Jag har hållit mig utanför den uppskrivna vågen av kändisviner och faktiskt inte provat något av dem. Per Moberg, Tomas Ledin, Kent, Motörhead och även Kiss är några av dem som lanserat viner. Att Kiss även satt sitt namn på ett öl hade jag faktiskt missat. Var tvungen att prova.

Kiss Destroyer lanseras som ”The hottest beer in the World” och bryggs av Krönleins även om det inte framgår av etiketten. Lever det upp till sitt tuffa namn, fräcka etikett och kaxiga devis? Nej är det enkla svaret. Det är en snäll, harmlös lager med väldresserad beska och lättglömd eftersmak. Smakmässigt hade det passat lika bra med Wizex på etiketten. Visst funkar den som en kall törstsläckare direkt ur flaskan men det är också allt. Jag fick verkligen kämpa för att inte skriva en putslustig rubrik. Men jag gissar att ni lätt kan föreställa er hur mina tankar gick.

Jag tycker det hade varit mycket mer passande om Kiss satt sitt namn på en riktigt billig gin som dricks kall ur flaska gömd i en brun papperspåse.

Det är kul att butikerna börjar hålla ett lite mer fantasifullt folkölssortiment. Hittar man Brew Dog på hyllan måste man ju testa. Visserligen kostar de som starkölsvarianterna på Systembolaget, men smakar de bra kan det absolut vara värt det.

77 Lager är riktigt bra med massor av smak, behärskad humling (för Brew Dog) och kan lura vem som helst att det är en starkare brygd. Ingenting dock för den som vill svepa ”en kall” för att släcka törsten, däremot perfekt att stå och smutta på bredvid grillen (om man har sådana böjelser).

Ljust gyllengul och ”dimmig” av lätt jästfällning. Stor fruktig med ton av apelsin och aprikos med tydliga humlearomatiska toner. Torr, medelfyllig med bra maltfruktighet, karaktär av ljust surdegsbröd och med en balanserad beska. Lång eftersmak med lite syrligt och parfymerat avslut. Ingen klassisk lager då den lutar år en ale smakmässigt, men mycket smak och karaktär för en folköl.

Trashy Blonde (vem vill ha sådana dumma j*vla namn på sina öl?) passar smakmässigt däremot in på bryggeriets egen beskrivning; A titillating, neurotic, peroxide, punk of a pale ale. Combining attitude, style substance and a little bit of low self esteem for good measure. Obalanserad, störig och jobbig smak kan det översättas till.

Mycket ljust bärnstensfärgad. Ganska liten, dammig och lätt parfymerad doft av barnpuder. Ganska lätt, syrlig smak med viss maltfruktighet men tunn kropp och en utanpå liggande beska. Saknar fokus, balans och längd och har en lite metallisk eftersmak. Glöm och gå vidare.

Följ bloggen på Facebook!

När jag förra veckan var på Torvehallerne i Köpenhamn köpte jag med mig Estrella Inedit, ölen som skapats i samarbete mellan bryggeriet och Ferran Adrià på El Bulli. Helt onödigt att släpa på dem skulle det visa sig då ölet finns på Systembolaget och flera tior billigare dessutom.

Syftet att skapa en speciell öl för El Bulli skulle vara att ta fram en öl för mat. Mycket märklig tanke och idé. Vad är det för fel med de öl som finns? Menar man att öl i allmänhet inte passar till mat? Hade man bestämt sig för att ta fram ett vin som skulle passa till restaurangens rätter så hade det verkat löjeväckande. Jag får definitivt känslan att den här idén och produkten är initierad av bryggeriet. Hur som helst så har man tydligen lagt ned två år och mycket möda på att ta fram ölen och restaurangens sommelierer har mycket att säga.

Resultatet är en öl som ligger någonstans i gränslandet mellan en maltig lager och en veteöl. Den sägs vara smaksatt med koriander, apelsinskal och lakrits, men det enda jag kunde hitta var en ton av apelsin. Det är definitivt en bra öl men inte något sensationellt eller ens särskilt annorlunda.

Ljust gyllengul med fin jästfällning. Medelstor, fruktig doft av apelsin, aprikos och drag av jäsande vetedeg och nyslaget hö. Fyllig, fruktig smak med obetydlig beska med aprikos- och apelsintoner, liten sötma och någon syrlighet samt en lite stram eftersmak med smak av citronzest. 

Följ bloggen på Facebook!

I helgen arrangerade föreningen Sveriges Småbryggerier för första gången en ölfestival/mässa enbart för just svenska småbryggerier.

Initiativet och konceptet är fantastiskt bra! Varje bryggeri (18 närvarande) var tilldelad en liten mobil bar där de fick presentera fyra olika öl som mest. Bra och överskådligt. Tyvärr är nattklubbslokalen (?) på tredje våningen på Malmö Brygghus inte särskilt lämplig. Besökte festivalen på lördageftermiddagen och redan efter 20 minuter var den mörka lokalen varm och helt överfull med glada ölprovare. Vågar inte tänka på hur det blev senare. Ljusare och luftigare lokal till nästa gång tack. Det var heller inte lätt att spotta om man var där för att enbart prova. Inga spottkoppar utan lokalens två glassköljningsstationer fick utnyttjas när de kunde nås och det inte var kö. Fick konstiga blickar då jag tömde halvfulla glas. Dyrt blev det också. Entrépriset var 150 kr och då var man tvungen att köpa till 10 provningsbiljetter för 200 kronor. De tio öl jag provade kostade mig alltså 35o kronor. 20 kronor (eller 35) för 10 cl är groteskt mycket för även om man vill dricka ölen, vill man bara ha ett smakprov så svider det ordentligt.

Med begränsad tid så fokuserade jag på lager/pilsner av två anledningar. Dels utgjorde denna världens absolut vanligaste öltyp inte ens 10% av utbudet och det är dessutom den svåraste att lyckas med. Brygger man smakrika, kraftiga öl som porter, ale, IPA och så vidare så kan brister i teknik och kunnande döljas bakom rostning och kraftig humlekaraktär. En ljus, lätt lager avslöjar obönhörligen alla skavanker. Bland bryggerierna fanns mästarna Nils Oscar vars ”God Lager ”är arketypen för en riktigt bra svensk pilsner enligt min åsikt. Provade den dock inte denna gång då åtskilliga liter redan runnit ned min strupe.

Lager

Ängö Kvartersbryggeri Alla Tiders Prima Lager. Mkt ljus med fin skumkrona. Stor aromatisk och nästan parfymerad doft med inslag av citrus. Tunn kropp, obalanserad och överhumlad med efterhängsen beska i den parfymerade eftersmaken.

Ahlafors Bryggerier Ahlafors Ljusa. Fin tät skumkrona. Ganska lite doft av säd och citrus. Frisk, ren, bra fyllig maltighet, citruston. Balanserad humlebeska och bra längd.  Snygg och klassisk.

Nynäshamns Ångbryggerier Landsort Lager. Mycket ljust gul med mycket tätt och stadigt skum. Fint humlearomatisk doft med ton av apelsin.Ganska lätt med mild beska och maltsötma. Ren eftersmak med lite torrt avslut. Snäll lager.

Jämtlands Bryggeri Hell. Mycket ljust bärnstensfärgad med fin skumkrona. Medlstor och nyanserat humleaomatisk doft. Fyllig, maltig med markerad men balanserad beska och ett rent, fruktigt och aromatiskt avslut. 

Stockeboda Gårdsbryggeri Pils. Ljus med bra skumkrona. Ganska liten doft med någon maltighet, apelsin och rökighet. Initialt fyllig munkänsla men med tunt och lite syrligt avslut. Obalanserad. Gillade verkligen bryggeriets folköls-ale och deras ale bryggd för Green. Pilsen får de dock bakläxa på.

Helsingborgs Bryggeri Lager. Tätt, fint skum. Medelstor doft med tydlig sädeskaraktär och lätt pomeranston. Frisk smak med bra fyllighet. Något kort eftersmak men fint balanserad beska.

Övriga typer

Jämtlands Bryggeri Steamer. Ljust bärnstensfärgad. Medelstor, fruktig doft av russin, aprikos och någon brödighet. Fyllig, fruktig med balanserad humlebeska. Ganska kort eftersmak med liten syrlighet. Trevlig steambeer.

Lundabryggeriet Pale Ale. Bärnstensfärgad med mycket tät och hög skumkrona. Medelstor, fruktig och lite brödig doft. Fyllig, rund och nästan krämig kropp med bra maltfruktighet, behärskad humlearomatik och fint balanserad beska. Provade bryggeriets ”Bästa Lagern” dagen innan och bägge ölen var snygga och välbalanserade.

Malmö Brygghus Beerson X.P.A. Ljus bärnstensfärgad och ganska gles skumkrona. Överdrivet humeparfymerad doft av hö, torkade örter, ceder (pennvässare), granbarr men ingen fruktighet. Tunn, torr överhumlad smak utan kropp och kort, parfymerad eftersmak med efterhängsen beska. 

Qvänum Mat & Malt Jonsson Råg Ale. Medelstor doft med markant sädeskaraktär och rostade toner. Mycket bra maltfyllighet, frukt och lite krämig munkänsla, nedtonad men fin humlebeska. Bra längd på eftersmaken med liten syrlighet och stramt avslut. Det märks tydligt att ölet är framtaget för att fungera i bryggeriets restaurang. Trevligt matorienterat öl.

Man ska absolut applådera de de stora bryggerierna när de gör ansträngningar att lämna”internationellagerträsket” och försöker sig på något nytt. Därför tyckte jag det var kul och spännande att hitta Falcon Raw, en ofiltrerad ljus lager med jästfällning där man dessutom jobbat med humlen för att ge en annorlunda aromatisk profil. Givetvis är det ett sätt att möta alla de nya, innovativa och duktiga mikrobryggerierna som dykt upp. Fantastiskt att se den direkta effekten av konkurrens.

Medelljust gul färg. Medelstor humlearomatisk och örtig och lätt parfymerad och j ästig doft.Spretig och gles kolsyra och skum, självklart jästig ton av fällningen men avsaknad av kopp, fyllighet och frukt. Ingen direkt beska men en humlearomatisk profil som inte vet vad eller vart den den vill. Gissar att namnet ”Raw” ska associera till en oputsad, tuff och karaktärsfull öl. Dessvärre stämmer namnet in på en öl som känns just rå och obalanserad.

Tyvärr en riktigt trist öl utan ambition, mål eller mening. Tio poäng för ambitionen men tyvärr underkänt för resultatet. Gör om, gör rätt.

Idag provades det öl på sommelierutbildningen. Jag hade valt ut ett par nya ales för att variera mig och blev mycket positiv överraskad.

Först ut var Brew Dog Punk IPA som jag lite lömskt plockat ut för att visa på trenden med överhumlade öl. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i deras öl och hade deras ruskiga alkoholfria öl i färskt minne. Redan vid doften blev jag dock vänligare sinnad. En stor, blommig och fint humlearomatisk doft med tydligt inslag av torkade aprikoser. I smaken fanns den förväntade höga och markerade beskan men den var inlindad i en mycket fin och nästan koncentrerad maltfruktighet. Strålande bra IPA som elegant klarade en svindlande balansakt på en till bristningsgränsen spänd lina.

Innis & Gunn Rum Cask Oak Aged Beer kommer från ett skotskt bryggeri som specialiserat sig på att fatlagra sin öl på olika typer av fat, i det här fallet gamla romfat. Doften var komplex med intressanta inslag av bränt socker, grönmögelost, torkad frukt, choklad och julkryddor. Smaken var typiskt alefruktig med en liten uttorkande fatstruktur och någon sötma samt drag av knäck, coca-cola och syltade apelsinskal. Lång och rik eftersmak. Ett öl att stilla sniffa och smutta på.

Sist ut är var en ale från Nils Oscar var absolut briljanta pilsner God lager är en gammal favorit. Nils Oscar Jubileum 15 är framtaget till bryggeriets 15-årsjubileum i en begränsad upplaga av 4900 helbuteljer. Det är en ale bryggd på kornmalt och vete och smaksatt med kaffebär, citrongräs, thaibasilika och limeblad förutom den obligatoriska humlen. En verkligt udda kombination som gjorde mig lite skeptisk. Doften var förvånansvärt liten med en vag sädeskaraktär och något aromatisk ton. Smaken var däremot betydligt mer uttrycksfull med en liten sötma, bra fyllighet och fruktighet och fint balanserad beska. Jag hittade en vag ton av kaffe och en riktigt fin och komplex kryddighet som gav en rik karaktär och en mycket lång och angenäm eftersmak. Mycket välbalanserat där ingen av de tillsatta örterna stack ut.

Jag minns kräftfiske och kräftkok från när jag var liten. Spänningen i den mörka, ljumma augustinatten när kräftburarna drogs upp ur det svarta åvattnet. Upphetsningen i leken och jakten när vi barn fick gå i strandkanten med uppkavlade byxben, ficklampor i högsta hugg och paralysera kräftorna med ljuskäglan och plocka dem i korgar. Minnet av de stora korgarna fyllda med klickande, levande kräftor som i omgångar gick ner i en jättelik gryta. Sen blev det ”skiva” och godast var det rostade brödet med den starka osten. Sen blev alla vuxna larviga och konstiga.

Har inte kokat levande kräftor sen de  där gångerna som liten. Men idag var det dags. Hade genom en kompis lyckats få tag på signalkräftor till ett bra pris via Blocket(!). In i det sista var det lite osäkert om det skulle bli några kräftor då det tydligen stormat på Vättern. Men till slut kom de i alla fall. Ganska små men pigga. Eftersom jag aldrig kokat kräftor själv fick jag min vana trogen skumma igenom en drös olika varianter för att skapa min egen version.

Kräftorna kokades först sex och sex endast en minut i stormkokande osaltat vatten. De förkokta kräftorna lades sedan åt sidan. Vid denna kokning doftade kräftorna distinkt av kantareller! Härlig doft. Själva lagen kokade jag på 4 liter vatten (till 2 kilo kräftor), 100 g grovt havssalt, 15 g socker, 50 g dillkronor (cirka 10 st) och en halv liter mörk lageröl (hade tyvärr ingen porter annars hade jag använt det istället). Koka i 10 minuter och lägg sedan ner kräftorna och koka 6 minuter. Ta upp kräftorna, varva dem i en skål eler gryta med nya dillkronor. Kyl ner spadet, släng dillkronorna och häll över kräftorna så det täcker. Ställ i kylen och låt vila i ett dygn.

Om det blev lyckat? Det får du veta efter vår lilla kräftfrossa imorgon. Gissningsvis blir det rapport på lördag. 😉

Tidningarna skriver om kräftskivans tillbehör och testar marknadens alla kräftor. Ena blaskan hissar Pandalus kinesiska jumbo och den andra dissar dem. TV-kocken tipsar om pajer och vinskribenterna tvingas att rekommendera snapsar och öl.

Hur de än försöker skapa ett intresse kring kräftfesten så känns allt ganska ljummet. Det är inte längre lika intressant och kittlande när man kan äta kräftor året runt. Visst hoppar man gärna skaldjursfrossan när de turkiska kräftorna man åt förra året smakade sump? Är det bara jag eller har intresset för denna gamla tradition svalnat?

Jag gör ett tappert försök i alla fall. Har hittat en leverantör av levande, svenska kräftor som ska tillagas och serveras efter alla konstens regler. Nästa vecka blir det skiva av. Håll i kräfthattarna.

Sydsvenskan

SvD

DN

Aftonbladet

Intressant