Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och i den tredje provningen testade vi drycker mot sommarens populära takeaway.

En fråga som ständigt dyker upp om vilket dryckesval som är det bästa till sushi. Halvtorr riesling, gewürztraminer, champagne, veteöl och sake är standardsvaren. Det kniviga med sushi och maki-rolls är att det är det milda, söta och smakförhöjande riset som dominerar. Till detta kommer den råa fiskens smaker och konsistens samt sojan och den intensiva wasabin. Vi testade de klassiska förslagen men bytte ut den torra champagnen mot en fruktig prosecco.

Dryckesvalen blev 2012 Cono Sur Bicicleta Gewürztraminer från Chile, italienska proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry , 2009 Kunstler Riesling Kabinet från Rheingau, klassiska veteölen Weihenstephaner Hefe Weissbier samt saken Dewatsuru Choinama Futsu-Shu.

Den aromatiska, kryddiga och fruktiga gewürztraminern fungerade ganska dåligt till maten såvida man inte gillar överdådiga och parfymerade aromer. Veteölen fick också en doftskjuts och skumbananaromerna från jästen blev överdrivna samtidigt som ölens sötma förstärktes och blev obalanserad. Den halvtorra rieslingen upplevdes och för söt men vinvalet hade kunnat fungera bra om en något torrare variant hade valts. Saken kändes överraskande tam och trist i sammanhanget och och också lite för söt. Den stora överraskningen var den druviga proseccon med sin mjuka mousse och diskreta sötma. En riktig hit faktiskt.

Sushi + prosecco = sant!

Bästa lättölen kommer helt klart från det pyttelilla bryggeriet på Skånehill Gård i Kvidinge. Jag har tidigare skrivit om deras pilsner och ale samt julölen eller portern så det var med spänning jag såg fram emot veteölen.

Ölen var ljust bärnstensfärgad och jästdimmig som sig bör och med en snövit, fast skumkrona. Doften frisk och humlearomatisk med mycket citrus inslag och en förnimmelse av rök. Smaken var förvånansvärt fyllig och fruktig men den förväntade mjuka och lite söta karaktären i en veteöl lyste med sin frånvaro på grund av en lite för tung humling som gav en distinkt och dominerande beska och aromatik som tog över fruktaromerna. Mer som en IPA i karaktären.

Absolut en mycket bra öl även om den skulle jämföras med starköl, men den är inte en typisk veteöl enligt mig. Jag njöt den ändå i fulla drag i septembersolen på altanen. Kan köpas i gårdsbutiken samt på Bondens Marknad i Malmö. 20 kronor flaska är ett kap för denna hantverksöl om man betänker att man betalar samma pris för en flaska buteljerat vatten utan att blinka.

Igår var det dags för kräftpremiär för mig och Kära Hustrun. Helt improviserat i en hast på tu man hand på altanen i det plötsligt vackra vädret.

Det var ingen tid för eget kräftkok med andra ord utan jag bar helt sonika hem en hink med svenska signalkräftor från Smålandskräftan. Under det genomskinliga locket låg ett par bjässar med hummergener men under dem så gömde sig kräftor av storleksklassen ”nutte då”. När det inte är någon idé att attackera klorna och stjärten levererar kött i viktklass av en räka så är storleken i underkant. I övrigt var de snygga med ganska mjukt skal. Spadet var väldigt salt men hade en mycket fin smak med dillen fint integrerad. Jag har lite svårt för den parfymerade dilltonen men här smakade både spad och kräfta mustigt, rikt och nästan intensivt. Riktigt bra i lilleputtarnas rike med andra ord.

Som tillbehör svängde jag ihop en kantarellpaj men ville vara lite innovativ och plockade upp smaksättningen med rosmarin och apelsin från den jättegoda pastarätten. Det skulle jag inte gjort. Ibland ska man helt enkelt inte kladda med klassikerna. Det blev inte misslyckat, bara lite för mycket helt enkelt.

Efter resan till Danmark och mitt lilla dopp i dansk ölkultur hade jag två flaskor sparade från Aarhus Bryghus och nu var det dags att prova. Vi började med den ekologiska veteölen smaksatt med apelsin och koriander. Detta är en klar veteöl utan jästfällning och också i avsaknad av de typiska jästaromerna. Helt ärligt var den i avsaknad av det mesta som gör en veteöl till just en veteöl. Helt ok till kräftorna men den smakade och doftade mer som en fyllig ljus lager med låg beska. Över till klosterbrygden. Namnet fick mig att associera till belgiska klosteröl men detta skulle enligt det finstilta vara en ale i den engelska traditionen och visade sig dessvärre vara ett riktigt magplask. Ganska platt och utan tillräcklig styrsel i humlebeskan kantrade ölet direkt över åt det söta och lite kvalmiga hållet. Påminde faktiskt en hel del om Falcon Bayerskt i lättölsversion men utan den friska kolsyran.

Malmö Brygghus har snart ett år på nacken och jag skäms som en hund att jag inte varit och besökt deras bryggeripub. Som försvar ska väl sägas att deras släpp av cacao-portern avskräckte mig något. Men skam den som ger sig.

Veteölen som nu finns på Systembolagets beställningssortiment samt på malmöbutikerna Mobilia, Triangeln och Hansacompagniet är definitivt en uppryckning. Den har inte den typiska skumbanandoft som många har svårt för utan är mer humlearomatisk som en klassisk pilsner. Det jag direkt slogs av var den markerade beskan som man sällan stöter på i denna typ av öl, men den balanserades väl av den fin fruktigheten. Det är ingen typisk veteöl, snarare ligger den någonstans mellan en pale ale och en ofiltrerad, fruktig pilsner i stilen.

Sammantaget en välhumlad, frisk och lite kryddig veteöl  för den som inte brukar gilla stilen. Eller för dem som bara vill ha en bra öl med karaktär.