Som jag skrev i den förra bloggposten så skulle jag försöka förkovra mig i bulgariska och moldaviska viner under min dag på Vinordic. Det var varken lätt eller roligt.

Bemötandet från tjejerna i de båda montrarna kan närmas beskrivas som trumpen ”öststatscharm”. Inget vidare med andra ord. Det verkade som de mest hade sin uppgift för sina språkkunskaper än för sitt intresse i vinerna. Nu gjorde det inte så mycket i och för sig. De bulgariska vinerna kan som bäst beskrivas som korrekta och karaktärslösa och de moldaviska som felfria men obalanserade. Eftersom jag inte ger mig så lätt tänkte jag mig att prova på destillaten som även fanns i montrarna. I mitt bakhuvud fanns ett gammalt semsterminne från en charterresa till Bulgarien på slutet av 1980-talet då jag drack en del riktigt bra, lokal brandy. Det blev dock ingen sprit då tre bulgariska flickorna efter dividerande sinsemellan inte kunde enas om det var kul att öppna en flaska.

Gjorde även ett försök med den moldaviska spriten som såg spännande ut och kom i många varianter. Bland annat förevisades en vodka i form av en brandsläckare med det inte så lite motsägelsefulla namnet ”Firestarter”. Här dök en entusiastisk liten man upp för att presentera sin brandy och hällde upp ett litet prov i mitt glas. Inte kul alls. Rå, tuff och lite oren men jag dolde min reaktion väl och hällde ut det som fanns kvar i glaset. Det skulle jag inte gjort. Jag fick med all önskvärd tydlighet veta att så gjorde man inte med denna fantastiska dryck som det låg så mycket arbete och svett bakom. ”Svett” kunde jag hålla med om och var riktigt lättad över att slippa prova mer.

Dessa motgångar till trots och med dåliga erfarenheter i bagaget av georgiska viner styrde jag stegen mot House of Wine of Georgia. Jag bad importören helt frankt om att försöka ändra min uppfattning om landets viner. Han lyckades. Jag fick bland annat prova det mousserande vinet 2007 Bagrationi Finest som är gjort enligt den traditionella metoden. Ren, torr, frisk och välgjord med tät mousse, inslag av citrus och lite nötighet och brödton. Det vita 2008 Tsinandali Special Reserve av druvorna rkatsiteli och kakhuri mtswane var riktigt bra och spännande med aromatiska toner, mogen gul frukt och en intressant struktur byggd på skalkärvhet, fin syra och mineralitet. Ett exempel på de ”orangea” vinerna jästa på qvevri (nedgrävda leramforor) fanns också. Till skillnad från de exempel jag tidigare provat var 2007 Alaverdi Tradition välbalanserat, komplext och mycket intressant. Stor, oxiderad doft av torkad frukt, aprikos, honung och lite läder och en torr, fyllig smak med massor av tanniner och syror och en mycket lång eftersmak. Spännande vin!

De röda vinerna jag provade var alla av druvan saperavi men uppvisade alla mycket olika karaktärer och var överraskande välgjorda i en stil som förde tankarna till Piemonte. Gemensamt för dem alla var en lite rökig och animalisk doft och en ganska tuff tanninstruktur som förstärktes av en fatlagring som i vissa fall var lite överentusiastisk. Kärleken till franska ekfat verkade inte vara helt besvarad, troligtvis hade vinerna tjänat mer på amerikansk ek. Mest imponerande var faktiskt 2007 Saperavi Rosé  med fin färg, massor av mogna, röda bär i doft och smak, fyllig, välstrukturerad och lite eldig. Ovanlig på det sätt att färgen på vinet inte kommer från skalet utan ifrån saperavidruvans färgade fruktkött samt att det är ett spänstigt rosévin med snart fem år på nacken. Mycket ovanligt.

Ser med spänning fram emot fler möten med Georgiens viner!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Spenderar dagen på vinmässan Vinordic i Stockholm. Sitter just och funderar på om det var värt resan hit. Från att ha varit en kraftsamling och uppvisning av den svenska vin- och spritbranschen och ett ställe att träffas och uppdateras så är det nu en mässa på dekis som kämpar för att ha någon relevans överhuvud taget. Här finns inga av de stora aktörerna och ett par av de halvstora. De små kämpande importörerna får förvisso mer fokus vilket är roligt för dem. De mer kända ansiktena från branschen var endast på plats idag för att närvara vid prisutdelningen av Vinordic Wince Challenge. Frågar man runt vad folk tycker om tillställningen så suckas det och himlas med ögonen.  Vinordic verkar definitivt ha spelat ut sin roll. Rollen som branschmässa har definitivt gått förlorad då den nu är öppen alla tre dagarna för allmänheten. Edit: Läs också Sanna Blomquists reflektioner över mässan.

Istället för det sedvanliga hej-tjena-hur-är-läget-pussa-på-kind-racet så fick jag tid att prova lite trevliga viner. En ny bekantskap för mig var importören Vinopia som specialicerat sig på kaliforniska viner från mindre producenter bland annat. Mycket kul och bra grejer som jag kommer att ha anledning att komma tillbaka till lite längre fram. Giertz hade en ganska liten monter på temat ”Bourgogne” där de presenterade bubbel från utmärkta Louis Boillot samt de stilla röda och vita vinerna från Jean-Claude Boisset, Ropiteau och Domaine Vougeraie. Härlig variation i stilar, uttryck och en riktig kul provning på femton viner. Ska försöka hinna med moldaviska och bulgariska viner i studiesyfte samt eventuellt ett sherryseminarium. Man får ju krama ut de mesta ur den här dagen.

Det blev förresten en liten tur in på grannmässan Gastronord också. Här var det en annan femma. Stort pådrag, puls och aktivitet. Massor av kaffe- och diskmaskiner, kassasystem, färdigmat och förpackningssystem. Det kändes lite som om matglädjen var gömd längst nere i ett hörn. Där hittade jag bland annat Gastroimport som bjöd på spansk skinka av ungerska pälsgrisar (?) och caviar av störrom från Bordeaux. Mycket gott.