Gårdagen bjöd på ett nästan onaturligt vackert septemberväder. Öresund visade sig från sin allra mest glittrande och lättkrusade sida i den intensiva och värmande men lätt höstbleka solen. Det var helt enkelt de mest perfekta förutsättningarna för en heldag med en öl i solen med utsikt över havet, fisketur, whiskyprovning och en rökig buffé.

Fyrtio fiske- och whiskysugna bordade M/S Tumlaren som lade ut från Scaniaplatsen och stävade ut på det osedvanligt stilla sundet. Glatt sällskap, goda mackor, solsken, milda vindar, starkt kaffe och vackra vyer. Det enda som saknades var fisk. Vi var förvarnade om att det skulle bli ett rent sillfiske denna dag. Torsken befann sig i kallare vatten. Det blev lite spridda fångster av sill på tacklen, en ensam makrill och fem torskar av mindre format. Magert resultat men vad gjorde det när vi hade det så bra.

Tillbaka på land och utan sjöben styrde vi till Restaurang Aroma där allt var förberett för en provning av whisky från Laphroaig. Detta destilleri är ett av de allra främsta på Islay och också en av de mesta torvrökiga i stilen. Provningen inleddes med den ”vanliga” Laphroaig 10 YO;

Stor, torvrökig doft med tydliga toner av apelsin, citrus, läder, hav, kola och vanilj. Smaken är ganska fyllig, intensiv men balanserad med karaktär av torvrök, jod och citrus i den långa eftersmaken. Balanserad och njutbar trots intensiv rökighet.

Därefter provades Laphroaig Cask Strength 10 YO som i princip är samma whisky som den första fast utan att ha blivit nedvattnad inan buteljering. Alkoholhalten i denna tappning låg på 57,8%.

Medelstor, mycket eldig och intensiv doft av anis, jod, kola och hö. Smaken likaledes eldig, fet och fyllig med karaktär av hö, rök, sälta, tjära och karamell. Eftersmaken är ganska lång med kryddig eucalyptuston (Kungen av Danmark). En ganska oblanserad smak som ligger långt fram i munen.

Tredje whiskyn blev Laphroaig 18 YO som med sin längre lagring blivit mjukare och lite snällare.

Medelstor, nyanserad och något flyktig doft av gamla äpplen (calvados), nytt läder, nötter, mörk choklad, liten jodton, citrusmarmelad och dämpad rökighet. Fyllig, mjuk och avrundad smak med mycket bra fruktighet, nynaserad vanilj- och äppleton. Lång och elegant eftersmak med kola och lite bränd rökighet. Snygg och mycket njutbar.

Nästa whisky var återigen lite yngre. Laphroaig Quarter Cask är en återgång till en tradition där man först lagra whiskyn i stora fat för att sedan föra över dem till mindre, quarter casks, på cirka 125 liter som lämpade sig bättre för transport.

Medelstor lite rå och stickig doft av gummi, jod, asfalt, nytt läder och gammal muggig oljerock. Smaken ganska intensiv, ung, lite rå och endimensionell med tunn kropp. Ganska kort eftersmak med citrus, torvrök. Ung och ofärdig.

Sist ut var Laphroaig Cairdeas (uttalas ”kartjes”) Master Edition 2010. Detta är en en speciell buteljering av 11 till 19 år gammal whisky som årligen görs till The Islay Festival.

Stor, eldig, uttrycksfull men nyanserad doft av jod, hav, vanilj, russin och tobak. Mycket fyllig, rund och något oljig med intensiv smak av torvrök, anis, jod och läder. Mycket fruktig, lång och elegant smak av lime, russin och sälta. Uttrycksfull och elegant.

Sammantaget kan sägas att favoriterna var standardbuteljeringen med sin starka personlighet, den 18-åriga eleganta och nästan konjaksliknande whiskyn samt den sista som verkligen var spännande, uttrycksfull men balanserad.

Kvällen avslutades med en generös buffé där köksmästaren rökt bland annat revbensspjäll, musslor, fläskfilé och lingon (!) med torv hämtad från Islay. Spännande smaker men vinnaren blev den pinfärska sillen som bara bakats av i ugnen med lite salt!

Efter all sol, frisk luft, sjögång och intensiva smaker däckade jag totalt när jag kom hem. En härlig dag!

Var på en mycket givande provning av whisky från Bowmore på Islay. Provningen leddes av Tom Jones (nej inte han) som representerade destilleriet. Det var en provning i befriande avsaknad av whiskynörderi. För den som inte vet det så är whiskeynörden en extremform av vinnörden. Han (det är alltid en man) ligger i samma nördklass som frimärkssamlare och fågelskådare. Det handlar om att kryssa av specialbuteljeringar av ofiltrerad whisky med hög PPM i numrerade flaskor (låga nummer) från företrädesvis nedlagda destillerier. Viktigast är att ingen annan provat den.

Skotsk whisky, Bowmore inkluderat, lagras idag företrädesvis på gamla bourbonfat som finns i obegränsad mängd och är ganska billiga. Traditionellt användes sherryfat men dessa är idag sällsynta och mycket dyra. För att bibehålla whiskyns karaktär började man därför att ge den en ”finish” av sherryfat genom att avsluta lagringen med en kortare tid på dessa fat. Detta förfarande är upphovet till dagens trend med ”wood finnish”. Det finns en uppsjö av buteljeringar där whiskyn fått en dos karaktär från sauternes-, portvins-, oloroso- och madeirafat. Uppfinningsrikedomen har tydligen inga gränser. Senaste stolleprovet är fat som härbärgerat australiensisk shiraz! Min personliga uppfattning om detta är att det oftare blir mer intressant och kuriöst än bra. Bowmore med bordeauxfinish är ett exempel på mindre bra resultat (se provningsanteckning nedan).

Med ett lysande undantag imponerade all provad whisky som balanserad och elegant. Absolut bäst och med en mycket speciell karaktär var Bowmore 25 YO. Men med ett buteljpris på två lakan så ska det bjudas något utöver det vanliga. Tycker jag.

Bowmore 12 YO 40%. Liten rökighet, toner av jod, hö, vanilj och honung. Torvig karaktär och inslag av tjära och citrus. En ganska mjuk och fruktig whisky. Med lite vatten och senare jämförelse med de äldre varianterna framstår vaniljtonen dominerande och whiskyn uppfattas som relativt enkel.

Bowmore Darkest 15 YO 43%. Mycket mörk. Toner av torkad frukt, jod och en lite volatil karaktär minnande om gammal calvados.. Nötig, bränd, ekig och inslag av mörk choklad och bokna äpplen. Eldig, kraftfull, astringent smak med inslag av tjära och salmiak.

Bowmore 18 YO 43%. Nyanserad doft av jod, vaniljkola, apelsinskal, bränt socker och aprikosmarmelad. Mjuk, fyllig och mycket lång och elegant smak med viss astringens och viss jodton i avslutet.

Bowmore 25 YO 43%. Stor komplex doft av engelsk apelsinmarmelad, rökighet, kanderad frukt, mandel och nötter. Fyllig smak med torkad frukt, salmiak och en distinkt ton av violpastill. Mjuk, lång och elegant eftersmak.

Bowmore 1992 Bordeaux Barrel Finnish 53,5%. Röd ton. Doft av rostade hasselnötter, trä/ek, grön paprika, jordig ton. Smaken är osammanhållen, jordig och med en bitter ton. Det smakar som om man tagit ut det sämsta och tråkigaste bitarna av bordeauxviner och destillerat ned dem i denna whisky. Riktigt tråkig.

http://intressant.se/intressant