Söker man vin med mycket karaktär och kvalitet för en liten peng så ska man söka sig till Spanien i allmänhet och Rioja i synnerhet. Detta tål att påpekas igen, särskilt när vi har med en så avskräckande butelj som 2001 Faustino I Gran  Reserva att göra.

Aldrig har väl talesätten ”döm inte hunden efter håren” eller ”döma boken efter omslaget” passat bättre än här. Tar man sig bara bakom den frostade, fejkdammiga buteljen, den pissgula etiketten i frakturstil med rembrandtporträtt och det pråliga guldnätet så döljer sig här ett riktigt fynd.

Många ovana vindrickare grinar kanske lika illa åt den inledande doften som åt förpackningen, den har nämligen en distinkt men flyktig ton av hästtäcke eller stallbacke som inte tilltalar alla. Ser man förbi denna så hittar vi en utvecklad, mogen och komplex doft av läder, vanilj, kryddor, choklad, torkad frukt, friska röda bär och syltiga jordgubbar och körsbär. Det tolv år gamla vinet överraskar med en rik, fyllig smak som är fantastiskt vital med koncentrerad frukt, fina läskande syror, snyggt integrerad ekstruktur. Imponerande balansakt mellan mognad och fräschör och en mycket lång, bred och nyanserad eftersmak. Obegripligt mycket vin för 156 kronor! Häll upp på karaff och göm flaskan.

Finns på nästan alla systembolag. Spring och köp! Om du inte litar på mitt omdöme så kanske ansedda vintidningen Decanter kan övertyga. De utsåg 2001 Faustino I Gran Reserva till ”Wine of the Year 2013”!

Om man skulle göra en top-10-lista över de hippaste vinerna så skulle inte vit rioja hamna på den. Det är osäkert om dessa viner skulle kunna armbåga sig in ens om listan omfattade etthundra viner. Det är trist för här finns riktigt häftiga viner. Vid en uppställning av fem olika fatlagrade riojor var alla mycket bra och tre stycken som absolut är värda extra uppmärksamhet.

2006 Onomastica Blanco Reserva från Carlos Serres lagras hela två år på nya ekfat och får vila på sin jästfällning med orörning (battonage) då och då. Resultatet är ett kraftullt vin med massor av mogen, gul frukt, honung, citrus, vanilj och brödiga rostade toner och en robust fatstruktur som lutar sig mot fina, silkiga syror. Trots all ek och kraft är det ett komplext och balanserat vin som är ett fynd för 199 kronor. Endast 2200 buteljer producerade.

Dubbelt så dyrt är 2007 Remelluri men visar också upp en helt anna karaktär. Här ligger fatstrukturen mera i bakgrunden och istället dominerar en stor doft av jordgubbar, hallon, tropisk frukt och hjortronsylt. Smaken är också fylligare med en koncentrerad fruktighet som nästan döljer den friska syran. Lång, intensiv och komplex eftersmak. Häftigt vin!

Mest imponerade dock ultratraditionella 1993 Viña Tondonia Reserva Blanco från klassiska Lopez de Heredia. Massor av gul frukt, lätt bokna äpplen, torkade aprikoser, hasselnötter, kanderad ingefära, vanilj och efter en tid i glaset en tydlig ton av rödkittsost. Smaken var medelfyllig och mogen med fin koncentration i frukten, avrundade, silkiga syror och strävhet och en snyggt balanserad ekstruktur i den långa nyanserade eftersmaken. Det mest imponerande är att detta 18-åriga vin spenderat 6 år (!) på fat och genomlevt tolv omdragningar med luftning innan den långa flasklagringen! Man undrar i sitt stilla sinne hur vinet var innan det tämjdes av tiden och eken. Otroligt karaktärsfullt och speciellt för 300 kronor, som är en struntsumma i sammanhanget.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Det kan inte ha undgått någon att jag är väldigt förtjust i viner från Bordeaux. Tyvärr är det många som ser dessa viner som mossiga och, framförallt, dyra. Jag har därför satt mig före att hitta de där bra vinerna som inte kostar så mycket.

2004 Château La Tour de By är från Médoc norr om staden Bordeaux. Ganska djup röd färg med en ljus kant som slår i brunt. Doften är stor, utvecklad med inslag av lite torkad frukt, mörka bär, sötlakrits, läder, svamp, lite kompost och…ursäkta…fekalier. Det kan tyckas att bajs inte är en positiv doft, men märkligt nog kan ett litet inslag av gödsel/stallbacke bidra till komplexitet – som här. Smaken är medelfyllig, mogen, frisk och med avrundade, mjuka tanniner och tydlig fatkaraktär. Läder, torkad/kokt frukt och en lite metallisk ton (blod?) i eftersmaken som är ganska lång. En gammaldags, traditionell bordeaux med mogen karaktär trots sina ynka fem år.

För den som aldrig provat en klassisk, mogen bordeaux kan detta ge en liten pust av vad de kan visa upp. Framförallt erbjuder vinet ett välkommet avbrott från de publika, sötfruktiga, slätstrukna och anonyma vinerna som dominerar marknaden idag. En anledning så god som någon att testa detta vin. Prova till mildare ostar, lammstek med örter, ryggbiff med persiljesmör och stekt potatis. Däremot inga mustiga grytor. Inte bra. Jag har provat.

Letar du efter en fruktigare, fylligare och stramare bordeaux så hittar du en här. En bra saint-emilion har jag också hittat.