Jag har syndat. Köttet gav efter. Min karaktär är lika svag som på en Heineken. En ynkedom till människa är jag. Det var omöjligt att inte lyssna till lockropen när jag körde förbi. Tradition och suget efter snabba kolhydrater tog överhanden. Pusher, ditt namn är Fritidsbaren.

När jag idag skulle åka förbi Fritidsbaren i Ystad Sandskog så gick det inte längre. Min kolhydratsnåla diet som jag så noga följt och som gjort mig lite slankare var över. Jag behövde Wienerbrödet. Ingen sommar är komplett utan att ha besökt den nästintill kultförklarade Fritidsbaren och ätit deras gudomliga och mytomspunna Wienerbröd (jag envisas med stort ”W”, något annat vore en skymf). Bara miljön, omgivningarna och atmosfären är värt en omväg. Men jag var här för sockret och fettet!

Med darrande händer bar jag min bricka med Wienerbrödet och en kopp kaffe. Det var mest för syns skull jag köpte kaffe, egentligen hade jag kunnat mula in Wienerbrödet direkt där vid disken. Att äta ett Wienerbröd kräver två händer. De är tunga, fullmatade med smör. Inte frasiga, flagiga, tunna och luftiga som andra bröd som försöker paradera under samma namn. Ett Wienerbröd är lite sprött på ytan, lite skivigt och drypande av smör från det söta vetebrödet. Sötman verkar komma snarare från vetet än sockret. Jag hittar också en antydan till sälta. Ut mot kanterna är sprödheten tydlig, lite som en smördeg, men sedan blir den skönt degig mot mitten. Den milda smaken möter sedan den distinkta sötman och hårdare ytan i glasyren. Perfekt brytning. Man sluter ögonen och känner lyckan sprida sig i kroppen med hastigheten av sockret i blodomloppet. Barn på nytt.

Om du så bor i Haparanda rekommenderas en omväg till Ystad. En varning bara. Försök aldrig, säger aldrig, köpa med dig ett Wienerbröd att äta hemma. Så fort de reser förvandlas de till endast wienerbröd.