Detta bildspel kräver JavaScript.

Tillbaka hemma i Sverige efter resan till Marche i Italien ska jag försöka få ihop intrycken i några inlägg.

Jag och de tre andra bloggarna var inbjudna av Tryffelsvinet och greve Berlingieri-Leopardi  som äger vingården Azienda Agricola Conte Leopardi Dittajuti. Andreas från Tryffelsvinet var vår ledsagare alla dagarna och greveparet våra synnerligen charmerande middagsvärdar på kvällarna. Däremellan var vi i händerna på lokala turistorganisationer som ville visa upp sin region (mer om det i nästa bloggpost).

Förutom att vi fick uppleva traktens kök i varianter från det enkla och rustika till varianter på fine dining så spenderades en halvdag på vingården. Egendomen är på 45 hektar och man producerar förutom de för regionern vanliga vintyperna även en pepprig och smakrik och olivolja samt honung. Odlingarna ligger på de böljande sluttningarna och man använder sig av lokala täckgrödor och arbetar förebyggande mot sjukdomar och insekter. I källaren arbetar man väldigt enkelt och traditionellt med vinerna, använder använder sin egen jästkultur, minimalt med svavel och samtliga röda viner spenderar minst 12 månader på ekfat varav en tredjedel är nya. Vinmakningskonsult är den kände Riccardo Cotarella.

Det vin som idag finns tillgängligt i Sverige är Villa Marina Rosso Conero som är unikt framtaget för vår marknad. Det har jag skrivit om förut och den smakbeskrivning jag gjorde då gäller fortfarande och rekommendationen står jag fast vid

Ganska djup körsbärsröd färg. Medelstor, kryddig doft av mörk  och syltade körsbär, mörk choklad, någon pepprighet och en antydan till mognad och en liten flyktighet. Medelfyllig, ganska mjuk, mycket frisk och saftig fruktighet av röda och blå bär, sura körsbär, lakrits, mörkc choklad och en liten örtighet. Bra längd och lite tuggig struktur.

Jag skrev faktiskt inte en enda provningsanteckning på helaresan mot min vana. Det var inget tillfälle att sitta ned för analyser utan vinerna presenterades i sin kontext med maten. Precis som Villa Marina uppfattade jag dem som ärliga, rättframma och välgjorda och mycket matvänliga då de i de flesta fall spelade en understödjande roll. Man gör ett intressant vitt vin av sauvignon blanc som stilmässigt ligger mellan Sancerre och Bordeaux. Riktigt bra var deras klassiskaa Castelverde Verdicchio. Torr med en lite fet fruktighet och samtidigt en frisk och aptitretande syra som gör att det funkar som aperitif och till skaldjur och till den lokala friterade fisken. Vi dricker för lite verdicchio i det här landet!

Efter turen runt vingårdarna och källaren bjöds vi (samt ett entourage av osorterade tjänstemän och lokala politiker) på hemlagad  buffélunch i greveparets hem som delvis är en fantastisk samling av modern konst. Sköna skulpturer, enkel men läcker mat, egendomens viner och trevligt sällskap. Vi hade det ganska bra.

Detta är så pinsamt och fantasilöst! Skrev nedanstående inlägg och var så nöjd över att ha hittat detta trevliga italienska vin. När jag var klar började jag fundera om jag kanske inte provat det tidigare. Jodå. Jag hade till och med bloggat om det. För två år sedan. Samma årgång. Samma fåniga rubrik. Samma oinspirerade upplägg. Jag tror jag har bloggat för länge och för mycket.

De få som inte hoppar över mina bloggposter om vin (jo jag vet från statistiken att de flesta av er mest kollar recepten) har kanske noterat att italienska viner inte står högst på agendan. Visst ser jag och förstår storheten i barolo, barbaresco, chianti classico, vino nobile de montepulciano och så vidare. Men de talar sällan till mig på det känslomässiga planet: Med andra ord så är det inte så ofta jag ”går igång” på italienare. Därför är det kul när man hittar ett vin som bara hoppar rakt fram och blir en kompis direkt.

2007 Barbera d’Asti Superiore d’Annona  kommer från Piemonte i nordvästra Italien och är som namnet anger gjort av druvan barbera närmare bestämt från Asti. Viner av denna druva brukar bli lite lättare, mjukare och enklare än de mer kända vinerna av nebbiolo. I detta vin kombineras dock livfull fruktighet med bra fyllighet och en härlig struktur. Vinet har redan lite ålder men kan säkert utvecklas på ett trevligt sätt ett par år till. Man blir sugen på en riktigt mustig ragú bolognese och vill dricka ett och kanske två glas till. Bättre betyg kan väl ett vin inte få?

Ganska djup röd färg. Stor, något utvecklad och generös doft av mörka körsbär, tryffel, tjära, kryddighet, tobak, liten ton av vanilj och russin. Medelfyllig, massor av tuggig och nästan köttig, mörkbärig frukt, aptitretande syra, fint strukturerade fat- och frukttanniner, läder, tobak, sötlakrits och lite gröna örtiga inslag i den långa, balanserade eftersmaken. Mumsigt!

*Jag jag vet att rubriken är mer än lovligt fånig, men vad gör man inte för att få en anledning att länka till Beach Boys.

…eller en provare som gått vidare?

När jag jobbade på Systembolaget på nittiotalet så dök Salice Salentino Riserva från Candido upp och blev genast en storsäljare. Jag rekommenderade vinet friskt då det hade massor av karaktär, fruktighet och trevlig mognad som jag minns det och jag köpte det gärna själv. Vinet är en verklig trotjänare, säljer fortfarande mycket bra och skrivs regelbundet upp av vinskribenter. Häromdagen läste jag också ett positivt omdöme på bloggen Billigt Vin och blev sugen på att prova den gamla favoriten igen.

Dessvärre visade det sig att mina minnesbilder var betydligt mer positiva än hur vinet presterar idag. Vinet, som nu är inne på årgång 2006, kändes väldigt tillrättalagt och justerat med en en nästan glöggbetonad näsa och känns inte helt harmoniskt i smaken. En anledning kan vara att priset bara höjts obetydligt på femton år (om jag minns rätt) och detta måste givetvis ta ut sin rätt. Sedan är det ju också så att mina egna smakpreferenser ändrats. Visserligen är det betydligt bättre än den uppsötade Selvarossa från samma region men ändå inget vin man blir glad av.

Ganska stor men lite spretig doft av russin, torkad frukt, läder, kryddighet med en något artificiell vaniljton och en typisk blommighet som påminner om syrén eller nejlikor. Smaken är ganska fyllig, mogen och mjuk med mycket russin, vanilj och en avrundad syra. Ganska låg, något intorkad frukt och eftersmaken är ganska kort, torr och obalanserad med en påtaglig fatsträvhet.