Matnördighet kan mätas på många sätt. En säker metod är att kolla vad som gömmer sig bland kokböckerna.

Mina senaste förvärv räknas varken till kategorierna ”100-läckra-tips-för-fina-bjudningen” eller ”hjälp-vad-gör-jag när-ungarna-skriker-och-allt-jag-har-hemma-är-sockerkaksmix-och-sillkonserver”. Den typen av böcker finns förstås också i min samling liksom Bonniers Stora kokbok och nästan hela Culinaria-serien från Könemann. Är det någon som någonsin lagat nåt recept från de böckerna? Inte jag i alla fall. Jag tror att de snarare ska räknas som inredningsdetaljer  än kokböcker.

Den senaste högen innehåller bland annat ett antikvariskt exemplar av ”Mathistorisk uppslagsbok” av den evige Jan-Öjvind Swahn samt ett antal titlar av Michael Ruhlman. Den mest lockande är ”Charcuterie” som beskrivs som ”…a love song to animal fat, to salt, to the pig…”. Härligt informativ, passionerad och ganska enkelt upplagda recept. Illustrationerna är inte så kul, får i alla fall mig att osökt tänka på sjuttiotalets boksuccé ”Kärlekens nöjen”. Inga associationer jag vill ha när jag trixar med korvskinn och pastejsmet. Det räcker med fjälstertraumat kungafamiljen gett mig; ”Mer kött! Mer kött!”

Jag kommer säkert att få anledning att återkomma till charkuterieboken och de andra många gånger framöver.