…var detta vid slutet av 1960-talet. Den jäktade hemmafrun kunde med några enkla handgrepp servera sina förväntansfulla gäster en elegant dessert. Konserverat päron, chokladmint på toppen, 225° i fem minuter, vispad grädde och lite mandelspån.

Det kan vara svårt att förstå idag hur otroligt lyxigt och annorlunda After Eight upplevdes när den introducerades för över 40 år sedan. Den mörkgröna kartongen med guldtryck och det mystiska namnet och de små prassliga kuverten var så elegant. Det tillverkades små ställ av nysilver för att verkligen understryka hur exklusiv denna konfekt var. After Eight var dyrt och det förekom aldrig störtexponeringar och lockpriser. Som barn var man lycklig om man fick smaka en liten mintkaka. Fick man två handlade det om ren eufori.

Vi pratar en tid då lördagsgodis innebar att man fick godis på lördagar och bara på lördagar. Godispåsarna var små som C5-kuvert och innehöll en tablettask, en lakritspipa, en nötcréme, Nickel och några gräddkolor. Typ. Om och när man fick en läsk var det en (1) enbärsdricka, Champis eller sockerdricka i 33-centilersflaska. Hälften drack man upp under utdragen njutning och resten sparade man under en återförslutningskapsyl i plast till nästa dag.

En sockerbonus kom när det skulle bjudas konserverat päron med After Eight. Hade man tur fick man ett duralexglas med det söta, simmiga spadet som dracks under andakt.

Det var hårda tider. Fem mils uppförsbacke både till och från skolan och konstant snöstorm året om.

Igår hade jag stränga order om att inte planera någon middag. Detta var mycket ovanligt och lite ångestskapande. I vårt hushåll är det bara jag som planerar och lagar mat. Kära hustrun äter gärna men har i övrigt inget intresse av matlagning. Enklare typer av tillagning för sin rena överlevnad fixar hon förstås samt kåldolmar ungefär en gång om året. Men nu hade hon något i kikaren och anledningen var förstås att vi firade 23-årig bröllopsdag igår.

När inga okända matvaror dykt upp i kylen under förmiddagen och inga förberedelser i övrigt var igång insåg jag att maten förmodligen skulle levereras. Mycket riktigt. Fat, skålar och formar bars över från Pims Krog vid sexsnåret och jag fick stränga order om att sitta still i soffan och smutta på ett glas vin. Jo just det. Champagnen fick jag den stora äran att fixa fram.

Förrätten utgjordes av vars två svenska signalkräftor, distinkt salta och mjälla i köttet. Mycket goda och en utmärkt aptitretare inför huvudnumret: sjötunga walewska! Oj! Nu snackar vi extravaganser. Var sin filé av sjötunga, hummerklo och halv hummerstjärt, svart hyvlad tryffel, ciselerad champinjon och hummersås. Allt omgivet av frasig duchesspotatis. En riktig klassiker, mäktig och smakrik. Pim hade verkligen lyckats med anrättningen som var gjord enligt alla konstens regler. Champagnen var absolut perfekt till.

Förklaringen till denna lyx och överflöd? Jo den kan man söka i vår fattiga ungdom. När vi gifte oss 1986 var vi totalt barskrapade och levde ur hand i mun. Tomflaskor, hemkokt vegetarisk ärtsoppa och rabattkuponger var räddningen i vårt hushåll. Vi gifte oss under enkla förhållanden; borgerligt, enklaste ringarna, brudbukett från Möllevångstorget, kostym från Kapp-Ahls sista sommarrea-utrensning och så vidare. Men vi ville fira storslaget tillsammans med våra vittnen. Vi tog en taxi från rådhuset till färjeläget i Limhamn (ni förstår, barn, att detta var på den tiden man åkte båt till Danmark och svenska kronan var hårdvaluta). Vi hade nämligen förbeställt brölloppsmiddag på M/S Ofelia*.

Restaurangen var i princip tom förutom på personalen som stod i givakt i sina vita uniformsjackor när vi kom. Servicen och uppmärksamheten vi fick av denna ärrade servis var faktiskt rörande. Vi hade besällt en 3-rätters middag med vin. Tre rätter! Kan ni tänka er! Först vill jag minnas att vi fick någon slags räkcocktail. Men hudnumret var sjötunga walewska. Vilket överdåd! Serverad från fat och alldeles fantastiskt god. Jag tror förstås att sjötungan var ersatt av spätta och någon hummer kan jag inte minnas.  Till det en muscat från Alsace. Vi måste ha varit euforiska och utan hämningar för enligt notan beställde vi ytterligare en flaska för den svindlande summan av 60 kronor! Glasskaka, kaffe och varsin konjak till avslutning. Notan för fyra personer sved. 776 kronor!

Hemma igen delade vi en flaska champagne med våra vittnen. Det var faktiskt den första champagnen jag någonsin drack. En gåva från en vän som köpt flaskan på en resa i Champagne tillsammans med sina föräldrar.

Ärligt talat tror jag att vinet och maten smakade oss bättre den där dagen för 23 år sedan. Hur gott det än var igår så har vi blivit bortskämda och lite av naiviteten har av naturliga skäl gått förlorad. Men inte kärleken.

*Edit: Gamla strävsamma Ofelia går fortfarande i trafik i Estland.