När jag för ett par år sedan hittade de där ”syltburkarna” som ett tag var så populära att servera drinkar ur i sortimetet hos Bo Ohlsson i Tomelilla, ja då visste jag att hajpen definitivt var över. Nu är de till och med osäljbara på loppisar.

Lite samma sak är det med 2015 Askaneli Rkatsiteli Qvevri. För dig som inte provat georgiskt/amfora/rkatseli/”naturvin”/orange så är det verkligen ett fynd! Fem rutor att kryssa i ett och samma vin. Det är drinksyltburken i vinform. En nyligen hajpad och marginell vinstil (eller flera) nu i ganska stor volym till lågt pris som till och med finns på det lokala Systembolaget i Simrishamn.

Det är inget dåligt vin heller. Rent och oklanderligt med en hel del karaktär. Medeldjup färg någonstans mellan orange och bärnsten. Stor doft med viss komplexitet av apelsinmarmelad, nötter, cider, honung och lätt oxiderad ton. Smaken är definitivt annorlunda med distinkt aprikoskaraktär, läskande syra och en känsla av att man har blandat kallt te med någon torr fruktjuice. Ganska lång smak med ett uppfriskande avslut. Inte tokigt alls till hårdostar och kallskuret.

Känslan är som när Lordi vann Eurovision Song Contest med Hard Rock Halleluja 2006. I sammanhanget nytt, annorlunda och nästan lite kittlande, men ingen utom de mer frikyrkliga blev väl egentligen upprörda. Ja jag vet att båda mina referenser är dammiga. MEN HEJ! Jag fyllde faktiskt 57 igår! Ge mig lite utrymme här!

Jag har tidigare skrivit om mitt positiva möte med vinerna från House of Wine of Georgia och igår var det dags igen med mer fokus på qvevrivinerna. Det handlar om viner som jäses i enorma keramikamforor nedgrävda i marken. De vita vinerna jäses med skalen vilket gör att de får en mörkare färg och en struktur som påminner om röda viner.

Det största problemet för dessa viner är druvornas ofta hopplösa namn och att priserna på beställningssortimentet är alldeles för högt. Om man istället satte ihop blandlådor skulle det bli fyndstämplar både här och där. Av de sex första vinerna som alla gjorts enligt den uråldriga metoden att jäsa i keramikurnor var nämligen de fyra första nämligen alldeles storartade. Med några undantag var samtliga viner mycket välgjorda med massor av personlighet, komplexitet och balans. Georgiska viner är definitivt värda att hålla ögonen på.

2009 Satrapezo 10 kvevri Rkatsiteli. Medeldjupt halmfärgad. Stor, utvecklad doft av honung, grapefrukt, aprikos, torkade rosor och något eldig. Torrt, fylligt, mycket friskt och fokuserat fruktig med massor av apelsin och citrustoner, torkad aprikos, angenämt skalkärv och torrt, nästan grusigt avslut som är långt, balanserat och smakrikt.

2011 Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Stor muscatlik och aromatisk doft av kryddor, rökighet,  blommor, pomerans, honung och starkvinston. Fyllig, mycket stram smak med massor av fina tanniner, balanserad men lite torr frukt och något metalliskt, nästan mjölig smak som påminner om hassel- och valnötter.

2007 Alaverdi Tradition. Ganska djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex eldig, torkad tropisk frukt, honung, rökig gummiton, pomerans, kryddnejlika och knäck. Fyllig, mycket torr, avrundad, läskande syra, stram med muntäckande strävhet, värme, torkade frukter, bokna äpplen, nötter, lång, stram och komplex eftersmak med balans. Imponerande.

2008 Mtsvane Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Medelstor, aromatisk, pepprigt, kryddig, apelsinblom, pomerans, stor karaktär av ingefärakarameller, honung och torkade aprikoser. Medelfyllig, mycket fruktig, eleganta, läskande och ”långa” syror, mineralitet, lite eldig, kryddig, nötig och lång eftersmak med lite metallisk efterklang. Läckert.

2009 Vinoterra Saperavi. Djupt, tät blåröd. Medelstor, mörka bär, gummi, salvia, lagerblad och kryddpeppar. Medelfyllig, fruktig med slanka fruktsyror och ganska tuffa tanniner som kommer med viss frödröjning. Mycket ung, lite korthuggen och stum men med förlåtande läskande syror.

2009 Satrapezo Saperavi. Mycket djup och tät med liten purpurkant. Stor doft av körsbärs- och svartvinbärslikör, vanilj, smörkola, pepprig, yoghurt, grädde och något flyktig och efter ett tag kommer lite mognadstoner som läder. Fyllig, mycket fruktig, marmeladig frukt, mycket friska syror, tuffa, sotiga tanniner, rödbetor, bred och lång smak med lakrits, rökighet.

2008 Tsinandali Special Reserve. Ganska ljust gul. Stor, lätt aromatisk, pomerans, apelsinblom, vit persika. Medelfyllig, läskande syra, lite tunn frukt och något kort men med tydlig, stram mineralitet och kvardröjande syra. Snyggt och välgjort.

2011 Kondoli Mtsvane-Kisi. Mycket ljust gul med litet grönt inslag. Stor, frisk aromatisk och lätt parfymerad doft av apelsinblom, piggelin, gröna äpplen, grädde. Lätt, avrundad syra, torr, grön fruktighet, bra längd men ganska oansenligt.

2008 Trioni Mtsvane. Medeldjup gyllengul. Stor, gulfruktig, honungsmelon, lite smöriga honungstoner, frisk citrus, mynta och citronmeliss. Medelfyllig, eleganta och välpolerade syror, fokuserad och slank frukt, nätmelon och vit persika med mycket bra längd och snyggt integrerade fat.

2008 Saperavi Special Reserve. Djupt rubinröd. Stor, mörkfruktig, skånsk lakrits, mynta, yoghurt och lite köttig ton. Medelfyllig mycket fruktig smak med rödfruktig och slank karaktär, frisk och läskande syra, många men mjuka tanniner och eftersmak med bra längd och liten kryddighet.

2008 Mukuzani Special Reserve. Ganska djupt rubinröd färg. Medelstor och lite animalisk doft med mognad, läder, svamp och lite kryddor. Medelfyllig, lite tunn i frukten och något metallisk smak med något kort smak med kvardröjande bitterhet.

2009 Kinzmarauli Saperavi. Djupt blårött. Ganska liten och syltig doft med lite rökig gummiton. Medelfyllig, frisk halvtorr till halvsöt, röda bär, lingon, hallon, sötlakrits. Enkel, charmig men ganska kort smak med läskande syror.

2010 Khvanchkara. Ganska ljust hallonröd. Ung, stor bärig doft av karamell, hallon, jordgubb, hallonbåtar, örter, myck lik en enklare beaujolais. Frisk, halvtorr till halvsöt, kärv röd bärighet. Lite kort, stram och kärv. Kräver sitt sammanhang.

Som jag skrev i den förra bloggposten så skulle jag försöka förkovra mig i bulgariska och moldaviska viner under min dag på Vinordic. Det var varken lätt eller roligt.

Bemötandet från tjejerna i de båda montrarna kan närmas beskrivas som trumpen ”öststatscharm”. Inget vidare med andra ord. Det verkade som de mest hade sin uppgift för sina språkkunskaper än för sitt intresse i vinerna. Nu gjorde det inte så mycket i och för sig. De bulgariska vinerna kan som bäst beskrivas som korrekta och karaktärslösa och de moldaviska som felfria men obalanserade. Eftersom jag inte ger mig så lätt tänkte jag mig att prova på destillaten som även fanns i montrarna. I mitt bakhuvud fanns ett gammalt semsterminne från en charterresa till Bulgarien på slutet av 1980-talet då jag drack en del riktigt bra, lokal brandy. Det blev dock ingen sprit då tre bulgariska flickorna efter dividerande sinsemellan inte kunde enas om det var kul att öppna en flaska.

Gjorde även ett försök med den moldaviska spriten som såg spännande ut och kom i många varianter. Bland annat förevisades en vodka i form av en brandsläckare med det inte så lite motsägelsefulla namnet ”Firestarter”. Här dök en entusiastisk liten man upp för att presentera sin brandy och hällde upp ett litet prov i mitt glas. Inte kul alls. Rå, tuff och lite oren men jag dolde min reaktion väl och hällde ut det som fanns kvar i glaset. Det skulle jag inte gjort. Jag fick med all önskvärd tydlighet veta att så gjorde man inte med denna fantastiska dryck som det låg så mycket arbete och svett bakom. ”Svett” kunde jag hålla med om och var riktigt lättad över att slippa prova mer.

Dessa motgångar till trots och med dåliga erfarenheter i bagaget av georgiska viner styrde jag stegen mot House of Wine of Georgia. Jag bad importören helt frankt om att försöka ändra min uppfattning om landets viner. Han lyckades. Jag fick bland annat prova det mousserande vinet 2007 Bagrationi Finest som är gjort enligt den traditionella metoden. Ren, torr, frisk och välgjord med tät mousse, inslag av citrus och lite nötighet och brödton. Det vita 2008 Tsinandali Special Reserve av druvorna rkatsiteli och kakhuri mtswane var riktigt bra och spännande med aromatiska toner, mogen gul frukt och en intressant struktur byggd på skalkärvhet, fin syra och mineralitet. Ett exempel på de ”orangea” vinerna jästa på qvevri (nedgrävda leramforor) fanns också. Till skillnad från de exempel jag tidigare provat var 2007 Alaverdi Tradition välbalanserat, komplext och mycket intressant. Stor, oxiderad doft av torkad frukt, aprikos, honung och lite läder och en torr, fyllig smak med massor av tanniner och syror och en mycket lång eftersmak. Spännande vin!

De röda vinerna jag provade var alla av druvan saperavi men uppvisade alla mycket olika karaktärer och var överraskande välgjorda i en stil som förde tankarna till Piemonte. Gemensamt för dem alla var en lite rökig och animalisk doft och en ganska tuff tanninstruktur som förstärktes av en fatlagring som i vissa fall var lite överentusiastisk. Kärleken till franska ekfat verkade inte vara helt besvarad, troligtvis hade vinerna tjänat mer på amerikansk ek. Mest imponerande var faktiskt 2007 Saperavi Rosé  med fin färg, massor av mogna, röda bär i doft och smak, fyllig, välstrukturerad och lite eldig. Ovanlig på det sätt att färgen på vinet inte kommer från skalet utan ifrån saperavidruvans färgade fruktkött samt att det är ett spänstigt rosévin med snart fem år på nacken. Mycket ovanligt.

Ser med spänning fram emot fler möten med Georgiens viner!