Igår provades 38 olika vita bordeauxer hos Commanderie de Bordeaux i Malmö. Jag hade fått i uppdrag att håla en kort introduktion. Nedan en liten sammanfattning och allra sist tips på viner.

När man nämner ”bordeaux” så ser nog de flesta framför sig ett rött vin. Idag är det helt förståeligt då runt 90% av vinerna som produceras är just röda. Men går vi tillbaka lite drygt femtio år så var situationen helt annorlunda. Bordeaux var fram till början av 1960-talet att betrakta som ett område för huvudsakligen vita viner, både torra och söta.

Att de röda vinerna idag nästan helt dominerar har att göra med stora omplanteringar som gjordes och att man då anpassade till marknadens stora efterfrågan på röda viner. Det betydde att blå druvor planterades på mark som bättre lämpade sig för gröna druvor och resultatet blev enorma volymer av lätta, mjuka, bäriga och ointressanta röda viner i den lägre prisklassen, med andra ord just den typen av bordeauxviner man ska undvika.

De stora omplanteringarna skedde med sämsta möjliga tajming. Inte långt därefter började nämligen moderna vinmakningstekniker som temperaturkontroll och rostfria tankar introduceras i Bordeaux. Det är just de metoder som främjar  torra, fruktiga, aromatiska och friska viner. Sanningen att säga så var nog de flesta vita bordeauxerna för ett halvsekel sedan förmodligen ganska trötta, oxiderade (trots mycket svavel) och fruktfattiga och dessutom med en liten sötma för att dölja de värsta skavankerna. Hade bara vinmakningsteknikerna fått fäste och sauvignon blanc och sémillon från gamla stockar fått rätt hantering så hade kanske vit bordeaux haft ett annat rykte idag.

Nu är ju de torra vita viner som produceras i området idag generellt av riktigt bra kvalitet, men volymerna är för små för att de ska få ett riktigt genomslag. Det är synd för Bordeaux kan leverera allt från enkla fräscha vita aromatiska viner till stora  komplexa, fatlagrade viner som viner på många års flasklagring och dessutom till riktigt konkurrenskraftiga priser. I det maritima klimatet blir sauvignon blanc särskilt intressant med de typiska gröna, örtiga aromatiska tonerna bevarade samtidigt som den får en grundton av mogen tropisk gul fruktighet och nästan en liten fetma. Kombinerad med den fylligare och fruktigare sémillon, som inte är helt olik chardonnay, så blir det en snygg balans i vinerna och de lämpar sig i många fall att fatjäsa och fatlagra.

Om jag har räknat rätt så finns det fjorton (14) appellationer för vita, torra viner i Bordeaux om man räknar in det mousserande och inte helt vanliga crémant de bordeaux. De mest kända är dock Entré-Deux-Mers, Graves och Pessac-Lèognan.

Entré-Deux-Mers är det stora vidsträckta området mellan de stora floderna Garonne och Dordogne och är också den enda appellationen helt ägnad åt torra, vita viner. Det är dock här som den största omdaningen i vingårdarna gjordes så idag är endast cirka 14% planterade med gröna druvor, resten blir i huvudsak enkel bordeaux rouge. Söker man lätta, friska, örtiga viner med mycket karaktär av sauvignon blanc så är det här man ska leta.

På andra sidan Garonne så breder det grusiga Graves ut sig. Här blir vinerna lite fylligare, fruktigare och rikare och det blir vanligt att vinerna får lite fatkontakt. En del av den nordligare delen av Graves går under namnet Pessac-Lèognan och här hittar vi klassificerade slott som gör några av de riktigt stora vita vinerna; fatjästa, fatlagrade med toner av rostat kaffe, inslag av grön örtighet och med rik koncentrerad mogen gul fruktighet. En del av vinerna härifrån kan utvecklas i flaskan i ett decennium eller mer.

Utbudet på Systembolaget av dessa viner är mer än lovligt skralt. Det finns i alla fall två som alltid levererar pålitligt och som jag gärna rekommenderar. Château Bonnet från Entre-Deux-Mers i Bordeaux är torrt, ganska lätt, mycket friskt vin med bra fruktighet och toner av gröna äpplen, lime, krusbär och en botten av lite tropisk frukt. Château Rochemorin från Pessac-Léognan har rikare frukt och kombinerar rostade fattoner med den örtiga karaktären av sauvignon blanc. Båda två är skolexempel på hur vita viner från Bordeaux ska vara.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Av någon anledning har det blivit en tradition att jullunch med efterföljande vinfest har blivit förlagd till Lund. En anledning kan vara den spännande vinkällaren på Grand Hotel. Lund har de senaste åren tagit sig ur ett ”död mans grepp” när det gäller restaurangkultur. Förutom Grand har det tidigare endast funnits ett anständigt alternativ som en oskriven regel. Nu däremot fullständigt sprudlar kroglivet och det är riktigt roligt att besöka Lund.

Lunchen intogs på Les Halles som lånat både namn och koncept från den klassiska saluhallen i Paris. Restaurangen ligger i den nybyggda delen av den ombyggda saluhallen och kombinerar klassisk bistrokänsla med en stor inglasad front mot gatulivet utanför. Både meny och vinlista är strikt franskt klassisk och den sistnämnda är ovanligt bred. Roligast är att champagnelistan är synnerligen sympatiskt prissatt. Vi tog in en 2002 Pol Roger med ett snudd på symboliskt påslag på 200 kronor. Les Halles är definitivt stället att njuta champagne på. Lunchen avnjöts i härligt trång och stimmig miljö och jag ser fram emot att njuta menyn på kvällstid.

Vill man fynda stora vinupplevelser så är Grand Hotel fortfarande ett ymnighetshorn. På vinlista finns fortfarande äldre årgångar och udda viner till riktigt intressanta priser. Vi tog bland annat in en 1996 Château Brown från Pessac-Léognan samt en 1991 Meerlust Rubicon från Stellenbosch i Sydafrika. Med en snarlik druvsammansättning var vinerna svåra att skilja åt i en blindprovning. Båda var förvånansvärt spänstiga, ungdomliga och fruktiga men det äldre sydafrikanska vinet var fruktigare, fylligare och mer balanserat än det franska. Två mycket bra, imponerande och njutbara viner. Det finns mer godsaker att hitta så passa på innan de tar slut.

Dagen avslutades i baren på Mat & Destillat. Trångt, blandat, stimmigt och skönt lundensiskt.

Att inventera mitt vinförråd går snabbt. Allt för snabbt. Jag är verkligen ingen vinsamlare och just nu är nivån i min enda vinkyl oroväckande låg. Ändå lyckas det gömma sig buteljer där som jag nästan glömt. Längst in låg nämligen hela två flaskor av 1994 Château Smith Haut Lafitte.

Egendomen ligger i Pessac-Léognan strax söder om staden Bordeaux och jag älskar de eleganta, cabernetdominerande och kaffedoftande vinerna härifrån. Château Smith Haut Lafitte är dessutom en av favoritslotten. Jag tycker de röda vinerna gör sig bäst ganska unga medan de vita gärna får ha lite ålder. Just det här vinet har presterat ganska bra under de år som gått sedan jag fyndade en låda på en vinauktion i Köpenhamn.

Medeldjup, briljant röd färg med tydlig tegelnyans i den ganska ljusa kanten. Ganska stor och utvecklad, kryddig doft där kaffetonerna fortfarande kan anas. Mognadstonerna av torkad frukt, nypon, knäck, tobak och stallbacke blandas med en lite udda parfymerad ton av vissnande syrén och lite lavendel. Smaken är ganska fyllig med pigga syror, fint avrundade frukt- och fattannier och en lite syrlig kaffeton, russin, blod och järn och en lång nyanserad eftersmak med ett lite uttorkat avslut.

Fortfarande ett vitalt och njutbart vin, men hade jag fått det helt blint så hade nog de parfymerade tonerna fått mig att promenera bort mot Rhône.