Den som tror att mat- och vinbloggare vadar i varuprover får tänka om. Visst finns det de som får en hel del godsaker men undertecknad tillhör definitivt inte den skaran. Därför blir jag extra glad när det någon gång dimper ned något.

Särskilt spännande när vännerna på Nigab skickar en hemlig flaska invippad i folie bara för att de vill höra min ärliga åsikt om detta anonymiserade vin. Jättekul!

Klar, medeldjup gul färg. Ganska stor, ung, blommig, lätt parfymerad doft av apelsinblom, vingummi, örter, citruszest, mogen gul frukt, påtaglig eldighet och någon faktkryddighet. Medelfylligt, torrt, ungt och fruktigt med medelhög syra, citrus, apelsin, grapefrukt, tydlig fatstruktur, någon beska, viss längd med aromatiskt inslag och liten mineralitet. 

Min tanke gick nästan omedelbart till Argentina och något fatjäsningsexperiment med druvan torrontès på grund av den aromatiskt parfymerade doften och den inte allt för höga syran. Men det fanns en kraft och eldighet som förde mig tillbaka till Europa och Iberiska halvön.  Det visade sig mycket riktigt vara ett portugisiskt vin från Setúbal söder om Lissabon. 2010 Quinta da Bacalhôa Branco är framställt av 50% semillon,  25% sauvignon blanc och 25% alvarinho som delvis jäst och lagrats på ny fransk ek. Trots den tydliga inspirationen från vit bordeaux så är detta ett ganska typiskt portugisiskt vin med sin bredaxlade attityd och varma charm. Vinner förmodligen på några års lagring och/eller sällskap med en helgrillad fisk. Extra stilpoäng för den oblyga, otrendiga och silvriga etiketten.

Provade ett gäng portugiser idag varav några stycken kan rekommenderas.

Först ut är vita, ekologiska 2009 Quinta do Ameal av druvan louriero. Vinet kommer från Vinho Verde i norra Portugal men har inga likheter med de pärlande billiga viner som många tänker på när området kommer på tal. Här har vi ett vin av hög kvalitet och med uttalad karaktär. I glaset kombineras gula och gröna äpplen med mogen citrus, liten örtighet och en lätt rökig mineralitet. Men det är i munnen som man märker den extremt fint fokuserade, mogna frukten och den mycket fina, höga och slanka syrorna. Lång, välbalanserad eftersmak med tydligt mineralgrepp. Mycket läckert, som en riktigt bra chablis!

Jag trodde det var omöjligt att hitta ett bra och personligt vin under sjuttio kronor. Tji fick jag för här kommer 2009 Dão Casal Mor Reserva för bara 56 kronor! Det är en röd portugis i den lite äldre stilen med en kryddig, lätt utvecklad, rödfruktig och lite intressant doft. Smaken är långt ifrån den publikt fruktiga, moderna och saftiga stilen. Här är det istället lite torkad frukt, friska syror och lite avrundade tanniner. Enkelt, lite egensinnigt men med bondsk charm. Ett vin som gjort för stora fester där man ställer fram en mustig gryta, bröd att bryta och dricker vin i stora klunkar ur duralexglas.

Provade åter Periquita Reserva som jag testade och sågade för några år sedan. Då var det årgång 2005 men ett hopp till 2008 gjorde inte saken bättre. Spretig, gles, syltig frukt och en påklistrad vanilin-ek.Trist att en sådan storsäljare inte kan hålla en högre nivå. Men från samma område, samma årgång och till samma pris får man istället 2008 Meia Pipa. Mer stuns i frukten, lite kryddighet, bra friskhet och strävhet. På det hela taget mer fokus och ett mycket bättre köp!

För lite mer än tre år sedan stod jag i en dramatisk vingård i de inre delarna av Douro i Portugal och provade ett fantastiskt rött vin av de 30-40 druvsorter som frodades i de ekologiska odlingarna. 2005 Pintas* gick rakt in i hjärtat och fick nackhåren att resa sig. Ungt och koncentrerat men med en sällan skådad balans mellan rik, mörk fruktighet, friska syror, täta tanniner, ny ek, komplexitet och samtidigt så omedelbart och njutbart. Både vinet, den lilla spartanska vinanläggningen som Inhyste Wine & Soul samt givetvis den begåvade (och fantastiskt vackra) vinmakaren Sandra Tavares da Silva (jaja, hon har visst en man också som är inblandad på något sätt) imponerade stort. Vi fick efter lite övertalning köpa med oss några flaskor av den starkt begränsade produktionen.

Buteljerna har legat i vinkylen sedan dess och jag har med jämna mellanrum längtansfullt tittat på dem. För ett par veckor sedan öppnade jag en av dem. Den förväntade upplevelsen uteblev. Vinet var fortfarande bra och balanserat men den omedelbara charmen och kraften i den mogna frukten hade bleknat något. Av detta drar man två lärdomar. För det första så är det bättre att dricka viner för tidigt än för sent. För det andra så vinner sällan viner där frukten står i förgrunden på lagring.

När jag hittade andravinet 2007 Pintas Character på Systembolaget var jag därför tvungen att prova det för att se om jag kunde hitta tillbaka till ursprungskänslan. Faktum var att för halva priset fanns här en förnimmelse av den där omedelbara frukten och ungdomliga charmen. Mycket fint sammansatt vin där ingenting stack ut förutom en mycket tydlig ton av sötlakrits. Några flaskor finns spridda över landet. Försök få tag på en av dem om inte jag hinner före.

*Årgång 2008 finns det fortfarande några flaskor av på Systembolaget.