Jag är svårt loppisberoende. Inte en helg går utan att jag står upp i ottan för loppisrundor. Inte en handtextad skylt utmed landsvägarna får köras förbi. Loppisar är bäst!

För den som är matintresserad är loppmarknader riktiga guldgruvor. För den som söker fritöser eller riskokare, bak- eller glassmaskiner, elektrisk korkskruv eller romargryta så kan här sparas pengar. Nämnda prylar är typiska presentprylar som raskt hamnar på loppisborden efter att blivit använda en eller ett par gånger. Ofta hittar jag dem ouppackade till och med. Priserna? En spottstyver.

Själv har jag hittat flera gjutjärnsgrytor från Le Creuset i toppskick och betalat mellan 40 och 100 kronor istället för över tusenlappen! Typiska bröllopsgåvor som mottagaren inte förstått sig på.

Morgonens fynd blev en pepparkvarn från Peugeot för en tia (kostar runt 400 kr ny och har livstidsgaranti på kvarndelen), ett sprillans nytt knivblock till mina kringskramlande knivar och träslev samt ouppackade ”snapasgafflar” för 45 kr. Dessutom en ny tekula för en femma som ska användas för kryddor.
Oväntat på loppisen var en korg med nyplockade kantareller, ett halvkilo för en femtilapp. Summasummarum 110 kronor utan att pruta.

Ett besök i London är inte komplett om jag inte fått njuta en ale och fish & chips. Alen måste vara ”real” och den friterade fisken ska serveras med maltvinäger och ”mushy peas”. Annars kan det vara. Jag älskar verkligen det mintdoftande ärtmoset som är ett traditionellt tillbehör på pubarna. (Edit: Världens bästa fish & chips, enligt mig, hittar du på Green Lion Inn i Malmö. Tyvärr har de inte ärtmos.)

Har aldrig tidigare prövat på att göra det själv, men eftersom jag går på kolhydratfattig kost för tillfället (inga pommes eller potatis) och stekt torsk stod på menyn tyckte jag att det var dags.

Torsken, dragen ur Öresund och inhandlad på morgonen, fick min ”isvattengravning” och dubbelpanerades. Kunde inte motstå frestelsen så den stektes delvis i ankfettet som blev över när jag confiterade. Gav den bara en fin stekyta(resultatet alltid perfekt med ankfettet) och lät den sedan gå färdigt i ugnen på cirka 70° medan ärtorna fixades.

Det mintiga ärtmoset (Minty Mushy Peas) gjorde jag så här:
En bunte hackad salladslök, en näve färska myntablad och cirka ett halvt kilo frysta gröna ärter slängs ned i en gryta med upphettat smör och olivolja. Locket på och värm tills ärtorna är tinade och allt är varmt. Mosa eller kör med mixerstav till en slät röra. Tillsätt mer smör och smaka av med salt och svartpeppar.

Mild, lite söt och ”klorofyllig” med fräsch ton av myntan. Barnmat-de-luxe. Stod mycket fint mot den saltare fisken med frasig panering. Maltvinägern bidrog med en mild, fin syra.
Nu är magen glad! Jätteglad!

Eftersom det är en typisk brittisk rätt så kör vi också en ”gordon-ramsay-f-word-style” som repetition(du får själv nynna lite funkigt):

Het gryta. Smör. Olja.
Hacka salladslök. Mynta. Frysta gröna ärter. Värm.
Mixa. Smör. Salt & peppar.
Done!

Idag på morgonen blev det en promenad till de fantastiska hoddorna för inköp av fisk.
Hade redan bestämt mig för en filé av öresundstorsk, men i disken låg en driva med skrubbor nyuppdragna ur sundet. Skrubban(kallas också skrubbskädda eller flundra) ser ut som en liten rödspätta och har något grövre men, i min mening, smakrikare kött. Perfekt pannstorlek. Det blev ett vackert exemplar till min sololunch.

Skrubban vändes hel i vetemjöl och stektes på medelhög värme i lika delar rapsolja och smör. Nypotatis och sallad till.
Jag har just läst Lisa Förare Winbladhs artikel om sardeller och erkänner villigt att jag vandrat okunnig om denna delikatess. Så för att göra bättring svängde jag ihop ett sardellsmör* som fick smälta på den varma fisken.

Firren kostade väl typ femton spänn men smakade lyx.

*En rejäl klatt rumsvarmt smör(NEJ! Det går inte lika bra med margarin!), 3 sardeller och några droppar citron rörs ihop och får stå i kylen för att bli lite fast igen. Klart.

Nina-nina-ninana-ninananninaaa.

Till alla som är det minsta matlagningsintresserade vill jag rekommendera Receptfritt – kockens bästa knep (för dig som inte har tid att gå restaurangskola). 80 sidor tunn i form av en intervju med kocken Per Gustafsson ger den massa insikter, idéer och inspiration.

Titeln talade direkt till mig och jag slök den på en timme på morgonkvisten. Kaffet han knappt kallna i muggen bredvid mig.
Klicka på länken så kan du beställa den för ynka 55 kronor.

Idag var jag upptagen med annat och hade ingen mat planerad. Det fick bli ett spontanbesök hos gode Pim på Pims Krog i Västra Hamnen.
Tillmötesgående som alltid erbjöd Pim sig att fixa något som inte fanns på sommarmenyn som vi börjar känna vid det här laget. Premisserna var helst ”low carb” och kyckling till frun och vad som helst annat till mig.

Vi beställde in ett enkelt glas rosa Osborne Solaz Tempranillo. Enkelt, friskt, fruktigt och rättframt. Inga hörn någonstans. Än en gång – spanjorerna kan det här med rosa, okomplicerade viner.

In kommer maten! Grillad ryggbiff till mig och tuppbröst till äkta hälften. Hallå där! Skulle det inte vara kyckling? Nåväl. Köttet var fint och väl tillagat.
Tillbehören till oss båda var ugnsbakade morötter(vi blundade för kolhydraterna där), gröna puylinser med purjolök, bakad rödlök med, tror jag, vinäger. Drössat över det hela ett dilloljepulver (pulver ligger väl inte högst på min lista men slår skum, rök och aska). Pricken över i var en kopp med en krämig hollandaisesås smaksatt med extra vinäger, chili och pepparrot. Ljuvligt frisk, fyllig och med härligt sting!

Mycket vällagat och smakbalanserat och vinet spelade en hedervärd andrafiol.

På bilden syns tuppen.

Det finns vissa mat- och råvaror som av olika anledningar inte är välkomna i mitt kök. Här är några:

• Pangasius. En fisk som odlas i Asien och har dykt upp i fiskdiskarna och lunchmenyerna. Kallas även vietnamesisk sjötunga fast inget släktskap finns. Det är egentligen en typ av hajmal. Odlad(metoderna som jag fått berättade för mig är inte för den kräsmagade) fisk som transporterad över halva jordklotet får mig att avstå.
• Flytande fonder och buljongtärningar. Inga produkter överhuvudtaget med olika former av smakförstärkaren glutamat (E-nummer 620-625) kommer över tröskeln. Fonder och tärningar är ondskan i koncentrat. Har ersatt dessa med bland annat fisksås, misopasta och lantbuljong.
• Danskt fläsk. Långt innan de senaste larmrapporterna om hur de danska grisarna behandlas var rödvitt fläsk bannat hos oss. Anledningen var ursprungligen att de svenska grisuppfödarna slås ut och vi riskerar att bli utan lokal produktion.
• ”Färsk” pasta. Dyrt, onödigt, sladdrigt och varken särskilt gott eller färsk. Torrpasta ger bättre stuns, är smakmässigt överlägset och finns alltid till hands.
• Lightprodukter. Fett är gott. Sötningsmedel är mot naturen. Say no more.
• ”Fancy” salt. Designersalt, hawaianskt, tibetanskt, rökt, hälsosalt, smaksatt och diverse andra hittepåvarianter är enligt mig ett geschäft. Vanligt bordssalt, flingsalt och ett riktigt grovt salt är allt som behövs. Lägg pengarna på riktiga råvaror istället.
• Orangea tomater. Blekröda, importerade växthustomater gör ingen människa glad. Fullständigt meningslösa, gummiaktiga, rent av otäcka och dyra. När det inte finns mogna, svenska tomater köper jag möjligtvis små fina körsbärstomater.
• Orökt rökt. Skinkor och korvar som säljs som rökta men innehåller tillsatt rökarom är rökta i mitt kök. Det borde vara straffbart att marknadsföra livsmedel på detta sätt.
• Viner i plastpåse. Detta tjatar jag om så ofta jag kan. Kolla in mitt ”manifest” på Facebook. Går du med i gruppen får du en särskild plats i mitt hjärta.

Varför bilden på gröna tomater? Tja en svart lista är inte så bildmässig och dessa små sötnosar växer på min altan och är snart väldigt välkomna in i mitt kök.

Tänkte med ojämna mellanrum presentera mina bästa köksompisar, det vill säga prylar och råvaror som hjälper mig i mina göranden och havanden.

Först ut är Salladsslungan.
Denna enkla apparat är helt oumbärlig för mig. Jag gör massor med sallad, både som tillbehör och ensamrätt, särskilt denna årstid när det finns riktig sallad.
Jag har slitit ut flera salladsslungor, bland annat klassikern från NilsJohan som kan användas för att skala potatis. Min absoluta favorit som hängt med i snart två år är från tyska Emsa. En enkel konstruktion, kan staplas med övriga byttor och kan slängas in i diskmaskinen. Såg dem häromdagen på Ica för 100 spänn. En mycket bra investering.

Kardinalfel nummer 1 i salladskonstruktion är att använda blöt sallad. Det blir aldrig bra. Blött, utspätt och sladdrigt. Det är för att undvika detta du måste ha en slunga i skåpet.

Grunden till en bra sallad är att blanda flera typer av sallad med olika karaktär och struktur. Jag brukar till exempel blanda ruccola, crispsallad, ekbladssallad, späd spenat, romansallad och lollo biondo. Minst fyra sorter brukar det bli.
Riv salladen i munstora bitar. Riv alltid sallad. Salladen håller bättre om du river den och det sägs att den blir mindre besk. Skölj den i rikligt med kallt vatten. Om den är lite slapp och trött låter du den ligga i vattnet en stund.
Nu kan du slunga den ordentligt.

Jag brukar göra en ordentlig sats sallad som räcker i minst fyra dagar. Om du gör rum i grönskaslådan längs ned i kylen och klär den med en ren kökshanduk och lägger ytterligare en ovanpå så kan du ha din egen mixsallad färdig till hands. Håller sig fräscht i minst fyra dagar och är en bra bas till massor av sallader.

…blev det idag.
Vi var extremt hungriga med blodsockret i botten.

Snabbt som ögat snittade jag av blasten från mangolden jag köpte för ingenting på torget. Stjälkarna lade jag åt sidan till imorgon. Förvällde bladen i saltat vatten medan jag svängde ihop en enkel omelett.
Medan äggsmeten stannade på svag värme fräste jag upp mangolden och en skivad vitlöksklyfta i fettet som blev över från confiteringen av anklåren. När omeletten precis var klar spred jag ut dem och hyvlade lite parmesan på toppen.

Det är sant som de säger att det enklaste är oftast det godaste.

Finosherry är en väldigt underskattad och missuppfattad dryck. Tyvärr. Det finns få viner som kan kombineras så väl med så många olika rätter och tillfällen.

En fino är lätt och torr men ändå smakrik. Den har en låg syra men känns ändå uppfriskande. Man hittar bland annat toner av jäst, mandel och gröna oliver. Det är en av de få viner där man hittar umami*. Fino är inte heller särskilt alkoholstark, 15% är ju inget ovanligt ens för ”vanliga” viner. Det är kanske den nästan vattenlika munkänslan som gör att många blir överraskade och reagerar negativt första gången.

Om man inte direkt går på och provar fino med tapas eller färska skaldjur (testa med ostron!) kan man fega med en drink – en Sangriento Maria!

Köp förslagsvis Tio Pepe (det finns flera andra men TP är en favorit som dessutom har hög omsättning, viktigt då fino ska drickas snart efter buteljering) och kyl väl. I ett högt glas pressar du lite citron, strör en nypa salt, drar ett varv med pepparkvarnen och droppar lite tabasco. Fyll på med några iskuber och häll cirka 8 cl fino. Fyll därefter glaset med tomatjuice. Jag toppade med lite färsk basilika.
Ni fattar. Detta är en Bloody Mary fast med vodkan utbytt. Passar inte mitt recept så kör ditt eget med worchestershiresås, selleri och hela medivippen.

Perfekt när man vill dricka lunch och inte jobba på eftermiddagen. Funkar också som semesterdiet. 😉

*Edit: Finosherry innehåller inte umami. Däremot förekommer i fino och amontillado ett förening som går under namnet diketopiperazin. Detta ämne, som tros uppstå vid vid jästaktivitet, har förmågan att förstärka upplevelsen av umami.

Det är inte lätt att vara nybakad bloggare. Upptäckte att jag inte var nöjd med var jag lagt min blogg. Det var ett hastigt taget beslut, tog säkert inte mer än tio minuter så var bloggen uppe.
Nu när jag insett att detta var kul(och vanebildande) var jag tvungen att bestämma om jag skulle ligga kvar eller flytta allt innan det blev för mycket i packlådorna.

Så nu är jag här på blogspot i stället. Alla inlägg fick flyttas manuellt så det kan se lite stökigt ut och de flesta kommentarerna glömdes kvar.
Som en ny inredningsdetalj hänger jag upp en totalt omotiverad bild av vackra tomater. Svenska, mogna och fantastiskt goda.