Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter Tasmanien flög vi till Adelaide Hills där första stoppet var Hahndorf Hill Winery (HHW) och en provning av ”alternativa” druvsorter. På agendan stod fiano, arneis, aglianico, nebbiolo, mencia, montepulciano samt grüner veltliner. För sex år sedan framhölls sauvignon blanc som den profilerad druvan för Adelaide Hills men mycket har hänt sedan dess.

Idag framhålls Österrikes ”natonaldruva” grüner veltliner som framtidsdruvan. Detta är tack vare hårt arbete av Larry Jacobs och Marc Dobson Hahndorf Hill Winery. Efter att Larry sålt framgångsrika sydafrikanska Mulderbosch som han grundat flyttade paret till Adelaide Hills 1997. Där började de utforska vilken druva som skulle fungera bäst i klimatet som är det svalaste på Australiens fastland. Under högsommaren när dagstemperaturen kan nå upp till närmare 30° kan termometern på natten sjunka till 5°! Det är den stora temperaturvariationen under dygnet som gör att klimatet räknas som svalt. De friska nätterna framhäver aromatisk karaktär  och friskhet i druvorna.

Efter många resor i vinregioner kom Larry och Marc fram till att grûner veltliner borde vara bästa valet. Problemet var bara att de enda två odlingarna av grüner veltliner i Australien var planterade med lite problematiska kloner. Man var därför tvungna att importera plantor vilket på grund av Australiens extremt strikta karantänbestämmelser är en mycket lång, komplicerad och framför allt dyr affär.

När man fått plantor av tre österrikiska kloner i jorden och efter några år en rimlig skörd så insåg man att man hittat rätt och lanserade sitt första vin GRU 2009.

Man var så nöjd med resultatet och fick så mycket uppmärksamhet att man beslöt sig för att sprida druvsorten. Trots att man investerat så mycket så beslöt man att skänka sticklingar till alla vinodlare som ville prova. Förutsättningen var att det vara odlare i Adelaide Hills.

Idag är de 35 vinproducenter som odlar och buteljerar grüner veltliner och druvan har verkligen blivit regionens nya stjärsnskott. Enda nackdelen? Det kommer att öka på förvirringen ”Australia” och ”Austria” (Österrike).

2017 Gru Gruner Veltliner. Stor, grön doft av äpplen, gräs, gurka, lime och nästan övertydlig vitpepparkaraktär. Torr, medelfyllig, mycket frisk, strukturerad ”tuggig” frukt. Gröna aromer som Granny Smith, lång, ren och smakrik med salivutsöndrande syra. Stram, fruktig och välstrukturerad.

2017 White Mischief Gruner Veltliner. Medelstor doft av söt citrus, gulfruktig, gurka och gröna äpplen, något pepprig. Medelfyllig, frisk, mycket fruktig men fint strukturerad med karaktär av mogen citrus, limezest, gurka och en lång generös eftersmak.

2016 Reserve Gruner Veltliner. Stor, fruktig, frisk doft med en mycket diskret fatton, mogen citrus, omogen honungsmelon, lätt kryddig. Fyllig, koncentrerad, smakrik, melonfruktig, citrus, frisk, fet fruktighet, nästan oljig karaktär.

2016 Green Angel Gruner Veltliner Late Harvest. Stor komplex doft av lemoncurd, lime, honung, gula plommon och aning saffran. Medelfyllig, mycket frisk, snyggt balanserad simmig sötma, lång eftersmak med friskt avslut.

2017 Blaufränkish Blueblood. Medelstor, frisk, nyanserad doft av röda och blå bär, lite eldig, kryddig. Medelfyllig, frisk, mjuk, bärig och kryddig med nyanserad, elegant och lite pinot-aktig stil med lång eftersmak.

Här är en riktigt bra och snygg vinkarta över Australien.

Till wienerschnitzeln som avnjöts igår provades tre olika viner från Österrike. Alla kostade under 100 kronor, av Österrikes nationaldruva grüner veltliner och årgång 2008.

Först ut var 2008 Meinklang från Burgenland. Angivet av Systembolaget som ekologiskt men i själva verket biodynamiskt. Ganska liten doft av citrus, liten örtighet och en aning vitpeppar. Smaken var torr, lätt, citrusbetonad, obetydlig frukt och ganska enkel. Ganska trist och intetsägande. Ett vin som endast rekommenderas självspäkande veganer.

Det andra vinet var 2008 Leth från Wagram. Doften här var rikare, fruktigare med toner av lite gula mogna frukter och inslag av mineral. Smaken var medelfyllig, frisk med mogen frukt och bra längd som visade upp liten mineralton. Ett tilltalande, fruktigt och lättdrucket vin som gick bra till maten.

Sist ut var 2008 Gobelsburger från Kamptal. Doften var medelstor, distink citrus- och mineralbetonad. Smaken medelfyllig, hög markerad syra som balanserades av bra frukt med toner av päron och citrus. Balanserat med lång eftersmak med tydlig mineralton. Av de tre vinerna det mest karaktärsfulla. Passade mycket bra till den ganska feta maten med sin distinkta syra och fina frukt.

Över lag var det inga viner som man gjorde vågen inför. Österrikiska viner kan vara oerhört koncentrerade, örtiga och fylliga men då ska man en bit över hundra kronor. Köp av dessa tre rekommenderas inte, finns bättre viner i budgetklassen.

”Det smakar restaurang” sa vi när jag var liten när något var så där extra gott. När det var stekt, panerat och friterat och smakade lite pikant och mycket. När det smakade lite annorlunda än den vanliga vardagsmaten. Uttrycket passade idag när det blev en riktig gammal restaurangklassiker – wienerschnitzel. Den smakade så där som jag minns att det gjorde när jag var liten och fick följa med till Stadshotellet. Då var det oftast halv, stekt kyckling med stekt potatis, gräddsås och gele. Men det smakade ”restaurang”.

En äkta wienerschnitzel är gjord på tunna centimetertjocka skivor av kalvinnanlår som bankas tunt. Min gode slaktare skar fina skivor och jag bankade ut dem mellan två tunna skärbrädor av plast. Schnitzeln ska vara dubbelpanerad så jag vände dem först i vetemjöl därefter i vispade ägg och sist i fint ströbröd. Därefter lade jag dem åt sidan.

Traditionellt äter vi i Sverige wienerschnitzel med stekt potatis och en skiva citron samt kapris och ansjovis (egentligen ska det vara sardell) vilande på köttet. Jag ville göra en liten variant på detta. Jag råstekte potatis i ankfett (ister eller smör går bra) och när de var färdiga vände jag ner grovt hackad ansjovis, citronzest och kapris. Potatisröran fick stå i ugnen på 125°.

Schnitzlarna stektes även de i ankfett på hög värme och bara någon minut på varje sida. Då de blir ganska stora brukar man bara kunna steka en åt gången. De fick därför göra potatisen sällskap efter hand som de blev färdiga. Lägg dem på gallret så kan överflödigt fett rinna av så paneringen blir torr och fin. I Österrike säger man att en perfekt schnitzel ska man kunna sätta sig på utan att får fettfläckar i baken. Servera med gröna ärtor. Ljuvligt. Köttet blir mycket fint, saftigt och mört med denna behandling.

Givetvis drack vi vita österrikiska viner till detta. Vi provade tre viner av druvan grüner veltliner. Återkommer om dem i nästa post.