Om man skulle göra en top-10-lista över de hippaste vinerna så skulle inte vit rioja hamna på den. Det är osäkert om dessa viner skulle kunna armbåga sig in ens om listan omfattade etthundra viner. Det är trist för här finns riktigt häftiga viner. Vid en uppställning av fem olika fatlagrade riojor var alla mycket bra och tre stycken som absolut är värda extra uppmärksamhet.

2006 Onomastica Blanco Reserva från Carlos Serres lagras hela två år på nya ekfat och får vila på sin jästfällning med orörning (battonage) då och då. Resultatet är ett kraftullt vin med massor av mogen, gul frukt, honung, citrus, vanilj och brödiga rostade toner och en robust fatstruktur som lutar sig mot fina, silkiga syror. Trots all ek och kraft är det ett komplext och balanserat vin som är ett fynd för 199 kronor. Endast 2200 buteljer producerade.

Dubbelt så dyrt är 2007 Remelluri men visar också upp en helt anna karaktär. Här ligger fatstrukturen mera i bakgrunden och istället dominerar en stor doft av jordgubbar, hallon, tropisk frukt och hjortronsylt. Smaken är också fylligare med en koncentrerad fruktighet som nästan döljer den friska syran. Lång, intensiv och komplex eftersmak. Häftigt vin!

Mest imponerade dock ultratraditionella 1993 Viña Tondonia Reserva Blanco från klassiska Lopez de Heredia. Massor av gul frukt, lätt bokna äpplen, torkade aprikoser, hasselnötter, kanderad ingefära, vanilj och efter en tid i glaset en tydlig ton av rödkittsost. Smaken var medelfyllig och mogen med fin koncentration i frukten, avrundade, silkiga syror och strävhet och en snyggt balanserad ekstruktur i den långa nyanserade eftersmaken. Det mest imponerande är att detta 18-åriga vin spenderat 6 år (!) på fat och genomlevt tolv omdragningar med luftning innan den långa flasklagringen! Man undrar i sitt stilla sinne hur vinet var innan det tämjdes av tiden och eken. Otroligt karaktärsfullt och speciellt för 300 kronor, som är en struntsumma i sammanhanget.

Rösta gärna på min blogg till Matbloggspriset 2011 om du gillar den.

Gårdagskvällen bjöd på en enkel middag utomhus i den varma kvällen. Tisdagar verkar den stora hemma- och tevekvällen i Jerez för det var verkligen folktomt.

Jag inledde med ett litet glas fino (Tio Pepe) och boquerones fritos, det vill säga friterade sardiner rakt upp och ner. Fisken är pinfärksk här nere och smaken ren. Lite som hårdstekt sill fast utan den traniga bismaken. En hel driva med små firrar blev det.

Beställde in en röd rioja till varmrätten på rekommendation av servitören; 2005 Azpilicueta Crianza. Mycket fin, ren och fruktig doft av mörka körsbär och en svag ton av ek. Smaken var mjuk, mycket fruktig med körsbärstonerna som kom tillbaka. Nästan inga frukttanniner, strukturen utgjordes av en fin syra och en väl integrerad fatkaraktär. Mjuk, len och elegant. En ren njutning. Det röda vinet (14€ för en hel butelj!) avnjöts till rabo de toro (oxsvans). Ingen märkvärdig rätt alls, men köttet fullständigt ramlade av benen och såsen/skyn var så mättad och underbart mild. De sönderkokta grönsakerna och synnerligen sunkiga pommes fritsen är förlåtna. Jag ska koka oxsvanssoppa när jag kommer hem, även om svansen kommer från en taning ko snarare än en biffig spansk tjur.

Till lätt söndagslunch plockade jag fram ett paket korv jag köpte hos slaktaren härom veckan. En spansk korv från Logroño i Rioja. Köpte den då den enbart innehåller fläskkött, salt, senap och vitlök. Det är allt. Inte ett endaste e-nummer eller konserveringsmedel. Ändå flera månaders hållbarhet. Brukar inte svensk livsmedelsindustri hävda att det är oekonomiskt att utesluta konserveringsmedel då hållbarheten blir så kort. Kanske bäst att berätta det för spanjorererna.

Korven var mycket fin med bra tuggmotstånd, mild kryddighet som stannade kvar länge. Påminde om en finmald italiensk salsicca. Snittade korven, stekte den i ankfett och pressade över lite citron på slutet. Serverade med caprese och endive. Många avstår endivesallad på grund av beskan, men om man pressar citron och strör över lite flingsalt dämpas bitterheten och en mild smak kommer fram. Krispigheten får man på köpet.