För en tid sedan fick jag en flaska 1997 Silver Oak Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Jag blev mycket glad över gåvan även om den åtföljdes av en varning att vinet kunde passerat sin topp. Jag blev glad för Silver Oak var nämligen en av de stora vinförälskelserna när jag i mitten på 90-talet började undervisa på Systembolagets centrala kurser. Vi hade förmånen att mer eller mindre kunna fritt plocka bland vinvärldens verkliga godbitar till en 3-dagarskurs med det knastertorra namnet ”Karaktärsviner”.

Trots Gaja, Mouton-Rothschild, Guigal och andra storheter minns jag mest den rika, komplexa, sammetslena fruktigheten och det fantastiska uttrycket av cabernet sauvignon i Silver Oaks tidiga 90-talsårgångar. Vinmakaren Justin Meyer som helt specialiserat sig på cabernet sauvignon blev också lite av en idol och jag försökte ordna ett möte när jag besökte Kalifornien 2001. Tyvärr gick det inte då han av hälsoskäl precis dragit sig tillbaka. Han dog tragiskt nog året därpå.

Med detta i bagaget var det med förväntan jag öppnade flaskan.  Korken var i absolut toppskick och färgen fin. Tyvärr doftade vinet vissnande blommor, hyacinter och sur kork; typiska tecken på att något inte står rätt till. Smaken bekräftade bara misstankarna; kort, snipig och lite stum smak. Ingen besvikelse utan snarare en liten sorg över ett vin som aldrig fick chansen att förföra.

Jag fick trösta mig med en 2002 Baron de Chirel Rioja Reserva, en annan gammal favorit från samma tid i min karriär. En fullt kompetent terapeut.