Efter dagens besök i Jerez’ saluhall tog jag bussen till kusten och Puerto Santa Maria. Jag hade siktet inställt på en restaurang jag känner till från ett tidigare besök; Romerijo. Inte stället man går till om man söker tip-top-service, matlagning i framkant eller tjusig miljö. Här gäller pappersdukar, avfallshinkar på borden, folkligt och stökigt och massor med pinfärsk fisk och skaldjur från havet utanför.

Från mitt förra besök visste jag att grejerna från fritösen var makalöst goda. Jag försökte därför beställa in en liiiiiten portion med en mix av olika sjöfrukter. Det gick så där. Blandningen var där men jag lovar att min lilla ”entrérätt” bestod av minst ett kilo babysquids, calamares och annat gott. Allt omgivet av en tunn, spröd frityrsmet och serverat med en citronklyfta och en klick majonäs. Himmelskt i sin enkelhet. Halvvägs igenom godsakerna började mättnaden infinna sig. Just som jag tänkt tanken att avbeställa skaldjurstallriken så stod den framför mig.

Det var bara att bita ihop och ge sig i kast med läckerheterna. Tre sorters räkor i olika storlekar. De största var kokade med saffran. Mycket läckert. En liten fin hummer tronade överst på fatet men kändes tyvärr lite torr. Två taggiga snäckor som absolut smakade som franska vinbärssniglar (eller heter det vinbergssniglar?) minus vitlöken. Det mest uppseendeväckande på tallriken var dock den lufttorkade tonfisken. Djupt vinröd i färgen och med en smak som påminde starkt om spansk lufttorkad skinka men med en mer intensiv umamikaraktär. Konsistensen var helt makalös. Om jag beskriver den som riktigt färska lakritsfiskar, är det någon som förstår då? Smälte praktiskt taget på tungan och frigjorde den överväldigande umamin. Det nästan sökte mig. Mycket spännande, men en skiva räckte.

Allt sköljdes ned med en lätt och väldigt elegant manzanilla; La Gitana.

Gårdagskvällen bjöd på en enkel middag utomhus i den varma kvällen. Tisdagar verkar den stora hemma- och tevekvällen i Jerez för det var verkligen folktomt.

Jag inledde med ett litet glas fino (Tio Pepe) och boquerones fritos, det vill säga friterade sardiner rakt upp och ner. Fisken är pinfärksk här nere och smaken ren. Lite som hårdstekt sill fast utan den traniga bismaken. En hel driva med små firrar blev det.

Beställde in en röd rioja till varmrätten på rekommendation av servitören; 2005 Azpilicueta Crianza. Mycket fin, ren och fruktig doft av mörka körsbär och en svag ton av ek. Smaken var mjuk, mycket fruktig med körsbärstonerna som kom tillbaka. Nästan inga frukttanniner, strukturen utgjordes av en fin syra och en väl integrerad fatkaraktär. Mjuk, len och elegant. En ren njutning. Det röda vinet (14€ för en hel butelj!) avnjöts till rabo de toro (oxsvans). Ingen märkvärdig rätt alls, men köttet fullständigt ramlade av benen och såsen/skyn var så mättad och underbart mild. De sönderkokta grönsakerna och synnerligen sunkiga pommes fritsen är förlåtna. Jag ska koka oxsvanssoppa när jag kommer hem, även om svansen kommer från en taning ko snarare än en biffig spansk tjur.

Ensam en halvdag på flygresa får man roa sig bäst man kan. iPhonen laddad med podradio i form av ”På minuten” och ”Spanarna” räckte ganska långt. När radioprogrammen inte räckte beställde jag in en piccoloflaska cava ur Spanairs sortiment. De hade en (1) sort. Trodde jag.

Jaume Serra Sec var en torr , medelfyllig, ren, frisk och helt OK cava för en stund i flygstolen. Faktiskt hade den lite fyllighet och ton av autolysen från jästkontakten. 20 cl tar snabbt slut på 10 000 meters höjd så jag beställde ytterligare en liten flaska. Nu sprang stewarden hela vägen upp till businessclass och tillbaka. Med sig hade han en flaska Freixenet Cordon Negro och ett lite ”fancy” plastglas med fot (ojoj så lyxigt de har det i den fina avdelningen bakom skynket). ”This is another kind” sa han ”The fisrt one was finnished but this is better”. Jag replikerade ”I don’t think so. It’s sweeter”. Stewarden såg lite dum ut och svarade följaktligen ”I don’t know”. Jag accepterade dock i brist på alternativ.

Freixenet Cordon Negro har jag inte provat på flera år. Skamligt egentligen då det är en storsäljande studentsfestklassiker och ett nyårsobligatorium. Nu smakade den å andra sidan precis som väntat. Cideraktig med tydliga, lite bokna, äppletoner och tydliga sötma som direkt hängde sig kvar i eftersmaken. Jag fick omedelbart beställa en påse salta nötter för att överhuvudtaget kunna dricka den. Med sältan blev den acceptabel.

I jämförelse var Jaume Serra riktigt elegant. Det mest intressanta med ”provningen” var dock kapsylerna. En äkta cava (gjord enligt traditionell metod i ett godkänt område) ska ha en fyruddig stjärna inbränd i korken. Ligger du på stranden i Marbella och beställer en cava från strandbaren kan du kolla äktheten på korken så du inte får en fulcava. Nu hade ju piccoloflaskorna skruvkapsyler men det var ändå märkta. Cordon Negron var helt korrekt märkt med den traditionella stjärnan. Jaume Serra däremot hade en davidsstjärna! Mycket märkligt. Någon som kan presentera en förklaring?

Nu reas ett av sommarens favoritviner ut på Systembolaget.

Jag skrev om 2008 35° South Wild Ferment Rosé i somras när den kostade 75 kronor. Nu slumpas den ut för 59 spänn. Spring iväg och bunkra upp lite av sommaren.

Här kan du se var vinet finns.

I vinprovarnas märkliga värld finns det många olika typer av provningar; blindprovningar, halvblinda provningar, glasprovningar, horisontalprovningar och vertikalprovningar bland annat. Igår var det dags för det sistnämnda. En vertikalprovning går ut på att man provar flera olika årgångar från samma slott eller producent. En horisontalprovning å andra sidan är en provning av olika slott från samma årgång. Båda är alltid intressanta men på olika sätt.

Den aktuella provningen gällde Château Ducru-Beaucaillou från kommunen Saint-Julien i Bordeaux och spände över två decennier. Slottet är klassat som ett andra cru (Deuxiéme Cru). Kommunen Saint Julien brukar beskrivas som ”kvintessensen av Médoc”, det vill säga att vinerna härifrån är mycket typiska med en kombination av kraft och elegans.

Provningen inleddes med årgång 1983 som brukar beskrivas som en bra årgång som hamnat i skuggan av den klassiska 1982. Vinet ljust med briljant röd färg som tydligt drog mot brunt. Doften var utvecklad, mogen med röda bär, jordgubbsmarmelad och tydliga inslag av läder och svamp. Smaken förvånansvärt fyllig och fruktig men mycket mjuka tanniner men med en dominerande struktur av läskande syra. Toner av röda bär och marmelad kom tillbaka samt en typisk ton av blod och lagerblad i eftersmaken. Ett moget och mycket elegant vin. Ska inte sparas ytterligare.

Därefter följde 1988 som anses vara en excellent årgång med långlivade, mörka och tanninrika viner. Den första buteljen som öppnades var mycket fruktig, flaska nummer två mycket sluten. Därför öppnades också en tredje som var ganska uttorkad. Vi beslutade att egalisera (blanda vinerna) de två första flaskorna eftersom vi var ett stort sällskap och alla skulle få en chans att bedöma samma vin. Tyvärr visade sig detta vara ett misstag då en korkdefekt kröp fram efter blandningen. Dock var det många som inte bedömde vinet som defekt.

Årgång 1990 var mycket varm och gav generellt mjuka, eldiga viner. Vinet hade en djup, blodröd färg med en brun kant. Stor utvecklad, komplex och aromatisk, örtig doft med inslag av mynta, solvarma jordgubbar, läder, ceder, apelsin och thé. Smaken var medelfyllig, mycket friska syror, lite eldig med många men mjuka tanniner och aromatisk arombild. Tyvärr var vinet lite trött och uttorkat i frukten med toner av russin och en liten metallisk bitterhet i eftersmaken. Lite grand som ett pottpurri; mycket doft men torrt.

Vinerna från 1995 brukar beskrivas som aromatiska, uttrycksfulla och långlivade. Färgen var mycket mörk, nästan opak med en antydan till brun kant. Stor intensiv doft av svarta vinbär, eucalyptus och lakrits. Mycket fylligt och välstrukturerat vin med stor fyllighet, kraftfulla tanniner och bra frukt som domineras av mörk frukt, blod, järn och lagerblad. Lång, nyanserad och utvecklad eftersmak där röda bär och liten läderton kommer fram samt en liten angenäm bitterhet. Ett vin med fin balans mellan mognad, elegans, frukt och struktur. Bästa vinet av de fem enligt mig.

2004 är en årgång om vilken åsikterna går isär. Ducru-Beaucaillou anser själva att årgången är en av deras bästa. Mycket mörk, djup färg med en blå ton. Stor, ung, lite eldig, fruktig och örtig doft med en markant ton av vitpeppar. Fyllig, mycket fruktig, ung och med tuffa frukttanniner. Ännu lite obalanserade fat, toner av grön paprika, återigen blod, järn och lagerblad i eftersmaken som hade en tydlig bitterhet. Ett vin med stor potential men ännu lite ”bråkigt”.

Sammantaget en intressant provning som visar på de stora variationerna i årgångarna i Bordeaux. Ett genomgående drag var inslaget av blod, järn och lagerblad, drag som brukar anses typiska för Mèdoc. Dock saknades den där stora upplevelsen som jag förväntar mig av en provning i den här digniteten.

Jag har fått en underlig frukostvana; misopasta och tomatjuice. Ett par matskedar miso blandas ut i hett vatten och sedan fyller jag på med några deciliter tomatjuice.

Jag började med detta under min low-carb-high-fat-period under sommaren, men har fortsatt av bara farten även efter att jag gett upp LCHF-dieten. Jag gillar den fylliga, umamirika smaken, sältan och syran och den lilla sötman från tomaten. Sedan mättar det ganska bra också. Största fördelen är att drickbar frukost är praktiskt när man ska läsa morgontidningen, kolla facebook, bloggen och mejlen på morgonen.

Som jag berättat i den föregående posten så dracks det champagne till sjötunga walewska för att fira bröllopsdagen. Ur vinskåpet plockades den allra sista buteljen 1989 Divine från firman Leclec-Briant. När jag arbetade med vinauktioner i Köpenhamn för cirka åtta år sedan köpte jag 18 flaskor som i jämn takt avnjutits. Årgång 2002 finns att köpa på Systembolaget för 459 kronor. Jag köpte mina för cirka 180 kr flaskan. Den allra sista flaskan har sparats till ett särskilt tillfälle. Det tillfället inföll igår.

Divine är en årgångschampagne av 50/50 chardonnay och pinot noir. Vinet får minst fem års lagring i flaskan på sin jästfällning för större komplexitet.

Doften var stor med toner av gula, mogna frukter och tydliga mognadstoder som svamp, rostade hasselnötter, mörk choklad, toast och smör. Smaken var torr, lite avrundad syra, mycket fruktig och fyllig med mycket små, fina och mjuka bubblor. Mer av citrus och mogen frukt i smaken och inte så mycket av mognadstonerna. Lång, rik och elegant eftersmak. Fungerade ganska oväntat helt fantastiskt bra till walewskan. Tack vare den avrundade syran, stora frukten och fylligheten så klarade vinet av den rika umamidominansen i maten.

Perfekt mogen champagne som inte hade vunnit på ytterligare lagring. Lockande att köpa ett par flaskor av 02:an och lägga undan några år. Grundregeln för mig är att årgångschampagne inte ska drickas förrän den börjar närma sig tio år. Tyvärr är ju champagne så fruktansvärt svårt att spara.

Det är kul att matblogga. Nästan det bästa är att få kontakt med andra matbloggare. Extra spännande är att mötas i verkliga livet på torget, vid ostdisken eller över en bit mat. Av varandras bloggande lär vi och utvecklas men det är i det mänskliga mötet stora saker händer.

Nyligen träffades vi ett gäng i på Asien i Malmö och hade kul tillsammans samt en stor matupplevelse och till i morgon har Martin bjudit in till Afternoon Tea. Och nu vill jag prova om det finns intresse för en annorlunda träff.

Skolan och utbildningsföretaget jag och min kollega driver har blivit utnämnda till officiella utbildare och partnersskola för l’Ecole du Vin de Bordeaux. Vi kan nu genomföra officiella kurser, utbildningar och provningar i deras namn. Jag tänkte att en liten ”initieringskurs” om Bordeaux och dess viner kunde intressera matbloggare.

Den 25:e oktober bjuder jag därför in till föredrag och provning av sju viner för de matbloggare som vill och kan komma. Alla som deltar får ett fint informationsmaterial, kartor och ett personligt certifikat. Föreslår ”knytis” så att vi kan testa slattarna som blir över med lite mat och snacka skit, om mat och livet. Platsen är Nordenskiöldsgatan 19A i Malmö och tiden 16.00. Du anmäler dig genom att skriva en kommentar under ett alias som har mejl och bloggadress.

Hoppas vi ses den 25/10!

Edit: Jag har fått frågor om hur mycket provningen kostar. Svaret är: Ingenting! Vi bjuder.

Nästa bordeaux inför undersökningsdomstolen är 2006 Château Moulin de Cassy från Médoc.

Mörk, tät och blåröd färg. Medelstor, ung och ännu outvecklad doft av mörka bär (här hör det till att dra till med svarta vinbär), lite tobak och ganska tydlig karaktär av hallon. Smaken ganska fyllig, mycket välstrukturerad med  tuffa frukttanniner, bra med fat och en tät, mörk fruktighet som balanserade strävheten. De mörka bären men även hallonen kom tillbaka i smaken. Bra längd med en tydlig mintighet/eucalyptuston. Ung och stram men redan fullt njutbar efter luftning i karaff någon timme. Lovar ganska mycket och kommer säkert helt till sin rätt om ett par år.

Jämfört med médocvinet Château Hourtin-Ducasse från samma årgång och till samma pris så är Moulin de Cassy något lättviktigare men ungdomligare. Båda ger mycket bordeaux för hundralappen.

Fler bordeauxer? Jag har provat en mogen médoc, en saint-emilion som inte var dyr och ett trevligt vitt vin.

I dagens Sydsvenskan och Göteborgs-Posten rapporteras om ett test av vin på plastpåse (bag-in-box) som gjorts av Testfakta. Det är så skönt när man kan säga ”vad var det jag sa.”

Röda låd-/påsviner innehåller mer svaveldioxid, socker och konserveringsmedlet sorbinsyra än vin på butelj. Svaveldioxid är ett ämne som är naturligt förekommande i små mängder i vin men ämnet används också under hela produktionen av vin från odling till buteljering. Svaveldioxid är ett ämne som är nödvändigt vid vinproduktion men det finns gränsvärden som i vissa fall överskrids i lådvinerna. För att vinet ska klara förvaringen i plastpåse krävs högre nivåer av svavel. I vita viner är dessutom nivåerna i regel ännu högre. Problemet med svavel är att många människor är överkänsliga. Sockernivåerna visade sig, som väntat, också vara högre i dessa viner. Tillsatsen av socker i form av koncentrerad och renad druvmust (rectified grapemust/RGM) görs för att ge en illusion av större fruktighet och fyllighet, en form av smakförfalskning med andra ord. Genom tillsatsen av sötma ökar risken för efterjäsning och sorbinsyra måste därför tillsättas.

Så förutom att pås-/lådviner i allmänhet är trista, opersonliga, massproducerade produkter i en osexig familjeförpackning är de också bemängda med mer tillsatser.

För den som vill läsa mer om min syn på vin i plastpåse så rekommenderas min drapa om djävulens påfund.

http://intressant.se/intressant

http://www.dn.se/ekonomi/din-ekonomi/mycket-svavel-i-ladvin-1.950652