Jag måste inleda denna långa text med att på förhand be om ursäkt för mina överord, onödigt många utropstecken och ovanligt positiva ordalag.

Föreställ dig en Bond-film där skurken planerar ta över världen genom en ondskefull plan som involverar vin. Föreställ dig sedan hans eleganta reception, underjordiska produktionsanläggning och högteknologiska laboratorium med vitklädda tekniker. Så är det att besöka Freixenet. Fast utan den slemme boven förstås.

Bara att stiga ner de branta trapporna och skåda den vidsträckta fatkällaren där dosagevinerna (de få centliter som tillsätts efter att jästen avlägsnats ur flaskan) lagras fick oss att tappa hakorna och inse hur enorm produktionen är och hur noggrann man är med kvalitet och karaktär. För de högsta kvaliteterna hade man andra dosageviner som lagrades i ett solerasystem och hade en medelålder på 20 år!

Fyra våningar ned i de gamla källarna lagras Freixenet Real Reserva under naturkork precis som hos Recaredo. Denna källare anknöt därefter till den modernare källaren i åtta (!) våningar där ett litet tåg turligt nog transporterade oss vidare. Absolut hissnande att uppleva denna enorma lagringsyta där ofattbara mängder vin lagrades fyrtio flaskor högt staplade av helautomatisk robotar.

Hakorna tappades ytterligare en gång när det berättades att man tagit fram en metod att flytta jästen i flaskan till korken (reumage). På traditionellt sätt för hand tar denna process ungefär en månad och i modernare gyropaletter 5-6 dagar. Men genom att ha utvecklat en butelj med särskilt glatt insida, jäst med mindre vidhäftning och en förenklad metod (vagga) så hade man fått ner tiden till 60 minuter!!!

I slutet av rundturen hamnade vi i ”jästfarmen”. Detta är en avdelning som endast sysslar med forskning och odling av jäst. Avdelningen ser ut som och är lika stort som ett medelstort modernt vineri. När man sätter en jäst utgår man från en samling celler i ett provrör och på 30 dagar har man 100 000 liter! Dagligen kontrollerar man jästens genetiska kod så inga spontana mutationer uppstår. Absolut häpnadsväckande. Forskningen kring jästen är omfattande och man förfogar över ett välbemannat laboratorium som inte saknar något i utrustningsväg.

Mest imponerande är ändå kvalitetsambitionen som visar sig i att man är de enda i området som plockar druvorna för hand i 25-kilosbackar av plast med avrinning i botten så att all eventuell oxiderad must rinner bort. De 1200 kontrakterade odlarna förses med dessa backar som tvättas varje kväll. Alla druvor skördas manuellt på detta sätt för samtliga kvalitetsnivåer! Jämför med hur närmaste konkurrenten Codorníu slarvar bort sin kvalitet.

Oavsett hur stort och imponerande allt var och hur mycket man än trycker på att man satsar på kvalitet och forskning så är det slutligen i vinerna som vinproducenterna obönhörligen avslöjar sig. Jag hade redan tidigare provat de flesta vinerna i deras sortiment och provningen på plats befäste bara vad jag redan visste. Förvånad blev jag dock över hur fantastiskt väl vinerna stod sig i konkurrensen mot övriga viner som provats under veckan, räknar man dessutom in prislappen så är Freixenet en verklig vinnare. Storlek kan ha betydelse.

Fruktiga, friska och strama Elyssia Gran Cuvée Brut, mogna och fylliga 2007 Brut Vintage Reserva med sina toner av vita frukter och rosa Elyssia Pinot Noir Brut med sina rökiga, bäriga och örtiga toner kan alla utan tvekan beställas från Systembolagets beställningssortiment. Fyndstämpel på samtliga.

Imponerande i sin kraftfullhet och komplexitet var Reserva Real Brut med toner av rostat bröd, kaffe, rökighet och eucalyptus. Lite trist med den Dom Perignon-inspirerade presentationen men det obegripligt låga priset förlåter det mesta. Kostar 40-50 kronor mer i Spanien. Vill man testa något annorlunda så är mogna, aromatiska och halvsöta 2001 Malvasia som lagrats på sin jästfällning 66-76 månader en cava i traditionell söt stil och unik eftersom den är gjord på druvan malvasia! Testa till en fruktpaj med nötter eller en lagrad ost med fikonmarmelad.

Den stora överraskningen var dock Cordon Negro som med sin välkända mattsvarta butelj och sirliga guldtext nästan betraktas som ett skämt bland oss vintomtar. Jag skäms att jag inte provat den på många år och vill minnas att senaste gången var den halvtorr. Den variant vi fick prova och som säljs på Systembolaget är brut, det vill säga torr, och har lagrats 18-24 månader (!) på sin jästfällning, vilket med bred marginal överskrider vad som räknas som reserva och är längre än vad många enkla champagner lever upp till:

Ljust gul färg och fina bubblor. Liten till medelstor, ren, fruktig doft dominerad av citrus, mogna päron och med en liten rökighet. Medelfyllig, torr, frisk och fruktig smak dominerad av citrus och gul frukt. Ren eftersmak med viss längd, liten fetma och någon liten bitterhet.

För 74 inflationspengar kan man räkna detta som snudd på fynd i det billigare segmentet. Det finns en anledning till att detta är världens bäst säljande mousserande vin.

Efter detta omtumlande besök bar det iväg till det allra sista stoppet på vår resa; Segura Viudas. Denna respekterade kvalitetsproducent ägs av Freixenet och hanterar all druvmottagning för bägge bodegorna. Under rigorös kontroll, analys och selektion tar man under skördetid emot hissnande 1000 ton (en miljon kilo) druvor om dagen! Man har med andra ord lite druvmaterial att välja på när man ska göra sina viner.

Vid denna den allra sista provningen var jag ganska utmattad och uppskattade kanske inte de prisbelönta och omskrivna vinerna fullt ut. Men jag var inte mer illa däran än att jag kunde uppskatta Segura Viudas Brut Rosado som finns i princip alla systembolagsbutiker:

Ljust hallonfärgad. Stor, generös och uttrycksfull doft av skogshallon, jordgubbar, vattenmelon och gul banan. Smaken var torr, frisk, ganska fyllig, smakrik och mycket fruktig med smak av både solmogna hallon och hallonsoda. Rättframt, aptitretande, charmigt och fruktigt.

Efter denna rosa bärchock bar det av i full karriär till flygplatsen och den spännande resan i cava-land var över.

Efter natur- och vinupplevelserna hos Parés Balta var det dags att besöka den näst största och kanske mest kända cavaproducenten: Codornìu. Firman har ett gott historiskt anseende i Spanien och gör stor affär av att det var hos dem som Manuel Raventós skapade den första cavan år 1872.

Vid ankomsten möttes vi av en lång kö med traktor med flaken fullastade med druvor och rakt över vägen låg Raventós i Blanc som vi besökte dagen innan. Hos Codorníu var mottagandet ett helt annat. Vi startade i det stora besökscentret inrymt i den gamla ”vinkatedralen” ritad i slutet av 1800-talet av jugendarktitekten Josep Puig i Cadafalch. Den mycket professionella guiden visade oss den imponerande anläggningen med parker och vinanläggningar i samma vackra, katalanska jugendstil. Vi fick den sedvanliga tågturen i de 30 kilometer (!) långa lagringskällarna. Tanken att dessa gångar som täcker 25 hektar grävdes ut bara något decennium efter att man starta sin produktion är häpnadsväckande. Att göra något så storslaget och långsiktigt (det tog ett halvt sekel innan man var i närheten av gränsen för kapaciteten) verkar snudd på galenskap. Betänker man dessutom att detta är, och alltid varit, ett familjeföretag som styrs gemensamt blir det än mer obegripligt. I varje sunt företag finns det alltid en drivande visionär och någon realist som bromsar. Jag undrar i mitt stilla sinne vad den ursprungliga planen var innan Manuel fick ge efter och nöja sig med ”bara” tre mil källare.

Provningen var dock inte lika imponerande som rundturen. Det var absolut inget fel på vinerna. De flesta var korrekta, felfria men ganska charmlösa och ofta behäftade med de attribut jag förknippar med ointressant cava; bitterhet, liten fadd eftersmak och ”rökig gummistövel”. Helt okej var Anna de Codorníu som är flaggskeppet med en försäljning på 5 miljoner (!) buteljer om året. Riktigt bra var Reina Maria Cristina som märkligt nog är en av de få som den svenska importören inte tagit in:

Mycket ljust, gul färg och fina bubblor. Medelstor frisk och fruktig doft av vit frukt, gula äpplen, citrusolja, vattenmelon och hallon. Medelfyllig, torr och fruktig med en frisk, elegant och stram syra. Ren, ganska lång, välstrukturerad och mineralpräglad eftersmak.

Det mest intressanta med besökt var dock besöket vid druvmottagningen som vi fick tjata oss till. Vi hade nämligen noterat att traktorerna med de druvtyngda flaken stod och väntade med sin oskyddade last länge i den gassande, heta solen och ville veta mer om kvaliteten. Vi blev tämligen chockade av att se druvornas kondition. Här blandades hela russinlika och mögliga klassar med mosiga, oxiderade druvor och annat bös. När flaken backades till öppnade de en ventil där tusen och åter tusen liter av självrunnen och kraftigt oxiderad druvmust forsade ner i mottagaren innan de sunkiga druvorna tippades ner. Här förekom inten selektering överhuvud taget. Våra bekymrade frågor bortförklarades med en massa WBS*.

Efter att ha sett råvarans tillstånd är jag faktiskt ganska imponerad över att vinerna ändå är så pass bra som de är. Men förtroendet för Codorníu fick sig definitivt en törn. En rejäl sådan. Jag återkommer med en starkt kontrasterande bild i en senare bloggpost.

Besöket hos Recaredo direkt efteråt gav en helt annan bild av cava.

*Wine Bullshit.