Igår släppte Robert Parker sina poäng på topp-bordeauxerna av årgång 2009. En stor händelse i delar av vinvärlden då hans omdömen i mycket styr priserna på världsmarknaden. Särskilt intressant då årgång 2009 redan anses vara historiskt en av de bästa och Parker späder nu på detta med att kalla årgången ”mythical”. Sensationellt är att han kröner inte mindre än arton (18) 100-poängare och elva stycken 99:or. Att ett vin får 100 poäng är detsamma som ett ”perfekt vin”.

Det får mig att fundera över vad perfektion är hos ett vin. Om ett vin får 100 poäng av Parker kan det då inte bli bättre? Kan det bara bli annorlunda? Är det inte sorgligt att tänka sig att det inte finns utrymme för förbättring? Eller kan man tänka sig att det kan bli bättre och få ”100+” eller ”100 A”? Kan ett vin bli ”perfektare”? Är det kanske så att ”perfekt” är detsamma som ”tråkigt” och att det då bara kan bli mer intressant genom att bli mindre perfekt, det vill säga sämre?

Sådana frågor kan man ställa sig när man smuttar på en Château Clinet från Pomerol. 2009:an av detta vin fick full poäng och som av en händelse stod årgång 2007 på schemat på skolan idag. En inte fullt så bra årgång och gissningsvis inte alls så höga poäng. Vinet är i alla fall långt ifrån tråkigt. Men det är fullt njutbart och vad annat är det än perfekt?

Djupt röd och tät färg. Stor, fruktig och generös doft av mörka, mogna bär, solvarma jordgubar, mynta och citronmeliss, piptobak och muscovadosocker. Fyllig, mycket fruktig smak av mörka, mogna bär, körsbär, rostad ek, frisk syra och massor av fina och tätt knutna tannier. Lång, komplex och balanserad eftersmak med bra intensitet och tydlig fatstruktur.

Efter att nyligen lagt ut texten om den förträffliga årgång 2009 och hur dessa viner rört mig ända in i barndomsminnena så är det kul att hitta ett av dessa tillgängliga på Systembolaget.

Nu är ju kanske inte ekologiska 2009 Morgon ”Côte du Py” från Domaine de la Bonne Tonne en typisk representant för den stil jag älskar, men den är en riktigt bra inkörsport för den beaujolaisovane. Detta vin är lite fylligare och kraftigare i stilen tack vare ett år på ekfat. Det dämpar lite av den sprudlande bärigheten och frukten men lägger till en dimension av kryddighet, anis, lakrits, ett stråk av läder samt en fin ekstruktur som klär in gommen.

Lite maffigare. Lite dyrare. Men ett njutningsbart vin som definitivt kommer att ha en intressant utveckling de närmaste 3-4 åren.

När jag var liten hade vi fullt av bärbuskar i trädgården; krusbär, hallon, svarta vinbär och massor av röda vinbär. Jag minns så starkt doften när man satt på huk och plockade bären. Den klorofyllmättade aromen från bärbuskarnas blad och gräset som blandades med den rena men djupa doften från den fuktiga och mörka jorden. Jag älskade att repa av bären från sina små prydliga stänglar, fylla handen och trycka in massor med bär i munnen. Jag kunde inte få nog av den intensiva bärigheten med den nästan vibrerande fruktigheten och pirrande syran. Precis så smakar beaujolais av årgång 2009.

Det har sagts och skrivits mycket om denna exceptionella årgång som äntligen lyft fram detta distrikt med sitt skamfilade rykte men en sak är säker; vinerna är fantastiska! Bland annat var det en beaujolais som var den största upplevelsen när jag var på Vinexpo i juni. Tyvärr är de så njutbara att de flesta redan druckits upp trots att många av dem skulle vinna på flera års lagring. Kikar man i hyllorna i vinbutiker så är årgången nästan omöjlig att hitta. Däremot har Irma i Danmark fortfarande en handfull olika viner av årgången kvar. Det jag köpte på mig senast är redan på upphällningen och jag förbannar mig själv att jag inte köpte lådvis av dem då det kostade mellan 69 och 79 DKK. Löjligt billigt.

Ser du en beaujolais 2009:a så KÖP!