Detta bildspel kräver JavaScript.

Ensam i London för en kväll hade jag beställt bord på Sushisamba högst upp i Heron Tower. Senast jag var i London var det omöjligt att få bord även med två veckors varsel.

Sushisamba är, som namnet inte så diskret antyder, en restaurang som kombinerar det japanska med det peruanska köket och med influenser från Brasilien. Det låter som en krystad skrivbordskonstruktion men är ett existerande crossover-kök. En stor japansk arbetskraftsinvandring till Peru i slutet på 1800-talet resulterade i ett japansk-peruanskt kök som går under namnet Nikkei.

De flesta recensioner på nätet nämner hissfärden till restaurangen. Det är inte konstigt då den 30 sekunder snabba färden upp går utanpå byggnaden i en glashytt och erbjuder en fantastisk upplevelse och utsikt (se nedan). Att man går igenom en säkerhetskontroll förstärker bara känslan av en flygtur. Väl uppe på den 39:e våningen kommer man till en spektakulär bar där gästerna kan titta ner (!) på The Gherkin. En trappa ner ligger restaurangen men man hänvisas först till en av barerna, en inne och en på uteterassen (som var stängd) med öppna eldar. Barerna är av typen ”beställ-en-old-fashion-och-dö-av-törst-och-frustration-medan-du-önskar-att-du-beställt-en-öl”. Barhantverk av den enerverande petimätriga typen med andra ord. När jag precis fått min beställning och skulle ut i den ljumma vårluften på altanen blev jag hämtad till mitt bord.

Restaurangen är stor och ljus med enorma glaspartier och inramad av en arkad av bambu. Som ensamätare är man van att bli placerad lite avigt men jag fick ett bord precis vid glasväggen med London rakt nedanför mina fötter. Med en sådan utsikt gör det inget att man äter utan sällskap.

Menyn kändes både främmande och förvirrande så jag bad min servitör att göra ett representativt urval. Dryckesmenyn var desto mer intressant att fördjupa sig i. Det fanns ett litet men intressant urval av viner men det är drinkarna och framförallt saken man fokuserar på. Att kunna välja blande ett storta antal sorter och beställa kvalitetssake på glas hör inte till vanligheterna. Bland annat fanns ett urval av opastöriserade sake, nama sake, och det gick ju inte att avstå.

Första rätten var ett litet grillspett (antichucho) med kolgrillad torsk med peruansk vit majs. Fisken var penslad med misomarinad vilket gav en sötaktig rik smak. Perfekt tillagad, flakig och saftig och med härligt söt och tuggig majs.

Därefter en stor skål med perfekt tempurafriterade och smakrika jätteräkor (jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i dessa räkor) nedvända i en majonäs som kombinerade den feta, syrliga krämiga smaken med chilihetta. Den fräscha ärtsalladen kompletterade perfekt och ärtskotten var helt befriade från den där muggiga jordigheten de brukar vara behäftade med. Den svarta tryffeln som annonserades på menyn vet jag inte var de hade gömt.

Rätt nummer tre var sashimi på tuna belly (toro) med en lag av yuzusoja och wasabi, yuzukaviar och svart tryffel. Magisk tonfisk! Sönderfallande mör och fantastiskt smakintensiv. Tillbehören var helt överflödiga, speciellt den svarta tryffeln som varken gjorde till eller från. (Yuzu är en asiatisk citrusfrukt)

Restaurangens signaturrätt är ”samba rolls”, deras egen variant på california rolls. Som rätt fyra kom förstås variationen med namnet ”London Samba”. Färgglad presentation och lite kitchig. Tyvärr inte lika smakglad då det saknades kontraster och de små bitarna av fisk inte orkade leverera. Överarbetad rätt.

Vill man helt ruinera sig och belåna sitt hus kan man betälla in grillad kobebiff som huvudrätt. Jag nöjde mig med en nigiri med kobebiff. De svindyra tunna köttskivorna var varken särskilt möra eller smakrika och gjorde sig inte alls på riskudden. Men de var dyra. Nämnde jag att de var dyra?

Sammanfattning: Smakmässigt var leveransen ganska ojämn men intressant. Miljön imponerande (utsikten gjorde en hel del) men var lite kitschig och knappast konsekvent genomförd. I matsalen rullade en enerverande mullrande ljudmatta av sambarytmer över gästernas konversation. Servicen var korrekt, lågmäld och ganska opersonlig. Personalen var svårt övertalig, jag hade kontakt med åtminstone elva olika personer varav flertalets funktion var oklar.

För en ganska styv peng var det en kul upplevelse för en ensamätare på londonbesök men skulle nog vara roligare för barhäng och en bit mat med goda vänner.

Hissfärden ner var ganska häftig också.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter en intensiv helg i Stockholm var det dags för lugnare trakter när jag skulle hålla en 2-dagarskurs på allé strax utanför Kivik.

Tog in på 100-årsjubilerande Vitemölla Badhotell och fick ett riktigt bra paketpris på boende och middag. Det var helt enkelt inte så mycket att välja på om man inte föredrar att tillbringa kvällen på den lokala pizzerian. Kiviks nöjesliv lämnar en hel del att önska så att kunna slå ihjäl några timmar med att äta gott var det enda alternativet. Att restaurangen har ett långt ”track record” i White Guide gjorde ju inte saken sämre.

Matsalen på det klassiska badhotellet är ljus stram och sval med färgskala i vitt, grått och duvblått och med ljuset från havet flödande in genom glasverandans fönster. Genast när jag satte mig fick jag ett glas mousserande vin från Slovenien. Överraskande bra, balanserat med fina små bubblor och med nästan fet fruktighet som balanserades av frisk syra. Som en amuse kom en glass av palsternacka (!) in. Smakrik, intressant och snyggt balanserad mellan sötma och sälta. Förrätten var grillad havskräfta med pasta smaksatt med tomatsås och getost. Fin kräfta men lite tam sås till pastan lyftes dock av en trevlig riesling från Alsace (som inte var den annonserade på vinmenyn). Till det ljuvligt möra appletorpslammet med svamp, bönor, portvinssås och mild risotto serverades ett ungt, fylligt och fruktigt vin från Priorat. Inte det bästa valet kanske då dessa viner har en tendens att lägga sig som en våt, tung filt över de flesta smaker och aromer.

Till de fina ostarna från Vilhelmdals Gårdsmejeri (som serverades utan presentation) skulle jag enligt vinmenyn fått en 2006 Late Bottle Vintage Port. Istället kom återigen utan presentation in ett litet glas med ett vin som uppenbarligen var en tawny port. Trots att jag frågade fick jag ingen vettig förklaring till varför vinet bytts ut. Som tur var fungerade detta vin bättre än vad det ursprungliga skulle ha gjort. Desserten var en morotssorbet och en passionsfruktsmousse (egentligen en fromage om ni frågar mig) som smakmässigt inte var så lyckade tillsammans. Vinet som serverades till var en sauternes som fungerade hyfsat till fromagen men var en fullständig dikeskörning med morotssorbeten. De lite beska och kärva smakerna bakom morotssötman kolliderade med bitterheten i vinet och framhävde en bränd karaktär.

På det hela taget en trevlig middag på solokvist i en lagom stimmig matsal. Maten var vällagad men vinvalen inte helt lyckade. Att sälja en vinmeny och sedan inte servera vinerna som listats är inte ok särskilt som man inte ens kommenterar ändringarna. Det hade varit mycket bättre att hålla vinvalen öppna.

Har man vägarna förbi kan ett besök rekommenderas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu finns Frankrike i Malmö. Mina värsta frankofila abstinenskriser kan nu mildras genom en promenad till det strama, funkis-klassiska och vackra Davidhallstorg. Där ligger nämligen nyöppnade bistron La Bonne Vie.

Här är allting nästan löjligt franskt; från de flätade möblerna på den lilla uteserveringen, det vaxade pappret ovanpå de rödrutiga dukarna, Kronenbourg 1664 på fat, de billiga laguiole-knivarna, Piaf i högtalarna till väggmålningarna som är en blinkning till de serieälskande fransmännen. Vinlistan saknar på franskt vis viktig information men hade ett litet men fint urval av viner och den uppskurna baguetten kom prompt fram på bordet (men varför vispa in dijonsenap i smöret?).

Vi provade oxsvansrilletten, ostron och ankleverterrine med brioche och sauternesgelé. Galet gott! Till varmrätt blev det förstås choucroute med ankkorv och sidfläsk samtklassikern entrecôte med haricots verts, pommes frites och bearnaise. Allt helt perfekt förutom att den fettstyva och dragonstina bearnaisen saknade den där syran som skulle lyft den. Avslutningvis rak och ärlig creme brulèe, marc de bourgogne och kaffe som avvek från den franska standarden genom att vara fullt njutbart.

På väg ut stannade vi till i baren för en liten Kronenbourg som eftersläckare. Någon i sällskapet (du vet vem du är) utmanade ödet och beställde en absinth och fick hela showen med brinnande sockerbit och allt.

Trevlig, vänlig service (lite ofranskt förvisso), tonsäker miljö, vällagad mat, bra priser och skön stämning. Vive la France!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Köpenhamns nya och enda saluhall Torvehallerne har funnits i snart ett år men det var först igår som jag kom mig för att ta mig dit för ett första besök. Bor man i Malmö eller utmed Öresundstågens sträckning så är det löjligt enkelt och bekvämt att ta sig dit. Man sitter bara kvar på tåget och åker vidare till Nørreport station som är nästa stopp. Där kliver man av och så går man bara ett par hundra meter och är framme.

Jag älskar saluhallar och tar varje tillfälle i akt att besöka dem när jag är ute och reser. Ofta är de ståtliga byggnader med lång historia, inpyrd atmosfär och färgstarkt folkliv. Så är inte Torvehallerne. Det handlar om en öppen plats för torghandel där man placerat två glashallar som hålls uppe av stålskelett. Känslan därinne ligger mellan saluhall, modern galleria och ett kaffelatteghetto med samma mix på besökarna. Initialt kände jag mig ganska besviken och drog planlöst omkring och kikade förstrött på cupcakes, piffiga kryddblandningar, designerkaffe och kocknivar som kostade en tilltagen månadslön. Min attityd kan ha berott på pre-lunch-grumpiness.

Allt tog en tvär vändning när jag hittade Tapa del Toro. I den lilla baren hittar man nog den mest genuina tapasserveringen den här sidan Pyrenéerna. Uppflugen på höga pallar pekar man på de små munsbitarna som kostar mellan 10 och 25 danska kronor eller så väljer man någon av de större rätterna från menyn. Allt sköljs ned San Miguel, vin, cava eller finosherry på glas (25 kr!). Bra drag i smakerna, snabb service och en genuin känsla som så klart förstärktes av att tjejerna bredvid förde en animerad diskussion på spanska.

På betydligt bättre humör och lätt finofryntlig gick jag en ny runda och hittade Fougaz som är ett kombinerat ekologiskt bageri och restaurang. Här stannade jag till då här fanns mer sherry att få på glas samt cava från fantastiska producenten Gramona. För 50 danska fick jag ett glas 2007 Gramona Reserva; fina, slösa bubblor som sakta letade sig mot ytan, rik, fruktig doft med rökig och mineralig doft. Smaken var torr, mycket fyllig och nästan krämig med smak av gula päron, mandel, mogen citron och mycket lång, rik, balanserad och komplex smak. Inte jämförbar med en champagne, ”bara” en otroligt bra cava! Jag köpte med mig ett par buteljer av cavan och dessutom Estrella Inedit, en öl som tagits fram för El Bulli (återkommer om denna).Upptäckte dock att den sistnämnda både fanns och var åtskilligt billigare på Systembolaget. Men är man får ett fint surdegsbröd med på köpet i kassen så må det vara hänt.

Närmast cavalullig fortsatte jag nu fånigt smilande vidare och insåg att jag hade utrymme kvar till ytterligare mat. Hos Ma Poule, som säljer franska delikatesser av anka och gås samt fina kycklingar, såldes en stor sandwich sprängfylld med saftig confit de canard, senap och ruccola för endast 55 danska kronor. Sådant förlåter att personalen klätt ut sig i skinnförkläden och käcka baskrar. Jag tog min macka i näven och styrde stegen till bänkarna i solen på torget utanför. Beställde ett glas i den rullande cavabaren (bara en så’n sak) och fick bubblet serverat ur ett coupeglas. Nåja, det smakade hyfsat till den galet goda anksmörgåsen som gått och väl räckt till två.

Det blev ett spanskt tema på mitt besök och det fanns massor av spännande saker att upptäcka. Lätt lullig och nästan lite kär i stället begav jag mig fullastad mot tåget. Jag ska snart dit igen och det tycker jag du också ska.

Följ bloggen på Facebook!

Lunchfyndet på Vendels Sture var inte ett undantag i Malmö. Lunchen på Atmosfär ligger i samma klass med råge.

Restaurang Atmosfär kan med rätta kallas en malmöklassiker. I snart sexton år har här levererats mat- och dryckesupplevelser av klass. Genom alla åren och de varsamma och genomtänkta förändringarna har Henrik Regnér, Sveriges kanske mest sympatiske krögare (sorry alla ni andra), stått vid rodret.

Jag fick prova små portioner av båda varmrätterna då jag inte kunde bestämma mig för vilken som lät godast. Kummel på krossad nypotatis, vitvinssås och primörmorötter samt sida av rapsgris med ugnsbakade tomater, lök och en frisk tomatsås. Bägge rätterna var omsorgsfullt tillagade och presenterade och visade rena, klara, tydliga och distinkta smaker som bara sjöng i munnen. Riktigt, riktigt bra för löjliga 95 kronor. Då får du också en liten soppa samt Atmosfärs klassiska focaccia som hängt med sen starten. Den sista utposten mot surdegsinvasionen?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens chablislunch var bara en liten uppvärmning för en winemakers dinner  i Ystad.

Nu var det ju i sanningens namn ingen vinmakare närvarande, men Steven Ludlum som representerade chilenska producenten Casa Silva gjorde ett bra jobb. Jag har faktiskt noterat att exportchefer ibland gör bättre och intressantare presentationer än många vinmakare.

Nu var det kanske inte främst för vinerna jag tog mig till Ystad en torsdagkväll även om jag omvärderat Chile som vinland och denna producent absolut presterar bra. Det här var nämligen ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med Gina och Daniel Müllerns omtalade Brasserie Östergatan.

Kvällen inleddes med lite godsaker i form av lufttorkad skinka, pata negra-svålar, oliver, fuet och salta mandlar som sköljdes ned med Champagne Delamotte Brut. Därefter vidtog provning och middag.

2011 Casa Silva Chardonnay Semillon. Ljust gul. Ganska enkel men stor, fruktig doft av piggelin, persika och melon. Torr, mycket fruktig smak med läskande syra, persika, gula päron och en nästa fet karaktär. Helt ok längd. Enkelt men välgjort och trevligt vin.

2009 Casa Silva Quinta Generación White. Medeldjup gul färg. Stor och aromatisk doft av apelsin, pomerans, lime, apelsinblomma och citruszest. Fyllig, frisk och torr med koncentrerad fruktighet, lätt aromatisk apelsinton, någon fatstramhet. Lång eftersmak med viss komplexitet. Intressant och lyckad blandning av druvorna sauvignon blanc, sauvignon gris, chardonnay och viognier.

Vinerna serverades till perfekt tillagade, havsvattenrimmade pilgrimsmusslor med krispig vit sparris och en rik grönärtspuré i krassejuice. Bägge vinerna fungerade bra även om 2009 Casa Silva Quinta Generación hade en tendens att ta över anrättningen med sin aromatiska karaktär.

2011 Casa Silva Cabernet Sauvignon Carmènere. Medeldjup granatröd färg med liten blå ton. Medelstor, bärig och ganska enkel doft av röda, syltiga bär, lingon och en liten grön ton. Medelfyllig, mjuk, saftig, mycket frisk smak, bra kropp och karaktär av hallokaramell. Balanserat, välgjort vin utan komplexitet men med viss längd.

2009 Casa Silva Carmènere Reserva. Djup, blåröd färg. Stor, komplex, uttrycksfull och bordeauxlik doft med rök, sot, tobak, mörk frukt, kryddor, peppar och vanilj. Fyllig, syltig frukt, lakrits, vanilj, mjuka men otillräckliga tanniner och syror, liten fatsträvhet. Ganska kort och något obalanserad. Doften imponerade stort men smak- och strukturmässigt var vinet en besvikelse.

Till de röda vinerna serverades en till perfektion tillagad hängmörad côte de boeuf med råstekt grön, skånsk sparris och en ost- och smörmättad potatispuré som jag nästan kunde tänka mig att ha sex med. Helt makalöst god anrättning. Det enklare vinet passade utmärkt här med sina friska syror och mildare karaktär som framhävde maten.

2008 Casa Silva Quinta Generación Red. Djup granatröd färg. Stor doft av solvarma mörka bär, björnbär, rök, tobak och lite läder. Fyllig, frisk smak, mjuka, mogna tanniner, intensiv fruktig smak av mogna mörka, saftiga bär, fin fatstruktur. Toner av salmiak och lakrits i den långa, balanserade eftersmaken med viss mineralitet. Druvblandning av carmènere, cabernet sauvignon, syrah och petit verdot. Mycket njutbart vin.

Sist ut kom en trio skånska ostar. En krämig, fet och frisk vit ost som hette Spåna och påminde starkt om Brillat-Savarin. Från Lundaost presenterades en prästost som lagrats i 25 månader, inte helt lyckad då den saknade lite kropp eller fyllighet att hålla upp den kraftiga karaktären. Avslutningsvis kunde vi njuta rika och nyanserade blåskimmelosten Österlen Ädel från Vilhemsdal. Det sista röda vinet passade förvånansvärt väl till samtliga ostar trots deras sinsemellan väldigt olika karaktärer.

Trevliga viner, fantastisk god mat och skön miljö. Ta en omväg till Ystad för Östergatan är definitivt värt ett besök!

 Detta var ingen bjudmiddag. Jag betalade för både mat och vin.

Luncherna i Malmö kostar regelmässigt mellan 80 och 90 kronor. Då handlar det oftast om brickluncher, trängsel vid oinspirerad  salladsbuffé och en varmrätt som i bästa fall är vällagad och…okey. I skenet av dessa luncher är dagens husman för 100 kronor på Vendels Sture riktigt billig, helt enkelt ett fynd!

Det är snudd på värt priset bara att njuta av den moderniserade men klassiska krogmiljön och den duktiga servisen. Då det var fullt idag och solen sken så blev det dock den minimala uteserveringen. Här serverades vi kylt vatten ur en stor flaska i fina vinglas och rört och smaksatt smör (inte Bregott ur engångsförpackning) samt två sorters ljuvligt bröd från Vendels eget bageri. Vi fick också en liten aptitretare i form av en liten glaskopp med krisp i botten över vilket hälldes en sparrissoppa som var en dröm av vällingmild och ljuvlig smörighet. Huvudrätten var oxfärsbiffar med rödbetsvinägrett och potatispuré. Det är sorgligt att påminnas om hur sällan man verkligen upplever rik köttsmak numera, men den grovt malda och saftiga färsen fullständigt osade köttighet och hade en diskret kryddning som bara lyfte fram denna sällsynta karaktär. Purén var smörstinn och len och tillsammans med den lite sötsyrliga vinägrettskyn blev det en perfekt liten kombination till biffen. Det enda minuset var de långbakta (?) morötterna som hade en otrevlig och muggigt jordig smak, men de petade jag undan så var det problemet ur världen. Kollegan mumsade glatt på sina rotsaker så det var kanske bara jag som hade otur eller var lite känslig.

Lunch av absolut toppklass som lyfte upp mig dagens håglöshet. Vi ses snart igen Sture!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inför dagens köpenhamnsbesök efterlyste jag tips på ett bra lunchställe. Från välunderrättat och trovärdigt håll kom rekommendationen att besöka en fransk bistro med det lite underliga namnet  L’education Nationale.

Sagt och gjort. Vi styrde stegen mot de lite mer bohemiska kvarteren bara ett par stenkast vid sidan om Strøget och hittade en liten äktfransk pärla. Här fanns alla de klassiska rätterna på menyn, kul viner på glas från lite udda appellationer, kvalitetspastis i baren, rutiga dukar och alla andra dekorelementen på plats. Kyparen var så där lagom korrekt och nonchalant charmig som man förväntar sig. Solen sken, luften var ljum så vi satte oss vid de vingliga bodren på den mycket smala trottoaren och njöt av de färgstarka personligheterna som passerade förbi. Vi beställde in entrecôte och pommes frites (såklart) och två glas rött. En personlig 2009 Morgon Côte de Py samt en lite udda Chinon. Vinerna slank snabbt ner så det fick bli en Corbières som var veckans vin för 55 kronor glaset. Riktigt bra med skön bärig fruktighet och tillräckligt med struktur för att möta köttbiten.

Entrecôten med kryddsmör var fantastiskt saftig och mör så att den vassa laguiolekniven (ingen laguiole, ingen riktig bistro!) nästan föll igenom köttbiten. Fina pommes frites som dock var märkligt ojämna i friteringen men mycket goda. Efter att jag frågat efter och fått dijonsenap så var jag hemma i Frankrike. Det enda som bryskt fick mig att inse att jag inte var där var att den avslutande espresson var helt perfekt. Det händer sällan eller aldrig i Frankrike. En fulländad lunch!

Nästa gång du är i Köpenhamn så lämna stressiga och överkommersialiserade Strøget och upplev en bit Frankrike. Själv ska jag tillbaka och besöka ställets vinbar.

Kan en lunch både vara fantastiskt god, spännande, underground, central, avlägsen och billig på en och samma gång? Jodå. Med råge.

Ute vid gamla Saltimporten på Brisgatan nästan vid Hamnparken ligger Malmös hemligaste lunchställe; Saltimporten Canteen. I en lokal som inte är stort mer än ett hål i väggen med utsikt över hamnområdet och city har de duktiga kockarna Ola Rudin och Sebastian Persson från nedlagda Trio öppnat ett lunchhak. Här serverar de soppor och/eller grytor i avlagt porslin på ett rustikt ihopsnickrat långbord i en kal industrilokal i väntan på att deras nya krogprojekt ska öppna i närheten.

Här är det verkligen maten och smakerna som spelar huvudrollen. Idag serverades en gryta med en magiskt mör fläsksida i en umamistinn buljong ovanpå en potatispuré och toppades med äppelbitar, blekselleri och bladpersilja. Så enkelt och samtidigt raffinerat smaksatt och…gott. För bara 85 kr.

Lova att ni gör ett lunchbesök i en avlägsen, okänd men central del av Malmö.

http://maps.google.se/maps?q=brisgatan+malm%C3%B6&hl=sv&ie=UTF8&sll=55.616849,13.000903&sspn=0.006107,0.015385&hnear=Brisgatan&t=m&z=15

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dagen startade lite trögt. Delvis berodde det på gårdagens utsvävningar men kanske framförallt beroende på ett utsökt trist besök på en bodega vars namn jag väljer att utelämna.

Oväntat intressant blev det då vi besökte Federico Paternina som har en gammal dammig och tråkig stämpel på sig efter många år på Systembolaget med vinet Banda Azul. Den öststatsliknande anläggningen lovade inte gott. Men efter ett välgörande snabbt besök i den enorma lagringslokalen där 40 000 fat vilade åkte vi till den historiska bodegan från 1500-talet. I vindlande gångar som sträckte sig hela 40 meter under marken lagrar man firmans samtliga viner av reserva- och gran reservakvalitet. Här fick vi prova en vit rioja reserva av 100% viura från 1982. Efter nästan tre decennier var detta vin förvånansvärt vitalt med en stor doft av honung, gula äpplen, mandelmassa och apelsinskal och en fin fruktighet parad med en avrundad fin syra. Mycket imponerande. Allra roligast var dock att få prova något så ovanligt som en söt, vit rioja. Detta är ett vin man ibland läser om men aldrig stöter på. Den halvsöta Graciela som framställts av malvasia och fatlagrats i ett halvår är något av en specialitet för firman. Stilen hade sin storhetstid under slutet av 1800-talet då Rioja fick leverera alternativ till bordeauxviner, i detta fall sauternes, då vingårdarna var ödelagda av vinlusens härjningar. Otroligt läckert, elegant och inställsamt vin som kan matchas med ostar, skaldjur och lite heta rätter.

Den sena lunchen (som avslutades lite lagom till halvfem) avåts på La Cueva De Doña Isabela. Absolut perfektion från de inledande tapasrätterna via den groteskt tjocka och himmelskt möra riojasparrisen över den knapriga och smörigt saftiga spädgrisen till den avslutande päronkakan som någon beskrev som ”chockerande bra”. Ett besök i Rioja måste i framtiden inkludera ett besök här. Till maten drack vi Paterninas standardviner Banda Dorada (vitt) och Banda Rosado (rosé) som levererade snyggt och välgjort. De röda vinerna Federico Paternina Seleccion Special 08 Crianza och 2006 Clisos Tempranillo Reserva var två stora överraskningar. Den förstnämnda var en fruktig rioja i lite mer traditionell stil men väldigt elegant, tilltalande och väl sammansatt vin som lätt spelar en snygg understämma till massor av olika maträtter. Clisos var modernare och mer koncentrerad i stilen men lika välgjord och tilltalande. Vinerna skulle prismässigt hamna några tior över hundralappen och det är snudd på skandal att importören inte tar hem dem till Sverige.

Samtliga i gruppen var oerhört imponerade av restaurangen och bodegan där åtskilliga lådor vin inköptes.

Läs också vad Fredrik Schelin skriver om resan.