Inte nog med att jag numera är ”ambassadör”, jag är dessutom ”kommendör” i ett illustert bordeauxsällskap som på outgrundliga grunder accepterade mig som medlem. En av fördelarna med medlemskapet är att sällskapet förfogar över en vinkällare med intressanta viner. På vårmiddagen brukar det tas upp lite extra roliga saker. Så det var bara att dra på smokingen och bege sig ut i den vackra vårkvällen.

Som välkomstdrink och till en liten löjromstoast bjöds 1997 Launois Blanc de Blancs Grand Cru. En trevlig champagne med tydliga mognadstoner i näsan som nougat, brioche och hasselnötter. Smaken var fyllig, frisk och med en tydlig ton av lite omogen persika. Förvånansvärt lite mousse och bubblor men väldigt njutbar.

Till en fint örtstekt pilgrimsmussla med blomkålspuré bjöds två vita bordeauxer från Pessac-Lèognan; 2002 Château Cantelys och 2000 Château Haut-Bergey. Cantelys är en liten favorit med sin rika frukt och tydliga rostade fatkaraktär som i detta fall nästan gick över i en ton av krutrök. Mycket tropiska frukt, rostat bröd, smörighet och bra spänstighet i syran. Överträffade Haut-Bergey som med sin ton av vax, gula äpplen och dov tobak kändes lite dämpad och med lite platt eftersmak. Den hämtade sig dock något efter en stund i glaset.

De två först röda vinerna kom även de från Graves; 1975 Château Fieuzal och 1985 Château la Louvière. Fieuzal med närmare 35 år på nacke och från en notoriskt nyckfull årgång hade en fantastiskt mogen, något eldig näsa med toner av kryddpeppar, läder, jordgubbsmarmelad och eucalyptus. Smaken ganska fyllig, mycket mjuk och nyanserad med marmelad och läder ekandes från doften. En av de bättre 75:or jag provat. La Louvière hamnade här lite i skymundan även om den också bjöd på fina mognadstoner, bra kropp, fyllighet och smakrikedom. Tyvärr togs intrycket ned av en lite störande beska i eftersmaken. Vinerna serverades till en bit halstrad gös på perfekt tillagad vit sparris. Ingen lyckad combo om ni frågar mig.

Middagens vinösa höjdpunkt var årgångarna 1989 och 1991 av Château Pichon-Longueville-Comtesse de Lalande som serverades till lamm med en spenattimbal med ramslök och rosmarinsky. 89:an hade en skoltexttypisk näsa med ceder, cigarrlåda, svartvinbär, jordgubbe, stallbacke och —- (fill in the blanks). Smaken fyllig, balanserad, koncentrerad med mörk frukt, avrundade tanniner men med en stramhet typisk för kommunen Pauillac. Mycket bra och snudd på stort. Helt annorlunda var 91:an som först lockade med en trevlig näsa men sedan avslöjade den mediokra årgången med stjälkighet, spretig karaktär och glesa tanniner. En besvikelse.

Till de tre svenska ostarna kom de söta vinerna fram; 1986 Château Simon från Barsac och 1999 Château Fontebride från Sauternes. Det förstnämnda vinet var blekt, lätt och friskt med en måttlig sötma och med diskreta toner av apelsin och en lite kärv eftersmak. Ganska ointressant för att vara snäll. Fontebride hade en djup gyllene färg och en stor doft som direkt angav aprikoskräm samt honung och saffran. Fyllig, simmig och koncentrerad smak med bra syra mot den höga sötman. Ganska imponerande mot bakgrund av att utmärkta årgång 2004 av vinet säljs på Systembolaget idag för 249 kronor för en helbutelj. Spring å köp, njut nu och lägg undan!