Jag har fått en ny kökskompis; Hackman Matador. På Älska Mat såldes denna stekpanna i andrasortering för 250 kronor. Ett riktigt fynd! Jag har aldrig fixat teflonbeläggningar men närt en obesvarad kärlek till gjutjärn som jag aldrig riktigt lyckas hålla i perfekt skick. Matador har en ny typ av keramisk beläggning som jag kände ropade på mig.

Jag satte den genast på ett hårt prov. Rå potatis skivades och stektes i en liten klick smör. Potatisskivorna visade inte minsta tendens att häfta fast utan glattade bekymmerslöst runt. Samma sak med löken. En omelettsmet med rikligt med parmesanost hällde därefter i pannan. Varken osten eller ägget som bukar vara notoriska vidhäftare hängde sig kvar. Potatis- och lökomeletten sladdade runt som ett påtänt UFO. Fantastiskt!

Idag fräste jag ihop en pastasås av färsk tomat, purjolök, piementooliver, parmesanost, toamtpuré, smör och en skvätt grädde. Knappt färdigkokt spagetti fick puttra med ett par minuter. Pastaanrättningen snodde obesvärat omkring och lämnade inte ett spår när pannan sköljdes ur med vatten.

Min nya bästis heter Matador!

Från mässan Älska Mat fick jag med mig många godsaker. Bland annat små tarteletter konstnärligt förfärdigade av David Fernandes.

I vanliga fall hittar man David på Patisserie St Gertrud där man kan frossa i riktigt klassiska franska bakverk och bröd. Om du bor i närheten eller har vägarna förbi så är ett besök ett måste. Den stora faran är att man förköper sig. Allt är så fantastiskt vackert. Men det smakar otroligt nog ännu bättre än det ser ut.

I dagarna tre blir det nu mat- och dryckmässa i Malmö.

Om du besöker Älska Mat kan du hitta mig i montern ”Gustibus” eller vid någon av de tre provningar vi arrangerar:

• Idag den 16/10 kl 14.00 ”Spaniens Viner” med Javier Arauz. Spanien på 3 timmar och 15 viner.
• Lördag den 17/10 kl 14.00 håller undertecknad en bordeauxskola på 2,5 timme i samarbete med l’Ecole du Vin de Bordeaux.
• 18/10 slutligen så ska min kollega genomföra en provning på temat ”Mat & dryck i kombination” där det leks med grundsmakerna.

Vi kanske ses?

…kan man ha djupa diskussioner om vin.

Klimatförändringar eller nya metoder i vitikulturen? Tidigare skörd men samma blomningsperiod? Delvis tidig skörd med utökad malolaktisk jäsning? Är brettanomyces en defekt eller karaktär? Vad är då flor på sherryn? Finns ”reduktion” eller är det bara ”wine bullshit”? Varför chaptaliserar man i Chablis men inte i Klagshamn? Varför är ”grön paprika” mer sällsynt i Bordeaux idag? Hade Jancis rätt om ”sack”?

Gud vad skönt att öl finns.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte riktigt visste vem Julia Child var. Min bild av var att hon var en amerikansk motsvarighet till Ria Wägner. Jag visste också att hon var en av författarna bakom ”Det goda franska köket” (”Mastering the Art of French Cooking”) som hittills stått obläddrad i hyllan.  Men temat i filmen ”Julie & Julia” som sammanflätade historien om Julia med den om den matbloggande Julie Powell lockade naturligtvis.

Filmen var faktiskt lite magisk. Jag satt som nitad. Historien om två kvinnor vars liv, separerade av nästan ett halvsekel, och passion för mat var fängslande. Meryl Streep var, inte oväntat, magnifik i sin roll och Stanley Tucci är en favorit sedan ”The Big Night” (jag SKA laga timpani en dag. Edit: Nu är det gjort.).

FIlmen skildrar verklig passion för mat och matlagning, varför man bloggar och vad som driver en i vad som verkar vara hopplösa projekt. Tanken kommer genast att ge sig i kast med att laga alla recept i ”Svensk Husmanskost” under ett år. Endast risken att få se Jonas Karlsson som Tore Wretman i en eventuell filmatisering håller mig tillbaka.

I biosalongen fylldes jag av en varm känsla, blev lite fuktig i ögat, skrattade gott många gånger, blev ordentligt hungrig och kände en övertygelse om att ingenting är omöjligt. Efteråt ville jag bara springa hem, slå upp Julias kokbok, laga en formidabel bouef bourgignon och med ett leende bjuda in hela världen med ett ”Bon Appétit” i falsett.

EDIT: Nu har jag lagat Julias boeuf bourgignon och lagt ut hela originalreceptet.

En våtkall, betonggrå och disdassig höstsöndag. Som gjord för en mustig, värmande köttsoppa med ostmacka.Soppa blev det och en oväntad smakupplevelse.

Basen till soppan kom från frysen. En liter ihopkokt buljong som jag tror härör från när jag gjorde dillkött. Men säker är jag inte. Buljongroulette kallar Gitto det. Mycket fyllig, salt och umamistinn var den i alla fall. I de bakre delarna av frysen hittade jag också en påse av tärnad, helstekt spädgris. Hackade och skivade palsternacka, morötter, potatis, kålrot, purjolök, mangold och gröna tomater. De sistnämnda för att addera syra.

Den viktiga ingrediensen för den stora smakupplevelsen var en flaska finosherry jag köpt i Danmark men som jag igår upptäckte var lätt oxiderad.  Istället för att späda ut den rika buljongen med vatten använde jag nästan en hel flaska sherry. När jag hällt i de första decilitrarna av sherryn och smakade av så baxnade jag nästan när buljongen var ännu rikare med en nästan explosiv umamismak. Detta bevisade för mig två saker. För det första att olika typer av umami förstärker varandra. För det andra att finosherry verkligen innehåller den typ av fria umami som förstärker umami (benämns DKP men jag är fortfarande lite osäker på om det är en form av fri umami). Jag fortsatte att späda med sherryn tills saltnivån var lagom. Smakrikedomen och fylligheten var fortfarande mycket hög.

Soppan värmde och var den smakrikaste och mustigaste soppa jag någonsin lagat.

Detta har vi väntat på utan att veta om det. Lars Torstenson bloggar: http://www.vinifierat.se/

Journalist. Författare. Vinmakare. Gudabenådad föreläsare. Gamäng. Västgöte. Bloggare. En sann renässansman. 🙂

Det sägs att det ges ut en kokbok om dagen i Sverige. Alldeles för många om ni frågar mig. Men ska man nu ändå prångla ut ännu en så kan man väl åtminstone försöka att ha olika omslag på dem? Jag menar, hur svårt kan det vara?

Inte nog med att Kalf-Hansen i stort sett kopierat Glenn Strömbergs omslag, nog borde någon på Prisma ha noterat den uppenbara likheten? Nu är ju inte Glenn helt oskyldig heller. Med sitt intresse för italiensk matlagning är det inte helt omöjligt att han kollat in denna bok.

Jaha. Så var man ”Certified Sake Sommelier”. Vad nu det är värt och betyder. Utbildningen var mycket intressant på många plan. Och då menar jag ”intressant”. Jag lärde mig kanske inte så mycket mer än jag redan kunde. Däremot fick jag uppleva en föreläsning om sensorik och umami som var absolut omvälvande. Ställde alla begrepp på huvudet. Lite som att få höra att jorden är platt…igen…fast nu enligt en hemmasnickrad teori och praktiska experiment som ”bevisning”. Håhåjaja.

Nåväl. Vad gäller sake kan man förenklat säga att det är framförallt två parametrar som avgör sakens karaktär. Den första är risets poleringsgrad (seimaibuai) det vill säga hur stor del av riskornet som återstår efter polering. Denna anges i procent och ju lägre siffra desto mer aromatisk sake i teorin. Den andra parametern är huruvida alkohol tillsatts i den färdiga saken. Tillsatsen sker inte för att höja alkoholhalten utan för att göra saken lättare hur konstigt det än kan låta. En sake utan tillsatt alkohol betecknas som junmai.

Vi provade fyra mycket bra sorter vars urvalskriterier var de ovantående.

Hiokizakura Junmai / Junmai 65%.
Mycket ljust gul.
Medelstor doft av ringblomma och prästkrage, gul banan, gult äpple och marsipan.
Lätt, torr, mjuk smak med fin fruktighet av bland annat banan. Mycket lätt, fin struktur och en fin, ren och delikat eftersmak. Mycket lik en fino sherry i stil.

Kinkankuromatsu / Junmai Daiginjo, 45%
Nästan vattenklar.
Medelstor doft av litchi, gula frukter, mogen banan och honungsmelon. Doften påminnande om en chardonnay.
Medelfyllig, återigen gula fruklter och med en liten syrlighet, något oljig och viss bitterhet. Mycket lång eftersmak med en åtstramande torrhet/kärvhet som nästan påminde om fatkaraktär. Mycket angenäm.

Shinriki / Ginjo, 55%
Nästan vattenklar.
Ganska liten doft, något blommig och vagt aromatisk med ton av grapefrukt.
Mycket lätt, någon bitterhet, svag karaktär av umami och en liten metallisk ton. Elegant, lång och förvånansvärt kraftfull och eldig eftersmak.

Ichiyashizuku / Daiginjo, 35%
Helt vattenklar.
Stor, ren doft av mandel, litchi, persika, apelsin (Loranga!) och en blommig ton.
Medelfyllig, ren och mintig smak med drag av salmiak. Mjuk, len, mycket elegant med en nästan ”eterisk” karaktär. En av de bästa sake jag provat! Prislapp: 150 pund för 720 ml!!!

Ska man då dricka sin sake varm eller kall? Som med allt annat så är det en smaksak. Men en grundregel är; enkel sake serveras varm, bättre sake serveras sval eller kall. Värmer man enkel sake kommer den att framstå som mjukare medan mer elegant sake kommer att förlora sin fina aromer.

Kanpai!

Mer om sake här.

En liten påminnelse om den föreslagna matbloggartäffen med knytis och liten bordeauxskola.

Några har redan anmält sig men det vore kul med stor uppslutning. Alltid roligare när det är stimmigt och stökigt. Inbjudan och information hittar du här.