Detta är en text jag publicerat på olika sätt flera gånger tidigare (bland annat som en facebookgrupp). Jag återger den en än gång i något uppdaterat skick här på bloggen då jag vill den ska följa mig. Håll tillgodo:

Jag ska börja med en bekännelse: Ja. Jag har också deltagit i den allmänna hysterin och bedyrat att jag minsann tycker att bag-in-box är en utmärkt och praktisk förpackning för vardagsvin. Det har till och med undsluppit mig att plastpåseviner gagnar vinintresset. Herregud! Man vill ju inte bli stämplad som en vinsnobb. Men bara för att man som jag gärna dricker enkla, billiga och ärliga viner* behöver man inte bejaka förfulning, förflackning och förenkling.

Men nu är det slut! Det är dags att sätta ner foten och säga sanningen:
Vin i plastpåse med tappkran är en styggelse och saknar existensberättigande. Jag ska berätta varför.

”Det är en så praktisk förpackning och bra att ha i båten” Detta argument har jag hört till och med av folk vars senaste marina upplevelse är Ålandsbåten eller sundsbussen mellan Helsingborg-Helsingör. Du kan inte ha den på bordet utan en speciell ställning. Kranen droppar undantagslöst. Att bjuda runt en papplåda på grillfesten kanske höjer stämningen runt bordet, vad vet jag. Personligen tycker jag det är lättare och trevligare att servera ur en flaska. Har ni någon gång sett de patetiska övningar som folk tvingas till för att få ut de sista tre decilitrarna ur lådan. Vicka och jucka på lådan. Trassla ur den tarmiga påsen ur hålet. Krama och pressa. Förnedring är bara förnamnet.

”Det är så bra att ha hemma, lätt att ta ett glas utan att behöva öppna en hel flaska”. Hallåååååå! Ta ett glas?! Problemet med boxvinerna är att du tappar all kontroll över hur mycket vin du har druckit ur förpackningen. Det blir ett evigt sörplande helt enkelt. Och varför i herrans namn är det bättre att öppna 300cl än 75cl om man vill ta sig ett glas? Dricker du ett glas om dagen så är en flaska urdrucken på 5 dagar. Förvara flaskan i kylen(där den tar mycket mindre plats än en box!) så håller den sig. Kartongeländet barrikaderar sig i kylen i över tre veckor med samma konsumtionstakt. Personligen hade jag tröttnat på att behöva dricka samma vin i tjugo dagar. Men jag kanske är konstig. Samma människor som dricker lådviner kanske har en femkilosförpackning av Mamma Scans köttbullar för alla veckans måltider?

”Kvaliteten på lådvinerna har ju blivit så bra”. Jo hej du. Det kanske stämmer om man gillar viner som är översvavlade, ligger på en förpackning som med automatik gör att vinet tappar fruktigheten och är odrickbart efter 12 månader. Ofelbart är samma vin på flaska bättre än om det kommer ur en plastpåse. Men sant är att kvaliteten är generellt bättre än på tetra-briken. Nu tycker jag personligen att man ska ha andra kvalitetsreferenser på det man äter och dricker. Men som sagt – jag är väl konstig.

”Det finns så många olika viner på box att välja på” Bland de hundratalet påsviner som finns i Systembolagets sortiment är merparten viner med tydlig frukt, en slatt ek, mjuka syror och en liten påklistrad druvsötma. Vita viner med ”lagom” frisk syra, tydlig frukt, antingen lite blommig eller ”smörigt ekig” och på slutet återigen en liten påklistrad druvsötma. Jippi! Jag hjular runt av entusiasm. Det stora problemet är dock inte det magra urvalet på plastpåse. Boxarnas totala dominans av volymen utarmar sortimentet på flaska. Förutsättningarna för ett varierat intressant utbud av flaskviner minskar.

”Det är mycket billigare att köpa vin på box än på flaska” Obestridligen så. Men du får vad du betalar för. Ett vin som Umbala från Syadfrika för 128 kr kan aldrig vara bra, jag är ledsen. Ett tips är att kolla Systembolagets beskrivning; ju ordfattiggare beskrivning desto sämre vin, jämför med skräckvinet Diamant.  För att citera en känd svensk vinmakare; ”Betalar man för skit så får man skit”. Oavsett om det är vin, fläskkött eller grönsaker det handlar om så får man försöka se till kvaliteten. Liksom med den billiga skinkan får du mer vatten med dig hem när du försöker spara någon tia. Hellre då ”lite mindre, mycket bättre”. Jag tycker som sagt att man ska vara noga med vad man äter och dricker. Se även punkt 3.

”Till och med kvalitetsproducenterna tappar på plastpåse numera” Det stämmer. Men samma kvalitetsproducenter vägrade att tappa på påse från början. De ville inte fördärva sina viner och sänka sitt anseende. När de förlorade nästan all sin försäljning på butelj ändrade de sig. ”Omvändelse under galgen” kallas det. En personlig hjälte är Miguel Torres som hårdnackat vägrar påsa sina viner. Heja Miguel!

”Man slipper korkskruv och korkdefekta viner” Någon som hört talas om skruvkork? Inte det? Tar hand om bägge problemen och är ljuvligt återförslutningsbar.

”Boxvinerna har avdramatiserat vindrickandet” Avdramatiserat? Snarare gjort vindrickandet tristare. Varför bära hem en familjepack vin med tre liter av en och samma smak när du istället kan prova fyra olika smaker. Tänk om du hittar ett nytt vin du gillar.

”Boxvinerna sprider vinintresset genom att göra prisvärd kvalitet lättilgänglig” McDonalds har också bedrivit kampanjer där de hävdar att de står för kvalitet och matkultur. Det enda som hände var väl att Erik Lallerstedts anseende fick sig en knäck.

”Vinjournalisterna skriver ju upp boxvinerna. Då måste de ju vara bra” Snälla. Lova att höra av er till mig när ni ser någon av Sveriges vinjournalister köa för en bag-in-box på Systembolaget. Jag lovar er att vinskribenterna inte själva dricker det de vill pracka på läsarna. Det finns ett ord för sådant agerande. Hmmm…jag har det på tungan.

Nästa gång någon säger till dig ”Bag-in-box är ju så praktiskt och vinerna är riktigt bra, eller hur?”, ta ditt ansvar och svara ”Nej!”

Våga vägra plastpåse! Gör det idag!

Edit 2: En intressant följd av denna bloggpost är att Magdalena Ribbing fått ta ställning till ”påsvinsvägran” på grund av en av kommentarerna nedan. Håller helt med etikettsexperten. Antingen dricker man vinet eller håller käft och nöjer sig med vatten med någon medicinsk ursäkt. Själv dricker jag alltid om jag blir bjuden. 😉

Edit 1: Den rackarns Miguel Torres har gjort den mest skamlösa helomvändning jag upplevt. För lite drygt ett år sedan svor han i medierna att aldrig någonsin tappa sina viner på box. Nu finns hans storsäljande viner i 3-literspåsar. Svagt och ynkligt.

*Gudarna ska veta att jag dricker snordyra och exklusiva viner också. Men inte varje gång jag vill dricka vin. Det har jag verkligen inte råd med. Vin ska kunna drickas i djupa klunkar också.

Pusha gärna denna bloggpost så fler läser den.

Om du gillade denna post om påsviner så kommer du nog att uppskatta denna.

http://intressant.se/intressant

Idag var det efter många turer premiär för den nya gastropuben ”The Green Lion Inn” på Skeppsbron 11 i Malmö. En storsatsning med bland annat Åbro i ryggen. Kollegan och jag hängde på låset för en exklusiv ”after work”. Lokalen är verkligen imponerande med en otroligt ambitiös inredning som inte lämnat en fläck orörd men samtidigt inte känns överarbetad. Sånär som på den naturliga avsaknaden av sekelgamla nikotinavlagringar känns det som en genuin, elegant pub.

Den trevliga, kunniga och engagerade personalen känns igen från andra väletablerade ställen i stan och det är ett rent nöje att få diskutera dryckesval. 40 öl på fat, 250 olika whiskysorter och ett bra urval av vin för att vara en pub. Av Åbros inblandning märks inte mycket mer än ett urval av bryggeriets öl och den diskreta lejonloggan som endast de invigda noterar. Ett antal öl avprovades varav smakvinnaren, faktiskt, blev Åbros Färsköl. En ljus lager med stor kropp och fylligt, balanserad beska och en finstämd humlearom.

Efter ölen och en makalös 30-årig blended whisky (Springbanks Campbeltown Loch) blev vi hungriga. Lockade av personalens intygande om kökets förträfflighet beställde vi in fish n’ chips. Diskussionen med bartendern om vilken öl som skulle njutas till maten fisken var intressant. Jag bestämde mig till slut för en liten Belhaven Twisted Thistle IPA, en mjuk, balanserad och välhumlad ale.

Maten som kom in var en uppenbarelse! I ett paket av smörpapper som hölls ihop av ett gem låg fisken och pommes fritsen. Den friterade potatisen hade skalet kvar och hade fint tuggmotstånd och smakade fantastiskt. Sejen var perfekt tillagad med en panering (special japansk nånting-nånting) som var lätt, spröd och alldeles ljuvlig. Fräsch grönsallad med aromatiskt inslag av dill kompletterade perfekt och en handslagen majonäs med frisk syrlighet gav den rätta kontrasten. Maltvinägern saknades på grund av försenad leverans, men köket kompenserade med en skål hallonvinäger med schallottenlök som blev pricken över i.

Ett blivande stamhak ett stenkast från jobbet. Om köket kan hålla denna nivå lär det dock bli trångt. Jag utropar nämligen Green Lion Inns fish n’ chips till den bästa jag någonsin ätit! Hädanefter kommer all friterad fisk med frittes att jämföras med den jag åt idag.

Om du gillade denna bloggpost och är intresserad av öl & whisky så tror jag att du vill läsa även detta inlägg.

Edit: Har nu ätit lunch i två tre fem dagar på Green Lion Inn. Maten är väldigt bra, mycket vällagad, fint komponerad smakmässigt och en riktig njutning. Salladen kommer i en skål som en liten förrätt (det gillar jag då jag inte är något fan av salladsbufféer) och det bjuds fem olika sorters bröd. Mineralvatten eller lättöl och kaffe (gott!) ingår. För 85 kr är det ett lunchklipp! Fish n’ chipsen var inte bara ett lyckokast.

Vill göra lite reklam för ett jättespännande vinevenemang jag är med och arrangerar i oktober. Tre hela dagar om Spaniens viner med den karismatiske Pancho Campo MW, Spaniens förste och ende Master of Wine.

Om du har ett stort vinintresse, pengar på kontot och semesterdagar att ta ut så vet jag vad du ska göra den 13-15 oktober. Mer info och anmälan här. Är du dessutom sysslolös på fredagkvällen den 16:e så kan du gotta dig på ”Iconic Tasting of Spanish Wines”.

Slut på reklaminslaget.

Det kan tyckas märkligt att en uttalad frankofil som jag aldrig ätit grodlår. Jag vet inte hur det har gått till. Men idag har denna allvarliga brist i min bildning åtgärdats.

Ska man äta franskt i Malmö så finns bara en plats; La Couronne. Denna institution i stadens krogliv är ett litet franskt reservat i form av en bistro. En liten ö av baguetter, baskrar och oförskämdheter i ett hav av svensk normalitet. En enklav av pastisångor, rödrutiga dukar och axelryckningar i landet Lagom. Här finns självklart grodlår som ett stående inslag på menyn.

Ett halvt glas av husets vita (bara att kunna beställa ett halvt glas vin! Heja!) och en portion grodlår beställdes in. Raskt serverades vinet som visade sig vara den vita varianten av Claude Val som jag tidigare rackat ner på. Obefintlig doft, torrt och med en lätt kropp med spretig syra, obefintlig frukt och en fadd, kvardröjande smak. Inte kul. Så går det när man för ovanlighetens skull beställer in husets vin. Nåja. Jag skulle bara smutta (skulle köra sen) och syftet med besöket var ju de små amfibielemmarna.

Sedan kom godsakerna. Fem par grodlår presenterades på en stor tallrik där de simmade i vitlökssmör med persilja och en gnutta citron. Ovanpå allt en driva tomatconcassé. Det ska villigt erkännas att det såg lite smått oaptitligt ut med de små benparen kapade vid midjan, nästan som pyttesmå mänskliga underkroppar. Det var bara att hugga in. Det sägs ju att det mesta kött vi inte äter dagligdags som boaorm, krokodil, fladdermus, marsvin och groda smakar som kyckling. Det stämmer inte. De små välmatade benmusklerna på grodan har en konsistens som påminner om ett mellanting av pilgrimsmussla, sniglar och det trådiga krabbköttet. Smaken är svår att uttala sig om då vitlökssmöret dominerade totalt. Ingen större skillnad mot sniglar i vitlök med andra ord. Förutom att de små skelettbenen som blev kvar på tallriken krävde en svepning i form av en servett. Detta på order av tedrickande hustrun som med skeptisk min betraktat min barbariska måltid. Hon blev så upprörd över de stackars grodornas öde att hon var tvungen att svepa det kvarvarande vinet.

Slutsats: Helt ok  förrätt som alternativ till sniglar (den ganska rikliga portionen kostade endast 105 kronor!) men inget jag kommer att gå och längta efter.

”Pusha” gärna min bloggpost: http://www.pusha.se/kaka-grodlar

http://intressant.se/intressant

Till wienerschnitzeln som avnjöts igår provades tre olika viner från Österrike. Alla kostade under 100 kronor, av Österrikes nationaldruva grüner veltliner och årgång 2008.

Först ut var 2008 Meinklang från Burgenland. Angivet av Systembolaget som ekologiskt men i själva verket biodynamiskt. Ganska liten doft av citrus, liten örtighet och en aning vitpeppar. Smaken var torr, lätt, citrusbetonad, obetydlig frukt och ganska enkel. Ganska trist och intetsägande. Ett vin som endast rekommenderas självspäkande veganer.

Det andra vinet var 2008 Leth från Wagram. Doften här var rikare, fruktigare med toner av lite gula mogna frukter och inslag av mineral. Smaken var medelfyllig, frisk med mogen frukt och bra längd som visade upp liten mineralton. Ett tilltalande, fruktigt och lättdrucket vin som gick bra till maten.

Sist ut var 2008 Gobelsburger från Kamptal. Doften var medelstor, distink citrus- och mineralbetonad. Smaken medelfyllig, hög markerad syra som balanserades av bra frukt med toner av päron och citrus. Balanserat med lång eftersmak med tydlig mineralton. Av de tre vinerna det mest karaktärsfulla. Passade mycket bra till den ganska feta maten med sin distinkta syra och fina frukt.

Över lag var det inga viner som man gjorde vågen inför. Österrikiska viner kan vara oerhört koncentrerade, örtiga och fylliga men då ska man en bit över hundra kronor. Köp av dessa tre rekommenderas inte, finns bättre viner i budgetklassen.

”Det smakar restaurang” sa vi när jag var liten när något var så där extra gott. När det var stekt, panerat och friterat och smakade lite pikant och mycket. När det smakade lite annorlunda än den vanliga vardagsmaten. Uttrycket passade idag när det blev en riktig gammal restaurangklassiker – wienerschnitzel. Den smakade så där som jag minns att det gjorde när jag var liten och fick följa med till Stadshotellet. Då var det oftast halv, stekt kyckling med stekt potatis, gräddsås och gele. Men det smakade ”restaurang”.

En äkta wienerschnitzel är gjord på tunna centimetertjocka skivor av kalvinnanlår som bankas tunt. Min gode slaktare skar fina skivor och jag bankade ut dem mellan två tunna skärbrädor av plast. Schnitzeln ska vara dubbelpanerad så jag vände dem först i vetemjöl därefter i vispade ägg och sist i fint ströbröd. Därefter lade jag dem åt sidan.

Traditionellt äter vi i Sverige wienerschnitzel med stekt potatis och en skiva citron samt kapris och ansjovis (egentligen ska det vara sardell) vilande på köttet. Jag ville göra en liten variant på detta. Jag råstekte potatis i ankfett (ister eller smör går bra) och när de var färdiga vände jag ner grovt hackad ansjovis, citronzest och kapris. Potatisröran fick stå i ugnen på 125°.

Schnitzlarna stektes även de i ankfett på hög värme och bara någon minut på varje sida. Då de blir ganska stora brukar man bara kunna steka en åt gången. De fick därför göra potatisen sällskap efter hand som de blev färdiga. Lägg dem på gallret så kan överflödigt fett rinna av så paneringen blir torr och fin. I Österrike säger man att en perfekt schnitzel ska man kunna sätta sig på utan att får fettfläckar i baken. Servera med gröna ärtor. Ljuvligt. Köttet blir mycket fint, saftigt och mört med denna behandling.

Givetvis drack vi vita österrikiska viner till detta. Vi provade tre viner av druvan grüner veltliner. Återkommer om dem i nästa post.

…är inte en korrekt beskrivning, men väl en OK rubrik. Ett italifierat namn skulle dock kunna vara fricadelle alla caprese.

500 g kalvfärs (nöt- eller lammfärs går också såklart) blandades med 2 msk potatismjöl, 1 dl vatten, 3 msk tomatpure, fint hackad färsk basilika, rivet skal av en citron och 2 msk citronsaft, salt och rikligt med svartpeppar. Forma stora köttbullar(det blir cirka 10 stycken) som du fyller med grovt hackad mozarella (en halv räcker). När du format dem runda och fina låter du dem glida ner i salt, sjudande vatten och stanna där 5-6 minuter. Hantera dem varsamt så de inte spricker. Plocka upp dem efter hand (spara vattnet!) och stek dem i rikligt med fett så de får lite färg och låt dem sen gå i 200° medan du fixar pasta och sås. Vispa ur stekpannan med cirka en halvliter av kokspadet och låt det reducera till åtminstone halva mängden. Därefter häller du i en burk passerade tomater, gärna Mutti om du hittar, och låter det puttra ihop. Koka pastan i köttbullespadet som du fyller på med vatten till lagom mängd. Jag severade med ”zucchinipasta” men du kan ta tagliatelle eller annan favoritvariant.

Mycket rena, harmoniska, enhetliga smaker tacka vare att kokspadet binder ihop. Såsen är löjligt enkel med sina två ingredienser men blev mycket god.

Till denna rätt drack vi ett vitt italienskt vin; 2007 Tenuta de Cavaliere från Verdicchio dei Castelli di Jesi. För många är verdicchio ett lätt, friskt vin med i bästa fall en liten nötighet och kommer i en amforalik flaska. Detta är något annat. Doften är stor men tydlig karaktär av tropiska frukter, mogen citrus och karaktär av hasselnötter och rostat kaffe. Vinet är smakrikt, ganska fylligt, och eldigt med nästan en liten fetma parad med en mycket frisk citruslik syra. Vinet har en tydlig rostad fatkaraktär som dröjer kvar i den långa eftersmaken men som balanseras av den pigga syran. Vinet var faktiskt för kraftigt för maten, förmodligen på grund av syran i maten som förstärkte fruktigheten och fatkaraktären i vinet. Ett bra, stadigt och smakrikt vin till lite kraftigare rätter med lite feta, smakrika tillbehör.

För den som undrat varför en kaffe med mjölk i en pappmugg hos Starbucks kan kosta runt 45 spänn i svenska inflationskronor kommer här svaret: de använder ett av världens dyraste kaffe!

Jag hittade nämligen deras malda kaffe till salu i Ica-butiken idag. Femhundratjugosexkronorochfyrtiosjuöre för ett kilo!!! Det är tio gånger dyrare än Classic-kaffet som stod precis bredvid i hyllan. Inte undra på att Starbucks menlöst, smaklösa kaffe är dyrt. Inte konstigt att det går dåligt med så dyra råvaror.

Vad är det då för speciellt med kaffet som är så dyrt? Ursprunget kanske? Tja, franskrosten är specificerat till Latinamerika och den andra sorten anger Colombia. Inte som tidigare nämnda Classic som på vissa sorter specificerar plantaget bönorna kommer från. Bönorna då? Det måste vara några mycket ovanliga sorter. Inte ens typen av bönor anges vilket bara kan betyda en hel del av utfyllnadsbönan robusta (säkert massor i franskrosten). För att återigen använda Classic som exempel så består detta kaffe till 100% av den aromatiskt överlägsna arabicabönan. Är då starbuckskaffet ekologiskt odlat? Nop. Medföljer kaffeskopa i guld? Tyvärr. Men nu kommer det; Starbucks betalar odlarna bra för kaffet så att de ska kunna leva på sin odling. Aha! Rättvisemärkt? UTZ-märkt? Nej. Ingetdera. Bara baksidestextens försäkran. Classic däremot…ja ni förstår.

Vem köper då ett mediokert kaffe från en gigantisk, multinationell kedja och betalar guldpris? Ingen aning? Men de finns för det var nästan tomt på hyllan. Gissningsvis har de också klippkort på Espresso House.

http://intressant.se/intressant

Tre spanska viner blev det på en liten improviserad provning till den, av misstag, spanieninspirerade middagen igår. Flaskorna plockades upp på Systembolaget häromdagen som räddare i nöden. Under sommaren har nämligen vinlagret hemma sjunkit drastiskt och är nu nere på rariteterna. Jag behövde lite enklare viner för att rädda godsakerna i samlingen helt enkelt. Det blev en del spanskt som verkade intressant.

Först ut var 2006 Butibalausí Negre Crianza, ett ekologiskt vin från Mallorca. Vi ser inte mycket av de spanska övinerna i Sverige så ursprung, ekologiskt odlat och en skum druvsammansättning av ull de llebre (tempranillo), manto negro, callet, cabernet sauvignon och syrah avgjorde saken. Priset på 115 kronor utlovade ju någon form av ambition också. Doften var varm, lite syltig och knäckig med toner av röda bär. Smaken var medelfyllig med ganska låga frukttanniner frisk syra och fattanniner som dröjde kvar i gommen. Ganska bra frukt som dominerades av röda aromer som röda vinbär och lingon. Ganska mycket bitterhet i den torra eftersmaken. Lite spretigt och obalanserat. Roligast med vinet var det omöjliga namnet som man säkert fnittrar åt efter några glas. Hade varit helt OK om det kostat 70 kronor. Domen blev ”Nej tack!”

Vin nummer två var 2006 Vedré från området Jumilla i södra Spanien. Flaskdesignen var snygg på ett modernt, spanskt prettovis. Lite för snygg om man bortser från den snövita syntetkorken. Syntetkorkar är ett hatobjekt men skruvkorkar älskar jag. Som sig bör dominerade druvan monastrell och resten av blandningen bestod av syrah och tempranillo. Doften var här större, mer uttalat fruktig och syltig och med en viss kryddighet. Tyvärr dominerades doften av en lite pålagd fatton som jag brukar beskriva som ”play-doh-lera”, det vill säga en lite syntetisk, nästan kväljande vanillinton. Ett tydligt tecken på överentusiastisk fathantering eller ekspån. Smaken något fylligare med bra frukt av mogna, mörka bär, snälla frukttanniner och bra syra. Alkoholen slår igenom något och eftersmaken lämnar även här en lite beska som kommer från överdriven fatlagring. Modernt, publikt, pubertalt men OK för 99 kronor. Domen blev ”Dricker ur, men inget repetitionsköp”.

Bägge vinerna hade hittills varit besvikelser så helt oplanerat drog vi även upp 2006 Beronia Viticultura Ecológica. Detta är en ekologiskt odlad Rioja till budgetpriset 79 kronor. Misstänkt lågt pris. När vi doftade på vinet var vi hemma direkt. Typisk riojakaraktär med lite mognad, solvarma jordgubbar, dill/vanilj och hälsokostaffär (kan inte beskriva det bättre). Smaken medelfyllig, avrundade frukt- och fattaniner, frisk salivavsöndrande syra, fin frukt av röda, mogna bär. Ganska lång, balanserad eftersmak.. Inget märkvärdigt vin, men man känner att här finns det något bakom vinmakningen – erfarenhet och kunnande. Leverar gott och väl för pengen, man får vad man kan förvänta sig och lite till. Domen blev ”Korka upp en flaska till och in med mer tapas!”