Ibland får man omvärdera saker och ting. Vissa saker är lättare än andra. Särskilt när det är njutningsfullt som denna gång.

Vid besöket i Ribera del Duero i somras besökte jag bland annat Bodegas Comenge. En ny bodega med modern och ambitiös inriktning. Besöket låg sist på resan och dessutom efter en lång, fantastisk lunch med vinlegenden Alejandro Fernandez. Jag var väl varken på topp eller särskilt hungrig på upplevelser. Besöket var sådär. Ett fåtal viner provades som jag dissade ganska hårt. Beskrev dem slentrianmässigt som välgjorda, fruktdrivna, moderna men ganska tråkiga och opersonliga. Jag skämdes nästan när de generösa värdarna trugade oss att välja vars två viner att ta med oss hem.

Igår offrades en av flaskorna – 2004 Don Miguel. Till en kryddig lammgryta en söndageftermiddag kunde väl en fådd Ribera del Duero duga. Hur bortskämd får man vara?

Vinet hade en mycket djup purpurfärg. Doften var stor, dov med massor av mogna, mörka bär, eucalyptus, kryddor, ton av kanel och apelsin. Smaken fyllde ut hela munhålan med massor av solvarma, mörka bär som björnbär och skogshallon backade av mängder med fina, mjuka tanniner, fin syra och en nästan hettande känsla av eukalyptus. Kryddigheten låg kvar i den mycket långa eftersmaken där aromatisk citrus gav ett friskt avslut. Vinet kändes komplett, balanserat och helt färdigt att njuta.

Jag ger mig och reviderar. Comenge ska man hålla ögonen på.

Efter en heldag som lektant på vuxendagiset ”Röda Näsan” med temat ”Bourgogne” var jag allt lite burgundsugen när jag kom hem.

Plockade upp en 2005 Gevrey-Chambertin 1er Cru ”Craipillots” ur gömmorna. En butelj som inköptes på kooperativet i Beaune för några år sedan. Stor inbjudande doft av röda solmogna bär, kryddor och thé. Smaken sådär otroligt sammetslen i frukten, fyllig och med knappt förnimbar strävhet. Elegant, sensuell och bara alldeles njutbar.

Ibland finns det inget bättre än en röd bourgogne när den visar sig från sin mest inbjudande sida.

Det var länge sedan jag provade Moët & Chandon senast. Idag var det dags igen och konstaterade bara att det inte varit någon större förlust faktiskt. På tok för dyr för vad man får för 339 kronor. Ganska klumpig med en tydlig sötma och distinkt och efterhängsen beska. Förvånansvärt dålig produkt.

Betydligt bättre och MYCKET billigare är bland annat Pannier Brut Tradition, Palmer & Co Brut och Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut. Annars har du både Leclerc Briant Les Crayères Premier Cru och Pol Roger Brut Réserve i samma prisklass som Moët. Det finns med andra ord ingen anledning att dricka dålig champagne.

Jag har skrivit mycket om sherry den senaste tiden. Jag vill skriva mer. Jag vill skriva lite mer tekniskt och nördigt. Men jag vill inte plåga oskyldiga läsare av denna blogg med detta.

Därför har jag lagt över mina bloggposter om sherry till en alldeles egen sherryblogg. Där kommer jag att fördjupa mig i ämnet och försöka skriva korrekt om detta fascinerande vin. Det finns så mycket felaktigt och dumt på nätet så jag tyckte det var dags.

Det kommer att dyka upp sherry här med i fortsättningen. Lita på det.

Ibland blir det nästan bara för gott. Ofta av misstag. Som idag. Det skulle bli en pastasås på älgfärs (billig på Ica) men det blev en mustig höstgryta. God mat, trist bild.

3 hg små champinjoner klyftades och stektes i torr panna tills de fått en fin gyllenbrun färg. Ett par matskedar ankfett (smör eller ister går bra) klickades i och svampen fick fräsa ytterligare för att bli alldeles bärnstensfärgade. Svampen togs åt sidan och 150 g rökt fläsksida (bacon) i fina strimlor stektes till fin färg och två små hackade lökar adderades. När det var lagom brynt lades även detta åt sidan. Mer fett och ner med 6 hg älgfärs som bryntes och fick puttra till färsen var torr. 1 dl torkade trattkantareller som blötts upp i 1 dl finosherry hackades ner i färsen. Blötläggningssherryn skvättes ned i omgångar och fick koka in. Svamp, fläsk och lök åkte tillbaka i pannan tillsammans med rejäla nypor salt och många varv med pepparkvarnen. 3 dl vispgrädde, 1 msk sherryvinäger, 0,5 dl olorososherry (mörk, oxiderad sherry) adderades och fick puttra med. Kronan på verket blev en 70 grams ”puck” av ankleverpaté jag fryste in i somras som nu fick smälta ned i grytan (kan ersättas med leverpastej). Sist rörde jag ned 3 msk tomatpuré. Serverades med kokt potatis och saltgurka.

En riktigt höstlig gryta med djupa, mustiga och komplexa smaker fint kompletterade med gräddighet och fetma. Saltgurkan var ett fantastiskt komplement med sin markerade sälta.

Med olika flaskor öppnade hemma var det upplagt för lite experimenterande med mat & dryck. Jag testade först en ung côte-rôtie från Cuilleron som var mycket fruktig och välstrukturerad med distinkta örtiga, nästan parfymerade, toner och mycket karaktär av mogna, mörka bär. Ett klassiskt val till vilt. Vinet tvärdog till grytan och blev beskt, spretigt och med överdriven lavendelton.

Nästa vin ett mindre självklart val; 30 år gammal, torr amontillado från Romate. Tänkte att den kunde fungera med inslagen av både fino, sherryvinäger och oloroso i grytan. Överraskande nog spöade den det röda vinet och kompletterade grytan väldigt fin med sina nötiga aromer. Helt OK.

Med blodad tand hämtade jag nu oloroson som ingick i grytan; Rich Old Oloroso från Lustau. Vilken kombination! Så oväntat! Denna söta sherry med tydliga drag av russin och torkad frukt fungerade fantastisk bra och lyfte fram svampens karaktär i grytan. Sötman i vinet mildrades av gräddigheten och fetman. Både vinet och maten lyfte ett par snäpp.

Passade på att idag inventera sortimentet av fino och manzanilla på Systembolaget. Tack vare (eller snarare på grund av) det urusla utbudet går det ganska fort och är en hyfsat billig sysselsättning.

Fino och manzanilla är i princip samma vin. Det som skiljer åt är lagringsorten. Manzanilla utvecklar sin karaktär i hamnstaden Sanlúcar de Barrameda. Där utvecklas andra jäststammar i det täcke (flor) som skyddar vinerna från oxidation. I Staden Jerez är klimatet något annorlunda och främjar andra typer av jäst som ger en lite kraftfullare stil. Fino och manzanilla är mycket känsliga och ska drickas snart efter buteljering. Detta blev tydligt i ett av vinerna.

San León Manzanilla Clásica (Bodegas Argüeso)
Ljust halmgul. Medelstor, tydlig ton av jäst, grädde och färska champinjoner samt en liten blommig ton. Mycket torr, lätt och stram karaktär med jästtoner och arom av gult äpple och mandel.

Doña Alicia Manzanilla Pasada (Bodegas Barbadillo)
Ljust gul. Medelstor doft av jäst, ostron och skaldjur samt ton av gummi och mandel. Mycket lätt, elegant och lång med en mineralton och nötiga, jästiga aromer. ”Pasada” innebär en längre lagring i solerasystemet, ofta upp till sju år.

Inocente Single Vineyard Fino (Valdespino)
Gyllengul (oxiderad?). Ganska stor, jästig, torkad frukt och ton av hasselnötter. Tecken på oxidation. Smaken har också en lite kärv karaktär som kan komma vid oxidering. Detta är andra fino på kort tid som varit oxiderad vid köp. Ett argument för att Systembolaget borde ha dessa sköra viner i kylar. Kanske hade hjälpt omsättningen också. Men det finns säkert alkoholpolitiska skäl att låta vinerna oxidera.

Tio Pepe (Gonzalez Byass)
Mycket ljust gul med litet grönt stick. Medelstor till stor, lätt jästig ton, gröna oliver och litet drag av grönt äpple. Fylligare än de övriga men fortfarande lätt i kroppen. Ren, distinkt jästig, mandel, lång eftersmak och ett lätt metalliskt avslut. Varför finns inte denna på halvflaska!?

Doña Alicia och Tio Pepe är verkligen två utmärkta exempel på respektive stil. Den förstnämnda för den nästan fjäderlätta, friska manzanillan och Tio Pepe som urtypen för den lite fylligare och rustikare finon.

Chabliserna från William Fevre har jag inte provat så ofta sedan jag arbetade aktivt som sommelier kring milennieskiftet. Då var de ganska tyngda av ny ek och inte särskilt typiska för området. Idag finns inte ett spår av ek i vinerna. Till de högre kvaliteterna används förvisso ekfat men dessa är minst åtta år gamla och ger ingen karaktär utöver en lite avrundad syra.

2007 Chablis 179 kr
Mycket ljust, briljant gulgrön. Liten till medelstor doft av gula frukter och tydlig mineralton minnande om knallpulver. Lätt, mycket frisk smak med toner av citrus, gula äpplen, len fruktighet och lång, mycket mineralrik eftersmak.
För att vara en vanlig chablis har vinet mycket karaktär och fin mineralton.

2007 Domaine William Fevre Premier Cru ”Les Lys” 299 kr
Mycket ljust gulgrön. Stor doft av gula, tropiska frukter, mogen citrus, lemoncurd, mineralrik och lätt aromatisk. Medelfyllig, stram men med koncentrerad frukt med karaktär av mpgen citrus. Mycket frisk och välstrukturerad med torr mineralkaraktär och lång, elegant eftersmak.
Ett steg upp i kvalitetstrappan från det föregående vinet vilket tydligt märks i uttrycket. Lite dyrare än en premier cru vanligtvis är, men värt den extra slanten.

2007 Domaine William Fevre Grand Cru Bougros ”Côte Bouguerots” 699 kr
Ljust, blekgul färg. Liten, outvecklad, knuten doft med dammig mineralton och toner av citrus och pomerans. Medelfyllig till fyllig, mycket fruktig med stram syra och mycket mineralrik. Lång eftersmak och mycket ung.
Ett oförlöst vin som kräver flera år på flaska för att visa sin storhet och om det är värt det höga priset. Druvorna kommer från den brantaste delen av grand cru-vingården Bougros; ”Côte Bouguerots”.

Idag blev det en riktig snabbmiddag (tidsåtgång; koktiden på pastapaketet) inspirerad av Lisas busenkla tonfisksås. Dessutom ett ypperligt tillfälle att använda en av burkarna med ”bonito del norte”. Nu saknade jag de flesta ingredienserna förutom tonfisk och muttitomater men det fick inte vara ett hinder.

Vräk ner pastan i kokande vatten. Fräste på medelhög värme 2 hackade lökar och 2 vitlöksklyftor i olivolja. När löken mjuknat häller du på burken med de små körbärstomaterna. Låt puttra, salta och peppra, pudra över lite paprikapulver samt blanda ner en bit hackad fetaost. Precis innan servering blandar du ned den finaste tonfisk på burk du kan hitta. Smakade fantastiskt för att vara ihopsvängt på en kvart. Säkert är Lisas variant mycket bättre.

Av en lycklig tillfällighet hade vi tre (3) flaskor champagne som var öppnade. Upplagt för en avspänd onsdagskvällsprovning i hemmamiljö till vardagsmat.

Först ut var Colin Blanche de Castille Premier Cru Brut (pdf) som hade en mycket fin fruktighet med en vagt drag av tuttifrutti. Smaken medelfyllig, frisk och välbalanserad med en väldigt fin, lite kritig, mineralton. Därefter provades Colin Brut Rosé Premier Cru (pdf) vars karaktär i mycket liknade den föregående men med något större fyllighet och med aromer av körsbär och hallon. Sist provades 2002 Chartogne-Taillet som absolut var det bästa vinet med lite svampton, tydlig mineral och en mycket elegant karaktär med fin syra. Intressant producent som bland annat gör en 100% pinot meunier från oympade stockar (vieilles vignes Francaises) samt börjat jäsa och lagra sina viner på samma typ av fat som Krug och Bollinger.

Bästa vinet till maten var den rosa champagnen som inte bara matchade i färgnyans utan också var en riktig fullträff mot den distinkta, rena tomatsmaken i såsen.

Provade igår ett antal röda och vita bourgogner från anrika firman Bouchard Père & Fils. Som väntat bjöds på både högt och lågt. Mest högt faktiskt. Och då tänker jag inte på priserna.

2005 Gevrey-Chambertin 299 kr
Ganska ljus, briljant klarröd färg. Ren doft av röda bär, hallonmarmelad, lingon och ett grön lite omoget inslag. Kryddiga toner och ett itet inslag av läder. Medelfyllig, mycket frisk smak med låga frukttanniner, diskret inslag av fat, röda bär, hallon och medellång, något kärv eftersmak. Ett typexempel på alldeles för dyr, röd bourgogne som bara är snipig och trist.
Edit: Efter tre dagar provades vinet igen. Aromerna var nu mera utvecklad. Den omogna tonen borta, tanninerna avrundade och fruktigheten mer framträdande. Vinet behöver mer tid i flaskan helt enkelt.

2005 Volnay Caillerets Premier Cru ”Ancienne Cuvée Carnot” 599 kr
Medelhög intensitet, granatröd med något blått drag. Medelstor doft av mogna röda och mörka bär, jordgubb och svarta vinbär. Aromatisk och kryddig med karaktär av kanel och kardemumma. Fyllig, mjuk, mycket fruktig, lite eldig, hög fin syra och väl balanserad fatkaraktär. Lång, smakrik och mycket elegant. Elegant och mjuk och raka motsatsen till det föregående vinet. Så här ska det smaka.

2002 Pommard Rugiens 379 kr
Medelhög intensitet, röd med lite brun kant. Medelstor, utvecklad och något aromatisk och kryddig ton, läder och jordgubbsmarmelad. Fyllig, mycket sträv, höga frukttanniner, mycket fruktig med inslag av mörka bär, tydlig fatstruktur och fin syra. Ung och smakrik med lång eftersmak. En riktig ”käftsmäll” som en pommard ska vara. Behöver ytterligare år på flaska utöver de sju den redan har.

2007 ”La Vignée” Bourgogne Chardonnay 129 kr
Ljust gul, briljant. Ren, frisk doft av söt citrus, liten smörighet, ton av grädde och gula frukter. Torr, medelfyllig, mycket fin syra, bra fruktighet med karaktär av gula äpplen och citrus. Fin struktur, viss längd och bra ”munfyllnad”. Inget upphetsande men välgjort, njutbart och väl värt pengen.

2006 Beaune du Château Premier Cru 249 kr
Klar, ljust gul. Medelstor, nötig doft med inslag av citrus och omogen ananas samt toner av honung och smör. Torr, medelfyllig med avrundad syra och silkeslen frukt. Diskret fatkaraktär och liten kryddighet. Lång, elegant och delikat eftersmak med en liten metallisk ton.

2005 Meursault-Genevrieres Premier Cru 599 kr
Ljust gul med liten grön ton. Stor, mineralrik, smörig, nötig ton av brioche och brynt smör generös fruktighet av lime och honungsmelon.Torr, fyllig, intensiv och mycket frisk med extremt välavvägda fat. Liten eldighet, fet/oljig munkänsla, lång och kraftfull men samtidigt mycket elegant.

Den ”spanska veckan” avslutades i går i stor stil med en ”Iconic Tasting”. Ett uppsamlingsheat med några av Spaniens absolut bästa viner. En ovanligt spännande, givande och intressant provning med härliga diskussioner och stora vinupplevelser.

Provningens bästa röda vin röstades fram och överlägsen vinnare blev lite otippat 2006 Aquilon Garnacha från Campo de Borja. Största vinet totalt sett var alla rörande eniga om var sherryn 1979 Añada. Ett makalöst vin.

Mina personliga favoriter var Ossian som nästan skapade sig en egen liga för vita viner. Bästa röda med knapp marginal över Val Llach blev Vega-Sicilia. 1979 Añada låg helt utanför alla skalor.

2000 Celler Batlle Gran Reserva Brut / DO Cava (Gramona)        cirka 500 kr
En cava dominerad av druvan xarel-lo. Vinet är fatjäst och har legat i sju år på jästfällningen i flaskan.
Stor, utvecklad och komplex doft av svamp, bröd, smör, fudge och sockerkaka. Tydlig ton av naturgummi och petroleum. Fyllig, smakrik och mycket frisk med fin mousse. Stram och kraftfull med mycket bra frukt och bra fatstruktur. Mycket lång eftersmak som speglar doften.

2007 Ossian Viñas Viejas Verdejo / VdlT de Castilla y Léon (Ossian)    cirka 350 kr
Ett vitt vin av druvor från 200 år (!) gamla, oympade stockar. Fatjäst och fatlagrat.
Djupt limegul färg. Mycket stor doft av rostat kaffe, choklad, färska champinjoner, saffran, rök och tydlig ton av mogen persika. Mycket fyllig med hög syra som döljs av koncentrerad, nästan fet, frukt. Fin fatstruktur, rostade toner, nötig. Mycket, mycket lång eftersmak med mineralton och liten bitterhet.

2006 Magaña Calchetas / DO Navarra (Bodegas Viña Magaña)        cirka 350 kr
Ett merlotdominerat vin av extremt selekterade druvor som avstjälkats för hand!
Mycket mörkt blåröd, nästan opak. Stor, mycket fruktig doft av hösthallon, plommon, lakrits, eucalyptus, russin och en distinkt karaktär av créme de cassis (svartvinbärslikör). Mycket fyllig med koncentrerad mörk fruktighet av bland annat hösthallon. Många men mycket mjuka frukttanniner och fint balanserad fatkaraktär.

1999 Vega-Sicilia / DO Ribera del Duero (Bodegas Vega-Sicilia)        cirka 1700 kr
En riktig klassiker! 90% tempranillo och 10 % cabernet sauvignon. Fatlagrad 6,5 år på omväxlande nya och tidigare använda fat.
Djupt blodröd med litet brunt stick. Stor, ung, mörkt fruktig doft av svarta vinbär med karaktär av portvin, eucalyptus, blod, järn och kött. Medelfyllig, stram, elegant med en mjuk, nästan köttig, fruktighet. Kompakta men mycket mjuka tanniner. Lång finessrik eftersmak med mycket mineral, järn och en mycket fin fatkaraktär.

2006 Aquilon Garnacha / DO Campo de Borja (Bodegas Alto Moncayo)    cirka 700 kr
Garnacha från 60-åriga stockar har resulterat i ett vin med nästan 17% naturlig alkohol!
Djupröd färg. Mycket stor doft med en distinkt karaktär av mörkt kakaopulver. Liten(!) eldighet, mörka körsbär, mint och tydlig mineralton. Efter en stund i glaset slår det plötsligt upp en enorm doft av hallon- och lakritsbåtar. Fyllig, intensiv och smakrik med ton av eucalyptus, hög syra och eldighet balanserad av mogen frukt. Lång eftersmak med mjuka tanniner och fin fatakarktär.

2005 Seleccion de Viñedos de la Familia / DO Ribera del Duero (Felix Callejo)    cirka 350 kr
En favoritbodega i Ribera del Duero. Drivs helt av familjen Callejo som gör eleganta, mjuka viner.
Helt opak och blåröd. Något sluten men mycket fruktig doft av mörk frukt och bär, eucalyptus (igen!). Fyllig, mycket fruktig med mörk, mogen frukt. Välstrukturerad och balanserad med fin balans mellan syror, fat- och frukttanniner. Lång eftersmak med tydlig mineralton. Ungt!

2006 Neo Punta Esencia / DO Ribera del Duero (Bodegas Neo)        cirka 1500 kr
Ett mycket omtalat vin av tempranillo får 80-åriga stockar samt 200% nya ekfat (man drar om vinet till en andra omgång nya fat.
Mycket tät, nästan svart med blå kant. Något sluten doft med ton av fikon och jordgubbsmarmelad. Mycket fylligt med kompakt frukt som tyvärr överträffas av för mycket ek. För mig ett obegripligt vin med mer karaktär av trä än druva. Besk, bitter, fatsträv och torr eftersmak. Vägrar tro att detta kommer att utvecklas väl. Robert Parker håller inte med.

2006 Aalto PS / DO Ribera del Duero (Bodegas Aalto)        cirka 900 kr
Ett av de mer kända ”ikonvinerna” från Ribera del Duero.
Tät, mycket mörk, nästan svart, blåröd. Stor, fruktig doft av mörk frukt, apelsin, julkryddor och tjära. Mycket fyllig med kompakt, mörk fruktighet, höga men mjuka tannier, frisk syra. Otroligt välstrukturerad med lång mineralrik eftersmak.

2006 Vall Llach Porrera / DOCa Priorat (Celler Vall Lllach)        cirka 600 kr
Min absoluta favoritproducent i Priorat från byn Porrera som nyligen fått ”village-status”.
Mycket tät blåröd färg. Stor, ung mycket fruktig doft av mogen mörk frukt. Fyllig, tät, silkeslen frukt. Elegant, lång, silkiga taniner. Extremt välgjort och fint strukturerat vin.

2006 El Nido / DO Jumilla (Bodegas El Nido)            cirka 800 kr
Omtalat ”parker-vin” från området Jumilla i sydöstra Spanien.
Tät, opak blåröd färg. Mycket stor, aromatisk doft med inslag av eucalyptus, rökig (bacon). Medelfyllig, mycket fruktig, mogen frukt och mycket eldig. Ingen balans mellan syror, tanniner, alkohol och frukt.

1979 Añada Palo Cortado / DO Jerez (Gonzalez-Byass)        priceless
Jag är en lycklig jävel som för tredje gången fått prova denna makalösa sherry. Upplevelsen blir faktiskt större för varje gång. Får gåshud bara jag tänker på den.
Briljant, bärnstensfärgad. Stor, oerhört komplex doft av (bland annat) cashewnötter, rostade hasselnötter, choklad, smörkola, saffran, Plopp, honung, mimosa och brynt smör. Bentorr, mycket frisk, koncentrerad, smakrik med dominerande karaktär av honung, nötter, mjölkchoklad. Mycket, mycket lång smak med metallisk karaktär. Ett fantastiskt stort och unikt vin. Provningsdeltagarna pendlade mellan religiös upplevelse, ödmjukhet och rörelse.

NV Apostoles Palo Cortado Muy Viejo VORS / DO Jerez (Gonzalez-Byass)    cirka 400 kr
Djupt bärnstensfärgad. Stor doft av knäck, brandy och sirap. Fyllig, frisk, koncentrerad med viss sötma och en lång nyanserad eftersmak. Mycket bra vin som tyvärr hamnade i den långa skuggan av Añada.

Spanska viner i överkomlig prisklass skriver jag om här.