Lammsteken från Nya Zeeland var billig idag (79 kronor kilot) så jag tänkte passa på att testa Lotta Lundgrens läckra recept. Pliktskyldigt handlade jag allt som skulle ingå utom den färska myntan. Med min stora myntaodling i färskt minne kändes det fel att köpa dyr och spenslig mynta i butiken. Började med att följa receptet enligt bokstaven (typ) men kanelen fick mig på andra tankar.

Jag skar ner ett kilo lammstek i grytbitar och stekte i omgångar i ankfett (olja enligt Lotta) i en gjutjärnsgryta. La därefter tillbaka allt kött tillsammans med två klyftade gula lökar och tre vitlöksklyftor med skalet kvar. Hällde över en halv liter äppelmust (Kiviks ekologiska på tetra) och tre lagerblad samt två kanelstänger. Här började jag tänka själv. Äpple och kanel fick mig att fundera på stjärnanisen jag köpte i saluhallen i Jerez. I med två vackra stjärnanisar samt sex gröna kardemummakapslar jag köpte i samma kryddbod. Detta började likna jul eller indisk matlagning. Fick mig att fundera på kryddpåsarna jag köpte i Banglatown. Påsen med texten ”javantri” visade sig innehålla muskotblomma. Plupp i med två sådana. Allt fick nu puttra i en halvtimma under lock. Därefter plockades vitlöksklyftorna upp och sparades och grytan fick gå vidare i en timme. Alla kryddorna plockades därefter upp (använd en stor thékula, det är mindre pilligt) och grytan fick reducera utan lock tills ungefär hälften av vätskan var borta. Nu pressade jag ner de uppfiskade vitlöksklyftorna. Smaksatte med två matskedar kalvfond och en matsked sherryvinäger (använd vitvins- eller äppelcidervinäger för att balansera syran) och fick upp hettan med en matsked harissa. Slutligen lite gurkmeja för en piggare färg och två burkar stora vita bönor. Uteslöt grädden. Orginalreceptets spetskål fick följa med som tillbehör men kan uteslutas.

Hela lägenheten doftade jul av kryddbuketten. Den mustiga, rika grytan blev fint balanserad utan att någon krydda stack ut. Köttet blev otroligt mört. Kära hustrun gav förvånat tummen upp för denna rätt. Hon är nämligen inte särskilt förtjust i lamm. Tror hon.

Ibland vill man bara ha välbekant och trygg mat; comfort food. Mat som man känner igen, smakar som förväntat och invaggar en i trygghet. Bara att säga ”köttsåsåpotatis” ger en känsla av vaxduk, plastmattor och mild, gräddig husmanskost.

Det är lördag och grabben flyr hem till mamma och pappa för att hämta andan. Upplagt för okomplicerad mat; stekt fläskfilé, kokt potatis, champinjonsås och sockerärtor. Filén är svensk (såklart), sockerärtorna frysta (bäst och billigast så här års) och såsen är pappas specialare.

Skiva massor av färska champinjoner och stek på medel till hög värme i torr panna. Svampen ska tappa massor med vätska, bli gyllenbrun och börja knäppa och kvida i pannan. Först då slängs en heffaklump till smör (inget substitutfett) ner i svampen. Färgen ska bli ännu grannare och härligheten ska nästan simma i smör. Nu pudrar man över ett par matskedar vetemjöl, vispar runt och låter mjölet fräsa och svälla i fettet. Häll i ett par deciliter vispgrädde (inget fusk här) och låt koka in. Späd med mer grädde efter hand tills konsistensen är krämig och fin. Såsen ska nästan stå för sig själv. Smaksätt med 1/2 matsked kinesisk soja, 2 msk amontillado- eller olorososherry (förstärker svampkaraktären och ger fylligare, smakrikare sås) och 1 msk dijonsenap. Dra många och rejäla tag med pepparkvarnen. Smaka av och korrigera sältan och addera eventuellt syra med vitvinsvinäger. Koka ihop.

Ät med sked och med kött och potatis som tillbehör och flyt in i en ”comfort zone”.

Igår kväll höll jag en provning baserad på ”Lilla boken om champagne och ost”. Det är en fin liten bok framtagen i samarbete mellan Arvid Nordquist (importör av Ayala och Bollinger) och Androuet Osthus. Deltog själv vid den provning där boken lanserades i samband med senaste Vinordic. Mycket intressant koncept.

Inför gårdagens provning hade jag valt ut sex av champagnerna och sex ostar som skulle passa särskilt bra till respektive vin. Resultatet blev inte ”enligt boken”. Detta visar bara på hur känsliga smakkombinationer är. Vinerna som vi provade var inte av samma årgång eller befann sig i ett annat utvecklingsstadium som de som beskrivs i boken. Ostarna var inte heller av exakt samma mognad och inte heller från samma producent. Små skillnader som ger stor påverkan.

Ayala Zero Dosage domineras av citrustoner, lime och grape och är mycket lätt, knastertorr, tydlig kritig mineralitet och med en hög fin syra. En champagne helt utan dosage (tillsatt socker). Var tänkt att passa till den pyramidformade, ganska milda getosten Petit Pouligny St Pierre AOC från Loire. Det fungerad inte alls, vinet tappade all karaktär och kändes tunt och vattniget.

2001 Ayala Blanc de Blancs domineras också av citrustoner men hade mer fyllighet, fruktighet och komplexitet parad med mycket fin syra och elegans. Den rekommenderade kombinationen till den ganska milda, lite nötiga Morbier Extra AOC med sin typiska sotrand fungerade fint. Osten har en liten bitterhet som dämpades av syran i champagnen. Samma ost till Perle de Ayala nedan var en rysare. Vinet lyfte fram beskan och det blev en riktigt obehaglig reaktion.

Ayala Cuvée Rosé Nature är en charddonnaydominerad rosé med en tillsatts av 8% rött vin. Doften har toner av smultron, hallon, lime, mineral och rök. Smaken är helt torr (ingen dosage), mycket frisk och fruktig, smakrik och med en antydan till strävhet och aromerna drar mot röda bär som hallon. Rosén skulle passa den lite stalliga, men välbalanserade och smakrika Camembert AOC, vilket den också gjorde. En helt OK kombination. Den passade dock mycket bättre till getosten Petit Pouligny St Pierre som lyfte fram fruktigheten och bärigheten i vinet.

2001 Cuvée Perle de Ayala består till 80% av chardonnay och har haft över 5 års lagring i kontakt med jästfällningen. Detta märks i den utvecklade, stora doften av gul frukt, brödighet och antydan till nougat. Jästkontakten har också gett en stor fyllighet och nästan oljig umamikaraktär balanserad av mycket fin syra. Detta fylliga vin satt som gjutet till den nötiga, nästan söta Comté Extra +16 månader AOC. Mycket lyckad kombination.

Bollinger Special Cuvée har en utvecklad, fruktig doft med inslag av svamp och nötter. Smaken är fyllig, frisk och välstrukturerad med en lång eftersmak. En klassiker! Lite oväntat rekommenderades denna till den feta (40%) och lite syrliga Brillat-Savarin. Det fungerade bara sådär. Däremot gjorde den underverk tillsammans med Ayala Zero Dosage. Champagnen upplevdes mjukare, fruktigare och mineraltonen lyftes fram. Bollinger Special Cuvée var däremot en bra kompis till Comté Extra. Nötigheten i både ost och vin nådde nya höjder.

2000 Bollinger La Grand Année har en stor fruktig doft av lemoncurd, citronkaramell och mineral. Smaken är mycket fyllig med koncentrerad frukt där lemoncurd går igen, bra hög syra och en tydlig fatstruktur. Till detta kraftfulla vin hade den lika smakrika Abondance AOC valts ut. Denna ost gjord på råmjöl från alpkor var ett under av fyllighet och balans mellan sötma, syra, sälta, beska och umami. Detta var också kvällens absolut bästa kombination. Vin och ost kompletterade varandra perfekt och gav en utökad smakupplevelse.

Det här måste vara den perfekta smårätten för fredagsmyset. Man kan fylla den med de smaker som passar och dessutom kan veckans rester blandas ner. Funkar som en liten förrätt också. Inget recept. Inga mått. Bara en enkel idé.

Förutsättningen för ”muffinspajen” är stora muffinsformar i metall, gärna teflonbelagda. Smöra formen rikligt. Skär kanterna av stora skivor formfranska. Tryck ner skivorna i formarna så de fastnar i smöret och täcker insidan. Skivornas hörn kommer att stå upp som små toppar på en krona. Gör en smet av ägg och riven ost av valfri sort (jag använde fulmozzarella och parmesan idag) och blanda i en massa hackade godsaker; oliver, soltorkade tomater, skinka, salami, tonfisk, lök osv. Krydda och smaksätt som du vill.  Avsluta med något garnityr, som en tomatskiva, och ost. Idag toppade jag med gyllenbruna smörstekta champinjoner och täckte med lagrad prästost. Grädda i ugn på 200° i 20-30 minuter eller tills fyllningen stannat och osten fått snygg solbränna. Servera med en god sallad.

Gillar du tacos kryddar du och smaksätter med det. Gör en spansk variant med serranoskinka, manchegoost och oliver. Räkor och dill. Låt var och en smaksätta som de vill. Låt ungarna gå loss. Bara fantasin sätter gränser.

Helt off topic.

Kolla in detta sanslösa klipp med Pete Drake, en talk box och doakören från Stepford. Fick nästan hjärtat i halsgropen första gången kören hastigt kom in i bild. Riktigt ”cheezy” men det räddade min gråa onsdagsförmiddag.

Tack till Sydsvenskan för detta tips!

Efter en heldag som lektant på vuxendagiset ”Röda Näsan” med temat ”Bourgogne” var jag allt lite burgundsugen när jag kom hem.

Plockade upp en 2005 Gevrey-Chambertin 1er Cru ”Craipillots” ur gömmorna. En butelj som inköptes på kooperativet i Beaune för några år sedan. Stor inbjudande doft av röda solmogna bär, kryddor och thé. Smaken sådär otroligt sammetslen i frukten, fyllig och med knappt förnimbar strävhet. Elegant, sensuell och bara alldeles njutbar.

Ibland finns det inget bättre än en röd bourgogne när den visar sig från sin mest inbjudande sida.

Vilken given och trist rubrik. Undrar hur många matbloggar som skrivit om soppa som har haft den? Alla? Soppan som värmde oss denna bitterkalla första dag i november var i alla fall mycket god.

Grunden var buljongen efter fläskläggskoket till nybörjarsurkålen. Buljongen som var milt smaksatt med svartpeppar, kryddpeppar, timjan, lagerblad och morot fick reducera ihop tills jag hade en mild sälta och cirka 2 liter vätska. Hällde i 3 dl halva, torkade ärter som fick koka cirka 30 minuter. Fyllde därefter på med ett par skivade morötter, grovt tärnad fast potatis och bitar av den överblivna fläskläggen. Jag adderade också små klyftor av gul lök som jag brynt nästan svarta på snittytorna i torr stekpanna. Smaksatte med en matsked tamarindkoncentrat och några matskedar tomatpuré. Tomaten behövdes för att bättra på färgen som blev ganska dassigt brun av tamarinden. Sist lyfte jag smaken flera hack med en halv deciliter finosherry och några rejäla tag med pepparkvarnen.

Smakrik, och fyllig med den matiga och lite grönt jordiga smaken av ärtorna som balanserades av den syrligt fruktiga tamarinden. En knäckemacka med ost och lyckan var fullständig.

Ibland blir det så där gott så man bara utstöter små ljud och grymtanden och blir uppfylld av en varm lyckokänsla. Så blev det med denna äppelkaka. Inget märkvärdigt, men busgott.

Smöra och bröda en springform. Skala och skiva två stora, svenska äpplen (jag använde aroma) och lägg i formen. Pudra över lite kanel och kardemumma samt riv ett halvt hekto mandelmassa över. Vispa 3 ägg och 2,5 dl socker pösigt och smaksätt med mald vaniljstång eller vaniljsocker. Smält 50 g smör, blanda med 1 dl mjölk och rör ned i smeten. Blanda 3,5 dl vetemjöl med 1 tsk salt och 2 tsk bakpulver och vänd sedan försiktigt ned detta i smeten. Häll smeten över äpplena och toppa sedan med rikligt av mandelspån. Grädda cirka 30-40 minuter i 175°. Servera med lättvispad grädde.

Pösigt, saftigt, frasigt på ytan och härligt kladdigt i mitten.  Gott till frukost noterade jag även nu på morgonen.

Nyligen förklarade jag min kärlek till surkålen och dess tillbehör. Tyvärr delas inte min förtjusning av alla. Kära hustrun äter förvisso surkål men utan det sedvanliga tillropet ”det här kan vi äta fler gånger”. Gissningsvis är det den distinkta syran och den lite trassliga konsistensen som stör henne och andra som inte heller går i spinn över en choucroute. Därför hittade jag på en snällvariant på surkålen som fick tummen upp idag.

Koka 6 normalstora, mjöliga potatisar. Gör ett potatismos med mycket smör och rejält med nymald svartpeppar.  Riv en stor morot och en stor gul lök grovt och blanda ner i moset. Riv även 2 vitlöksklyftor fint och låt dem följa med.  Värm en burk surkål med lite fett (ister, ankfett eller smör) och blanda sedan ner potatismoset och värm försiktigt.

Surkålsmoset blir krämigt och syran balanseras fint av sötman i potatismoset, smöret och den lilla brytningen av löken. Snudd på att jag tycker denna variant är godare än den mer ortodoxa. Servera med ditt favoritfläsk och/eller smakrika och köttiga korvar. Dijonsenap är ett måste.

Traditionellt rekommenderas torr riesling till surkål. Vi drack en mycket stram, mineralrik och ung champagne till. Den smakade mycket bra till. Blev mer avrundad och fruktigare i karaktären i mötet med syran från kålen.  Börjar tro att champagne överlag är den ultimata drycken till husmanskost.

Kroppkakor har jag lärt mig att uppskatta ganska sent i livet, ärrad av två saker. För det första kommer jag från en norrländsk släkt där palt är religion. Kroppkakan är att betrakta som en sydländsk, lite fjantig efterapning. För det andra blev jag svårt magsjuk av sura kroppkakor när jag var runt tio år.
Palten är fortfarande kung men kroppkakan älskar jag på grund av kryddpepparn.

Idag var det dags att ge sig på att tillaga denna lilla delikatess. Jag har dragit mig för det då jag vet hur svårt, tungt och tidskrävande det är att koka palt. Det krävs också ett särskilt handlag för att få ihop paltarna av den nästan rinniga smeten. Kroppkakekok visade sig snudd på vara snabbmat i jämförelse. Jag använde mig av Leif Mannerströms recept i ”Husmanskonst”.

Skala och koka 700 g potatis, helst King Edward. Pressa med potatispress och låt ånga av. Blanda ner 3 äggulor, 50 g brynt smör och 1,5 dl potatismjöl och blanda ihop till en smidig deg, typ en kakdeg i konsistensen. Tärna 400 g rimmat fläsk och en stor gul lök mycket smått och bryn gyllenbrunt. Blanda det frästa med 2 tsk nystött kryddpeppar (snåla inte!). I alla recept står att man ska forma en limpa och skära skivor och åbäka sig. Jag nöp bara av en klump ur degskålen och formade till en lite boll i handen. Degen blir väldigt smidig, fast och lättformad. Tryck till en liten grop mitt i den lilla bollen, tryck ner fyllningen och nyp ihop så du får en slät och fin boll.  När du format alla kakorna sänker du ner dem i sjudande lättsaltat vatten. Sjud i 5-6 minuter eller till de flyter upp till ytan.

Servera med lingon, brynt smör och eventuellt stekt rimmat fläsk eller fyllning som blivit över.

Till kroppkakorna drack vi ett moget, fylligt, mycket friskt, smakrikt vitt vin med toner av tropisk frukt och som jästs och lagrats på ekfat. Passade fantastiskt bra till denna rätt. Man behöver inte dricka pilsner eller mjölk till husmanskost.