Detta bildspel kräver JavaScript.

Inför dagens köpenhamnsbesök efterlyste jag tips på ett bra lunchställe. Från välunderrättat och trovärdigt håll kom rekommendationen att besöka en fransk bistro med det lite underliga namnet  L’education Nationale.

Sagt och gjort. Vi styrde stegen mot de lite mer bohemiska kvarteren bara ett par stenkast vid sidan om Strøget och hittade en liten äktfransk pärla. Här fanns alla de klassiska rätterna på menyn, kul viner på glas från lite udda appellationer, kvalitetspastis i baren, rutiga dukar och alla andra dekorelementen på plats. Kyparen var så där lagom korrekt och nonchalant charmig som man förväntar sig. Solen sken, luften var ljum så vi satte oss vid de vingliga bodren på den mycket smala trottoaren och njöt av de färgstarka personligheterna som passerade förbi. Vi beställde in entrecôte och pommes frites (såklart) och två glas rött. En personlig 2009 Morgon Côte de Py samt en lite udda Chinon. Vinerna slank snabbt ner så det fick bli en Corbières som var veckans vin för 55 kronor glaset. Riktigt bra med skön bärig fruktighet och tillräckligt med struktur för att möta köttbiten.

Entrecôten med kryddsmör var fantastiskt saftig och mör så att den vassa laguiolekniven (ingen laguiole, ingen riktig bistro!) nästan föll igenom köttbiten. Fina pommes frites som dock var märkligt ojämna i friteringen men mycket goda. Efter att jag frågat efter och fått dijonsenap så var jag hemma i Frankrike. Det enda som bryskt fick mig att inse att jag inte var där var att den avslutande espresson var helt perfekt. Det händer sällan eller aldrig i Frankrike. En fulländad lunch!

Nästa gång du är i Köpenhamn så lämna stressiga och överkommersialiserade Strøget och upplev en bit Frankrike. Själv ska jag tillbaka och besöka ställets vinbar.

Så var det dags för den årligt återkommande Champagnedagen på Savoy i Malmö. Ett tillfälle att heja, kramas, pussa kind och förstås prova en massa olka champagner. Även om vi är där för att informera om skolan så har jag passat på att prova både nya och gamla bekantskaper.

Kul att testa igenom hela sortimentet från Taittinger då det var några år sedan sist. Generellt rena och snygga viner och bättre än senast. Intressant att prova deras ”nattklubbschampagne” Nocturne. Här var 17 gram socker oväntat snyggt dolt bakom friska syror och gjorde att vinet bara kändes fruktigt och förförsikt lättdrucket. Dagens besvikelse var Diebolt-Valois. Hyllat av många men gravt överskattade levererades viner med mycket skalbeska och generell obalans. Beska och bitterhet var något som också gick igen i förvånansvärt många av champagnerna jag provade.

Bäst rakt över var gamla favoriten Ayala. Deras Brut Nature är helt knastertorr utan någon tillsatt dosage (sötma tillsatt efter andra jäsningen) och är snyggt balanserad med bra frukt, höga fina syror och en tydlig karaktär av gröna sommaräpplen och lime. Inte många champagner som klarar sig så snyggt utan den förlåtande sötman. 2004 Blanc de Blancs har en stor generös och härlig doft av nougat, rostade nöter och frisk citrus. Den rika doften gör att den intensivt friska, torra och eleganta smaken nästa kommer som en chock…men en trevlig sådan. Ur glaset med 2002 Perle d’Ayala stod en arom av massor av solmogna hallon och jordgubbar serverade ur musselskal och smaken var samtidigt, bred, fruktig, fyllig och elegant frisk.

Våren är här och det är dags för lite torra, friska och fräscha vita viner. Vad är då bättre än viner från Loire och av druvan sauvignon blanc?

De mest klassiska är vinerna från tvillingområdena Sancerre och Pouilly-Fumé längs österut av loireflodens sträckning. De är väldigt snarlika  men av de två är Sancerre den mest aromatiska och lättare medan Pouilly-Fumé har lite mer av mogen frukt och lite dämpad aromatik. Båda exemplen nedan är bra och typiska i respektive stil. Vill man ha ett budgetalternativ så letar man sig till Menetou-Salon som ligger nästgårds. Detta område är mindre känt och därför är priserna lägre. Vinet nedan är faktiskt ett riktigt fynd för 99 kr. Bra att ha ett helt batteri av hemma nu till våren och sommaren.

2010 Menetou-Salon Les Thureaux har en stor och distinkt aromatisk doft av svartavinbärsblad, lime, citrus och nässlor. Smaken är lätt, torr, mycket frisk och krispigt fräsh med en ganska kort eftersmak med fin mineralitet. 

2010 Sancerre Les Baronnes är distinkt aromatisk med nässlor, limezest, citrusolja, gröna äpplen och fläderblom. Torr, lätt till medelfyllig, mycket frisk, citrusfruktig och lång mineralstinn eftersmak.

 2009 Pouilly-Fumé de Ladoucette har en fin aromatiskt örtig ton inbäddad i friska citrustoner, vit persika och aprikosfrukt. Smaken är torr, mycket frisk men med en fint koncentrerad frukt som nästa upplevs lite fet men med örtigheten som fina övertoner och en stram mineralitet i avslutet.

Improviserade ihop en löjligt enkel och ruskigt god fiskrätt som lyste upp måndagen. Hetta, mustigt kryddig av spiskummin och frisk syra från smetana och citron. Passade perfekt till en riktigt torr och frisk riesling som som Georg Breuer Riesling Sauvage.

Skär upp 400 g fryst torsk/sej/kolja (eller färsk för alla del) i bitar och lägg i en ugnsform och strö över 1,5 tsk salt samt pressa över saften av en halv citron. Strimla 3 st inlagda grillade paprikor och sprid ut över fisken. Vispa samman 3 dl smetana (eller creme fraiche) med 1 msk spiskummin, 1 tsk harissa och det finrivna skalet från en citron. Klicka ut över fisken och skjuts in i ugnen på 175° i 20 minuter eller tills fisken är klar. Servera med couscous.

En alldeles utmärkt liten film där John Cleese på 43 minuter reder ut det allra mest grundläggande kring vin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var det dags för vårfest och 25-årsjubileum i malmöavdelningen av Commanderie de Bordeaux. Extra kul var det också att kollegan och en god vän skulle sväras in i sällskapet. Smoking (som märkligt nog krymt en storlek trots att den bara hängt i garderoben) och ordnar hängdes på och därpå en skön promenad genom ett vårligt Malmö till restaurang Årstiderna.

Det viktiga vid dessa sammankomster är maten och framförallt bordeauxvinerna som plockas ur sällskapets källare. Enda avsteget från temat var välkomstvinet, en härligt mogen, nötig men ännu spänstig och frisk 1997 Launois Blanc de Blancs Grand Cru. Till den första rätten med gös, pilgrimsmussla, gurka, lime, sjögräs och rom serverades två vita viner från Pessac-Léognan av årgång 2007. Château Carbonnieux hade en fantastiskt fin doft av lime- och citronzest, rostade toner och var härligt mogen med generös frukt och fina syror. Château Malartic-Lagravière var lite mer tillbakahållen i både arom och frukt och skulle säkert vunnit på ytterligare några år i flaskan för att visa upp mer komplexitet. Båda vinerna övertrumfade maten som var lite för blyg i smakerna.

Den smörstekta kalvbrässen med gräddkokt svamp var en perfekt ledsagare till de väl mogna vinerna som sedan följde. 1981 Château Saint-Ahon från Médoc hade som väntat sett sina bästa dagar och var inte särskilt njutbar med en märkligt parfymerad doft av hyacint och kort, gles frukt.  Då hade 1985 Château Ripeau, en grand cru classé från Saint-Émilion, klarat sig betydligt bättre. Stor, utvecklad, mogen, fruktig doft med typiska toner av stallbacke och en mjuk, elegant smak med bra fruktighet.

Till den fina fasanen med äpple, calvados och vårgrönt serverades två viner från vänstra stranden av årgång 1985. Château Cos d’Estournel från Saint-Estèphe förvånade genom att ha lite av den stjälkiga och parfymerade doften som 1981:an ovan. Smaken var också något kort och lite i obalans med torra tanniner och lite spretig syra. En besvikelse. Chateau Palmer presenterade däremot den mjukhet och elegans som både egendomen och appellationen Margaux brukar leverera. Nyanserad, komplex och läckert parfymerad doft och fint komponerad smak med fina tanniner, silkig fruktighet och lång elegant eftersmak. Kvällens bästa vin.

Kvällens höjdpunkt var nog 1987 Ducru-Beaucaillou från Saint Julien tänkt att vara då det skördades samma år som sällskapet bildades för ett kvartssekel sedan. Visst var vinet utvecklat, skönt moget och mycket njutbart på klassiskt bordeauxvis men saknade den komplexitet som Palmer ägde. Tyvärr fördärvades upplevelse av wästerbottensosten som försökte samsas med kummin i ett oljigt filodegstäcke. Synd på både osten och vinet.

Som avslutning serverades en härlig kokosglass på karameliserad ananas och pistagecreme till en 1997 Château de Myrat från Sauternes. Detta slott var en ny bekantskap för mig och vinet hade en fin, utvecklad och ganska komplex doft med typiska inslag som saffran, honung och aprikos. Smaken var frisk, elegant och med en ganska behärskad sötma som tyvärr var för låg för att kunna samsas med desserten. Vinet fick en ganska markant bränd och lite bitter karaktär.

Sammanfattningsvis en trevlig vårmiddag med spännande viner. Eftersläckning runt hörnet på stimmiga Bastard med några Nils-Oscar God Lager där våra insignier och smokingar väckte viss uppmärksamhet.

Edit: Samtliga smaknoteringar är gjorda idag ur minnet då jag försökte njuta av upplevelsen och därför inte antecknade.

Har ägnat dagen åt viner från Piemonte då detta varit temat på vår Diplomkurs.

Än en gång måste jag konstatera att Barolo inte är min grej. Doften kan vara så förföriskt lockande och komplex men så fort vinet når gommen träffas jag av en åsnespark i form av tanniner. De tuffa garvsyrorna i vinerna kan jag inte förlika mig med och i de flesta fall tämjs de heller inte med åren. Frukten torkar ihop, drar sig tillbaka och strävheten framstår som ännu tuffare än innan.  Jag kan dock bättre fördra systervinet Barbaresco. Här finns oftast lite mer av den balans som jag behöver för att charmas. Nu fick vi i och för sig mot slutet av dagen besök av Silvia Altare från producenten Elio Altare. Här fanns den charm, elegans och balans jag letade efter, framförallt i deras Langhe-viner. Men så kostade de också en rundlig summa. Typiskt!

Vi provade även lite mer udda viner under dagen. Bland annat ett kryddat och sött starkvin baserat på barolo. Barolo Chinato Cocchi doftade och smakade intesivt av julkryddor, peppar, läder, bränt socker och var inte helt olikt Jägermeister i karaktären. Verkligen udda men fungerade ganska bra till mörk choklad.

Mest intressant tyckte jag var att prova dolcetto och barbera av olika kvaliteter och ursprung. Testade bland annat dolcetton från ”naturvinssläppet” på Systembolaget igen. Tyvärr imponerande vinet inte alls lika mycket denna gång utan var tillknäppt och anonym. Kanske beroende på den flaskvariation som man kan vänta sig från denna typ av viner.

Bäst sett till kvalitet och pris var 2009 Barbera del Monferrato från producenten Cappelletta. Härligt mörkfruktig doft av sötlakrits, fin kryddighet, liten sotig rökighet och ett animaliskt drag. Smaken var fyllig, mycket frisk med tuggig, livlig fruktighet av björnbär och svartvinbär, fina tanniner och snygg fatstruktur, livlig fruktighet. Lång, balanserad eftersmak. Ett fynd för 139 kronor.

Absolut bäst var 2006 Bricco della Bigotta Barbera d’Asti. Den utvecklad, komplexa, kryddiga doften av mogna bär, tjära, mörk choklad och dadlar lovade verkligen gott. Den medelfylliga smaken och friska smaken levererade också med mogen, syltig och generös och nästan fet frukt, många men mycket fina och mogna tanniner och toner av läder, tjära, rök. Välstrukturerat med lång, komplex smak. Visar verkligen vad man kan åstadkomma med barberadruvan. Men så kostar det över 400 kronor också.

Det ska mycket till innan jag går igång på röda sydafrikanska viner. Men igår fick jag prova ett som var så läckert och rent ut sagt smaskigt att jag bara ville dricka det i stora djupa klunkar!

2008 Cederberg Cabernet Sauvignon kommer från några av Sydafrikas högst belägna vingårdar som dessutom ligger mitt inne i ett naturskyddsområde. Tack vare den höga höjden har man ett svalt klimat som tydligt återspeglar sig i elegansen och den rena och intensiva. fruktkaraktären. Att vinet legat 14 månader på franska ekfat märks nästan inte alls. Ett otroligt läckert vin som går att beställa via Jacobsson & Söderström för cirka 230 kr.

Djupt klarröd färg. Ganska liten, mineralpräglad doft med toner av ceder, blåbär och grädde. Medelfyllig, intensivt bärig och saftig som ren, nypressad  svartvinbärsjuice, mjuka tanniner och mycket friska och läskande syror. Elegant, saftigt, livfullt och med en liten rökighet i det mineralstrama avslutet. Ett glas till? Ja Tack!!!

Jag blir alltid så inspirerad av gode Jimmys brutala matlagning som han presenterar på sin blogg. Inspirerad är ordet för jag jag skulle aldrig drista mig till att tro att jag kan återskapa vad Jimmy gör. Men bra idéer kan jag få, som denna lammstek med nordafrikanska influenser. Gick bärsärk i kryddskåpet och resultatet blev en köttig, mustig och kryddig gryta att äta med bönor, couscous eller fylla ett pitabröd med.

Skala och dela 5-6 vitlöksklytftor på längden. Med en vass kniv sticker du djupa skåror i en lammstek på cirka 1500 g och späckar den med vitlöken. I en gjutjärnsgryta häller du en burk krossade tomater, 1 msk vinäger, 1 msk dadelsirap, 3 stjärnanis, 3 lagerblad, 2 kanelstänger, 1 msk kardemummakapslar, 1 tsk fänkålsfrön, 2 torkade lime (perforerade), 1 tsk harissa, 2 tsk salt och låter det hela få ett uppkok. Lägg ner lammsteken, lägg på locket och ställ in i ugn på 175° och glöm bort i 5 timmar. Ta upp det nästan upplösta köttstycket, avlägsna eventuella hinnor och skär upp i tjocka skivor. Passera stekskyn genom en trådsil, häll tillbaka i grytan tillsammans med en burk krossade tomater, 1 tärning/pod hönsbuljong och 1 tsk harissa. Lägg ner köttet, rör ut det med såsen och låt sjuda en stund. Smaka av med salt och eventuellt mer harissa. Servera med coucous eller blanda ner bönor.

Efter den lyckade baskiska kycklingen fick det bli ytterligare ett recept ur den franska franska kokboksklassikern ”Je sais cuisinier”. Jag måste laga mer av dessa geniala recept men tyvärr är bristen på bilder i boken en hämsko. Nu blev det i alla fall en quiche lorraine.

En quiche är en öppen paj med olika typer av fyllning som hålls samman med en äggstanning. Quiche lorraine är kanske den mest kända och härstammar från regionen Lorraine som ligger precis väster om Alsace. En äkta quiche lorraine innehåller bara äggstanning och rökt fläsk. Inte skinka. Ingen ost. Inga örter. Ingen lök. Enkelt, så enkelt och i sin enkelhet så gott som bara ett klassiskt franskt recept kan vara.

Börja med pajdegen (en klassisk pâte brisée eller mördeg). I en stor bunke häller du 250 g vetemjöl och gör en grop i mitten där du lägger ned 125 g tärnat, kylskåpskallt smör, 1 msk neutral matolja och 1/4 tsk salt. Nyp snabbt ihop det hela tills smöret är fördelat i mjölet. Tillsätt 1-2 msk kallt vatten och arbeta snabbt ihop till en fast deg. Täck degen med plastfolie och låt vila i minst 1 timme i kylskåp.

Ta ut degen och låt den få rumstemperatur igen. Kavla ut så att degen gott och väl täcker en pajform (helst sorten med löstagbar botten) på 24 cm. Klä formen och tryck fast degen. Täck degen med ett smörpapper och tyng ned det med ris, bönor eller grovt salt. Grädda i ugn på 200 ° i 10 minuter. Ta bort smörpappret med tyngden och grädda ytterligare 10 minuter.  Sprid ut fint 125 g fint tärnat rökt sidfläsk över pajbotten (om du använder kallrökt sidfläsk kan du steka det gyllene som jag gjorde). Vispa samman 2,5 dl crème fraîche, 2 ägg, en nypa salt (tänk på att fläsket är salt) och nymald svartpeppar. Häll äggsmeten över fläsket och grädda pajen på 200° i cirka 40 minuter. Ät ljummen eller kall.