Jag ska ärligt erkänna att jag inte riktigt visste vem Julia Child var. Min bild av var att hon var en amerikansk motsvarighet till Ria Wägner. Jag visste också att hon var en av författarna bakom ”Det goda franska köket” (”Mastering the Art of French Cooking”) som hittills stått obläddrad i hyllan.  Men temat i filmen ”Julie & Julia” som sammanflätade historien om Julia med den om den matbloggande Julie Powell lockade naturligtvis.

Filmen var faktiskt lite magisk. Jag satt som nitad. Historien om två kvinnor vars liv, separerade av nästan ett halvsekel, och passion för mat var fängslande. Meryl Streep var, inte oväntat, magnifik i sin roll och Stanley Tucci är en favorit sedan ”The Big Night” (jag SKA laga timpani en dag. Edit: Nu är det gjort.).

FIlmen skildrar verklig passion för mat och matlagning, varför man bloggar och vad som driver en i vad som verkar vara hopplösa projekt. Tanken kommer genast att ge sig i kast med att laga alla recept i ”Svensk Husmanskost” under ett år. Endast risken att få se Jonas Karlsson som Tore Wretman i en eventuell filmatisering håller mig tillbaka.

I biosalongen fylldes jag av en varm känsla, blev lite fuktig i ögat, skrattade gott många gånger, blev ordentligt hungrig och kände en övertygelse om att ingenting är omöjligt. Efteråt ville jag bara springa hem, slå upp Julias kokbok, laga en formidabel bouef bourgignon och med ett leende bjuda in hela världen med ett ”Bon Appétit” i falsett.

EDIT: Nu har jag lagat Julias boeuf bourgignon och lagt ut hela originalreceptet.

Är det OK att vara lite gangsta för att kunna skriva en bra rubrik? Dum fråga. Jag är gammal nog att göra som jag vill.

De som läst mer än ett par poster här på bloggen har noterat min förkärlek till ankfett. Efter min confietringsinitiation har jag knappt använt annat matfett. Fettet har en mild, nästan lite jordig smak och är fast med en mjuk konsistens som kylt. Ankfett ger förutom mycket fin smak även en fantastiskt fin stekyta. Ska du prova på klassiska franska rätter är ankfett oundvikligt. Jag steker allt i ankfett; ägg, omelett, grönsaker, fisk, kött – allt. Råstek potatis och du får en ny smakupplevelse, gör pommes frites som på legendariska Les Halles,  confitera allt från fläsklägg till ankbröst eller förgyll en rilette. Eftersom fettet har en mycket hög rykpunkt* kan den återanvändas och är mycket dryg. Häll tillbaka på en burk med lock och spara i kylen, håller sig länge. Confiteringsfettet blir salt och smakrikt och ger en extra skjuts åt det du sedan använder det till. Kom ihåg att fettet blir saltare för varje gång du använder det.

Ett lite mindre aptitligt användningsområde lärde jag mig av en gammal kock på Grand Hotel i Lund. Han hävdade att ankfett var den mest effektiva behandlingen mot självsprickor på fötterna.

Jag köper mitt ankfett i en stor konservburk (700 g) hos slaktaren för en knapp hundralapp. Räcker hur länge som helst. En billig investering för en rejäl skjuts i köket. Går säkert att beställa i närmaste livsmedelsbutik och hittas i välsorterade saluhallar.

Yo!

*En oljas rykpunkt är den temperatur då den börjar brytas sönder och bildar synlig rök. Vid denna temperatur bildas också illaluktande akrolein. Rykpunkten är viktig att känna till när man väljer olja för fritering. Oljans rykpunkt sjunker långsamt när den är upphettad. (från Wikipedia)

Pusha gärna denna bloggpost: http://www.pusha.se/ankfett-is-da-shit

http://intressant.se/intressant