Jag måste inleda denna långa text med att på förhand be om ursäkt för mina överord, onödigt många utropstecken och ovanligt positiva ordalag.

Föreställ dig en Bond-film där skurken planerar ta över världen genom en ondskefull plan som involverar vin. Föreställ dig sedan hans eleganta reception, underjordiska produktionsanläggning och högteknologiska laboratorium med vitklädda tekniker. Så är det att besöka Freixenet. Fast utan den slemme boven förstås.

Bara att stiga ner de branta trapporna och skåda den vidsträckta fatkällaren där dosagevinerna (de få centliter som tillsätts efter att jästen avlägsnats ur flaskan) lagras fick oss att tappa hakorna och inse hur enorm produktionen är och hur noggrann man är med kvalitet och karaktär. För de högsta kvaliteterna hade man andra dosageviner som lagrades i ett solerasystem och hade en medelålder på 20 år!

Fyra våningar ned i de gamla källarna lagras Freixenet Real Reserva under naturkork precis som hos Recaredo. Denna källare anknöt därefter till den modernare källaren i åtta (!) våningar där ett litet tåg turligt nog transporterade oss vidare. Absolut hissnande att uppleva denna enorma lagringsyta där ofattbara mängder vin lagrades fyrtio flaskor högt staplade av helautomatisk robotar.

Hakorna tappades ytterligare en gång när det berättades att man tagit fram en metod att flytta jästen i flaskan till korken (reumage). På traditionellt sätt för hand tar denna process ungefär en månad och i modernare gyropaletter 5-6 dagar. Men genom att ha utvecklat en butelj med särskilt glatt insida, jäst med mindre vidhäftning och en förenklad metod (vagga) så hade man fått ner tiden till 60 minuter!!!

I slutet av rundturen hamnade vi i ”jästfarmen”. Detta är en avdelning som endast sysslar med forskning och odling av jäst. Avdelningen ser ut som och är lika stort som ett medelstort modernt vineri. När man sätter en jäst utgår man från en samling celler i ett provrör och på 30 dagar har man 100 000 liter! Dagligen kontrollerar man jästens genetiska kod så inga spontana mutationer uppstår. Absolut häpnadsväckande. Forskningen kring jästen är omfattande och man förfogar över ett välbemannat laboratorium som inte saknar något i utrustningsväg.

Mest imponerande är ändå kvalitetsambitionen som visar sig i att man är de enda i området som plockar druvorna för hand i 25-kilosbackar av plast med avrinning i botten så att all eventuell oxiderad must rinner bort. De 1200 kontrakterade odlarna förses med dessa backar som tvättas varje kväll. Alla druvor skördas manuellt på detta sätt för samtliga kvalitetsnivåer! Jämför med hur närmaste konkurrenten Codorníu slarvar bort sin kvalitet.

Oavsett hur stort och imponerande allt var och hur mycket man än trycker på att man satsar på kvalitet och forskning så är det slutligen i vinerna som vinproducenterna obönhörligen avslöjar sig. Jag hade redan tidigare provat de flesta vinerna i deras sortiment och provningen på plats befäste bara vad jag redan visste. Förvånad blev jag dock över hur fantastiskt väl vinerna stod sig i konkurrensen mot övriga viner som provats under veckan, räknar man dessutom in prislappen så är Freixenet en verklig vinnare. Storlek kan ha betydelse.

Fruktiga, friska och strama Elyssia Gran Cuvée Brut, mogna och fylliga 2007 Brut Vintage Reserva med sina toner av vita frukter och rosa Elyssia Pinot Noir Brut med sina rökiga, bäriga och örtiga toner kan alla utan tvekan beställas från Systembolagets beställningssortiment. Fyndstämpel på samtliga.

Imponerande i sin kraftfullhet och komplexitet var Reserva Real Brut med toner av rostat bröd, kaffe, rökighet och eucalyptus. Lite trist med den Dom Perignon-inspirerade presentationen men det obegripligt låga priset förlåter det mesta. Kostar 40-50 kronor mer i Spanien. Vill man testa något annorlunda så är mogna, aromatiska och halvsöta 2001 Malvasia som lagrats på sin jästfällning 66-76 månader en cava i traditionell söt stil och unik eftersom den är gjord på druvan malvasia! Testa till en fruktpaj med nötter eller en lagrad ost med fikonmarmelad.

Den stora överraskningen var dock Cordon Negro som med sin välkända mattsvarta butelj och sirliga guldtext nästan betraktas som ett skämt bland oss vintomtar. Jag skäms att jag inte provat den på många år och vill minnas att senaste gången var den halvtorr. Den variant vi fick prova och som säljs på Systembolaget är brut, det vill säga torr, och har lagrats 18-24 månader (!) på sin jästfällning, vilket med bred marginal överskrider vad som räknas som reserva och är längre än vad många enkla champagner lever upp till:

Ljust gul färg och fina bubblor. Liten till medelstor, ren, fruktig doft dominerad av citrus, mogna päron och med en liten rökighet. Medelfyllig, torr, frisk och fruktig smak dominerad av citrus och gul frukt. Ren eftersmak med viss längd, liten fetma och någon liten bitterhet.

För 74 inflationspengar kan man räkna detta som snudd på fynd i det billigare segmentet. Det finns en anledning till att detta är världens bäst säljande mousserande vin.

Efter detta omtumlande besök bar det iväg till det allra sista stoppet på vår resa; Segura Viudas. Denna respekterade kvalitetsproducent ägs av Freixenet och hanterar all druvmottagning för bägge bodegorna. Under rigorös kontroll, analys och selektion tar man under skördetid emot hissnande 1000 ton (en miljon kilo) druvor om dagen! Man har med andra ord lite druvmaterial att välja på när man ska göra sina viner.

Vid denna den allra sista provningen var jag ganska utmattad och uppskattade kanske inte de prisbelönta och omskrivna vinerna fullt ut. Men jag var inte mer illa däran än att jag kunde uppskatta Segura Viudas Brut Rosado som finns i princip alla systembolagsbutiker:

Ljust hallonfärgad. Stor, generös och uttrycksfull doft av skogshallon, jordgubbar, vattenmelon och gul banan. Smaken var torr, frisk, ganska fyllig, smakrik och mycket fruktig med smak av både solmogna hallon och hallonsoda. Rättframt, aptitretande, charmigt och fruktigt.

Efter denna rosa bärchock bar det av i full karriär till flygplatsen och den spännande resan i cava-land var över.

Sista dagens stressiga program kändes inte särskilt lockande. Att besöka moderna Vilarnau  och jätten gluff-gluff Freixenet rörde inte upp särskilt mycket entusiasm efter att ha sett hantverket och engagemanget hos Recaredo. Tur att jag så ofta har fel.

Besöket hos Vilarnau kunde ha börjat bättre. En skördemaskin förde oväsen i vingården och en representant för ägaren Gonzalez-Byass tog emot oss utanför den opersonligt supermoderna bodegan. Hans presentation av företaget var så irriterande tråkig att jag fick lust att slåss. Som tur var släppte han ganska snart fram önologen Eva Plazas Torné som genast drog ut oss i vingården. Hon förklarade skördemaskinens närvaro med att skörden avslutats dagen innan men att de sparat några rader för att vi skulle få se lite aktivitet och kunna smaka druvorna. Sådant tackar man för!

Eva visade oss skillnader mellan de olika druvsorterna i storlek, klasens uppbyggnad och hur de lokala druvsorterna blad hade skyddande ”päls” på undersidan mot hettan, något som nykomlingen chardonnay saknade. Hon förklarade också ingående hur de arbetade i vingården och skapade förutsättningar för druvornas mognad. Med jämna mellanrum fick vi fly undan den ganska skrämmande skördemaskinen som effektivt skakade loss druvorna från klasarna. Vi räddade dock med oss några klasar som skulle med till druvanalysen.

Här hos Vilarnau skulle vi nu få vara med om en helt ny upplevelse. Utrustade med varsin kopia av J. Rousseaus och D. Delteils ”Sensorical Analysis of the Grape” skulle vi få lära oss att via 20 olika punkter bedöma de olika druvsorternas mognad. Vi fick klämma på druvorna för att känna elasticiteten, dra i stjälkarna, bedöma färg, smaka och avgöra hur fruktköttet häftade vid skinnet. Druvköttets syra och sötma, skalets strävhet och hållbarhet och kärnans mognad var ytterligare några av parametrarna. Det var en kladdig men mycket intressant och lärorik övning.

En mycket givande fältövning som gjorde det ointressanta med självupptagna vingårdsbesöket hos biodynamiska Recaredo än mer pinsamt.

Tyvärr överskuggade druvprovningen totalt den efterföljande vinprovningen som tyvärr fick stressas igenom. Vinerna hade dock en generellt god kvalitet, bland annat Vilarnau Brut som faktiskt är ett litet fynd i beställningssortimentet, men det var det sista vinet som verkligen gjorde ett bestående intryck. Grundvinet till Albert de Vilarnau Barrel Fermented Extra Brut var fatjäst och lagrad på nya franska ekfat från Allier under 6 månader med återkommande battonage (jästfällningen vispas upp). Efter den andra jäsningen på flaska lagrades den ytterligare 30 månader vilket i princip gör den till en gran reserva:

Djupgul färg och små fina bubblor. Stor, uttrycksfull doft av ananas, gul tropisk frukt, mango, citrus, rostade toner och vanilj. Fyllig, mycket frisk och koncentrerat fruktig smak med samma aromer som i doften och massor av mogen fruktighet parad med fin ekstruktur, nötighet och en lång, komplex eftersmak. Ännu mycket ungt. Som en mousserande variant av en kalifornisk chardonnay i gammal god stil.

Inför besöket hos Recaredo hade jag lovat mig själv att uppträda väluppfostrat och inte ställa obekväma frågor. De är nämligen den första cavaproducent som odlar enligt den biodynamiska religionen. Nu spelade mitt exemplariska uppförande ingen roll för de övriga deltagarnas oskyldiga frågor fick den buttre och oengagerade vingårdsansvarige att brutalt avslöja sig med sina svamliga svar. Jag har sällan hört så mycket dynga. Vi fick bland annat lära oss att vinstocken ”tänker” och att en ”orörd” vinstock kommer i ”balans och skapar perfekta druvor”. Han måste missat lektion ett i vinodlarkursen; för vinstocken är produktionen av frukt sekundär. Det är genom att tukta tillväxten av blad och rankor som vinstockens kraft kanaliseras till fruktproduktion. Ett synnerligen menlöst vingårdsbesök där det mest intressant var att titta på komposthögarna där pinnar markerade var de homeopatiska mängderna voodoopreparat pregats ner.

Som tur var slapp vi prat om måncykler, kosmisk energi och rotdagar när vi kom till caven. Här andades det istället tradition, kvalitet, passion och fokus på kvalitet.

Hos denna lilla producent (som obegripligt nog saknar svensk importör) görs allt, säger allt, för hand. Vinerna lagras för det första i, för spanska förhållanden, mycket svala källare i mellan 40 och 100 månader. Plus. Lagringen sker inte under under kronkapsyl som brukligt utan på traditionellt sätt med naturkork som hålls fast med en metallklammer (agraff). Därefter skakas och vrids buteljerna för hand (riddlas) dagligen under en månads tid för att flytta jästen till flaskhalsen. Avlägsnandet av jästen (degorgering) sker här helt manuellt. Man fryser inte ens flaskhalsen och därför kan varje flaska och kontrolleras så att den inte blivit korkdefekt. Vi förevisades hela processen och den otroligt skickliga (och inte så lite stolta) yrkesmannen förlorade endast några futtiga centiliter i hanteringen.

Rundturens höjdpunkt blev en provning i deras ”vinbibliotek. av deras prestige-cava Turó d’en Mota som degorgerades just innan den hälldes i glasen. Vinet görs endast av druvan xarel.lo från 70-åriga stockar som växer på en knappa hektaret stor vingård i nordligt läge. Första årgången var 1999 och man har producerat varje år efter det. Vi provade årgång 2000 som är den som släppts för försäljning efter att ha lagrats på jästfällningen i över 100 månader.

Mycket, och oväntat, ljus gul färg med extremt små bubblor. Stor, utvecklad doft med typiska men välintegrerade rökiga gummitoner. Bränt socker, karamell, nötter, mandel/marsipan, jäst och gula, nästan bokna äpplen. Doften utvecklas i glaset hela tiden och får fruktigare toner efter några minuter. Smaken är torr med en avrundad, silkig syra, kraftfull och något oxiderad smak av bokna äpplen, läder och med en ganska tydlig ekstruktur och mycket fin och krämig mousse. Frukten är slank och där finns en mineralitet som nästan upplevs som sälta. Lång och komplex eftersmak där oxidationen blir ganska tydlig.

Imponerande vin i sitt sammanhang och i ganska tydlig Bollinger-stil. Ett unikt vin på många sätt men ingen representant för någon cava-stil och knappast värd begärda 99€.

Övriga viner provades under den enkla men trevliga middagen var alla mycket imponerande. Hantverk, kvalitet och personlighet i varje detalj. När ska vinälskare bli upplysta nog att pröva något annat än champagne när de vill ha bubblor?

Efter natur- och vinupplevelserna hos Parés Balta var det dags att besöka den näst största och kanske mest kända cavaproducenten: Codornìu. Firman har ett gott historiskt anseende i Spanien och gör stor affär av att det var hos dem som Manuel Raventós skapade den första cavan år 1872.

Vid ankomsten möttes vi av en lång kö med traktor med flaken fullastade med druvor och rakt över vägen låg Raventós i Blanc som vi besökte dagen innan. Hos Codorníu var mottagandet ett helt annat. Vi startade i det stora besökscentret inrymt i den gamla ”vinkatedralen” ritad i slutet av 1800-talet av jugendarktitekten Josep Puig i Cadafalch. Den mycket professionella guiden visade oss den imponerande anläggningen med parker och vinanläggningar i samma vackra, katalanska jugendstil. Vi fick den sedvanliga tågturen i de 30 kilometer (!) långa lagringskällarna. Tanken att dessa gångar som täcker 25 hektar grävdes ut bara något decennium efter att man starta sin produktion är häpnadsväckande. Att göra något så storslaget och långsiktigt (det tog ett halvt sekel innan man var i närheten av gränsen för kapaciteten) verkar snudd på galenskap. Betänker man dessutom att detta är, och alltid varit, ett familjeföretag som styrs gemensamt blir det än mer obegripligt. I varje sunt företag finns det alltid en drivande visionär och någon realist som bromsar. Jag undrar i mitt stilla sinne vad den ursprungliga planen var innan Manuel fick ge efter och nöja sig med ”bara” tre mil källare.

Provningen var dock inte lika imponerande som rundturen. Det var absolut inget fel på vinerna. De flesta var korrekta, felfria men ganska charmlösa och ofta behäftade med de attribut jag förknippar med ointressant cava; bitterhet, liten fadd eftersmak och ”rökig gummistövel”. Helt okej var Anna de Codorníu som är flaggskeppet med en försäljning på 5 miljoner (!) buteljer om året. Riktigt bra var Reina Maria Cristina som märkligt nog är en av de få som den svenska importören inte tagit in:

Mycket ljust, gul färg och fina bubblor. Medelstor frisk och fruktig doft av vit frukt, gula äpplen, citrusolja, vattenmelon och hallon. Medelfyllig, torr och fruktig med en frisk, elegant och stram syra. Ren, ganska lång, välstrukturerad och mineralpräglad eftersmak.

Det mest intressanta med besökt var dock besöket vid druvmottagningen som vi fick tjata oss till. Vi hade nämligen noterat att traktorerna med de druvtyngda flaken stod och väntade med sin oskyddade last länge i den gassande, heta solen och ville veta mer om kvaliteten. Vi blev tämligen chockade av att se druvornas kondition. Här blandades hela russinlika och mögliga klassar med mosiga, oxiderade druvor och annat bös. När flaken backades till öppnade de en ventil där tusen och åter tusen liter av självrunnen och kraftigt oxiderad druvmust forsade ner i mottagaren innan de sunkiga druvorna tippades ner. Här förekom inten selektering överhuvud taget. Våra bekymrade frågor bortförklarades med en massa WBS*.

Efter att ha sett råvarans tillstånd är jag faktiskt ganska imponerad över att vinerna ändå är så pass bra som de är. Men förtroendet för Codorníu fick sig definitivt en törn. En rejäl sådan. Jag återkommer med en starkt kontrasterande bild i en senare bloggpost.

Besöket hos Recaredo direkt efteråt gav en helt annan bild av cava.

*Wine Bullshit.

Helt nyligen skrev jag om cava och helt plötsligt har jag anledning att ytterligare fördjupa mig i de spanska bubblorna. Besökte nämligen igår en liten ”bubbelmässa” i miniatyr på Restaurang Aroma.

Trots att det i den spännande ”växthusbubblan” bjöds åtskilliga champagner så var det cavan från jätteproducenten Freixenet som imponerade mest på mig. Deras storsäljare Cordon Negro på den mattsvarta flaskan känner väl alla till och är väl helt okey till priset. Däremot uppskattas att hela deras övriga sortiment av kvalitetscava gjorts tillgängliga via beställningssortimentet.

Elyssia Pinot Noir Brut skrev jag om redan i den förra posten och återseendet gav ett lika positivt intryck som senast. Även den vita varianten Elyssia Gran Cuvée Brut var mycket välgjord och elegant med bra fyllighet och fin syra.  2007 Freixenet Brut Vintage hade en stor, mogen doft som gav mig en känsla av fruktig calvados och var torr, fyllig och mycket smakrik. Freixenet Reserva Real Brut hade en något mer nyanserad doft med brödighet, mogen frukt men en likaledes frisk, torr, fyllig smak men med mer stramhet. 2001 Freixenet Malvasia Dolç är något så ovanligt som en söt, mogen årgångscava av enbart druvan malvasia. Stor mogen doft av bageri, torkad frukt, apelsin och med en fyllig kropp med balanserad sötma och uppfriskande mousse. Perfekt till crema catalana och till olika bakverk.

Jag rekommenderar varmt alla ovanstående viner till den som vill testa bra cava på en nivå över Systembolagets sortiment. Om du har vägarna förbi Hilton i Malmö så serveras enligt uppgift hela Freixenets sortiment av cava på glas där. Inte illa!