Lunchfyndet på Vendels Sture var inte ett undantag i Malmö. Lunchen på Atmosfär ligger i samma klass med råge.

Restaurang Atmosfär kan med rätta kallas en malmöklassiker. I snart sexton år har här levererats mat- och dryckesupplevelser av klass. Genom alla åren och de varsamma och genomtänkta förändringarna har Henrik Regnér, Sveriges kanske mest sympatiske krögare (sorry alla ni andra), stått vid rodret.

Jag fick prova små portioner av båda varmrätterna då jag inte kunde bestämma mig för vilken som lät godast. Kummel på krossad nypotatis, vitvinssås och primörmorötter samt sida av rapsgris med ugnsbakade tomater, lök och en frisk tomatsås. Bägge rätterna var omsorgsfullt tillagade och presenterade och visade rena, klara, tydliga och distinkta smaker som bara sjöng i munnen. Riktigt, riktigt bra för löjliga 95 kronor. Då får du också en liten soppa samt Atmosfärs klassiska focaccia som hängt med sen starten. Den sista utposten mot surdegsinvasionen?

Luncherna i Malmö kostar regelmässigt mellan 80 och 90 kronor. Då handlar det oftast om brickluncher, trängsel vid oinspirerad  salladsbuffé och en varmrätt som i bästa fall är vällagad och…okey. I skenet av dessa luncher är dagens husman för 100 kronor på Vendels Sture riktigt billig, helt enkelt ett fynd!

Det är snudd på värt priset bara att njuta av den moderniserade men klassiska krogmiljön och den duktiga servisen. Då det var fullt idag och solen sken så blev det dock den minimala uteserveringen. Här serverades vi kylt vatten ur en stor flaska i fina vinglas och rört och smaksatt smör (inte Bregott ur engångsförpackning) samt två sorters ljuvligt bröd från Vendels eget bageri. Vi fick också en liten aptitretare i form av en liten glaskopp med krisp i botten över vilket hälldes en sparrissoppa som var en dröm av vällingmild och ljuvlig smörighet. Huvudrätten var oxfärsbiffar med rödbetsvinägrett och potatispuré. Det är sorgligt att påminnas om hur sällan man verkligen upplever rik köttsmak numera, men den grovt malda och saftiga färsen fullständigt osade köttighet och hade en diskret kryddning som bara lyfte fram denna sällsynta karaktär. Purén var smörstinn och len och tillsammans med den lite sötsyrliga vinägrettskyn blev det en perfekt liten kombination till biffen. Det enda minuset var de långbakta (?) morötterna som hade en otrevlig och muggigt jordig smak, men de petade jag undan så var det problemet ur världen. Kollegan mumsade glatt på sina rotsaker så det var kanske bara jag som hade otur eller var lite känslig.

Lunch av absolut toppklass som lyfte upp mig dagens håglöshet. Vi ses snart igen Sture!

Ärevördiga Restaurang Årstiderna i sina stämningsfulla, medeltida valv har öppnat filial och därmed sökt sig till det öppna, ljusa Dockan med havskontakt (nåja…sundkontakt).

Här låg en kort tid Dockside (om någon minns) och bedrev lunchkrog och personalrestaurang åt Mercedeshuset i vilkens bottenvåning man huserar. Då kändes lokalen lite ödslig och kal(l) i ett försök att vara modern. När nu familjen Pipelow flyttat in med Årstiderna by the Sea har det hänt grejer. Den ljusa lokalen med glasväggar ut mot trädäcket och direktkontakt med marinan har blivit om möjligt ännu ljusare. Man har lyckats att göra inredningen modern och klassisk, stram och inbjudande, lyxig och enkel, allt på samma gång. Mycket snyggt.

På den övre våningen har man en lite enklare (men tydligen utmärkt) lunchservering med buffé medan man på däck har klassisk à la carte-servering som man trots miljöbytet känner igen från moderkrogen. Här är det till och med ett snäpp vassare; exit sölig salladsbuffé, in med piffigt upplagd portionssallad. Me like!

Vi valde den nedre matsalen med styva linneservetter. Dagens fisk var en perfekt tillagad, snövit koljafile med skirat smör, riven pepparrot, laxrom och örtpotatis. Enkelt, klassiskt och mycket gott. Det sved dock i plånboken om man betänker att det var en lunch mitt i veckan. Däremot ser jag fram emot när restaurangen öppnar kvällstid och den stora uteserveringen lockar med skaldjur, svala skummande pilsner och immiga glas med rosévin.

Jag tror tamejtusan sommaren är räddad!

Lite ledsen blev jag när nyheten kom att favoritkrogen Svea skulle bistrofieras och en av de sista utposterna för svensk husmanskost försvinna. Gladare miner blev det när det uppdagades vilka som skulle stå bakom projektet; Nina Wistedt Christensson som står bakom klassikern Smak på Konsthallen, sommelieren Gustaf Nord och kocken Andreas Dahlberg.

Bastard har bara varit öppen i en månad drygt men är redan omsusad som en fransk brutalbistro* där allt på djuret tas om hand och serveras. Detta är en av de nyare restaurangtrenderna och kan även upplevas på Lejontornets bakficka Djuret. Kombinationen modern bistro, franskt stuk, udda styckdelar och rustik men vällagad mat låter som en dröm för mig.

Jag har alltid gillat lokalen som har känsla av gammal ölhall och bistro i ett och med kombinerad bar och kök som en ö i mitten. När nu Bastard flyttat in har den blivit varmare, rustikare och ännu mer välkomnande. Liv och rörelse med mycket folk en tisdagskväll, stök i köket och sjavigt, klassiska kypare som springer fram och tillbaka. Me like!

Menyn presenterades vid borden på griffeltavlor. Valet var lätt; bastardplanka, pied de porc och oxkindspaj. Côte de bouef som annars är en klar bistrofavorit kändes lite svennebanan i sammanhanget.

Bastardplankan är ett urval av charkuterier på en bräda helt enkelt. Var och en utrustas med en tuff, vass liten kniv (var köper man dem?) och hugger sedan in på godsakerna. Bland delikatsserna märktes särskilt en ljuvligt smakrik och len kaninrillette. Utmärkt start.

Varmrätterna var enastående! Grisfötterna var demonterade och presenterades i en form som såg ut som en vackert brynt ryggbiff men som praktiskt taget föll söner när man man närmade sig med kniven. Fläsk i sitt renaste, smakrikaste uttryck. Serverades med en potatispuré så smörberikad att den var på gränsen att spricka och en halv baby gem-sallad med en frisk vinägrett. En fantastisk enkel men vällagad rätt som skulle stå ut på en klassisk bistro i Lyon!

Oxkindspajen (säg det fort fem gånger) presenterades som en gryta i ett keramikkrus överbakad med pajdeg. Koncentrerad, nästan svart och med kindköttet så mört att det ramlade isär. Skyn var så smakrik att det nästa blev taste-overload. Jag hade gärna sett ytterligare något tillbehör förutom salladen som serverades vid sidan av.

Vinlistan lämnade en hel del att önska. Den var kort och inte särskilt upphetsande. Lite tråkigt, men den ska tydligen byggas ut med tiden. Vi fick först en 2007 Perrin Nature, en ekologisk côtes-du-rhône. Inget vin i min smak. Tydligt grenachedominerad men med den där slappa, syltiga frukten som druvan ibland levererar. Vinet saknade struktur och gav ett kvalmigt intryck. Någon annan skulle säkert kalla det publikt. Inte jag. Nästa vin tilltalade mig mer; 2007 Merlin Bourgogne Rouge. En väljord, rättfram bourgogne med massor av smultron, jordgubb och med fin syra och bra längd. Ett vin att dricka i djupa klunkar. Sedan kan man alltid diskutera prislappen.

Hade besöket tagit slut här så hade det varit en nästan perfekt kväll. Tyvärr gjorde det inte det. Vi beställde in dessert. Chokladmoussen med körsbär var ingen rolig syn. Ljusbrun mousse som spritsats ut i en vit porslinspotta väcker oangenäma associationer. Dessutom var den i avsaknad av chokladsmak och hade en nästan seg, lite lång konsistens. I min värld är en mousse fluffig och ”kort”. För att göra det hela värre så smakade inte de inlagda kösbären någonting. In kom också en semifreddo av blodapelsin. Kul presentation i en traditionell glaskonservburk. Mycket fin och rik smak av apelsinen, men konsistensen av skalen och den höga beskan som inte var riktigt balanserad gjorde att de blev för mycket. En sked som ett tillbehör hade varit perfekt, men en hel syltburk blev för bra.

På det hela taget var besöket en mycket positiv upplevelse. Bastard kommer definitivt bli ett stamställe och DU ska också gå dit!

*Kom ihåg var ni läste ordet först.