Detta bildspel kräver JavaScript.

Sista dagen i Rioja blev en riktig höjdaravslutning på en mycket bra resa.

Det började lite soft med en promenad till saluhallen i Logroño för lite gastronomisk shopping. Gick helt loss bland konserverad sparris, rökt paprika, chorizo, getostar och andra läckerheter.  Saluhallsspotting ska bli min nya hobby.

Resans näst sista besök blev hos den lilla och nystartade Bodegas San Prudensio med vingårdar i både Alta och Alavesa. Genomgående var de röda vinerna präglade av klockarkärlek till ek samt en hög och otyglad syra. Vinerna var obalanserade och spretiga och kändes verkligen som nybörjarverk. Men det var verkligen värt mödan att prova igenom dem alla för belöningen kom i slutet. Bodegan producerar nämligen ett ice wine! Precis som i Tyskland, Österrike och Canada låter man druvorna hänga kvar tills temperaturen en vinternatt kryper ned till minst -8°. Då plockas de frusna druvorna snabbt och pressas direkt i vingården. Det mesta av vattnet i druvan stannar kvar som is medan socker och allt annat rinner ut som en simmig must. Det behöver kanske inte poängteras att detta är ett unikum i Rioja. Hur smakade då vinet?

2009 Malizia Ice Wine. Blekt rostbrun färg. Stor, komplex doft av russin, läder och kryddor. Fyllig och simmigt söt med mycket frisk syra och aromer av julkaka, apelsinmarmelad, russin och knäck. Komplex och balanserad med lång eftersmak. Storartat och läckert!

Med den söta, fina smaken kvar hastade vi vidare till det allra sista besöket hos Bodegas Baigorri. Många bodegor i Rioja och Spanien bjuder på slående modern arkitektur men denna hör nog till de allra vackraste och mest imponerande jag har besökt. Man kliver in i en enorm, stram glaskub med en fantasisk utsikt över vingårdarna. Därefter vandrar man nedåt i vineriet som är byggt utmed den naturliha sluttningen. Fallhöjden är 32 meter och anläggningen utnyttjar gravitationen fullt ut och använder inga pumpar. Bygget är på samma gång högteknologiskt, luftigt, stramt, omtumlande och oerhört vackert. Det har en definitiv jamesbondesque känsla över sig i den skönt storslagna och genomförda hightech-designen.

Längst ned leds man över en bro över fatlagringshallen in i en svalt skandinaviskt inredd (skön mix av laminofåtöljer, ph-lampor och ikea) restaurang med ett underbart ljus och utsikt över dalen. Här fick vi prova sex av vinerna (se nedan) samtidigt som vi serverades lunch. För ”vanliga” besökare serveras samma meny med tre viner på helgerna efter en guidad tur för 40€.

3 x förrätt
Säsongssallad med tonfisk, sparris och granatäpple
Talo (en typ av tortillabröd) med fisk och skaldjur
”Krispig” lättrökt och gravad lax

1:a varmrätt
Böngryta Riojana

2:a varmrätt
Långkokt griskind av Iberico i rödvin

Dessert
Krispig glass och flan serverad med marinerade bär

Snudd på att det är värt hela resan ned för detta. Vinerna var genomgående helt i särklass i alkoholrik, fruktig men balanserad stil och crianzan ska ni beställa lådvis av så den kommer i ordinarie sortiment. Maten var himmelsk. Laxen var så bra att flera av oss fick tårar i ögonen. Helt otippat att stöta på den bästa laxen i Rioja. Efter detta blir det svårt att äta lax igen.

2010 Baigorri Rosado. Blekt rosa färg. Stor, örtig, fruktig och något eldig doft. Fyllig, torr och nästan oljigt fet karaktär med fint balanserande syra och en förnimmelse av sötma från den rikt, koncetrerade frukten och alkoholen (14,5%). Lång eftersmak. Mycket rik, ovanligt kraftfull men ändå balanserad rosé framställd av avrunnen must från reservan och garnachan (se nedan).

2008 Baigorri Blanco Fermentado en Barrica. Djup gröngul färg. Stor doft av nytt läder, honungsmelon, citruszest, röda äpplen och nötter. Fyllig, torr, rik smak med mycket fat men som ligger väl inbäddad i koncentrerad frukt. Komplexa aromer av nötter, bröd, rostat kaffe och gul, mogen frukt. Lång och välbalanserad.

2007 Baigorri Crianza. Djup något blåröd färg. Stor och lite eldig doft av mogna, söta röd bär som jordgubbar och mörka körsbär samt kryddiga toner och kanel. Fyllig, rik och koncentrerad med mörk frukt, röda friska bär och eukalyptus. Lång och intensiv smak med fint integrerad ek. Modern crianza med friskhet och elegans.

2006 Baigorri Riserva. Djupt blåröd färg. Stor, intensiv, eldig och kryddig doft med rostade toner, kanel och eukalyptus. Fyllig, nästa tjock och mörk i sin fruktkoncentration som gör fatlagringen knappt märkbar. Lite ”tung i gumpen” av all frukt och det vin som tilltalade mig minst.

2009 Baigorri Garnacha. Purpurfärgad. Stor, intensiv och eldig doft med viol, lakrits, piptobak och nästan övermogen, marmeladig frukt. Fyllig, intensiv, ”tuggig” koncentrerad frukt, eldig och mjuka tanniner. Lite bränd karakktär med knäck och sötlakrits.

2007 Baigorri de Garage. Djupt purpurfärgad. Stor doft med rik mogen fruktighet, eldig och toner av eukalyptus, anis och nytt läder. Mycket fyllig, stor koncentration och en stålblank hög syra och en känsla Vicks Blå i all marmeladfrukten. Fräsch, lång, intensiv och välstrukturerad men samtidigt mjuk. Läckert och med rätta ett ”ikonvin”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Om Bodegas el Coto överraskade positivt så var det omvänt med tisdagens sista besök. Sedan mitt första besök i Rioja för sexton år sedan har Marques de Riscal varit en favorit. Sedan dess har man expanderat, byggt ett spektakulärt hotell och skapat en imponerande anläggning tekniskt och visuellt. Tyvärr levde inte mottagandet och besöket upp till utanpåverket. Inte på långa vägar. En oengagerad turistrundtur slutade i ett stort kalt och kallt rum där en provning dukats fram. Inga stolar innan vi propsade på att de skulle plockas fram och viner märkligt upphällda i omvänd provningsordning. Vinerna var inte enbart riojor trots att Consejo Regulador som är resans arrangör tydligt instruerat om att inga andra viner fick provas. Av de sex framplockade vinerna var en en bag-in-box som är en storsäljare på Systembolaget. Detta är första gången någonsin som jag blivit presenterad ett plastpåsevin på en liknande provning! Det säger kanske en del om producentens fokus. Riktigt trist genomförd provning där fokus låg på volym, pris på Systembolaget och poäng från Robert Parker.

Plus i kanten på detta besök var dock att 2001 Marques de Riscal Gran Reserva och 2005 Baron de Chirel Reserva var strålande viner. Den sistnämnda fick vi dock be om att få prova eftersom den inte ingick i provningen. Klart otippat att en erkänd kvalitetsproducent som Riscal blir brädad av El Coto när det gäller att arrangera ett givande besök.

Sista kvällen skulle det förstås slås på stort så det vankades restaurang med michelinstjärna. Vi hade fått berättat för oss att el Portal del Echaurren i Ezcaray hade ett delat kök där den ena halvan styrdes av kocken Francis Paniego och den andra av hans mor. Mammans del servade tydligen den lite mer traditionella restaurangen i huset och vi hade fått försiktiga antydningar om att det var där man skulle äta. Men nu var bordet bokat i den flottare delen.

Det började mycket bra när vi anlände till den svalt, nordiskt eleganta matsalen. Vi beställde en 10-rättersmeny och serverades ganska omgående ett par smårätter, bland annat ljuvliga croquetas, som tydligen kom från mammans kök. Den första flaska vin vi beställde var också helt magisk. 1981 Viña Tondonia Reserva Blanco (årgång 1993 provade jag här) från klassiska Lopez de Heredia var med sina tre decennier fantastiskt komplext med härliga mognadstoner och en livlig, avrundad syra och en eftersmak som bara inte ville ta slut. Sen var det roliga slut typ.

Vin efter vin vi försökte beställa från den röriga vinmenyn saknades, den totalvirriga servisen kommunicerade inte med oss eftersom vi inte pratade spanska och bordet blev en enda röra av tomma fat och flaskor. Det hade vi kunnat leva med om inte hade levererats stoplskott efter stolpskott från köket. Konstiga anrättningar med skum, sfärer, ”blixtisat gräs” och andra konstiga konsistenser kombinerades med udda smaker (eller avsaknad därav) som inte kommunicerade varken med varandra eller oss gäster. När en rätt ser ut som en hundskit delvis täckt med höstlöv och barr så blir man faktiskt tacksam när den knappt smakar något. Det hade vi väl också kunnat haft visst överseende med om inte vissa rätter var direkt dåligt tillagade.

Priset togs av morkullan! In kommer två små hastigt stekta bröst av denna ovanliga fågel serverad på en svårdefinierad brun anrättning. Det hela var ”dekorerat” med det kluvna fågelkraniet med den karaktäristiskt böjda näbben. Mycket oaptitligt. När jag försökte skära i köttet gav jag genast upp då det var segt i konsistensten och av hinnor. Avstod, liksom de flesta, från köttet och smakade på tillbehören som bara smakade konstigt och parfymerat. Kände stark sympati med fågeln som behövt sätta livet till för denna totala dikeskörning och inte ens fick vara anonym. Anonyma var knappast heller provätarna från micheliguiden som satt några bord från oss. Hade de samma upplevelser så får nog mamma ta över i köket i framtiden.

Vi pratade längtansfullt om Calle Laurel de gångna dagarnas luncher och middagar som verkligen snuddat vid perfektion och levererat vad man önskar av det spanska köket. Som tur var hade vi bröd, vatten, fantastiskt sällskap och många goda viner. Kvällens, kanske resans, bästa var definitivt 1995 La Rioja Alta Gran Reserva 890 som var ett under av balans, elegans och komplexitet.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tisdagens första besök var Bodegas el Coto. För en vintönt är det kanske det minst sexiga man kan föreställa sig men för den genomsnittliga svenska vinkonsumenten är det en pålitlig leverantör av vin både på kvarterskrogen och på systemet.

Det handlar om en gigant vars anläggning täcker tio hektar, producerar omkring 18 miljoner buteljer från 750 hektar odlingar och hanterar 70 000 ekfat i sina lager. Enorma siffror. Till det kan vi lägga att det är det enskilt största riojamärket i Sverige sedan många år och huserar i lågprissegmentet. Inte så konstigt att vinet blivit något man driver med i vinkretsar. Lite orättvist ska det visa sig eftersom man inte gör något rött vin under kvaliteten crianza (minst 12 månader på fat). Man har också anställt en ny vinmakare, Pedro Aibar, som börjat styra om stilen något.

Besöket blev minst sagt en positiv överraskning. Ett engagerat mottagande där vi från fat fick prova viner från de tre underregionerna Baja, Alta och Alavesa som ingår i en klassisk rioja. Vi fick också testa hela produktutbudet från aktuella buteljeringar och jämföra med tankprover. Av den storsäljande crianzan gjordes en mycket intressant jämförelse mellan årgången 2007, som nu säljs i Sverige, och samtliga årgångar fram till årets skörd.

Hur smakade då vinerna? Ja det vita vinet och rosén var inget att skriva hem om. Enkla, friska och korrekta och helt adekvata till prislappen. När det kommer till 2007 El Coto Crianza som är storsäljaren på Systembolaget så är dess popularitet helt uppenbar. Här finns en fin röd fruktighet i doften tillsammans med örter, lite kryddighet och vanilj. Smaken är mjuk, medelfyllig med en lite sötaktig fruktighet och frisk syra. Mycket publikt, välgjort och med en helt ok balans för den rimliga pengen. Gillar man denna så kommer årgång 2008 som kommer att släppas under januari att överraska positivt. Här finns samma grundkaraktärer men med mer frukt, fräschör och smakintensitet och lite mer struktur som kommer stå upp bättre mot olika typer av mat. Helt klart ett mycket bra vin för vad man betalar.

2001 Coto de Imaz Reserva kallades av någon för ”det officiella fredagsmysvinet”. Det är lätt att förstå varför. För knappa hundralappen får man ett vin som lagrats i ett decennium och har en mogen och ganska komplex doft av läder, anis, vanilj och söta kryddor, lakrits och lite torkad frukt. Smaken är ganska fyllig, mjukt avrundad och med smaker som speglar doften och en eftersmak med bra längd och mjuk struktur.

Ett riktigt bra och intressant besök, men så blir det ju ofta när förväntningarna är lågt ställda.

Besöket därefter var också mycket trevligt. Hos Viñas Salceda togs vi direkt ut bland vinrankorna för vårt första vingårdsbesök. Mycket sympatiskt mottagande men inte jättespännande viner. Bäst var deras 2001 Conde de Salceda Gran Reserva på magnum. Den satt som en smäck till den fantastiska tapaslunchen som levererades från michelinkrogen Borgia i Viana i Navarra. En riktig fest!

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens sista besök var på den lilla bodegan Miguel Merino som ligger i Briones. Charmige Miguel tog emot oss med öppna armar och stor generositet och berättade hela historien om hur han sent i livet startade sina nya karriär som vinmakare. Han valde att slå sig ner i Briones då han anser att vinerna får en särskilt tilltalande och långlivad stil genom ett svalare klimat och mer kuperat landskap och magra jordar.

Gemensamt för alla vinerna är att de har en sval, elegant och ganska slank stil och genomgående är mycket välgjorda och personliga.

2008 Viñas Jovenes Crianza. Briljant, röd färg och en medelstor doft med liten kryddighet, lätt vaniljton och någon eldighet. Medelfyllig, mycket frisk och saftig fruktig med tydlig fatstruktur. Bra längd och balans.

Mazuelo de la Quinta Cruz är vinet som Merino gör i samarbete med svenske vinmakaren Lars Torstenson. Lite ovanligt då det är en ren mazuelo (cariñena).

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz (cuvée gjord samma dag och ännu osvavlad). Ganska djup purpurfärgad. Stor, intensiv doft av kaffe, choklad, hallonkaramell cassis, körsbär och Dr Pepper (ingefära och cola). Medelfylligt, ungt, mycket fruktigt, mjuka fattanniner och redan välbalanserat.

2010 Mazuelo de la Quinta Cruz. Medlhög lätt blåröd färg. Ganska stor doft med vanilj, gräddighet, mörka bär, blåbär och liten rostad ton. Medelfyllig, saftig, frisk och fräsch, mjuk och elegant med liten fetma i eftersmaken. Ganska lång smak med fina mjuka fattanniner.

Miguels egna viner är som han säger själv ”uppdterat klassiska”. Bara att hålla med.

2005 Miguel Merino Reserva. Medeldjup röd färg med liten orange anstrykning i kanten. Utvecklad, stor doft med tydlig kaffeton, lite läder, mogna körsbär  och en animalisk ton som pata negra-skinka. Medelfyllig, mycket fruktig, mjuk och slank med tydlig körsbärston, röda söta bär, umamikänsla och en lång silkig och elegant eftersmak. Mycket bra och läckert. Hela gruppens favorit! 

2004 Miguel Merino Gran Reserva. Fin röd färg med liten orange ton. Medelstor och mogen doft med lite flyktiga toner, vanilj, kryddor, kanel och röda bär. Fyllig och mycket strukturerad och stram karaktär som håller ihop den mogna rika frukten. Tydlig mineralkaraktär, lite läder, charkuterier och choklad i den långa eftersmaken.

Unum är Miguels sons (som också heter Miguel) projekt i en modernare stil. Tre årgångar som visar mer kraft men som med ålder får en mer klassisk karaktär till slut.

2008 Unum. Djup, röd färg med lite blå ton. Stor, mörk doft av nymalet kaffe och svarta vinbär och en karaktär som tydligt påminner om vinerna från Pessac-Léognan i Bordeaux. Medelfyllig, stram och mycket fruktig med tydlig mineralkaraktär. Lång och fräsch eftersmak.

2009 Unum. Medeldjup purpurfärg. Lite stängd doft med mycket mineral, grålera, stendamm och dämpad frukt. Stram, sträv struktur och koncentrerad mogen frukt. Ungt, kraftfullt vin med massor av potential.

2005 Unum. Medeldjup rubinfärgad med lite orange kant. Mogen, klassisk riojanäsa med dill, mogna varma bär, choklad och läder. Medelfyllig, nyanserad, elegant smak med mogna röda bär, stram avslutning och tydlig mineralitet i den långa eftersmaken.

Dagen avslutades med en sen middag på grillrestaurangen Tahiti. Här serveras en tortilla som flera gånger utsetts till spaniens bästa. Vi trodde knappt att man kunde toppa den fantastiska tortilla vi fick på första kvällens tapasrundan. Det gick. Fantastiskt krämig och smakrik med grillade paprikor i olja och ohemula mängder vitlök. Även om det var en grillrestaurang så var man specialiserad på fisk och vi tvekade inte på att beställa den kolgrillade piggvaren. En hel fisk serverades till fyra personer. Tillagad till munsmältande perfektion och piggvaren måste ha simmat i ett hav av smör och potatisen likaledes odlats på smörfält. Mycket, mycket bra.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen startade lite trögt. Delvis berodde det på gårdagens utsvävningar men kanske framförallt beroende på ett utsökt trist besök på en bodega vars namn jag väljer att utelämna.

Oväntat intressant blev det då vi besökte Federico Paternina som har en gammal dammig och tråkig stämpel på sig efter många år på Systembolaget med vinet Banda Azul. Den öststatsliknande anläggningen lovade inte gott. Men efter ett välgörande snabbt besök i den enorma lagringslokalen där 40 000 fat vilade åkte vi till den historiska bodegan från 1500-talet. I vindlande gångar som sträckte sig hela 40 meter under marken lagrar man firmans samtliga viner av reserva- och gran reservakvalitet. Här fick vi prova en vit rioja reserva av 100% viura från 1982. Efter nästan tre decennier var detta vin förvånansvärt vitalt med en stor doft av honung, gula äpplen, mandelmassa och apelsinskal och en fin fruktighet parad med en avrundad fin syra. Mycket imponerande. Allra roligast var dock att få prova något så ovanligt som en söt, vit rioja. Detta är ett vin man ibland läser om men aldrig stöter på. Den halvsöta Graciela som framställts av malvasia och fatlagrats i ett halvår är något av en specialitet för firman. Stilen hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet då Rioja fick leverera alternativ till bordeauxviner, i detta fall sauternes, då vingårdarna var ödelagda av vinlusens härjningar. Otroligt läckert, elegant och inställsamt vin som kan matchas med ostar, skaldjur och lite heta rätter.

Den sena lunchen (som avslutades lite lagom till halvfem) avåts på La Cueva De Doña Isabela. Absolut perfektion från de inledande tapasrätterna via den groteskt tjocka och himmelskt möra riojasparrisen över den knapriga och smörigt saftiga spädgrisen till den avslutande päronkakan som någon beskrev som ”chockerande bra”. Ett besök i Rioja måste i framtiden inkludera ett besök här. Till maten drack vi Paterninas standardviner Banda Dorada (vitt) och Banda Rosado (rosé) som levererade snyggt och välgjort. De röda vinerna Federico Paternina Seleccion Special 08 Crianza och 2006 Clisos Tempranillo Reserva var två stora överraskningar. Den förstnämnda var en fruktig rioja i lite mer traditionell stil men väldigt elegant, tilltalande och väl sammansatt vin som lätt spelar en snygg understämma till massor av olika maträtter. Clisos var modernare och mer koncentrerad i stilen men lika välgjord och tilltalande. Vinerna skulle prismässigt hamna några tior över hundralappen och det är snudd på skandal att importören inte tar hem dem till Sverige.

Samtliga i gruppen var oerhört imponerade av restaurangen och bodegan där åtskilliga lådor vin inköptes.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under några dagar reser jag i Rioja med en liten grupp som blivit inbjudna av Consejo Regulador de Rioja. Vi anlände Logroño igår kväll och begav oss genast ut på den obligatoriska tapasrundan på Calle Laurel.

Tack vare utmärkt och träffsäker guidning av Thomas Perry fick vi prova de bästa specialiteterna bland de över 100 barerna. Vaktelägg, vitlöksdrypande champinjoner, stekta gettarmar, skinkor och små friterade fiskar passerade revy och sköljdes ned med oräkneliga glas rioja och cidra.

Mot slutet av kvällen lämnade vi Calle Laurel som av vår guide lite förvånande beskrevs som lite turistiskt och han tog oss till Travesia de San Juan dit lokalbefolkningen brukar gå.  På en fullständigt ocharmig servering som hade en stark ”body odour” serverades vi en tortilla som var helt överjordiskt smarrig, lätt, luftig och krämig och toppad med en riktigt het liten chilisås.

En helt magisk kulinarisk rundtur avslutades oklokt nog med lokal cava och lite för mycket brandy. Det känns idag.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.

Skriver detta sittandes i en minibuss på väg från Bilbao till Logrono i Ripja. Halva dagen har gått till att resa och ännu återstår minst en timme på vägarna.
Framför oss hägrar en helkväll på Calle Laurel (mer känd som ”tapasgatan”) och tre dagar av besök på bodegor.

Jag utlovar många spännande uppdateringar.