte sig i hela munhålan. Silkig frukt, balanserad fatton, mycket mineralitet. Elegant vin med lång eftersmak.
Ett mycket tilltalande och ”snyggt” vin. Otroligt välbalanserat. Några hundralappar för dyrt kanske.

2005 Von Siebenthal ”Toknar” Petit Verdot / Chile, Aconcagua.
Djup, nästan opak blåröd färg. Medelstor utvecklad doft, mycket fruktig, syltig med ton av hallon. Fyllig, mycket fruktig smak med en frisk syra och mycket fina tanniner. Silkig frukt, och lång, elegant syradominerad eftersmak med en liten bitterhet.
Ännu ett vin som överraskade. Helt klart det absolut bästa chilenska vinet jag provat. Men så har det en prislapp på runt 400 kronor. Ingen Casillero del Diablo precis.

1976 Beaune Clos des Mouches, Joseph Drouhin / Bourgogne.
Ljust tegelfärgad med fin fällning. Stor, utvecklad och mogen doft av torkad frukt, russin, kanel, jorgubbsmarmelad och ”kinaaffär”. Medelfyllig, utvecklad, frisk syra och mycket fruktig. Tydlig ton av torkad frukt, eldig och lång nyanserad eftersmak.
Ett vin som diskuterades länge. Vi var rörande överrens om att det var en mogen pinot noir. Frågan var hur gammalt vinet var och var det kom ifrån. Var det ett brådmoget vin från Nya Zeeland? Kunde det vara en Bourgogne med sådan fruktkoncentration och mognad. Det lutade åt en bra pinot från nya världen med max tio års lagring. Där satt vi sedan långa i ansiktet. En mycket bra bourgogne på tre decennier som faktiskt finns att beställa på Systembolaget.

1998 Château Laroche Vieilla / Frankrike, Madiran.
Djupt blåröd färg. Medelstor, djup doft av mörk frukt, julkryddor, aromatisk, viol. Fyllig, stram, ung, mycket fruktig, kryddig, lakrits. Tydlig fatkaraktär, många men fina tanniner, lång och elegant eftersmak.
Ännu ett av mina viner. Vår värd spikade vinet som en Madiran. Alla runt bordet enades om att detta måste vara ett ungt vin, inte äldre än 2003. Åldern avslöjades och att detta är den senaste släppta årgången från egendomen samt att priset låg runt 19 €. Juryn enades om att monsieur Brumont får se upp.

1983 Erdener Prälat Riesling Auslese, Weingut Moselschild / Tyskland, Mosel.
Medelhög intensitet, guldgul. Stor, mogen rieslington, antydan till gummi, fruktig, aprikos, marsipan, mandel. Halvsöt, mycket frisk, fyllig nästan fet, torkad exotisk frukt, mandel/nötig. Lång och elegant eftersmak.
Här började diskussionerna röra annat än vin. Vill jag minnas.

2006 Rabl Grüner Veltliner Eiswein / Österrike, Kamptal.
Mycket ljust gul. Medelstor doft av honung och aprikos. Intensivt sött, simmigt och mycket koncentrerat. Honungstoner, rik frukt och lång eftersmak.
Detta vin spikades direkt som en österrikare.

1995 Quintarelli Recioto della Valpolicella / Italien, Veneto.
Klarröd med en brun kant. Medelstor fruktig doft av bittermandel och banan. Oxiderad ton och ett litet ättiksstick. Fyllig, söt och mycket frisk med fatton och inslag av läder. Viss längd med eldighet och liten bitterhet. Ett obalanserat och klumpigt vin utan finess var vi ganska eniga om. En recioto ska enligt min mening drickas förhållandevis ung. Insåg först nu att vinet kostar 1114 kronor för en halvbutelj!!! Fullständigt obegripligt!

2004 Benegas-Lynch Cabernet Franc / Argentina, Mendoza.
Mörk, djup blåröd. Stor, pepprig och mycket aromatisk doft. Toner av nytt läder, mynta och grön paprika och eldighet. Fyllig, koncentrerad fruktighet, mycket frisk och stram med mogna tanniner. Mycket örtighet och mynta i den långa eleganta eftersmaken. Även här visade vår värd framfötterna och drämde till med druvan direkt. Mycket välgjort vin i modern stil men med klassisk struktur. 100 % cabernet franc från 80-åriga oympade stockar. Konsulterande vinmakare är Michel Rolland, fast bara på pappret då producenten vill ha sin egen stil på vinet men med ett säljande namn. Kostade runt 250 kronor.

Var på en mycket givande provning av whisky från Bowmore på Islay. Provningen leddes av Tom Jones (nej inte han) som representerade destilleriet. Det var en provning i befriande avsaknad av whiskynörderi. För den som inte vet det så är whiskeynörden en extremform av vinnörden. Han (det är alltid en man) ligger i samma nördklass som frimärkssamlare och fågelskådare. Det handlar om att kryssa av specialbuteljeringar av ofiltrerad whisky med hög PPM i numrerade flaskor (låga nummer) från företrädesvis nedlagda destillerier. Viktigast är att ingen annan provat den.

Skotsk whisky, Bowmore inkluderat, lagras idag företrädesvis på gamla bourbonfat som finns i obegränsad mängd och är ganska billiga. Traditionellt användes sherryfat men dessa är idag sällsynta och mycket dyra. För att bibehålla whiskyns karaktär började man därför att ge den en ”finish” av sherryfat genom att avsluta lagringen med en kortare tid på dessa fat. Detta förfarande är upphovet till dagens trend med ”wood finnish”. Det finns en uppsjö av buteljeringar där whiskyn fått en dos karaktär från sauternes-, portvins-, oloroso- och madeirafat. Uppfinningsrikedomen har tydligen inga gränser. Senaste stolleprovet är fat som härbärgerat australiensisk shiraz! Min personliga uppfattning om detta är att det oftare blir mer intressant och kuriöst än bra. Bowmore med bordeauxfinish är ett exempel på mindre bra resultat (se provningsanteckning nedan).

Med ett lysande undantag imponerade all provad whisky som balanserad och elegant. Absolut bäst och med en mycket speciell karaktär var Bowmore 25 YO. Men med ett buteljpris på två lakan så ska det bjudas något utöver det vanliga. Tycker jag.

Bowmore 12 YO 40%. Liten rökighet, toner av jod, hö, vanilj och honung. Torvig karaktär och inslag av tjära och citrus. En ganska mjuk och fruktig whisky. Med lite vatten och senare jämförelse med de äldre varianterna framstår vaniljtonen dominerande och whiskyn uppfattas som relativt enkel.

Bowmore Darkest 15 YO 43%. Mycket mörk. Toner av torkad frukt, jod och en lite volatil karaktär minnande om gammal calvados.. Nötig, bränd, ekig och inslag av mörk choklad och bokna äpplen. Eldig, kraftfull, astringent smak med inslag av tjära och salmiak.

Bowmore 18 YO 43%. Nyanserad doft av jod, vaniljkola, apelsinskal, bränt socker och aprikosmarmelad. Mjuk, fyllig och mycket lång och elegant smak med viss astringens och viss jodton i avslutet.

Bowmore 25 YO 43%. Stor komplex doft av engelsk apelsinmarmelad, rökighet, kanderad frukt, mandel och nötter. Fyllig smak med torkad frukt, salmiak och en distinkt ton av violpastill. Mjuk, lång och elegant eftersmak.

Bowmore 1992 Bordeaux Barrel Finnish 53,5%. Röd ton. Doft av rostade hasselnötter, trä/ek, grön paprika, jordig ton. Smaken är osammanhållen, jordig och med en bitter ton. Det smakar som om man tagit ut det sämsta och tråkigaste bitarna av bordeauxviner och destillerat ned dem i denna whisky. Riktigt tråkig.

http://intressant.se/intressant

Eftersom jag är i Köpenhamn idag på spansk vinmässa så faller det ju sig helt naturligt att jag på ägnar mig åt ölprovning. Inte? Nå så blev det i alla fall. Lunch skulle intas och jag hamnade på Brewpub som man av namnet kan gissa sig till är ett microbryggeri.

Jag slog mig ner på deras trevliga innergård och beställde in den ”Store Frokost”, en lunchtallrik bestående av:

• Låntidsmognad, inlagd isländsk sill. En stor, otroligt mjäll sillfilé med en mild kryddig smak som påminde vagt om matjessill.
• Griskind med rotrukter. Mycket mör, ugnsbakad griskind med mustig smak serverad med friterade chips av potatis och palsternacka.
• Lättrökt fläsfilé med lökconfit. Fantastisk mör och saftig filé med bara en antydan av rökighet med syltade sötsyrliga rödlökar.
• Oxsvansterrin med jordgubbe(?). En vacker terrin som tyvärr saknade sälta. Den färska jordgubben till var helt obegriplig, men en titt i menyn avslöjad att den skulle varit konserverad. Som marmelad hade det kanske funkat bättre.
• Utvalda, lagrade danska ostar. En fast, smakrik rödkittsost och en kraftfull blåskimmel serverade på en sallad med kanderade valnötter och ugnsbakade körsbärstomater.

En mycket fin lunchtallrik tillagad med omsorg och med fina smaker. Till detta blev det en provbricka med fem av pubens egna fatöl:

• Sommerweisse. En veteöl med toner av mogen tropisk frukt, aprikos och en frisk smak med len fruktighet. Trevlig, välgjord öl som tyvärr inte passade med någon av rätterna på tallriken.
• Doonesbury. En pale ale med en mycket aromatisk, nästan parfymerad, doft av citrus och apelsin. Smaken var lätt, fruktig, aromatisk med mjuk karaktär och en liten beska.
• Amorillo. Red ale med en doft dominerad av torkad frukt och en medelfyllig kropp med någon sötma och en fint balanserad beska.
• William Wallace. Skotsk ale (brown ale) med brödig näsa, fyllig kropp och en lång balanderad eftersmak med viss rökighet och bra beska som inte tar över. Fantastisk bra tillsammans med den fina sillen.
• Leviathan. Ett barley wine med en alkoholhalt på 9,5%. Kraftfull, fyllig, lite bränd med viss sötma och en hög men väl balanserad beska. Alkoholen var väl maskerad. Märkligt nog den öl som genomgående fungerade bäst till maten, speciellt till fläskfilén och griskinden.

Jag blev överraskad över den genomgående höga kvaliteten på ölen. Vanligtvis brukar microbryggerier dra på för hårt med humlen och ölen får en markerad beska och en överdriven aromatisk ton. På Brewpub hade de lyckats att göra balanserade, välsmakande öl som man gärna kommer tillbaka och smakar mer av.

.

…är kanske inte rätt benämning för kvällens aktivitet. Ordet ”kräftskiva” frammanar bilder av orgier av ohämmat sörplande, snapsande, lustiga hattar, pinsam allsång kring supandet och ännu skämmigare ”discodans” framår småtimmarna. Här var det mer frågan om stillsamt njutande av kokta skaldjur och goda drycker.

För att komplettera gårdagens kräftkok lagade jag idag till en västerbottensostpaj med kantareller. Pajdegen gjordes enligt den enkla 3-2-1-principen som fungerar förträffligt. Ett tips är att spara lite av mjölet till utbakningen för att kompensera att den blir väldigt kladdig när vattnet tillsätts. Äggstanningen gjordes också enligt 1-2-principen (1 del ägg, 2 delar västska) vilket blev 3 ägg (1,5 dl) och 3 dl vispgrädde, några kraftiga tag med pepparkvarnen som sedan vispades ihop med 150 g finriven västerbottensost. Efter att pajkalet förgräddats 10 minuter i 225° hälldes ägg- och oströran i samt ett par hekto smörfrästa kantareller (kan uteslutas eller ersättas med annan svamp) och gräddades i 30 minuter i samma temperatur. Resultatet blev en mycket krämig och smakrik paj som fungerar som tillbehör till många rätter utöver kokta kräftor, eller som ensamrätt till en sallad.

Hur blev då kräftorna som kokades dagen innan? Första intrycket var att de var för lite salta och inte smakade så mustigt som väntat. Denna reaktion var förmodligen resultatet av åratal av konsumtion av frysta importkräftor. Efter ett tag insåg jag att de egenhändigt kokade kräftorna var otroligt mjälla i köttet och hade en mild, fin smak av skaldjur, ett mellanting av hummer och havskräfta. Man fick inte den där feta, ”filkiga” känslan på händer och i ansiktet som när man äter frysta kräftor. Totalt sett en större upplevelse av råvaran. Själv var jag inledningsvis tveksam men min kollega gav sig fullkomligt här från början och lovprisade de små kräldjuren.

Dryckerna som njöts till kräftorna var ett urval olika lageröl och kryddade brännvin från Danmark samt en pinot blanc från Holland. Ja, ni läste rätt. Ett vin från Holland! Första gången för mig och fråga inte varför flaskan stod på bordet. Doften var ren, frisk med fin, lite gul fruktton och tydlig mineralton. Smaken var inledningsvis MYCKET frisk och lätt utan någon större fruktighet och längd. Till kräftorna fungerade vinet överraskande bra. Jag trodde att det skulle vara allt för torrt och friskt men de milt smaksatta kräftorna lockade fram frukten i vinet. En enkel slutsats är att till kraftigt sältade kräftor passar lättare lageröl medan torra, friska vita viner lämpar sig om skaldjurskaraktären får framträda mer.