Till wienerschnitzeln som avnjöts igår provades tre olika viner från Österrike. Alla kostade under 100 kronor, av Österrikes nationaldruva grüner veltliner och årgång 2008.

Först ut var 2008 Meinklang från Burgenland. Angivet av Systembolaget som ekologiskt men i själva verket biodynamiskt. Ganska liten doft av citrus, liten örtighet och en aning vitpeppar. Smaken var torr, lätt, citrusbetonad, obetydlig frukt och ganska enkel. Ganska trist och intetsägande. Ett vin som endast rekommenderas självspäkande veganer.

Det andra vinet var 2008 Leth från Wagram. Doften här var rikare, fruktigare med toner av lite gula mogna frukter och inslag av mineral. Smaken var medelfyllig, frisk med mogen frukt och bra längd som visade upp liten mineralton. Ett tilltalande, fruktigt och lättdrucket vin som gick bra till maten.

Sist ut var 2008 Gobelsburger från Kamptal. Doften var medelstor, distink citrus- och mineralbetonad. Smaken medelfyllig, hög markerad syra som balanserades av bra frukt med toner av päron och citrus. Balanserat med lång eftersmak med tydlig mineralton. Av de tre vinerna det mest karaktärsfulla. Passade mycket bra till den ganska feta maten med sin distinkta syra och fina frukt.

Över lag var det inga viner som man gjorde vågen inför. Österrikiska viner kan vara oerhört koncentrerade, örtiga och fylliga men då ska man en bit över hundra kronor. Köp av dessa tre rekommenderas inte, finns bättre viner i budgetklassen.

”Det smakar restaurang” sa vi när jag var liten när något var så där extra gott. När det var stekt, panerat och friterat och smakade lite pikant och mycket. När det smakade lite annorlunda än den vanliga vardagsmaten. Uttrycket passade idag när det blev en riktig gammal restaurangklassiker – wienerschnitzel. Den smakade så där som jag minns att det gjorde när jag var liten och fick följa med till Stadshotellet. Då var det oftast halv, stekt kyckling med stekt potatis, gräddsås och gele. Men det smakade ”restaurang”.

En äkta wienerschnitzel är gjord på tunna centimetertjocka skivor av kalvinnanlår som bankas tunt. Min gode slaktare skar fina skivor och jag bankade ut dem mellan två tunna skärbrädor av plast. Schnitzeln ska vara dubbelpanerad så jag vände dem först i vetemjöl därefter i vispade ägg och sist i fint ströbröd. Därefter lade jag dem åt sidan.

Traditionellt äter vi i Sverige wienerschnitzel med stekt potatis och en skiva citron samt kapris och ansjovis (egentligen ska det vara sardell) vilande på köttet. Jag ville göra en liten variant på detta. Jag råstekte potatis i ankfett (ister eller smör går bra) och när de var färdiga vände jag ner grovt hackad ansjovis, citronzest och kapris. Potatisröran fick stå i ugnen på 125°.

Schnitzlarna stektes även de i ankfett på hög värme och bara någon minut på varje sida. Då de blir ganska stora brukar man bara kunna steka en åt gången. De fick därför göra potatisen sällskap efter hand som de blev färdiga. Lägg dem på gallret så kan överflödigt fett rinna av så paneringen blir torr och fin. I Österrike säger man att en perfekt schnitzel ska man kunna sätta sig på utan att får fettfläckar i baken. Servera med gröna ärtor. Ljuvligt. Köttet blir mycket fint, saftigt och mört med denna behandling.

Givetvis drack vi vita österrikiska viner till detta. Vi provade tre viner av druvan grüner veltliner. Återkommer om dem i nästa post.