Luncherna i Malmö kostar regelmässigt mellan 80 och 90 kronor. Då handlar det oftast om brickluncher, trängsel vid oinspirerad  salladsbuffé och en varmrätt som i bästa fall är vällagad och…okey. I skenet av dessa luncher är dagens husman för 100 kronor på Vendels Sture riktigt billig, helt enkelt ett fynd!

Det är snudd på värt priset bara att njuta av den moderniserade men klassiska krogmiljön och den duktiga servisen. Då det var fullt idag och solen sken så blev det dock den minimala uteserveringen. Här serverades vi kylt vatten ur en stor flaska i fina vinglas och rört och smaksatt smör (inte Bregott ur engångsförpackning) samt två sorters ljuvligt bröd från Vendels eget bageri. Vi fick också en liten aptitretare i form av en liten glaskopp med krisp i botten över vilket hälldes en sparrissoppa som var en dröm av vällingmild och ljuvlig smörighet. Huvudrätten var oxfärsbiffar med rödbetsvinägrett och potatispuré. Det är sorgligt att påminnas om hur sällan man verkligen upplever rik köttsmak numera, men den grovt malda och saftiga färsen fullständigt osade köttighet och hade en diskret kryddning som bara lyfte fram denna sällsynta karaktär. Purén var smörstinn och len och tillsammans med den lite sötsyrliga vinägrettskyn blev det en perfekt liten kombination till biffen. Det enda minuset var de långbakta (?) morötterna som hade en otrevlig och muggigt jordig smak, men de petade jag undan så var det problemet ur världen. Kollegan mumsade glatt på sina rotsaker så det var kanske bara jag som hade otur eller var lite känslig.

Lunch av absolut toppklass som lyfte upp mig dagens håglöshet. Vi ses snart igen Sture!

Den gode Jimmy Forsman har en längre tid på sin blogg, i facebookuppdateringar och via twitter eggat mig med beskrivningar av maten på hans stamhak Formosa i Gamla Stan. Igår var det så äntligen dags att själv få uppleva denna kinakrog och se om det låg något i dessa överord. Jimmy hade förvarnat krögaren om att det skulle serveras mycket och genuint kinesiskt från det szechuanprofilerade köket.

Maten visade sig verkligen vara mer än riklig så det var tur att både världens bästa Gitto och storätaren Miriam var med. Knappt han vi satt oss ned förrän en kanna oolong-te och en gasolplatta med en typisk szechuan-hot-pot ställdes fram. Till denna gryta med två buljonger (en dominerad av ingefära och den andra av chili) bars rader av fat med tillbehör fram; tunnskivat lamm, fläsk, tofu, bläckfisk (bättre än hummer), kycklingben, glasnudlar av sötpotatis (galet goda), svamp och grönsaker bland annat. Med hålslevar sänktes och kokades råvarorna i buljongerna. Fantastisk gott och läckert. Under tiden som vi sölade, doppade, smackade, stönade och garvade så bars fler rätter in. Bland annat fick vi in krispig biff, en kycklingrätt jag inte minns namnet på samt utsökta mapo tofu, även kallad ”den koppärriga gummans tofu”. Allt mer eller mindre bemängt av szechuanpeppar och drivor av birds-eye-chili. Hettan var dock på det hela taget fint balanserad även om den mer än lovligt karaktärslösa ölen Tsingtao fick rycka in för släckningsarbete en och annan gång.

En fantastisk måltid! Vi gjorde vårt bästa för att hyggligt rensa faten och avslutade det hela med var sitt föredömligt litet glas baijiu, en traditionell kinesisk spritsort av stackfermenterad durra. Smakar som en blandning av hubba-bubba och gödselstack.

Jag är ingen kännare av kinesisk mat men den som serveras på Formosa ska tydligen vara av det mer genuina slaget. Personalen och ägarna är dessutom ambitiösa, genuint intresserade av mat och dessutom förbaskat trevliga. Riktigt humana priser också. Jag ska tillbaka för mer gastronomiska upplevelser.. Besök rekommenderas men fråga efter mat ”som ni äter hemma”.

Nu har Jimmy också bloggat om middagen!

Min text är kanske lite blek och oinspirerad trots den fantastisk upplevelsen. Det beror på att även matbloggaren i detta fall är mer än lovligt blek och oinspirerad. Kvällen fortsatte nämligen till Djuret för trevligt barhäng, champagne och en utmärkt flaska Vosne-Romanée och dumt nog även till fina vinbaren 19Glas (Matassa Blanc var utmärkt, Magnus). Då får man skylla sig själv.